[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]

[topp] | [nästa]   Lasse Lucidor Johansson   Skulle jag sörja...   Kom käre broder kom   Nyss när Frigga satt i bade   Giljare kval

[topp] | [nästa] | [innehåll]

Lasse Lucidor Johansson (1638-1674)

"Den olycklige" - så kallade sig själv poeten Lucidor - framträder såsom en betydelsefull bild i Svenska vitterhetens hävder. Det menadiska, det hånfullt sig själv förstörande, som mången gång är ett drag hos nordens skalder, är isynnerhet övervägande hos Lucidor. Den beklagansvärde ynglingen, utan föräldraledning, men med mäktiga anlag, brännmärkt alltifrån sin födelsestund med skamfläcken av en vanhederlig börd, hade likväl tidigt väckt uppmärksamhet för sina studier och sin lyckliga skaldegåva. Han erhöll understöd bland de många ynglingar, vilkas studier riks-amiralen Wrangel bekostade, och man ansåg honom vara oäkta son till en amiral Strusshjelm, vilken från båtsman tjänt sig upp vid flottan. Den unge Lucidor, som själv ofta kallat sig Strusshjelm, blev i Västergötland förälskad i en fröken Magdalena Sjöblad, dotter av en löjtnant. Han besjöng sin kärlek till henne, som kallade sin Castalinna, sin Margaris, sin själs behag, med en eld, en bildprakt och en versklang, som förut voro okända inom den Svenska litteraturen. Men då han till slut förförde den älskade, blev han efter den tidens stränga lagar "emot den som någon adelig jungfru lockar", likväl med lindring i straffet, endast dömd till tvenne års landsflykt, "sedan han henne bättrat och till hustru tagit", såsom regentinnan, änkedrottning Hedvig Eleonoras brev till hovrätten lyder. Huruvida han verkligen blev gift med den adeliga jungfrun upplyses icke av den tidens handlingar. Men detta lindriga straff för ett den tiden grovt brott föranleddes av den i kungabrevet uttryckta förhoppningen, "att han med tiden troddes kunna sig evertuera". Han återkom dock icke till Västergötland, utan uppehöll sig i Stockholm, där han störtade sig i tygellösa utsvävningar. Han skrev nu förnämligast tillfällighetsstycken, genom vilka han förtjänte ett knappt uppehälle. Stundom gav han sin penna alltför fritt lopp, så att han blev kastad i fängelse i anledning av ett bröllopskväde över landshövdingen baron Gyllenstierna och hans brud. Detta kväde kallas "giljarekval" och var av så ohövisk beskaffenhet, att han icke kunde undgå näpsten. I sitt fängelse tröstade sig poeten förnämligast med aqua vitae, när någon sände honom sådant. Han författade då den ryktbara visan: "Skulle jag sörja, då vore jag tokot", vari han uttrycker sitt förakt för sina motgångar och trotsar sina förföljare. Han blev lössläppt ut fängelset, sedan han edeligen intygat, att han ej skrivit kvädet i avsikt att försmäda brudparet, utan endast i allmänhet gycklat över kärlekens plågor. Då han efter några månader frigavs, tycktes han helt och hållet förlorad både för sången och sitt bättre medvetande. Han hopsatte det plattaste smicker i rim, blott för maten. Sedermera begagnades likväl hans penna även vid förnämare personers begravningar, och han synes således, ehuru djupt sjunken såsom människa, hava njutit ett visst anseende såsom något ädlare och mera upphöjt. Det var likväl först på dödssängen, som han sjöng dessa på en gång så genomgripande, kraftigt bizarra och djupt religiösa psalmer, vilka ännu pryda vår Svenska psalmbok. Han blev en afton på "Munkens källare", ett den tidens ryktbart värdshus, med värja genomstungen av en löjtnant Storm, så att han efter några dagar avled. Han var endast trettiosex år då han slutade sin oregelbundna och cyniska levnad, likväl under författandet av nämnda botpsalmer. Han efterlämnade skrifter, under namn av "Helicons blomster", innehålla förnämligast tillfällighetsstycken, men också åtskilliga dryckes- och kärlekssånger. En litterär konstdomare har anmärkt, "att man i hans bacchanaliska kväden märker en avlägsen gryning till det egna, genialiska skaplynne, som sedermera med fulländningens glans framstrålade i Bellmans sånger."

[topp] | [nästa] | [innehåll]

11:e visan
Skulle jag sörja då vore jag tokot

Skulle jag sörja då vore jag tokot fast än det ginge mig aldrig så slätt. Lyckan min kan fulla synas gå krokot; vakta på tiden, hon lär full gå rätt. All världen älskar ju vad som är brokot, mången mått liva som ej äter skrätt. Olyckan växlar ju lika med lyckan, allt, vad begynsel har, ändas en gång; druckin man haver ej allestäds hickan, lust följer gråten, gråt ändas i sång; den som på sanningen pekar med stickan kan lell lätt falla från sanningens spång. Himmelens dagg plär på träden nerdugga, men så snart jorden har gett dem nog saft att de kunn` trotsa skyn,vem kan kullhugga samma, när yxen ens har inte skaft? Maskstungne kan man med fingrerna gnugga; mången tror vunnit, vad ändlykten taft. Dy lät man lyckan med olyckan strida, intill jag ser, ho som vinner för mej Ingen mått skjutshästen allt för hårt rida, tröttar du honom, förtreter han dej; Fast om en måste förföljelse lida, modet blir fritt, när som kroppen är ej. Dy skall mitt mod och blod osörgse vara, Lasse räds varken hat, avund ell` tvång. Ingen törs göra mer än han kan svara, rätt måst (trots orätten) hava sin gång. Fly med flit, vem som kan, slik olyckssnara, fängsel gör längsel när lyckan är vrång. Tänk min vän, att man för den skull mått liva lustig, fast om det är mot ens behag. Lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva; vadan hon kom i går , går hon i dag. Dy har jag hoppet, I lär en gång skriva, att I, olycklig, är lustig som jag.

[topp] | [nästa] | [innehåll]

13:e visan
Kom käre broder kom

Kom käre broder kom och lät oss denna dag dricka friskt i detta lag uti lust och behag driva bort hjärtegnag sa, lät glasen gå rundom: Vad hjälper att man daglig låter, gråter; Bort, pust, kom lust, med must av öl och vin, ett svin som är idag i lag med oss ogin. Vem ger en större kupp? Dräng fort, fort skölj ett glas pojke, snart ell du får bas bödlen må vara mas: Kom nu, nu vill vi tas intill allt är druckit upp. Den som för glas, stop, kannor, bolkar skolkar han må fritt gå, och trå han som med den blir vän lät si att I som jag i lag är män. Vi sitter du så tyst liksom du hadd´ ej mål? Drick hin lilla flickans skål som bor i nästan gål sjungom med lustigt skrål sen, han glaset haver kysst: Sa! Sa! så mått man glasen luta, ruta; vet hut, drick ut, din trut uppå min ed tål ved din svälg och bälg är tämlig vid och bred. Värd given hit tobak vi stå I som ett lamm vet I varken hut ell´ skam? Gån och gi´en pipor fram; Vilom oss från vårt glam så får ölet bättre smak när vi först två, tre pipor röka, smöka; Rätt så, tänd på, lät gå med bäste mak, stor sak att rök och smök står töknlik upp i tak. Hwip! det är fullt, gutår! Vem svarar tri på ra? Vill här ingen säga ja? Tack min bror det var bra! Rundadinellula! Allt är ute till en tår se nageln, så mått var till pricka dricka skänk i för tri, var si att rätt blir gjort, var fort bort spel, krakel, bort tärning, bräd och kort. Si käre, si si si hur ljuvligt vinet ler hur det spritter opp och ner drick, drick mig till jag ber 5, 6, 7 eller fler men jag stå kan står jag bi fast buken (det jag lell ej ämnar) rämnar res upp din kropp, säg topp stöt glas och stop ihop kom, kom drick om, den bortgår är en glop. Du dricker som en dräng och den ej svara kan som en ärlig svensker man utan är jungfru grann skriv (och giv till en ann) öl min herre! Gå i säng; Ty vi vill ingen som vill buga, truga. Drick rätt, bliv mätt, vårt sätt är såleds fatt och satt att han, som kan ej dricka, bjud godnatt.

[topp] | [nästa] | [innehåll]

14:e visan
Nyss när Frigga satt i bade

Nyss när Frigga satt i bade had´ hon Astrild i sitt sköt var han ljuvste fröjd åtnjöt ty han såg allt vad hon hade; efter hon var naken, bar syntes allt vad kvinnfolk har. Han tog som han själver lyste trinda brösten i sin hand klappa deras rosen rand lill rubine knappen kysste efter kättjans skalkeri kittla pilten innan i. Sedan satt han länge spaker skåda hit och skåda dit fråga så sin mor med flit när skall jag få tocka saker att herdinnor när och fjär mig som er må hålla kär? Frigga när hon detta hörde utav hjärtat hon då log att ej Astrild mer förstog vilket all hans lust förstörde: Hon sa: Kvinnfolk ett på dig älska mer än allt på mig. Dock lät hon den pilten leka efter han snart hennes arm kryste, kysste mun och barm och på buk och naveln peka ja den lille var ej sen trädde mellan hennes ben. Men som bäst som Frigga bada och lät tvätta buken ren skrek han, vem har i ert ben morkär huggit sådan skada bär allt kvinnfolk slika sår som I, mellan deras lår? Kanske Mars den kämpen grymma haver med sin långa plit huggit denna skråma dit? Morkär säg om I besvimma då I fick ett sådant hål? Men gudinnor mycket tål! Eller ock kanske det hände oförmodligt av Vulcan uti mörka verkestan er med heta järnet brände? Dock nej, om så vore skett måste håret vara svett. Frigga vred bad Astrild bida tig, sad´ hon, din lille bov ty dig görs ej än behov veta vad slik ting betyda minns du ej att jag mig sist riste mot en rosenkvist? Kan det ej Adonis hela svarad´ Astrild käck och glad han lär reda bättre bad smörja, plåstra, täppa, vela har han ej er ofta hel gjort, när I haft sådant fel? Frigga tänds av vredes heta skämdes lell och blev helt blyg efter hon förundrar sig att nu bara barnen veta allt vad kvinnfolk så fördolt ha med kjorteln överhålt.

[topp] | [innehåll]

Giljare kval
(en friares vedermödor)
text: Lucidor den olycklige

Den 18 Novemb. Anno 1669

Här kommer jag igen, som förr har varit framme och vill i denna kväll, fullfölja giljeglamme som jag begynte sist, när som på breda sten; Herr Gyllenstierna stod, fast jag är något sen; Jag håller likväl ord, tar tiden som han faller ordkväde kväder så: Allt bättre sent än aller ond kommer tidli nog och alltid alltför brått men aldrig kom ännu försent det som var gått: Den mycket lovar ut, han plär full stundom ljuga stor ord och litet verk det tycks mig föga duga: Jag är en sanningsman, osviklig utan list allt vad jag lovar en ock håller, det är visst dy vill jag nu igen begynna vad jag lykte beskriva giljekval så mycket jag av rykte förfarit har därom, själv har jag ej försökt hurleds hon börjar först, och sen blir trappvis ökt men nogsamt har jag sett vad andra har för plåga så att jag korsar mig för sådan skärselds låga jag hisnar än så snart jag tänker där uppå och ropar med gott skäl bevar mig Gud där frå sist skrev jag huru den som giljar måst förtvina för´n han får jungfruns tal ell en gång kan få si ´na jag mälte sen hans sorg, suck, ängslan, harm förtret gråt, klagan, hans förakt hans usl´ eländighet   hur han förutan ro, mått leva uti sorgen och efter allt förtret dock likväl räds för korgen hans tvivelhåg och mod, förtvivla och vad mer hur han rätt stavkarlslik uppvaktar, tigger, ber svartsjukan följde sist, och huru hon kan kvälja dem som i oträngd mål, sin ädla frihet sälja hur hon en giljand sven å lyktan så långt för att han än levandes, väl tusen gånger dör. Där stanna pennan då, dy vill jag här begynna att skriva mer därom vad som jag kan besinna vad sådant giljekval, hos den som svartsjuk är orsakar, och vad mer förtret hon med sig bär. När nu en svartsjuk sen av kärlek ivrig bliver då tar han märke på vad jungfrun läser, skriver på hennes tal och ord, på later ögnevarv tror hennes ljuvste ord skenfagra kärleksskarv om jungfrun sitter tyst tror han att hon föraktar hans närvist, och kanske på någon annan vaktar är jungfrun gladlynt strax blir han så svartsot dull att tänka sådant sker för annan orsak skull om hon är lydsäll märk så räknas det för annat då svär han vid sig själv hon haver nu förbannat hans kärlek ur sin håg han bliver så helt rysk att han tör stadigt tro hon älskar någon tysk är någon hövisk dräng i huset tör han tänka att hon sitt löfte vill för samma drängs skull kränka och att han giljar med, hans vantro är så stor att han för boleri förtänker jungfruns bror leksystern själv kan ej väl undfly hans misstankar stol, bänkar, säng och bord allt vad när henne vankar ja hennes kläder med jämt allt vad hon kan nå där kastar han misslynt sin avundsögon på om någon unger karl kan råka till att tala med jungfrun tror han visst den samme tupp vill gala att locka hönan bort - tro visst - han tvivlar ej fast hönan inte hans, att vara hanerej då rinner han full ond, begynner till att svärja sju tunnor tusen full, drar äntligt på sin värja han sänder vigbrev stad att mana karlen ut fast om hans haremod sen spelar bancoruth han tror sig med gott skäl för jungfrun kunna fäkta och att ej Odens svärd så skarpt som Astrilds skäkta vill mörda den som ej har honom gjort emot är icke han ragaln som plågas av svartsot? Blir det då sen förlikt så tar han på hovera för jungfrun liksom förr det kallas courtisera. När solen reser upp, intill hon går i säng står han med hatt i hand, liksom en lägedräng och vaktar jungfrun upp, han skattar för stor lycka om han kan ha den grace, att hon vill en gång nicka åt honom, vad hon gör, måst haga honom väl. Han svär sig vara död förutan hennes själ som livnar honom än: om kärsten nånsin gråter då måst han hava akt, att han strax värre låter men om hon gladlynt ler, då mått han skratta högt som vor´ han kittelkåt, fast det går något trögt allt vad hon talar, gör, allt vad hon snart sagt tänker måst  han rätt grant förstå, att han där efter länker all åtbörd, och där hos väl veta hennes lag på det han uti allt må tjäna till behag: Han mått ge dubbelt ja till allt vad hon bejakar tre dubbelt neka med när hon en ting försakar att vita svanen svart, och svarta korpen vit det måst han svärja på, sen med sin största flit ge akt på hennes håg, om hon en lust till spela så mått han kunna slå på lutan, pipa, fela och sätta daglig dags sitt segel efter vinn´ men när hon vill, så mått han sticka pipan in. Hur kväljer mången sig, att han må prunkord finna och rosa jungfrun rätt? Fast hon sågs aldrig spinna så mått han säga lill, att hon är arbetsam och fast hon är ett våp, hon är så spak som lamm om hon är något kåt, så måst hon heta vänlig ifall hon osnygg är, så måst hon kallas renlig om hon högdragen, stolt, hon är av ädelt mod är hon av ringa ätt, sägs, hon är av stort blod fast faren slaktar fä, men om han varit bonde så måst han hålla med, hon är av främsta stånde en isterbukot lång mått kallas lagom stor en dvärglik täck och nätt, en den som kattlik glor sne- vind- och blötögd till berömmes för skarpsiktig den aldrig sade sant, måst nämnas rätt uppriktig en stammand Svada själv, en halvt Vulcans gemål en girhug sparsam, den givmild som penningsnål om hon är gloseklok, så mått hon heta Pallas den som Alecto led, hon måste Frigga kallas. Han måst ock mästerlig med söta smickerohl upphöja deras dygd som skiner lik en sol ibland allt kvinnokön, dem kalla jordgudinnor och säga jungfrun är för alla mör och kvinnor ett skönhetsmönster, jämt en spegel av all dygd den mest fullkomne kropp som himlen haver byggd naturens underverk och högsta mästarstycke en ängel den som har allena mänskotycke ros, lilja, änglabarn, själ, hjärta, andra jag min håg-, själ-, ögnelust, min sol som gör min dag min stjärna, min planet, mitt allt måst han´na nämna än sätta mer därtill, ej något ros bortlämna om han vill ha´a faför, min höna, gås och gris är intet mer i bruk, och aktas ej en ... Med slika prunkord mer som kallas complementer mått den som gilja vill då vara väl bespänter är ej den den ynka värd, har icke den stort kval som det ej haver lärt och törs ej med slätt tal och ordros jungfruns dygd och maklös skönhet prisa men nödgas fast han ej är boklärd med en visa berömma hennes kropp som man fast daglig hör att den som intet vet vad visor är, dem gör. All fägrings ros mått han väl kunna på sin nagel och kalla hennes hår, som strävt likt märretagel gulltrådar, silkeslent, och Astrilds vidjor, sen mått alla stjärnors ljus och gyllne solens sken förmörka liksom moln, för hennes ögnestrålar fast hon droppögon har, liksom två dalkarls skålar på hennes kinder måst båd ros och liljor gro fast kindbenen se ut, liksom en skållad so Måst ej korall rubin och skarlaksfärgen blekna mot hennes läppars färg, likt ålskinn? Vem kan räkna all tokot giljekval? Hans rätt självegne kropp gör honom en ny sorg: om han vill hava hopp att haga jungfrun väl, mått han ha giljekläder hårluva, bäverhatt, därpå en brokot fjäder som han på huvud bär, och ligger titt på strå sen a la mode band, couleur de feu, ponseau jämt andra färger mer, rynkskjortor, ljugarärmar av Cambrays duk, cotton, och vad var els med härmar all utländskt lapperi, är icke det stor sorg när som en fattig pilt, ej sådant får på borg och likväl prunka vill? All´ giljar äre rika den som minst pråla kan han måtte segel styrka skull han ej få grå hår, när som en klänning mer än karlar gäller själv, vem vet ej att så sker? Det är så världens lopp, ack, ack, tyvärr så går´e att jungfrufolket mest hund skåda efter håre! Det är ännu ej allt, än hörer mer därtill han måste smörja väl, som rätlig köra vill els stannar hjulet tvärt, vad kostar marknadsgåvor vad bindbrev, spela grönt, titt är en giljars håvor knappt, knappt fem fyrkar värd, lill mått han spela kort då går mång ärlig slant par discretion och fort han mått av hövlighet ju låta jungfrun vinna? Vad kostar nyår, jul och slikt? Vem kan väl hinna att räkna sådant allt? Ett hade jag snart glömt som till en lärdom bör för ingen vara gömt (jag spelar fast man ej vill höra sanningsgigan) den jungfruns ynst vill ha, han laga väl med pigan och muta henne bra, så bär hon breven fram skull posten ej få lön? Det vore nästan skam ack tänk man var och en gör sådant ej bekymmer stort under stort är det att icke mången rymmer för tusen pockor bort men kärlek är så stark! Att han magnetlik, drar ur pungen mark från mark när en nu länge nog med sådant kval har giljat så föregives titt att jungfrun är ej viljat att gifta sig så brått, slå tusen pockor till en karl som vore galn, han kunde så bli vill Jag såg i sistens en som fria till en änka men när han korgen fick, då ville han sig dränka men vattnet var för kallt: En fria till en mö fick kalvskinn, ville sen' förtvivlad tröstlös dö   han kokade förgift som skull hans asteld stilla men när han tog´t i mun så smaka det så illa att han det spotta bort, och åt ej mer därav slapp så att han ej då i krukan fick sin grav sen grep han till ett rep - förtvivlan intet skuvar - band fast´et om sin hals men huxa sen att tjuvar så dö och hov det bort, to ett trealns långt svärd och satt´et mot sitt bröst att sticka sig ihjäl. Men rätt så snart han såg uppå dess blanka klinga då räddes han att hon i stycker skulle springa sa det vor´ skad d´rom jag har ej slik igen hängd henne på sin kos, och lever alltså än. O säll, o trefallt säll, den som sig väl kan skilja från mödsamt träldoms ok, som andra kalla gilja säll är den som en gång har lagt sitt segel ner och fört i önskad hamn sin båt, densamme ler åt andra sorglig suck och höver ej mer räddas för böljor, vågor, vind och klippor, utan bäddas i Astrilds svanmjuk dun och sover utan sorg uti sin kärstas famn som Astrilds säkra borg. O outtalig lust, o gamman obeskrivlig o obegriplig fröjd, o glädje som otvivlig o fria Hymens band, o ljuva träldoms lag att skriva mer om dig, är pennan min för svag den mera veta vill, han må det själver pröva om han ej kan så snart och vill lill inte töva så vet jag intet råd att han kan bli förnöjd lill vet jag att han bäst om sådan giftefröjd kan detta ädla par som brinner med en låga och himlen samman fäst, när året kring går, fråga så lär han utan tvik få höra och få se att de som äre två då lärer vara tre men dygdfullkomna fruar, I himmelssköna fröken I ljuvste jungfrufolk, som dygd och skönhet öken jag lägger denna skrift som eder ringste träl till edra fötter ner, och bjuder så farväl.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]