[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]


[Morianen]
[Crusenstolpe Statsfången]



[Teckning: Olof Håkansson]
[Olof Håkansson]
[Den misslyckade statskuppen 1756 - Ur Morianen]

[topp]


OLOF HÅKANSSON (1695-1769)


[topp]

Olof Håkansson

En bana till ära och inflytande står öppen för sönerna av Sveriges allmoge, utan att de behöva vinna en mera kostsam uppfostran, eller förvärva några lärda kunskaper. Det är Svenska folkets fria författning, det är ett fritt val, som från plogen och de lantliga bestyren kallar månget ljust huvud, mången redbar karaktär att verka för samhällets bästa med en kraft, som är så mycket mera betydande, som den icke behöver alla den fina diplomatiens och statskunskapens slingriga utvägar, utan ytterst vilar på ett gott förstånd och en medfödd personlig överlägsenhet. En man, som på denna bana vunnit ett stort namn, är Olof Håkansson.

Det var under frihetstiden som han uppträdde. Han var 31 år, då han första gången av tvenne härader i sin hemort Bleking blev kallad till riksdagsman vid 1726 års riksdag. Han bivistade sedermera elva riksdagar, en såsom vice talman och åtta såsom talman. Ehuru han icke hade någon uppfostran, ty han kunde knappast mer än skriva sitt namn, ägde han ett skarpt och utbildat förstånd. Hans ypperliga minne motsvarade hans fina urskiljning. Hans redighet och lätthet i uttrycket förenades med mycket behag, även i hans sätt att vara. Han var skämtsam och rik på naturlig kvickhet. I hembygden och i sitt enskilda liv var han uppriktig, vänfast och hjälpsam.

En samtida karaktärsskildrare yttrar om honom, att han var "det första geni, som bott under ett gråkolt calott. Han var ett ljus vid överläggningarna och nästan oemotståndlig i utförandet".

Vid 1743 års riksdag, då konungavalet skulle ske, hade han hela sitt stånd emot sig, men förmådde likväl inom en timme genomdriva valet och därefter övertala sina ståndsbröder att låta beslutet antecknas i protokollet såsom enhälligt. Också fjäsade icke blott de förnämsta particheferna av adeln, utan även själva konungahuset för den sluge bonden i sin vallmarsrock.

Då drottning Ulrika Eleonora vid 1739 års riksdags slut ville lämna honom ett bevis på sin kungliga nåd, anhöll han, att hennes Majestät i stället ville låta det komma hans fattiga sockenkyrka tillgodo: och drottningen skänkte då fyra mässeskrudar till kyrkan.

Då kung Fredrik reste igenom södra delen av sitt rike, uppehöll han sig flera timmar i Olof Håkanssons hus. Denne var då änkling. Men den skämtsamme konungen ålade honom att gifta sig, innan han nästa gång kom till Stockholm. Vid riksdagen följande året var han omgift och erhöll då av konungen en silverskål, i vilken H. Maj:t befallte, att alla hans tillkommande barn skulle döpas.

Olof Håkansson hade ingått nära förbindelse med greve Axel v. Fersen, som tre särskilda gånger var lantmarskalk, och denna förbindelse uttyddes kanhända såsom en aristokratisk benägenhet hos Olof Håkansson. Han glömde visserligen icke sin egen fördel, men han sökte att med den förena sitt stånd, och det var först på de senaste riksdagarna, som hans inflytande led avbräck.

Bondeståndet, som själv utnämnde sin talman, hade ända till 1765 års riksdag utan omröstning enhälligt lämnat klubban i Olof Håkanssons händer, alltsedan han en gång erhållit detta förtroende. Men vid sistnämnde riksdag hade det parti, till vars kuvande han alltifrån 1756 behövt hela sin slughet, blivit honom övermäktigt, och icke blott talmansklubban fråntogs honom, utan han till och med uteslöts från säte och stämma för den riksdagen. Man beskyllde honom för att hava klandrat ståndets beslut vid åtskilliga rådherrars avskedande.

Olof Håkansson skildes ifrån ståndet, tackade i sitt memorial för den vänskap han tillförene åtnjutit och försäkrade, att han gärna gick ifrån skådeplatsen, lämnande andra rum och åstundande vila.

Vid den påföljande riksdagen 1769, ehuru han då var ålderstigen, blev han övertalad att åter åtaga sig riksdagsmannakallet. Ständerna samlades då först i Norrköping och sedermera i Stockholm. Olof Håkansson fick genast, såsom ett bevis på ståndets aktning, åter emottaga talemansklubban. Han förvaltade detta ämbete, till dess han i Stockholm helt hastigt avled, nära 75 år gammal. Han blev jordfästad i Riddarholmskyrkan i det grevliga Fersiska gravkoret, där hans vän lantmarskalken lät nedsätta honom.

Olof Håkansson var född i Bleking av bondeföräldrar, i mars månad 1695. Han gifte sig 1711 med Bondänkan Botilda Persdotter och andra gången 1746 med kyrkoherdedottren Birgitta Catharina Timell. Han avled den 18 november 1769. Sonen Håkan, född 1712, dog som riksdagsman i Stockholm 1772. Den andre sonen Anders af Håkansson, född 1749, blev jurist, häradshövding och lagman, borgmästare i Karlskrona, riksdagsman för denna stad, adlad, landshövding i Bleking, friherre, och dog såsom president i Kommerskollegium 1813.


[topp]

Ur Morianen, första delen,
texten är ett sammandrag
text: Magnus Jacob Crusenstolpe
år 1751

På en gång hördes ljudet av brådskande steg, som mer och mer närmades sig; bägge dubbeldörrarna flögo upp under den vakthavandes utrop:

"Hans maj:t konungen!"

Dörrarna tillslötos åter - och Adolf Fredrik slöt sin gemål i sin famn.

"Jag hälsar dig, Sveriges drottning," sade han, och tillfredställelsen strålade ur hans milda anletsdrag. "Det är för din skull, kronan gläder mig; det är därför, att jag vet att hon gör dig ett nöje. Annars sutte jag hellre i lugnet under dessa stormiga tider, och lät det myndiga rådet och de barska ständerna slitas om makten bäst de gitte. Jag vill dock bjuda till att akta mig för de stötestenar, som avbröto min företrädares trevnad. Den misstanke, han oförsiktigt ådrog sig, att eftersträva mera välde, förbittrade sinnena och tillskyndade honom många sura stunder ..."

"Min gemål har rätt," föll drottningen honom i talet, "svagheten låter misstänka sig och blir därför straffad; rask handling däremot krönes med framgång. Spegla dig uti din företrädares föraktliga obeslutsamhet, och minns din ädle svåger, Preussens store Fredrik. I honom har du både ett exempel att följa, och ett stöd att påräkna."

Efter tvenne knackningar på dörren inträdde den vakthavande och anmälde en deputation från senaten, som i underdånighet begärde företräde hos H. M. konungen. Det höga paret växlade blickar, vilka målade överraskning, förunderan och missbelåtenhet. Konungen gick ut i audiensrummet och lät förekalla deputationen.

Denna bestod av de bägge kanslererna och samtliga statssekreterarna. Justitiekanslern förde ordet.

"Herrar riksens råd äro samlade i rådsalen, allernådigste herre och konung!" sade han, "för att besörja om eders maj:ts utropande, svärja eders maj:t trohetsed, och ur eders maj:ts händer emottaga den försäkran, vilken åligger herrar riksens råd att tillhandahålla riksens härnäst sammanträdande ständer. Senaten utber sig därför underdånigst, att så fort eders maj:t finner lämpligt varda hugnad med dess höga närvaro. Rikshärolden är redan uppkallad i rådskammarens förmak, och avbidar där befallningen, att offentligen förkunna den stormäktigste konung Fredrik I:s, glorvördigst i åminnelse, högst bedrövliga frånfälle, samt eders maj:ts hugneliga uppstigande på den kungl. svenska tronen."

Deputationen avfärdades med en nådig hälsning, och kungen återvände till sin gemål.

Det höga paret kunde ännu icke riktigt genomtränga orsaken till senatens brådska. Det kunde vara underdånigt fjäsk, för att visa sitt undergivna nit: detta önskade man; men det kunde också vara vaksamhet att förskansa sin myndighet: och detta befarade man. Drottningen uppmanade Adolf Fredrik att vara på sin vakt och att ej giva vika, varefter han begav sig till senaten och hon tillkallade sina fruntimmer och klädde sig uti den redan i beredskap varande djupa sorgedräkten.

Äntligen hördes på avstånd trumpeters smattrande och pukors dova genljud. Luften skallade av ropen: "länge leve konung Adolf Fredrik!"

I detsamma inträdde konungen själv bland hovkretsen.

Han gick långsamt med vacklande steg. Hans uppsyn var förlägen och dyster. Den syntes studerad och tvungen, denna fryntlighet, varmed han besvarade de kringståendes vördnadsfulla hälsningar. Pannan, fårad och svettig, tycktes redan vara klämd och nedtyngd av det blott några timmar gamla diademet. Hans blick sökte drottningen. det var, som hade han gått en motsedd storm till mötes; ty han anade intet gott av hennes stränga, frågande ögonkast, varav blott ett enda behövdes, för att underrätta henne, att konungen ej medförde angenäma tidningar från rådkammaren. Hos omgivningen fick Adolf Fredriks förstämda utseende gälla för sorg över företrädarens död. Smickret var genast till hands, att prisa den nye regentens sköna människokärlek och sonliga tillgivenhet för den avlidne monarken. Liksom det oavbrutet spända förhållandet mellan gamla och unga hovet varit en hemlighet! Liksom den gamle Fredriks obenägenhet mot holsteinska linjen och tronföljareparets beständiga hån över den bedagade konungens klädsel, levnadsvanor och kärleksbedrifter ej utgjort samtalsämnet i de högre kretsarna under Fredriks av Hessen senare regeringstid!

Sorg över hans frånfälle var således ingalunda källan till Adolf Fredriks bedrövelse nu, vars anledning drottningen äskade att få veta, när det höga paret kommit mellan fyra ögon. Här förtäljde Adolf Fredrik, huruledes senaten, vid hans ankomst, haft icke blott konceptet till hans konungaförsäkran uppsatt och justerat, utan även ett exemplar renskrivet och framlagt till hans underskrift: huruledes rådet förklarat - visserligen i underdåniga, men bestämda ordalag - att intill dess konungen därunder tecknat sitt namn, med edelig förpliktelse, och inför senaten besvurit samma försäkran, rikshärolden ej tilläts att utropa konungens uppstigande på tronen, varförinnan rådet ej medgåve honom att deltaga i riksstyrelsen, utan skulle själv föra den, utan konung, tills ständerna hunno sammanträda, för vilket ändamål riksdagskallelsen ävenledes redan befanns uppsatt och i ordning: och huruledes cheferna för huvudstadens garnison voro tillstädes i senatens förmak, för att emottaga befallning om tro- och huldhetsedens avläggande, därest konungen undertecknade försäkran, men att förbjudas avlägga en sådan ed, så vida konungen droge i betänkande att fullgöra vad man nu begärde.

"Vad var, under sådana omständigheter att göra?" tillade Adolf Fredrik. "skulle jag, oviss om de mått och steg, rådet i övrigt kunde hava vidtagit, och lika oviss om allmänna sinnesstämningen, äventyrat en välvning, som kunnat kosta oss kronan, innan den ännu prytt vår hjässa; eller var det ej bättre, att giva vika för ögonblicket och låta framtiden göra slag i saken, sedan vi bragt våra förberedande anstalter i ordning..."

"Du skrev således under försäkran och besvor den?" föll Lovisa Ulrika i talet.

"Ja," svarade Adolf Fredrik.

"Och du sökte ej bereda Tessin tillfälle, att med sin vältalighet, som så ofta verkat hänförande, utveckla skälen för våra avsikter?"

"Tessin! ja, just detta är det obegripligaste och värsta av hela historien; Tessin är egentliga och den verksammaste drivfjädern till allt vad som hände i senaten. Det var han, som dragit försorg om rådets sammankallande huvudstupa, vid första underrättelsen, att min företrädare låg i dödsarbetet: Tessin, som med egen hand skrivit konceptet till den försäkran, jag nödgades besvärja: Tessin, som uppsatt riksdagskallelsen: Tessin, som förde ordet i senaten: Tessin, med ett ord, förvandlad från en smidig Maecenas, vars roll han spelar vid din sida, till en obeveklig Cato i den rådkammare, där min tron är upprest."

Lovisa Ulrika bet sig i läppen av förtrytelse, under det Adolf fredrik borttorkade med näsduken stora svettdroppar, frampressade, mindre av hetta eller ansträngning, än av sinnesoro.

"I sanning, min gemål," återtog drottningen, efter ett par minuters tystnad, "vi hava i dag upplevat en ny jornée des dupes; en undersåte, på vilken vi slösat gunst och förtroende, som hade allt att hoppas av vår nåd, allt att vinna av vår makt, trampar dessa lysande utsikter under fötterna, för att några timmar låtsa sig vara husbonde, och den verklige husbonden (under ironiskt leende fixerade hon härvid skarpt sin gemål) glömmer på en gång sitt avtal, sin ära, sin höga rang och det blod, med vilket han har den hedern vara besläktad, för att klenmodigt hålla till godo med villkor, dem en handfull uppstudsiga rådgivare behaga föreskriva. Vilken härlig tidning att meddela åt min kunglige broder, för vars stövel denna trotsiga senat säkert skulle darra så, som den fordom darrat för Karl XII:s!"

Vad som skett kunde emellertid nu ej hjälpas. Det fordrades tid att bringa de planer till mognad och verkställighet, vilka Lovisa Ulrika uppgjorde, för att bliva regerande drottning. Hon var uppfödd i ett despotiskt hov, uppammad i despotiska grundsatser, i ett land äntligen, där undersåtarnas liv och välfärd hängde, sviktande, på härskarens värjspets. Hon kunde därför aldrig förlika sig med ett delat välde. Men, liksom treenigheten blott är en Gud, så borde, enligt hennes åsikt, konung och drottning vara endast en vilja, vilken hon nog visste med sig, att det blev henne själv uteslutande förbehållet att giva riktning. Dessa tänkesätt var det likväl angeläget att dölja för senaten och folket, tills allt var redo att låta dem framträda i handling. Det kostade henne mycken möda att förställa sig. Även när hon behövde visa sig förtrolig och intalande, för att vinna någon för sina ändamål, kunde hon omöjligt helt och hållet glömma, att hon var den enväldige hjältekonungen Fredrik den stores syster. Adolf Fredrik åter skulle, sig själv lämnad, rätt gärna åtnöjt sig med den lott, svenska statsförfattningen honom beskärt; men, undergiven sin gemåls behag, tvingades han till det dubbla hyckleriet, att inför henne låtsa en härsklystnad, som ej bodde i hans själ, och inför rådet ett nit för samhällsskicket, vars störtande utgjorde målet för hans hemliga bemödanden.

år 1756

Klockan i S:t Jakob slog halv tre, då bondeståndets talman, Olof Håkansson, stödd på sitt spanska rör med silverknopp, vandrade förbi kyrkan och, framkommen till Fersenska palatset på Blaiseholmen, med några häftiga slag på porten avbröt portvaktarens vila, sedan denne nyss hunnit inslumra, efter lantmarskalkens återkomst från en fest på Stockholms, numera färdiga och bebodda, i alla hänseenden kungliga slott, ur vilket en flod av ljusskimmer återspeglade sig i Norrström, och de matta ljuden av dansmusiken hördes, under den tysta natten, gent över Skeppsholmsfjärden.

"Vem tunnor tusan djävlar bultar så här dags? vem är det och vad vill ni?" röt portvaktaren, gnuggande sig i ögonen, och en ny svordom, färdig att utbrista, dränktes i ett svall av gäspningar.

"Talmannen för bondeståndet," blev svaret. "Anmäl i ögonblicket min ankomst och säg, att någonting ganska viktigt, som ej tål uppskov, fört mig hit, och att jag önskar genast tala med herr greven och lantmarskalken."

I dennes palats verkade Olof Håkanssons namn som en huvudnyckel. Porten öppnades, portvaktaren bad tusenfalt om ursäkt för sitt näsvisa svar, undskyllande sig med, att han i sömnen ej visste vad han sade, och Olof Håkansson ledsagades av en betjänt till förmaket bredvid greve Fersens arbetsrum.

"Hans höga nåd har ännu icke gått till vila, sedan han hemkom från slottet," yttrade kammartjänaren, "utan är sysselsatt att skriva. Högtärade herren skall på minuten bliva anmäld."

Blott några sekunder därefter flög ena dubbeldörren upp, och greven mottog själv, med en hjärtlig handtryckning, sina politiska meningars mäktiga stöd hos allmogen.

"Huru, bäste vän!" utbrast Fersen, "så sent, eller så bittida? Jag vet i sanning lika litet vilketdera jag bör kalla denna ovanliga timma för ert, i alla fall städse kärkomna, besök, som huru jag därtill skall förklara anledningen. Ej heller förstår jag, varför ni så tidigt lämnade den ståtliga festen på slottet i natt. Jag hade knappt hunnit få se en skymt av er, innan ni redan var försvunnen. När man är så sällsynta gäster på hovet, som nu för tiden vi och våra vänner, bemärkes frånvaron, i synnerhet av ett riksstånds talman."

"Må så vara, herr lantmarskalk; men denna gången var min frånvaro lika nödig, som min närvaro. Herr greven skall få höra alldeles förvånande saker."

"Jag är helt och hållet öra, till er tjänst."

"Knappt hade jag i går afton slutat ett långt samtal, varmed deras majestäter hedrade mig inne i konungens rum, där kung Sigismund till häst intar hela väggen, än jag vid utgången i stora galleriet stötte på drottningens näsvisa negergosse, vilken, som herr greven vet, alltid har fritt språk och är lika oförskämd mot själva herrar riksens råd, som trots någonsin mot oss simpla bönder. Denna gången såg den bängeln till och med mera illparig ut, än vanligt. Han bligade på mig med sina klipska ögon och tycktes justament hava något på hjärtat. När jag hälsade på honom med ett: 'god kväll!' tog han en så gudsnådelig min på sig och sade: 'Det kommer därpå an, fader Olof, om kvällen blir god eller ond. Man talar just nu om er och edra vänner här i ett annat rum på slottet, och det låter där som er sista timma skulle vara för handen.' Jag trodde Badin efter gammal vana ville driva gäck med mig och var sinnad draga mig undan ostyringen, då han med oroliga blickar började se sig om och viskade mig i örat: 'Ni själv, fader Olof, och edra vänner: Fersen (herr greven ursäktar, att jag nyttjar pojkens ord, ty just så sade han: 'edra vänner', sade han), Tessin, Benzelius, Kjerrmann ha sett dagens ljus för sista gången, om ni ej följer mig."

"Vilken oförskämd slyngel! vilka galna historier!" föll Fersen honom här i talet och skakade huvudet föraktligt.

"Justament mina tankar," återtog Olof Håkansson kallt. "Jag var liksom flat över min enfald, att låta Badin plugga i mig sitt dumma sladder, men jag tänkte om igen. Det kostade ingenting, att taga rätt på narrspelet; men det kunde bli satans dyrt, att släppa bort harvtråden, om sladdret varit i säck innan det kom i påse, ty jag minns ordspråket: att små grytor ha också öron, och den där morianen, så oförskämd han är, får han sin näsa med överallt. Således följde jag med till dörren av drottningens innersta rum, vilken stod på glänt. Badin lade ena handen på sin mun till tecken att vi skulle vara tysta, och pekade med den andra inåt den andra kammaren, där hovmarskalken baron Horn var inbegripen i ett livligt samtal med löparen Ernst. Jag hörde tydligt nämnas: 'kungens vänner på Mäster Anders', och baron Horn sade: 'skynda dig till dem, min bäste Ernst, traktera dem duktigt och bed dem hålla sig tappert, när det gäller. I morgon bittida lämnar du mig rapport om förloppet, och i morgon kväll får du signalen hemma hos greve Brahe, som bor i grannskapet av Mäster Anders, av honom, när våra vänner skola börja leken.'

"Högst förvånande! Oerhört!" föll greve Fersen åter in. "Ja, så otroligt, att jag skulle förklara alltsammans för en dikt eller en dröm, vilken annan som berättat händelsen, än min kloke och pålitlige vän, Olof Håkansson.

Nå väl! Förmiddagen sammanträder sekreta utskottets sekretissimeberedning. Vi skola dit låta uppkalla överståthållaren, fältmarskalken greve Düring, och i samråd med honom så taga vi våra mått och steg, att de sammansvurna må befinna sig inom regler och lås innan middagen. Gubben Düring är, som ni väl vet, en gammal karolin, som ej förstår sig på narri och ej låter skämta med sig."

De bägge riksdagshjältarna rådplägade ännu en stund, varefter Olof Håkansson tog hatt och käpp.

Redan klockan nio på morgonen sutto, i ett bland drottningens förmak, Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika på var sin sida vid ett runt bord av doftande cederträ, vars konstigt arbetade fot föreställde en örn med utsträckta vingar, vilken med klorna omfattade en åskstråle.

Under det konungaparet förtärde sin morgondryck infördes efter ålder de kungliga barnen, för att hembära sin morgonhälsning åt sina höga föräldrar. Detta släktuppträde, vilket läsarens egen fantasi tvivelsutan förlänar den färgglans av rörande hjärtlighet och naturlig sanning, som här endast svagt kunnat tecknas, avbröts hastigt genom anmälan om enträgen begäran från hovmarskalken baron Horn och översten greve Brahe, att deras maj:ter täcktes lämna dem företräde angående ett högst viktigt ämne, som ej tålde uppskov, och vore deras maj:ter själva bekant.

Barnen skickades bort.

Horn och Brahe inträdde. Allt hade, enligt deras uppgift och överenskommelsen på Mäster Anders, varit föranstaltat till utbrott instundande midnatt; men hänryckningen hos de sammansvurna hade under tiden stegrats till den höjd, att Ernst just i ögonblicket meddelat hovmarskalken, att deras iver ej så länge stode att hejda, utan att en bland löparens vänner nyss förkunnat honom, att den goda sakens anhängare redan under loppet av dagen, kanske inom några få timmar, ämnade giva sina känslor luft och börja upploppet. Horn tillstyrkte därför, i de underdånigaste ordalag, att konungaparet måtte ju förr dess hellre visa sig bland allmänheten, för att underhålla folkets iver och liva dess mod.

"Jag vill avbida sakens utveckling," tog Adolf Fredrik till ordet, "innan jag visar mig för folket. Ett förhastat steg i ett så kinkigt fall skulle vara ohjälpligt. Om någonting hände mig, vem skulle då hålla er övriga, mina vänner, ryggen fri? Under dalkarlarnas resning för tretton år sedan blev riksrådet Adlerfelt skjuten på öppen gata, och ..."

"Exemplet är ej lyckligt valt, min gemål," föll drottningen hastigt in. "Det var en undersåte, mördad av en undersåte. Eders maj:t är Herrens smorde, med religionens band fästad vid vår tron, och religionen är den enda makt, som ingen någonsin vågat trotsa här i landet."

"I alla fall," återtog Adolf Fredrik saktmodigt, och utan att synas giva akt på drottningens inkast, "skulle min närvaro under ett tumult vara opassande, då den ej avsåge att lugna sinnena och avböja blodsutgjutelse. Om våra och den goda sakens fiender, i stället att hörsamma mina uppmaningar, gjorde motstånd, bleve jag satt i nödvändighet att själv påbjuda våldsamheter och låta blod flyta. Segrande eller övervunnen, skulle jag således belasta mitt samvete med en blodskuld, med mina egna undersåtars, mina barns blod, och mitt namn i hävderna få en plats vid sidan av Sveriges, kanske till och med Frankrikes Karl den IX:de. Allting således noga övervägt, stannar jag kvar här på slottet, till dess försynen efter sitt allvisa råd, bestämt utgången av våra välmenta planer."

Drottningen själv förivrade sig därhän i sina bemödanden att bringa konungen i rörelse, att hon i de främmandes närvaro lät undfalla sig det oöverlagda uttrycket:

"om jag i stället vore karl!"

Den som var det, den som utropet åsyftade, betedde sig däremot som en kvinna, då man besinnar, att sammansvärjningen tillkommit på hans uppmaning och till hans fördel - som en ädel man, om man vill tro honom på hans ord, det han endast ansåg att spara medborgares blod.

Missnöjda, modstulna och bävande för sin egen säkerhet, gåvo Brahe och Horn omsider hoppet förlorat, att intala konungen det mod och den rådighet, som ögonblickets vikt krävde. De bägge sammansvurna avträdde.

Konugaparet syntes vara i stor sinnesoro och med brinnande längtan avbida underrättelser om förloppet och utgången.

Badin rusade in, flämtande efter andan.

"Jag skall berätta majestäterna något nytt. Just nu håller man på att fånga en vacker fågel här i slottet, en papegoja med brokiga fjädrar på huvudet, grann som pocker kring livet och en ebenholtsstång med silverknopp mellan klorna ..."

"Galna pojke, i dag vill jag ej veta av dina dumma upptåg," avbröt honom drottningen.

"Mitt majestät gör, hon, huru hon behagar," fortfor Badin i samma ton, "fågeln kommer i alla fall snart i bur."

"Tig och lyd i ögonblicket, vildbasare, eljest skickar jag dig till Ernst med riset."

"Ernst, ha, ha, ha, han har givit risbastu redan för sista gången, han, ha, ha, ha! Få se, om han nu kan akta sitt eget skinn, ty det är just han, som är den vackra fågeln, den brokiga papegojan. Tvenne soldater höllo honom i kragen, när jag sprang förbi i trappan, och de ruskade honom så, att fjädrarna i löparemössan flögo sin kos."

Konungaparet hade ej hunnit sansa sig efter denna överraskande och bekymrande, ehuru visserligen ofullständiga och kanske ej helt och hållet trovärdiga tidning, då vakthavande kammarherren inträdde och, efter en djup bugning för de höga makarna, överlämnade till konungen ett brev, förseglat med sekreta utskottets sigill. Adolf Fredrik bröt det hastigt, skiftade flera gånger färg under läsningen, drog en djup suck och gav brevet till drottningen.

Skrivelsen innehöll en anmälan från sekreta utskottet, att ett högförräderi emot statens säkerhet, regeringssättet och medborgares liv blivit genom försynens nåd och goda människors vaksamhet och nit, lyckligen upptäckt, samt att, som bland de angivna brottslingarna befunnos hovmarskalken friherre Horn och löparen Ernst; så anhöll utskottet om konungens tillåtelse, att inom hans borg gripa och i häkte inmana bemälde högmålsförbrytare.

"Nöden har ingen lag," utbrast drottningen, sedan hon läst skrivelsen. "Vi måste samtycka till arresteringen."

"O, Gud! de arma offren," suckade konungen.

"Därom få vi sedermera rådgöra," återtog Lovisa Ulrika.

"Befälhavande officeren utbeder sig underdånigst eders maj:ts nådiga förhållningsorder," läspade kammarherren.

Konungaparet växlade blickar, uttrycksfullare än ord.

"Min befallning är." sade konungen långsamt och svävande på målet, "att hovmarskalken Horn och löparen Ernst genast arresteras och utlämnas till den patrull, som sekreta utskottet hitsänt för att gripa dem."

Kammarherren bugade ånyo djupt och gick.

En paus uppstod.

"Allt är förlorat, kanske till och med vi själva!" utbrast äntligen Adolf Fredrik.

"Efter en förlorad slaktning plär min bror fördubbla sina triumfer," svarade drottningen.

Badin, som stod vid fönstret, mumlade för sig själv:

"se där avföra de baron Horn och Ernst mellan vakten. De gunstiga herrarna se nu mera spaka ut, än när de traktera mig med risbastu."

---SLUT---

Den 23 juli 1756 avrättades Erik Brahe, Gustav Jacob Horn, Stålsvärd och Puke, och tre dagar senare den 26 juli avrättades Carl Angel (kallad "löparen Ernst") samt underofficerarna Mozelius, Christiernin och Escholin, på den öppna platsen framför Riddarholmskyrkan.

Tessin i texten ovan är Carl Gustav Tessin, Fersen, Axel von Fersen den äldre. Badin är kungaparets fosterson, bördig från den afrikanska kontinenten. Badin, "Morianen",  har gett namn till M. J. Crusenstolpes tidsbilder i sex delar om det Holstein-Gottorpska huset i Sverige.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]