[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]
Kristina GyllenstiernaMed en av de skönaste hjältelagrar, som kan pryda en kvinnas huvud uppträder Kristina Gyllenstierna i Svenska historien. Det var icke ärelystnaden, icke ett manhaftigt lynne, som satte svärdet i hennes hand. Sorgen över den ädlaste makes död och den fara, som ruvade över fäderneslandet, förmådde den eljest milda och husligt fromma kvinnan, att uppträda såsom hjältinna. Vid aderton års ålder hade Kristina blivit förmäld med Sten Sture den yngre, och delat hans upphöjelse till det ärofulla men också bekymmerfulla kallet att styra Sveriges Rike mitt under brinnande krig med yttre och inre fiender. I åtta år njöt hon ett lyckligt äktenskap och lärde att uppfatta den fosterländska anda, som livade Sten Sture i alla hans företag, intill hans sköna död för fosterlandet. Denna anda upplevde hos den tjugusexåriga änkan, som i Stockholm emottog sin makes lik, efter slaget vid Bogesund. Hon uppmanade besättningen på slottet till mod och trohet, och vägrade att underkasta sig den grymme fienden. Den ståndaktiga Svenskan hoppades ännu på räddning och väntade den av ett folk, som så ofta i de mest förtvivlade omständigheter just utvecklat sin ädlaste kraft. Kristian Tyrann hade väl betvingat landet och genom den förnämsta adeln och prelaterna låtit giva sig Svenska kronan, men Kristina avslog ett anfall av ärkebiskop Gustaf Trolle, sökte hjälp av Hansestäderna och uppmanade Svenska allmogen till kraftfullt motstånd. Hennes hjältemod var icke förgäves.Slagna på flera särskilda ställen, förmådde Danskarna icke hålla landet i tygel, så länge huvudstaden icke befann sig i deras våld. Den lömske Kristian, som förgäves utrustat sin flotta och sina härar, tog sin tillflykt till förräderi. Den gamle biskopen Hemming Gadd förmåddes att begiva sig in i Stockholm, där han, såsom en gammal vän till Sturehuset, blev emottagen. Då han försökte övertala Kristina till uppgift, avslog hon det och förebrådde prelaten, att han nu vid 80 års ålder övergivit Sveriges sak för Danmarks. Hennes motsägelse uträttade dock föga, emedan besättningen själv uppviglades emot henne. Slottet och staden uppgåvos då på hederliga villkor, som försäkrade fäderneslandet och henne själv om alla lagliga fri- och rättigheter. Men knappt hade tyrannen huvudstaden i sitt våld, förrän han bröt sina eder och tillställde det ryktbara Stockholms blodbad. Kristina blev då framkallad för att dömas för både sina och sin gemåls bedrifter i striden för fäderneslandet. Hon försvarade sig värdigt och frimodigt, men då tyrannen förelade henne valet emellan trenne ohyggliga dödssätt, föll hon i vanmakt. Med möda vunno de närvarande Danske herrarna förskoning åt hennes liv. Hennes mor stoppades redan i en säck för att dränkas, då också hon fick behålla livet. Hennes gemåls lik uppgrävdes, tillika med en sons, och brändes. Ifrån skådeplatsen för alla dessa fasor, släpades hon, tillika med modren och flera andra Svenska fruar, till Köpenhamn, där de arma kvinnorna inkastades i Blå Tornet. Hunger, vanskötsel och sjukdom bortryckte flera, bland dem hennes mor, men Kristina själv överlevde häktets nöd: hon blev, med de återstående av sina olyckskamrater, befriad, då Gustav Vasa förjagade tyrannen, och fäderneslandet också åter var fritt. Från bojorna i sitt fängelse återkom hon 1524 till ett hem, där konung Gustav visade henne, såsom sin anförvant och en vördnad änka, all den högaktning och välvilja, som voro honom värdiga. Han överlämnade åt henne den avlidne riksföreståndarens förläningar, inbjöd henne till sitt hov och visade en faderlig vård om hennes söner. Till Sverige återkom, från ärofulla fälttåg i Tyskland, riddaren Johan Thuresson Roos. Kung Gustav förmådde honom att stanna kvar såsom rådsherre i fäderneslandet, och då Johan Roos och fru Kristina närmade sig varandra med inbördes aktning och vänskap, befordrade konungen giftermålet. Samma husliga lycka, som förskönade Sturens liv, blev av Kristinas kvinnliga älskvärdhet skänkt åt den nye maken. Hennes söner blevo befryndade med konungahuset, i det konung Gustav förmälde sig först med Svante Stures och sedan med Gustaf Roos´ fästmö, samt gav dem vardera i stället en yngre syster till sina gemåler. Kristina Gyllenstierna, dotter av Nils Eriksson Gyllenstierna och Sigrid Banér, föddes 1494, förmäldes med Sten Sture 1512, blev änka 1520, förmäldes ånyo 1527 med Johan Thuresson Roos och avled 1559 på Hörningsholm. Hon begrovs i den närbelägna lilla staden Trosa, där ett praktfullt gravkor tillkännagav hennes vilostad, tills det år 1773 nedbrann. Idag står hon som staty vid borggården i Stockholms slott. Ett erkännande för hjältinnan, Kristina Gyllenstierna, för hennes vakthållning av Stockholms slott mot Kristian Tyrann, fram till kapitulationen september 1520. |
Kristina Gyllenstierna:
Försynen vare lov, som aldrig återvänder
Kvartett:
Du vålnad av en vördad maka!
Gån, bjuden hela avgrunds här
Och I, som förr åt fallna trälar
Kristian Tyrann (till Kristina) Jag blott kan ömka och beklaga
Kristina Gyllenstierna: Nej, ingen plågohamn sin grymhet längre sträckt!
Kristian Tyrann Jag känner allt ditt hat och din förmätna yra;
(Lyfter dolken över hennes Son) Kristina Gyllenstierna: Grymme, vad? min son! Krsstian Tyrann (med köld) Du kan dess dagar spara:
(Krsstian Tyrann går ut) Kristina Gyllenstierna: Från Tronen uti bojor sänkt,
(Till Norrby) Ack! Herre, i min nöd jag till er ömkan flyr:
Sören Norrby (Riksråd och Amiral, Danmark) Rörd av de grymma kval, som eder själ förtrycka,
Cecilia af Eka (Gustaf Wasas moder, till Kristina) Glöm, glöm att du är mor, minns blott att du är
slav,
Kristina Gyllenstierna:
Kom Norrby, skyndom oss; ditt hjärta snart skall säga
(De gå alla bort.)
|
Gustaf Wasa. Lyrisk Tragedi i tre Akter. Första gången
uppförd den 19 Januari 1786.
Kung Gustav III stod för intrigen och den dramatiska planen, Johan Henric Kellgren tog på sig den språkliga och den verstekniska utformningen. Den tyske tonsättaren Naumann för musiken. |