[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]

[topp]

Kristina Gyllenstierna Med en av de skönaste hjältelagrar, som kan pryda en kvinnas huvud uppträder Kristina Gyllenstierna i Svenska historien. Det var icke ärelystnaden, icke ett manhaftigt lynne, som satte svärdet i hennes hand. Sorgen över den ädlaste makes död och den fara, som ruvade över fäderneslandet, förmådde den eljest milda och husligt fromma kvinnan, att uppträda såsom hjältinna. Vid aderton års ålder hade Kristina blivit förmäld med Sten Sture den yngre, och delat hans upphöjelse till det ärofulla men också bekymmerfulla kallet att styra Sveriges Rike mitt under brinnande krig med yttre och inre fiender. I åtta år njöt hon ett lyckligt äktenskap och lärde att uppfatta den fosterländska anda, som livade Sten Sture i alla hans företag, intill hans sköna död för fosterlandet. Denna anda upplevde hos den tjugusexåriga änkan, som i Stockholm emottog sin makes lik, efter slaget vid Bogesund. Hon uppmanade besättningen på slottet till mod och trohet, och vägrade att underkasta sig den grymme fienden. Den ståndaktiga Svenskan hoppades ännu på räddning och väntade den av ett folk, som så ofta i de mest förtvivlade omständigheter just utvecklat sin ädlaste kraft. Kristian Tyrann hade väl betvingat landet och genom den förnämsta adeln och prelaterna låtit giva sig Svenska kronan, men Kristina avslog ett anfall av ärkebiskop Gustaf Trolle, sökte hjälp av Hansestäderna och uppmanade Svenska allmogen till kraftfullt motstånd. Hennes hjältemod var icke förgäves.Slagna på flera särskilda ställen, förmådde Danskarna icke hålla landet i tygel, så länge huvudstaden icke befann sig i deras våld. Den lömske Kristian, som förgäves utrustat sin flotta och sina härar, tog sin tillflykt till förräderi. Den gamle biskopen Hemming Gadd förmåddes att begiva sig in i Stockholm, där han, såsom en gammal vän till Sturehuset, blev emottagen. Då han försökte övertala Kristina till uppgift, avslog hon det och förebrådde prelaten, att han nu vid 80 års ålder övergivit Sveriges sak för Danmarks. Hennes motsägelse uträttade dock föga, emedan besättningen själv uppviglades emot henne. Slottet och staden uppgåvos då på hederliga villkor, som försäkrade fäderneslandet och henne själv om alla lagliga fri- och rättigheter. Men knappt hade tyrannen huvudstaden i sitt våld, förrän han bröt sina eder och tillställde det ryktbara Stockholms blodbad. Kristina blev då framkallad för att dömas för både sina och sin gemåls bedrifter i striden för fäderneslandet. Hon försvarade sig värdigt och frimodigt, men då tyrannen förelade henne valet emellan trenne ohyggliga dödssätt, föll hon i vanmakt. Med möda vunno de närvarande Danske herrarna förskoning åt hennes liv. Hennes mor stoppades redan i en säck för att dränkas, då också hon fick behålla livet. Hennes gemåls lik uppgrävdes, tillika med en sons, och brändes. Ifrån skådeplatsen för alla dessa fasor, släpades hon, tillika med modren och flera andra Svenska fruar, till Köpenhamn, där de arma kvinnorna inkastades i Blå Tornet. Hunger, vanskötsel och sjukdom bortryckte flera, bland dem hennes mor, men Kristina själv överlevde häktets nöd: hon blev, med de återstående av sina olyckskamrater, befriad, då Gustav Vasa förjagade tyrannen, och fäderneslandet också åter var fritt. Från bojorna i sitt fängelse återkom hon 1524 till ett hem, där konung Gustav visade henne, såsom sin anförvant och en vördnad änka, all den högaktning och välvilja, som voro honom värdiga. Han överlämnade åt henne den avlidne riksföreståndarens förläningar, inbjöd henne till sitt hov och visade en faderlig vård om hennes söner. Till Sverige återkom, från ärofulla fälttåg i Tyskland, riddaren Johan Thuresson Roos. Kung Gustav förmådde honom att stanna kvar såsom rådsherre i fäderneslandet, och då Johan Roos och fru Kristina närmade sig varandra med inbördes aktning och vänskap, befordrade konungen giftermålet. Samma husliga lycka, som förskönade Sturens liv, blev av Kristinas kvinnliga älskvärdhet skänkt åt den nye maken. Hennes söner blevo befryndade med konungahuset, i det konung Gustav förmälde sig först med Svante Stures och sedan med Gustaf Roos´ fästmö, samt gav dem vardera i stället en yngre syster till sina gemåler. Kristina Gyllenstierna, dotter av Nils Eriksson Gyllenstierna och Sigrid Banér, föddes 1494, förmäldes med Sten Sture 1512, blev änka 1520, förmäldes ånyo 1527 med Johan Thuresson Roos och avled 1559 på Hörningsholm. Hon begrovs i den närbelägna lilla staden Trosa, där ett praktfullt gravkor tillkännagav hennes vilostad, tills det år 1773 nedbrann. Idag står hon som staty vid borggården i Stockholms slott. Ett erkännande för hjältinnan, Kristina Gyllenstierna, för hennes vakthållning av Stockholms slott mot Kristian Tyrann, fram till kapitulationen september 1520.

[topp]

Ur Gustaf Wasa
av
Johan Henric Kellgren

Kristina Gyllenstierna: Försynen vare lov, som aldrig återvänder Att höra den förtrycktes bön! Förskräcks, Tyrann, förskräcks! ty redo är din lön; Den väntar dig i hämnarns händer. Ja, stunden äntlig kommen är, Som Himlen utsett har att Sveriges bojor lossa: Se ut från dina torn, känn Gustaf och hans här, Och vet, att det är han, som skall din spira krossa. Barbar! som aldrig än förstod Att genom annan makt än svek och illbragd råda, Vet, du en hjälte snart får skåda, Som endast segra lärt med dygd och mannamod. Kvartett: Kristina Gyllenstierna (Stockholms slotts försvarare) Cecilia af Eka (Gustaf Wasas moder) Margareta Wasa (Gustaf Wasas syster) Anna Thuresdotter Bielke (Kalmars Slotts försvarare) Du vålnad av en vördad maka! I, skuggor av de Hjältars tropp, Som fordom varit Sveriges hopp! Ack skynden, skynden er tillbaka Gån, bjuden hela avgrunds här Att i Tyrannens hjärta rasa, Och för hans tankar och begär Beständigt breda ut den fasa, Som lastens fjät förvilla plär! Och I, som förr åt fallna trälar Er tappra arm till räddning sträckt! I, Svenske Riddersmanna själar, Karl Knutson! Puke! Engelbrekt! Gån, sväven över Gustafs fana, Gån! att hans mod i striden mana; Må ert exempel, edra namn Den eld hos edra landsmän nära, Som lär dem, genom vapnens ära Förlossas ur förtryckets famn! Kristian Tyrann (till Kristina) Jag blott kan ömka och beklaga Ett utbrott av så svagt och fruktlöst raseri, Och vill ej annan hämnd uppå din djärvhet taga, Än att du själv skall utsedd bli Att främja mina värv och störta ditt parti. Gå, skynda dig till Gustafs läger, Säg, att jag i mitt våld hans moders dagar äger, Vis honom ut det rum, där hon sitt fängsel har; Säg, att sig dolken redan höjer Som sönderslita skall det sköt som honom bar, Om han till nästa dag för Stockholms murar dröjer. Men ångrar han sitt överdåd Och förr än dagens lopp sig lyktar Hans djärva här förströdd utur min åsyn flyktar, Skall jag ännu i höjden av min nåd Och trött att låta blodet strömma, Åt modren frihet ge, och sonens brott förglömma. Kristina Gyllenstierna: Nej, ingen plågohamn sin grymhet längre sträckt! Tyrann! och det är mig du vill i omsorg giva Ett värv, som avgrund själv till fasa skulle väckt! Vem, jag till Sveriges fall ett nesligt medel bliva Uti en bödels hand, som mördat all min släkt? - Vem jag, en Hjältes dygd förleda Och snaran för hans fötter breda Och bära döden i hans själ? - Barbar! du känner mig ej väl. Kristian Tyrann Jag känner allt ditt hat och din förmätna yra; Jag känner ock den hand som kan din djärvhet styra: Gå, överväga väl din svaghet och min makt; En pant, en dyrbar pant skall för din lydnad svara - Kristina, du är mor - nog av - du ser den fara Som... (Lyfter dolken över hennes Son) Kristina Gyllenstierna: Grymme, vad? min son! Krsstian Tyrann (med köld) Du kan dess dagar spara: Lyd vad jag dig har förelagt. - Du, Norrby, gå, var snar, förkunna dessa djärva, Att höjden av min hämnd skall likna deras brott; Att döden väntar dem; att det är ångren blott, Som detta ögnablick kan deras nåd förvärva. (Krsstian Tyrann går ut) Kristina Gyllenstierna: Från Tronen uti bojor sänkt, Av bödelsbilan skild från maka, släkt och vänner, Och än med deras blod bestänkt, Mitt hjärta intet stöd och ingen tillflykt känner. Du, enda hopp mig åtterstod, Min son, min tröst i plågans dagar! Vad? äger dygden några lagar Som fordra av min hand ditt blod? - Min son! skall då ditt späda bröst Av mig det sista stynget lida? - Nej, dessa plikter gå för vida: Nej, jag är mor, och bör ej strida Mot hjärtats och naturens röst. (Till Norrby) Ack! Herre, i min nöd jag till er ömkan flyr: Jag lärt, uti den dygd som edert hjärta styr, Att fienden från hjälten skilja: Jag sett förtryckarns vän ge den förtryckta stöd. Nej aldrig, aldrig med er vilja, Den grymme Kristians hand så gruvligt offer böd. Med tapperhet i stridens våda Ni eder Kung försvara vet; Men ej att utan avsky skåda En vild Tyranns omänsklighet. Sören Norrby (Riksråd och Amiral, Danmark) Rörd av de grymma kval, som eder själ förtrycka, Jag er beklaga bör, och kan ej göra mer: Er dygd förtjänt en bättre lycka; Men dygden blir ett brott där envåld lagar ger. Kanske i lyckans sköt, bekrönt med segrens lager, Och i ett lugn som ej hans stränghet nödig gjort, Att Kristian av min hand ett motstånd tåla bort: Men då i dag på nytt ett moln sig sammandrager, Som hota kan hans Tron, som hota kan hans dar, Jag intet annat råd än hans fara tar, Och tolk av hämndens bud, jag fasar - men jag lyder. Cecilia af Eka (Gustaf Wasas moder, till Kristina) Glöm, glöm att du är mor, minns blott att du är slav, Att Sverige är det - hör den röst, som Himlen tyder, Den röst som ropar hämnd utur din makas grav. Gå bed min Son med svaghet ej förnedra Det blod, som honom livet gav. Säg, om jag stupa skall för mina bödlars glav, Skall dock mitt stoft sig av hans seger hedra. Kristina Gyllenstierna: (till Norrby, sedan hon med tårar omfamnat sin Son och lämnat honom i Cecilias armar. Kom Norrby, skyndom oss; ditt hjärta snart skall säga Om jag förtjänt en Stures kärlek äga. (De gå alla bort.)

Gustaf Wasa. Lyrisk Tragedi i tre Akter. Första gången uppförd den 19 Januari 1786. Kung Gustav III stod för intrigen och den dramatiska planen, Johan Henric Kellgren tog på sig den språkliga  och den verstekniska utformningen. Den tyske tonsättaren Naumann för musiken.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]