[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]

Länkar: Erik Gustaf Geijer



[Geijers hus i Uppsala]
[Erik Gustaf Geijer]
[Carl Rupert Nyblom: Geijers hus]


[topp]

GEIJERS HUS

[topp]

Erik Gustaf Geijer

Erik Gustaf Geijer föddes på Ransäters bruk i Värmland den 12 januari 1783. Föräldrar: brukspatron Bengt Gustaf Geijer och Ulrika Magdalena Geisler. Student i Uppsala 1799, promoverad 1806. Gjorde en resa till England 1809. Historiarum docens i Uppsala 1810. Professor 1817. En av de aderton i svenska akademien 1824. Gift med Anna Lisa Lilljebjörn 1816. Professor emeritus 1846. Avled i Stockholm den 23 april 1847.

Hyllningsdikt nedan författad till hundraårsdagen av Erik Gustaf Geijers födelse.
Geijers hus en träbyggnad vid sidan av universitetsbiblioteket högst upp på Carolinabacken i Uppsala.
Geijer bodde där från 1837 till 1846.

[topp]

Geijers hus
av
Carl Rupert Nyblom

Geijers hus

Det ligger ofvan Fyris´ dal,
Der middagsskuggan faller sval
Vid höga Carolina.
Det står det, skildt från larm och torg,
Just som det höfves forskarns borg,
Och solens strålar skina
I arla som i serla stund
På Geijers hus vid Odins lund.

Det är ett tjäll af simpelt trä,
Men bäddadt in i ljufligt lä
Af rika lönnars stammar.
Vid mörkt staket syrenen står,
Och apeln klär sig hvarje vår
I dräkt, som snöhvit flammar,
Och finken slår bak trädens blad:
Det doftar land och är dock stad.

Men inne under enkelt tak
I gamla vänliga gemak
Bo tomtar hundraåra.
De räddat förr en gång sitt hus
Att falla ned i stoft och grus
För eldens makt, det svåra;
Och det skall än i sekel stå, -
Men minnes genier vakta då.

Ty här han left sin sista tid,
Han, som steg fram i dagens strid,
Det nyas borne hjelte;
Här höjde han sitt rop: framåt
På frihetens och ljusets stråt
Med lagens svärd vid bälte;
Här lydde han sitt ödes bud,
I tro på sanningen och Gud.

Men trött af dagens kif och strid,
Han flydde glad till hemmets frid
Bakom den täta häcken.
Liksom en fogel i sitt bo;
Han njöt den vises enkla ro
På gröna trädgårdsfläcken,
Der rosor doftade vid sång
I sommarns stunder mången gång.

Och när i kulen vinterqväll
Han lemnade sin arbetscell
För hemmets moderkupa, -
Hvad högtid, om han slog sig ner
Till snillelek vid sitt klavér
I drömmar, skära, djupa!
Ja, det var här den ädle satt
Och gret i toner mången natt.

Men när till slut han stridt sig trött
Och lifvets tåga kändes nött
Av pliktens ok, det tunga,
Då stod han här en vårlig stund
Och slungade ur hjärtats grund
Sitt avsked åt de unga
Och vinkade med sorgsen själ
Till gamla hemmet sitt farväl.

Han kom tillbaka dock en gång,
Af tusen följd med dyster sång
Och floromvirad fana.
Han for förbi sin egen port, -
Det hade aldrig förr han gjort:
Hvart gick den qvälln hans bana?
På kyrkogården näst invid
Den gamle kämpen sökte frid.

Det hvilar under gräset han,
Som var vårt Sveriges bäste man
I hjärta, vett och vilja.
En enkel sten, en torfa blott
Kan ej den grafhög, jätten fått,
Från tusen dvergars skilja.
Förgänglighet! En fotsbredd grus
Nu räcker till som Geijers hus.

Dock nej - långt bort från larm och torg
Hans minne fått en andlig borg,
Som intet våld kan storma.
Så långt som hjertan klappa svenskt
Och svärma för att fosterländskt
En manlig tanke forma,
Och älska frihet, sanning ljus, -
Så långt sig sträcker Geijers hus!

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]

Länkar: Erik Gustaf Geijer