Riddaren Sankt Göran - Sten Sture den äldre

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]

[Teckning: Sten Sture den äldre]
[Sten Sture den äldre (1440-1503)]
[Riddaren Sankt Göran]

Sten Sture den äldre (1440-1503)

Sina första vapen hade han burit, då han deltog i biskop Kettils uppresning emot konung Kristian I, och sedermera hade han med ridderlig kraft uppehållit Karl VIII Knutsson vacklande tron. Denne konung var herr Stens morbroder och överlämnade åt honom på sin dödsdag den högsta makten i Sveriges rike med den av erfarenheten ingivna förmaningen, att icke trakta efter konunganamnet; "ty det har", sade den döende, "bräckt min lycka och kostat mitt liv".
Herr Sten var väl bekant hos Dalkarlarna och bland Stockholms borgare, så att han av dessa först och sedan av Sveriges övriga allmoge erkändes för riksföreståndare efter konungens frånfälle. Men de höga herrarna voro icke ense om erkännandet av hans myndighet. De missnöjda inkallade dock ånyo konung Kristian, som med en väldig flotta infann sig i Stockholm.
Svenskarna beredde sig till striden mot Danmarks mest lysande riddare, med djupt allvar: tidigt om morgonen gjorde hela hären bön och skriftade; och därefter uppstämdes stridssången S:t Görans visa, under det de i slutna massor framryckte mot Brunkeberg, där danska huvudbanéret "dannebrogen" fladdrade. Striden blev skarp och blodig. Efter blodiga ansträngningar, efter tappra bedrifter på båda sidor, sänktes äntligen dannebrogen, Danskarna flydde, och stort blev deras nederlag.
Den slagne konung Kristian undkom dock med livet, men vågade aldrig mera angripa den segrande herr Sten.
Den framgångsrike riksföreståndaren drev en skicklig propaganda för sin sak - segern var vunnen med Guds och helgonens hjälp.
Ett märkligt minne av Sten Stures kamp är S:t Göran och draken, den stora skulpturen i mångfärgat ekträ i Stockholms Storkyrka. Den utfördes av Bernt Notke från Lübeck och hans medhjälpare på beställning av riksföreståndaren och invigdes 1489.
Slaget vid Brunkeberg ägde rum den 10 oktober 1471.

Sten Sture den äldre (1440-1503)
Sina första vapen hade han burit, då han deltog i biskop Kettils uppresning emot konung Kristian I, och sedermera hade han med ridderlig kraft uppehållit Karl VIII Knutsson vacklande tron. Denne konung var herr Stens morbroder och överlämnade åt honom på sin dödsdag den högsta makten i Sveriges rike med den av erfarenheten ingivna förmaningen, att icke trakta efter konunganamnet; "ty det har", sade den döende, "bräckt min lycka och kostat mitt liv". Herr Sten var väl bekant hos Dalkarlarna och bland Stockholms borgare, så att han av dessa först och sedan av Sveriges övriga allmoge erkändes för riksföreståndare efter konungens frånfälle. Men de höga herrarna voro icke ense om erkännandet av hans myndighet. De missnöjda inkallade dock ånyo konung Kristian, som med en väldig flotta infann sig i Stockholm. Svenskarna beredde sig till striden mot Danmarks mest lysande riddare, med djupt allvar: tidigt om morgonen gjorde hela hären bön och skriftade; och därefter uppstämdes stridssången S:t Görans visa, under det de i slutna massor framryckte mot Brunkeberg, där danska huvudbanéret "dannebrogen" fladdrade. Striden blev skarp och blodig. Efter blodiga ansträngningar, efter tappra bedrifter på båda sidor, sänktes äntligen dannebrogen, Danskarna flydde, och stort blev deras nederlag. Den slagne konung Kristian undkom dock med livet, men vågade aldrig mera angripa den segrande herr Sten. Den framgångsrike riksföreståndaren drev en skicklig propaganda för sin sak - segern var vunnen med Guds och helgonens hjälp. Ett märkligt minne av Sten Stures kamp är S:t Göran och draken, den stora skulpturen i mångfärgat ekträ i Stockholms Storkyrka. Den utfördes av Bernt Notke från Lübeck och hans medhjälpare på beställning av riksföreståndaren och invigdes 1489. Slaget vid Brunkeberg ägde rum den 10 oktober 1471.

[topp]

Riddaren Sankt Göran

Lovad vare allsmäktig Gud
Desslikes hans välsignade Son!
Jag vill en visa kväda
Om den riddaren Sankt Göran.
Hör du Sankt Göran, vad jag säger dig,
Du skall mitt ärende utrida
Till Cappadociam, den stora stad,
Där skall du med draken strida.
Den staden är både bred och lång
En hednisk konung där råder.
Vid staden där ligger en drake,
Som är till gruvelig våda.
Den draken har en så underlig sed:
Var dag vill han hava sin föda,
Båd´ folk och fä och vad han får;
Så snart han månd´ staden utdöda.
Den dag han icke sin föda får,
Han blåser sin anda över muren;
Och alla hans anda känna få,
De bliva strax därav döda.
Ja, alla hans anda känna få,
De bliva därav strax döde;
Så länge han andats över den stad
Att den snarliga ligger i öde.
Konungen gav åt sitt folk det råd:
"Var dag en människa given,
Så månde nu detta förlänga vårt liv,
Så vi andra få längre leva."
Då varven voro gångna omkring,
På konungens dotter det månd´ falla;
Och borgarna gingo för konungen in,
Att hans endaste dotter utkalla.
Han bjöd för henne båd´ silver och guld,
Han ville det gärna utgiva.
Men borgarna sade: "Vi vilja det ej,
Våra barn ock gärna ville leva.
Konung, I hållen det i haven sagt,
Och gören oss inte till mene;
Ty gå vi då uti slottet in
Och bryter ned stockar och stenar."
"Gack ut då, min käraste dotter,
Du skall till draken gånga;
Jag hade dig ämnat en konungs son
Och inte den draken till handa."
Jungfrun sig klar i sin bästa dräkt,
Den finaste som hon hade;
Så tar hon med sig sitt lekelam,
Och sen ur slottet utgångar.
Jungfrun hon gångar ur slottet ut,
Så sorgeligt var hennes läte;
Av fader och moder hon kysstes till slut,
Så bitterlig båda de gräto.
Jungfrun hon gångar på gatan fram,
Hon vrider sina händer så svåra,
Och vart ett barn i staden var,
De fällde för henne tårar.
De följde henne på marken ut,
Guds hjälp kom henne till fromma;
Hon steg sig upp på en liten hög,
Hon mente draken skulle komma.
Då kommer Sankt Göran ridandes,
Hans häst före alla månd´ springa;
Baneret var vitt, dess kors var rött,
Och stolt han i solen det svingar.
"Vi ståndar I här, min jungfru skön,
Så hjärtligt jag ber Eder svara?
Vad är för möda på Eder lagd,
I mån för mig uppenbara?"
"Ja, detta är mig till möda lagt,
Att jag en drake skall givas.
Riden bort, riden bort, o ungersven,
Om eder lyster längre att leva.
Riden strax bort fager ungersven,
Och gören er inte mena.
Ty det är väl nog, att jag skall dö,
Och jag dör nu hellre allena."
"Skulle jag nu så rida bort
Så vill jag då giva tillkänna:
Jag skall eder frälsa i denna dag,
Om I Kristi tro vill bekänna."
"Gärna tager jag Kristi tro,
Och vill Gud allena åkalla.
Kunnen I frälsa mig denna dag,
En kristen vill jag mig kalla."
Och draken kommer nu utur sjön
Sankt Göran emot honom ränner.
Han svärdet stack uti munnen in
Så klingan därvid månde rämna.
Men ingen fågel flyger så fort
Som han sitt svärd utryckte;
Och draken med Guds namn bindes,
Att han sin mun återlyckte.
"Kära min jungfru, träden nu fram,
Om drakens hals binden ert bälte,
Så att er fader och moder kan se
Att I nu ären frälster."
De ledde så draken allt till den stad,
Sankt Göran och jungfrun den sköna.
Och allt det folk som i staden var
Begynte då till att löpa.
"Hör du det, konung, det säger jag,
Här gäller nu intet att löpa:
Med hela ditt rike och allt ditt folk
Skall du dig låta döpa!"
"Gärna tager jag Kristi tro
Desslikes hela mitt rike,
Och giver eder och min dotter kär,
Om hon kan vara eder like.."

Riddaren Sankt Göran
Lovad vare allsmäktig Gud Desslikes hans välsignade Son! Jag vill en visa kväda Om den riddaren Sankt Göran. Hör du Sankt Göran, vad jag säger dig, Du skall mitt ärende utrida Till Cappadociam, den stora stad, Där skall du med draken strida. Den staden är både bred och lång En hednisk konung där råder. Vid staden där ligger en drake, Som är till gruvelig våda. Den draken har en så underlig sed: Var dag vill han hava sin föda, Båd´ folk och fä och vad han får; Så snart han månd´ staden utdöda. Den dag han icke sin föda får, Han blåser sin anda över muren; Och alla hans anda känna få, De bliva strax därav döda. Ja, alla hans anda känna få, De bliva därav strax döde; Så länge han andats över den stad Att den snarliga ligger i öde. Konungen gav åt sitt folk det råd: "Var dag en människa given, Så månde nu detta förlänga vårt liv, Så vi andra få längre leva." Då varven voro gångna omkring, På konungens dotter det månd´ falla; Och borgarna gingo för konungen in, Att hans endaste dotter utkalla. Han bjöd för henne båd´ silver och guld, Han ville det gärna utgiva. Men borgarna sade: "Vi vilja det ej, Våra barn ock gärna ville leva. Konung, I hållen det i haven sagt, Och gören oss inte till mene; Ty gå vi då uti slottet in Och bryter ned stockar och stenar." "Gack ut då, min käraste dotter, Du skall till draken gånga; Jag hade dig ämnat en konungs son Och inte den draken till handa." Jungfrun sig klar i sin bästa dräkt, Den finaste som hon hade; Så tar hon med sig sitt lekelam, Och sen ur slottet utgångar. Jungfrun hon gångar ur slottet ut, Så sorgeligt var hennes läte; Av fader och moder hon kysstes till slut, Så bitterlig båda de gräto. Jungfrun hon gångar på gatan fram, Hon vrider sina händer så svåra, Och vart ett barn i staden var, De fällde för henne tårar. De följde henne på marken ut, Guds hjälp kom henne till fromma; Hon steg sig upp på en liten hög, Hon mente draken skulle komma. Då kommer Sankt Göran ridandes, Hans häst före alla månd´ springa; Baneret var vitt, dess kors var rött, Och stolt han i solen det svingar. "Vi ståndar I här, min jungfru skön, Så hjärtligt jag ber Eder svara? Vad är för möda på Eder lagd, I mån för mig uppenbara?" "Ja, detta är mig till möda lagt, Att jag en drake skall givas. Riden bort, riden bort, o ungersven, Om eder lyster längre att leva. Riden strax bort fager ungersven, Och gören er inte mena. Ty det är väl nog, att jag skall dö, Och jag dör nu hellre allena." "Skulle jag nu så rida bort Så vill jag då giva tillkänna: Jag skall eder frälsa i denna dag, Om I Kristi tro vill bekänna." "Gärna tager jag Kristi tro, Och vill Gud allena åkalla. Kunnen I frälsa mig denna dag, En kristen vill jag mig kalla." Och draken kommer nu utur sjön Sankt Göran emot honom ränner. Han svärdet stack uti munnen in Så klingan därvid månde rämna. Men ingen fågel flyger så fort Som han sitt svärd utryckte; Och draken med Guds namn bindes, Att han sin mun återlyckte. "Kära min jungfru, träden nu fram, Om drakens hals binden ert bälte, Så att er fader och moder kan se Att I nu ären frälster." De ledde så draken allt till den stad, Sankt Göran och jungfrun den sköna. Och allt det folk som i staden var Begynte då till att löpa. "Hör du det, konung, det säger jag, Här gäller nu intet att löpa: Med hela ditt rike och allt ditt folk Skall du dig låta döpa!" "Gärna tager jag Kristi tro Desslikes hela mitt rike, Och giver eder och min dotter kär, Om hon kan vara eder like.."

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]