[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]

Finska kriget 1808 och 1809

[topp]

Sveaborg
text: C. Georg Starbäck
Historiska Bilder
Fjärde bandet
ur Skarpskyttens Ungdomsminnen, 1892

Sveaborg! - Var finnes ett svenskt hjärta, som ej klappar av en namnlös smärta, som ej gripes av en outsäglig sorg, som ej brinner av vrede, av harm - när detta namn nämnes! Det var en lejonborg, och den var sprängd i klippan; det var ej människoverk, naturen själv hade vältrat de kolossala massorna på varandra och omgivit dem med valvet till vallgrav. Vem djärvdes tänka den tanken att rycka den blågula flaggan från tinnarna av detta fäste...? Det var den förnämsta ädelstenen i Sveas diadem, en äkta svensk kristall, sprungen ut ur svenska folkets barm, av dess eget arbete, av millioner svettdroppar förvandlade i lika många millioner riksdaler. Vem djärvdes rycka det smycket bort? Togs den med våld, eller stals den av en tjuv om natten, medan vi sovo? Nej! - det skänktes bort! Väktaren på borgen, han som fått smycket i förvar - han skänkte den åt barbaren. Nämn mig en handling mera skändlig, nämn mig ett brott mera djävulskt! Det var ingen strid, ingen kanonkula hade rispat klippmuren, där hade knappt flutit en droppe blod. Det var ingen stöld, ty vårdaren själv öppnade klipporten, ryckte ned de blågula färgerna och lämnade nycklarna i barbarens hand. Sverige, Sverige, är din kraft buren, är din afton inne? Söder om Östersjön låg ett land, ett stolt konungarike, många, många gånger större än du. Därav finnes numera ej ett spår. Det splittrades sönder, och en våldsam blodsman tog bit efter bit, och nu vältrar sig draken i öster i en pöl av blod och slickar med sin giftiga tunga, tänder med sin andedräkt av eld bondens koja liksom ädlingens slott. Skall detta bliva också ditt öde en gång, arma, arma fosterland! Stycke efter stycke - de rika länderna vid Peipus liksom träsken vid Newa - har också skurits bort från dig, och tsarernas stad solar sig nu, där våra hjordar en gång betat. Finland slets sist ifrån oss ... Sverige, Sverige, är din kraft bruten, är din afton inne? Skola härnäst kosackernas hästar beta vid Mälarens stränder, skola tsarens bödlar trampa stoftet i Gustaf Adolfs och Carlarnas stad? Det är tid, att du vaknar, det är tid, att du väpnar dig, att på varje vägg måtte finnas en reffelbössa och i varje stuga en vand arm och ett säkert öga att begagna den i farans stund. Förrädare kunna finnas, och ett Sveaborg kan falla, men ett helt folk, vapengott och modigt, det kan ej förråda sig självt, det kan ej falla. Sveaborg var ej ett sammanhängande fäste. Det var uppfört, för att icke säga utsprängt, ur klipporna söder om Helsingfors. Långörn låg nordligast och sydost om den i en rad från väster till öster: Väster Svartö, Löwen och Lilla öster Svartö. Dessa voro fästningens utanverk. Sydost om dessa lågo invid varandra ett par större öar: Östra Svartö och själva huvudfästningen Vargö, samt sydligast Gustafssvärd. Det var ett snille som hade sett dessa klippor och omskapat dem till en fästning. Augustin Ehrensvärd, sonen av den Ehrensvärd, som hade vakten vid Fredrikshall samma natt, som kulan träffade Carl XII:s tinning, var skaparen av denna granitborg, och när han dog, den 4 oktober 1772, fick han sin grav inom Sveaborgs vallar, där hans minnesvård fick denna inskrift: "Här vilar Ehrensvärd bland sina arbeten och sin flotta." Svenska skärgårdsflottan var nämligen också Augustin Ehrensvärds verk.

[topp]

Sveaborg
text: Johan Ludvig Runeberg
Fänriks Ståls Sägner,
1848

Johan Ludvig Runeberg 77 dikter

Vi suto efter slutad dag Vid aftonbrasans sken, Den gamle fänrik Stål och jag; Det var vår vana ren. En stund flöt bort vid glam och skämt; Då råkte Sveaborg bli nämnt. Jag nämnde flyktigt blott dess namn, Men det blev allvar då: "Har du sett ön i havets famn Med Ehrnsvärds fästen på, Gibraltars like i vår nord?" Så tog den gamle mörk till ord. "Den blickar över hav och fjärd Med ögon i granit, Den lyfter högt sitt Gustavssvärd Och manar stolt: 'Kom hit!' Det svärdet sänks ej för att slå, Det blixtrar blott och krossar så. Låt bli att trotsigt nalkas ön, Då kriget gör sin rund, Stör icke drottningen av sjön I hennes vredes stund: Hon slungar mot dig dödens bud I tusende kanoners ljud. Tillbakaträngd var Finlands tropp, Vid polens gräns den stod; Dock flammade ännu vårt hopp, Dock glödde än vårt mod. Att bota allt ej troddes svårt, Så länge Sveaborg var vårt. Klar blev i hast var mulen blick, När detta namn blott ljöd, Allt knot var slut, all sorg förgick, Det fanns ej köld, ej nöd. Ny fart den finska björnen tog Och skakade sin ram och slog. På drivans bädd hur mången natt Jag hörde detta ord Av gråa kämpen, där han satt, Långt skild från hemmets jord; Det var hans eld, när det var kallt, I fjärran bygd hans hem, hans allt. Då flög en viskning oss förbi, Ett rykte söderfrån; Det talte om förräderi, Om våra vapens hån; Från man till man, från trakt till trakt Det möttes blott av stolt förrakt. Ej glöms i tiders tid den dag, Då denna sägn blev sann, Då likt ett dystert tordönsslag Det säkra bud oss hann, Att landets sista hopp gått ner, Att Sveaborg var svenskt ej mer. Har havets bottenlösa svall Det i sin avgrund sänkt, Har himlens blixt, har åskans knall Dess fasta murar sprängt? Fanns ingen man på vallen kvar? Det frågtes blott, det gavs ej svar. Men djupt ur mången sluten barm En pressad suck sig bröt, Och mången blick, på tårar arm, I strida floder flöt; Det hade dött, ens fosterland, Man stod och grät vid gravens rand. O liv!  Den man, vars skuld det var Att denna tårflod rann, En gång den skönsta lager skar, Som någon hjälte vann: Den svenska flottans största glans, Dess seger vid Svensksund, var hans. Dock om sitt ljus, sin glans en värld Utav hans klinga fått, Om solar bleknat för hans svärd, Skall han föraktas blott. Det blir hans lön för hans bedrift På klippan där med Ehrnsvärds grift. Du älskar, yngling, ton och sång, Vår forntid älskar du; Kanhända sjunger du en gång, Vad jag förtäljer nu; Då giv hans svarta bragd sin dag Men hölj i natt hans namn som jag. Förtig hans ätt, nämn ej hans stam, Välv ej på den hans brott; Må ingen rodna för hans skam, Den drabbe honom blott. Den, som förrått sitt land, han har Ej ätt, ej stam, ej son, ej far. Nämn honom blott den falska arm, Man ställt till Finlands stöd, Nämn honom blygd och hån och harm Och skuld och straff och död. Det är blott så, han kallas bör, Det är att skona den som hör. Tag allt vad mörker finns i grav, Och allt vad kval i liv, Och bilda dig ett namn därav Och det åt honom giv; Det skall dock väcka mindre sorg Än det, han bar på Sveaborg."

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]