Carl Cronstedt (1672-1750)

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]

Avled såsom den siste av Karl XII:s generalspersoner

[Teckning: Carl Cronstedt]
[Carl Cronstedt]
[Göta Kämpavisa]
[Kommentar till Göta Kämpavisa]

CARL CRONSTEDT (1672-1750)

Carl Cronstedt

Ehuru i själva verket en av fäderneslandet i hög grad förtjänt man, har Cronstedts minne haft det missödet att fläckas av en ryslig misstanke, vilken likväl en grundligare forskning bevisat vara fullkomligt orättvis. En besynnerlig sägen har velat beskylla honom för att vara konung Karl XII:s mördare. Ett ganska otillförlitligt dokument, som endast finnes i avskrift, föreger, att han på sitt yttersta för kyrkoherden Tollstadius skall yppat, att han laddat geväret, varmed konungen blivit skjuten. Men skriften, som åberopar såsom källa en uppsats, vars författande på intet sätt är förenligt med den samvetsgranne biktfadrens tysthetsförbindelse, innehåller även andra misstag, som bevisa att det är understucket.
Då det blivit utrett, att konungen stupat för ett av fiendens skott, i ärligt krig, må Cronstedt åtnjuta sin oskuld och sin ära obefläckade. Hela hans vandel borde dessutom befria honom från anklagelsen för ett så brottsligt anslag, som ett mord på hans egen konung.
Han började, efter slutade förnämligast matematiska studier, sin militäriska bana vid artilleriet, där han genast, såsom belöning för av honom uppfunna geschwinda skott, befordrades till överminör.
Han bevistade slaget vid Narva och följde den segrande konungen till Dniepr, där han blev fången. Därefter lösgiven, återvände han till Sverige, där han befordrades till major och med Magnus Stenbock deltog i kriget mot danskarna. Artilleriet sattes under Cronstedts befäl, och Stenbock tillskriver just Cronstedt till en väsentlig del sina segrar. I slaget vid Helsingborg, där artilleriet fördes över moraser, som skulle skydda fiendens infanteri, gåvo svenska kanonerna på blott femton stegs avstånd en så mördande eld, att danskarnas massor upplöste sig i den oordentligaste flykt.
Då Stenbock övergått till Tyskland, medföljde Cronstedt, som oupphörligt förbättrade sitt redan ärofullt utmärkta vapen. Genom att under slaget använda hästar till anspann för kanonerna, kunde dessa, med en förut oerhörd snabbhet, icke allenast följa fotfolket, utan rycka framför detsamma. I slaget vid Gadebusch visade just Cronstedt fördelen av sina inrättningar, då han, i stället för att endast understödja de övriga truppernas anfall, kunde själv börja angreppet. De genom kanoneldens snabbhet överraskade fienderna, som därefter blevo angripna med salvor av musköterna, på några få stegs avstånd, och den fruktansvärda bajonetten, kastades hastigt överända, så att slaget avgjordes på trenne timmar. Då Stenbock underrättade konung Karl om segern, skrev han, "att han, näst Gud, hade att tacka Cronstedt för äran av denna dag."
Då Stenbock med hela svenska armén måste kapitulera, sände han, för att åt fäderneslandet rädda en sådan man som Cronstedt, denne hem med kapitulationsvillkoren. Ifrån Sverige skickades Cronstedt tillbaka till Tyskland för att där övertaga befälet över artilleriet. Han befann sig i Stralsund, då Karl ditkom från Turkiet. Med stor tapperhet deltog han nu i striderna vid denna stad och på Rügen. Han blev sårad och måste såsom sådan kvarbliva i staden, där han, vid dess kapitulation, blev fången. Men ehuru strängt bevakad, lyckades han, medförande åtskilliga andra officerare, att undkomma till Holland, därifrån han sjövägen begav sig till Göteborg. Nu utnämnde konungen honom till befälhavare för hela artilleriet. Han fortfor att förbättra det.
I stället för att framföra det på vagnar och avlasta det, där det behövde nyttjas, hade han uppfunnit lavetten, som gjorde vapnet genast användbart; men han begagnade nu även den ryktbara mekanikern Polhems uppfinning av en riktskruv, i stället för de oviga kilar, som förut erfordrat mycket manskap och förorsakat stora svårigheter. Han vidtog dessutom förbättringar vid kanoners och mörsares gjutning, ävensom han uppfann ett eget slags kulor, passande till sjöss.
Konung Karl upphöjde honom i friherrligt stånd och medtog honom på sitt sista fälttåg. Vid Fredrikshall var Cronstedt ärofullt verksam, och man har inga skäl, som bevisa att han skall varit närvarande i löpgraven, då konungen där blev skjuten.
På andra året efter konungens död blev han generallöjtnant av infanteriet. Han åtnjöt så allmän aktning, att rikets ständer uppförde honom på förslag till rådsherre 1738, men han undanbed sig detta ämbete.
Han avgick såsom general-en-chef för svenska krigsmakten till Finland, ehuru han avrått kriget mot Ryssland, men fick, vid dess verkliga utbrott, lämna befälet åt Lewenhaupt. Han återvände för att bliva president i krigskollegium. Han blev en av de förste serafimerriddare, och var även ledamot av vetenskapsakademien.
Han beskrives som liten till växten, men utmärkt av personligt mod, liksom av snille. Carl Cronstedt föddes i Stockholm 1672. Fadren handelsmannen Anders Olderman, modren Anna Gerdes. Då hon i senare gifte förmälde sig med direktören Mårten Gavelius, adlad Cronstedt, upptog denne sina styvsöner under sitt sköldebrev. Avled den 13 december 1750, såsom den siste av Karl XII:s generalpersoner. Gift 1709 med Elisabeth Arnell, med vilken han ägde två söner och tre döttrar.
Den enda, men oförtjänta fläck, som blivit häftad på hans ära, är den mystiska misstankan, att han skulle varit delaktig i sin konungs mord.

Carl Cronstedt
Ehuru i själva verket en av fäderneslandet i hög grad förtjänt man, har Cronstedts minne haft det missödet att fläckas av en ryslig misstanke, vilken likväl en grundligare forskning bevisat vara fullkomligt orättvis. En besynnerlig sägen har velat beskylla honom för att vara konung Karl XII:s mördare. Ett ganska otillförlitligt dokument, som endast finnes i avskrift, föreger, att han på sitt yttersta för kyrkoherden Tollstadius skall yppat, att han laddat geväret, varmed konungen blivit skjuten. Men skriften, som åberopar såsom källa en uppsats, vars författande på intet sätt är förenligt med den samvetsgranne biktfadrens tysthetsförbindelse, innehåller även andra misstag, som bevisa att det är understucket. Då det blivit utrett, att konungen stupat för ett av fiendens skott, i ärligt krig, må Cronstedt åtnjuta sin oskuld och sin ära obefläckade. Hela hans vandel borde dessutom befria honom från anklagelsen för ett så brottsligt anslag, som ett mord på hans egen konung. Han började, efter slutade förnämligast matematiska studier, sin militäriska bana vid artilleriet, där han genast, såsom belöning för av honom uppfunna geschwinda skott, befordrades till överminör. Han bevistade slaget vid Narva och följde den segrande konungen till Dniepr, där han blev fången. Därefter lösgiven, återvände han till Sverige, där han befordrades till major och med Magnus Stenbock deltog i kriget mot danskarna. Artilleriet sattes under Cronstedts befäl, och Stenbock tillskriver just Cronstedt till en väsentlig del sina segrar. I slaget vid Helsingborg, där artilleriet fördes över moraser, som skulle skydda fiendens infanteri, gåvo svenska kanonerna på blott femton stegs avstånd en så mördande eld, att danskarnas massor upplöste sig i den oordentligaste flykt. Då Stenbock övergått till Tyskland, medföljde Cronstedt, som oupphörligt förbättrade sitt redan ärofullt utmärkta vapen. Genom att under slaget använda hästar till anspann för kanonerna, kunde dessa, med en förut oerhörd snabbhet, icke allenast följa fotfolket, utan rycka framför detsamma. I slaget vid Gadebusch visade just Cronstedt fördelen av sina inrättningar, då han, i stället för att endast understödja de övriga truppernas anfall, kunde själv börja angreppet. De genom kanoneldens snabbhet överraskade fienderna, som därefter blevo angripna med salvor av musköterna, på några få stegs avstånd, och den fruktansvärda bajonetten, kastades hastigt överända, så att slaget avgjordes på trenne timmar. Då Stenbock underrättade konung Karl om segern, skrev han, "att han, näst Gud, hade att tacka Cronstedt för äran av denna dag." Då Stenbock med hela svenska armén måste kapitulera, sände han, för att åt fäderneslandet rädda en sådan man som Cronstedt, denne hem med kapitulationsvillkoren. Ifrån Sverige skickades Cronstedt tillbaka till Tyskland för att där övertaga befälet över artilleriet. Han befann sig i Stralsund, då Karl ditkom från Turkiet. Med stor tapperhet deltog han nu i striderna vid denna stad och på Rügen. Han blev sårad och måste såsom sådan kvarbliva i staden, där han, vid dess kapitulation, blev fången. Men ehuru strängt bevakad, lyckades han, medförande åtskilliga andra officerare, att undkomma till Holland, därifrån han sjövägen begav sig till Göteborg. Nu utnämnde konungen honom till befälhavare för hela artilleriet. Han fortfor att förbättra det. I stället för att framföra det på vagnar och avlasta det, där det behövde nyttjas, hade han uppfunnit lavetten, som gjorde vapnet genast användbart; men han begagnade nu även den ryktbara mekanikern Polhems uppfinning av en riktskruv, i stället för de oviga kilar, som förut erfordrat mycket manskap och förorsakat stora svårigheter. Han vidtog dessutom förbättringar vid kanoners och mörsares gjutning, ävensom han uppfann ett eget slags kulor, passande till sjöss. Konung Karl upphöjde honom i friherrligt stånd och medtog honom på sitt sista fälttåg. Vid Fredrikshall var Cronstedt ärofullt verksam, och man har inga skäl, som bevisa att han skall varit närvarande i löpgraven, då konungen där blev skjuten. På andra året efter konungens död blev han generallöjtnant av infanteriet. Han åtnjöt så allmän aktning, att rikets ständer uppförde honom på förslag till rådsherre 1738, men han undanbed sig detta ämbete. Han avgick såsom general-en-chef för svenska krigsmakten till Finland, ehuru han avrått kriget mot Ryssland, men fick, vid dess verkliga utbrott, lämna befälet åt Lewenhaupt. Han återvände för att bliva president i krigskollegium. Han blev en av de förste serafimerriddare, och var även ledamot av vetenskapsakademien. Han beskrives som liten till växten, men utmärkt av personligt mod, liksom av snille. Carl Cronstedt föddes i Stockholm 1672. Fadren handelsmannen Anders Olderman, modren Anna Gerdes. Då hon i senare gifte förmälde sig med direktören Mårten Gavelius, adlad Cronstedt, upptog denne sina styvsöner under sitt sköldebrev. Avled den 13 december 1750, såsom den siste av Karl XII:s generalpersoner. Gift 1709 med Elisabeth Arnell, med vilken han ägde två söner och tre döttrar. Den enda, men oförtjänta fläck, som blivit häftad på hans ära, är den mystiska misstankan, att han skulle varit delaktig i sin konungs mord.

[topp]

Giöta kiämpavisa
text: Gunno Eurelius Dahlstierna

Herr Pädar han drömde en dröm om a Natt.
Dä war alt om så weener ena Möja,
Den wille han i sömnen så giärna taga fatt,
Han nappa henne hårt i sin Slöija.
J hafwen dät wäll hördt, at CARL KUNG bar sårgian för hennar.
Han nappa uthi Slöja, men kan troo ho streeta moot,
Så Säng å sparlaka de bruste.
Hon sparka Herr Päder på sin ömskinna Foot,
At han wackna där weed å swåra pusta.
Herr Pädar han säg utmä sängeståcken wree
Alt uthi en oroligan dåwa:
"Ey wet iag hwa mäg skadt nu i Nätterne tree,
At iag alsinte orkade såfwa!"
Herr Pädar han roopte til små-swännar två:
"Mäg tyckes tuppa börja nu gaala,
J beden mine Spåmänn in före mäg gå,
Mäg löstar alt med dem at taala."
De Spåmänn de träda i Sängeståfwan in
På präcktigaste wijs som de kunne.
Å alle va de klädde i räf- å sabelskin,
Herr Pädar uppå sängen de funne.
De boga för Herr Pädar alt neder te Johl,
J sänga där han låg å säg skräckte,
Å taalte honom till mä ödmiuk-fulle ohl:
"Hur kommer dä du oss så bitti wäckte?"
"Å ingen utaf oss weet än af annan lag
Å ingen hafwer annat än i Minne,
Än at Herr Pädar såfwa plä till liusande Dag.
Hwij ästu så orolig nu i Sinne?"
"Å är icke Herr Päder så wällug Herre-Mann,
Den yppersta i Gårda-Rijke?
Ä nåntij någon ting, som honom feelas kan,
Som har i Mackt och Ähra ey sin Lijke?"
"Ey feelas däg Land, ey feelas däg Slått,
Ey feelas däg Rysse stållts Fruger.
Du hafwer här i Wähla så låtli mycke gått,
Hwad är dä däg i magen då så suger?"
Herr Pädar han sware i wredefullt Moo,
Han opsyn som Ellgloa skåller:
"Å om ehr Signe-Konst är wisser och ä goo,
Så sägen i mäg straxt hwa mäg wåller!"
"Å rätt så snart dä dagas, då will ja gå the skalls,
Där säg i går de Myre-Biörnar giömde,
Å hören til i alle: dä kosta skall ehr hals,
Om J ey sägen straxt hwa mäg drömde".
"Å nådige Herr Pädar, i sticknen icke så",
Dä swarade hin digre å hin dålje,
"Hwad Eder hafwer drömt wij fulle gissa må,
Så snart wår hals blijr smorder med Ålja."
"När ålja smörjer hals, seen är ey ondt at spå,
Hwad älskog Herr Pädar månde qwälja.
De Rysse-Frugers Barm han passar ey meer på,
Uthrijkes fager Möö han nu wällier."
"Wed Hålma-gårda strann där dansar ena Möö,
Dock fast om hon sin Mödom däg neekar,
Men hoken kan stå moot din Wålltakanöö?
Den är ju den din Hog uppå leekar?
"Så hör ännu, Herr Pädar, hwa jag däg säger meer,
För däg iag ännu aldri plä skarwa:
A hennes Namn kan jag däg säga, om du beer,
Den Möja hon heeter stålts Narwa."
"Hon hafver och een Söster, som mindre är än hon,
Lijtan Iwangroo månde hon säg kalla.
Den wille wij först narra te däg uth baak om Loon,
Seen om Mijdnat den stålta öfwerfalla."
Herr Pädar språng up gladlynnt, han klädde säg i skinn,
Han tacka dem med nådeligo tale,
För det de råka på den Dröm, som i hans sinn
Den heela Natta gjordt honom qwale.
"Å När iag den skiön-Jungfru får taga i famn,
Hwar effter mitt Hiärta så längtar,
Så skoni all i hopa få Förstlige Namn,
Där effter iag weet hwar en trängtar!"
Där stod en gammal Kiäring, hon lydde där uppå.
Hon runka sitt skynkiota Tryne:
"Förstinna blijr iag och, när i blij Sannspå",
Sade hon då, ty hon war i syne.
"Ty aldrig har iag sett makan Fänta we Ström,
Hon kan ey luckta rysslädra-Remma,
Hon är om alt sitt Lijf så kettoll å så öm -
Å wälluge Herr Pädar, blij hemma!"
"Å aldri har iag sett makan Fänta på Gräs,
När Manfolcka giöra henne ähra,
Hon spåttar å hon slår, hon fnyser å hon fräs -
Komm aldrig, Herr Pädar, henne nära!"
"A aldrig än kom nåhn mä den Möja innom båås,
Som bor i så håll-faste burar,
Å döra hennas stängia så styfwe hängelåås,
Å Nastun har jamntiocke Murar."
"Den Jungfru hon hafwer och så underligan seed,
När utländska belare de komma:
Hon släpper ingen in, förän han giordt beskeed
Å fåt ruus i knijs-knas å Momma."
"Å alt dä där tappas, dä skiänkes in hett
Tå källar Drängar, Swänsk eller Finne,
Ty alti pröfwar hon på sin Frijares wett,
Om han och hafwer kiärliga ölsinne."
"Hon hafwer och ett Drycke-Horn af rödaste Gull
Som dwärjar i Gripsdala smidde,
Af glödga Wijn-luckta fast man kan blij full,
Dock dricka skall hwar enn, som där bidde."
"Dä fraasar utur den glödröde Drick,
Som blandas med Etter-heet nättel,
Ey belare mä nöije där nåntij frågick,
Han wärre är än Wijborga-Kättel!"
Herr Pädar han stickna we Spåqwinnans ohl,
Som winnögd och wrång-syynt hon sade,
Han slo henne på Munn, så hon tumla under bohl,
"Jag wille", saan, "att Wargia däg hade!"
"Ty aldrig har iag råkat för makan ett Tråll,
Som hemma är i Hålskoga-Klöffter.
Den Jungfru, som ey will, den kan iag taa mä wåll,
Å porta´ tåf järna iag löfter!"
"Sij hundra Tusen Ryssar mä Sablar i hand,
Som Marker å Strander betäcker,
Will iag för hennes Dörar snart läggia til land,
Å nije Tiog stålte Murebräcker."
Straxt sändes bodkaflar i Månader tree
Kring heela wijda Gårda-rijke,
Där drefs i hoop Folck, som man plä drifwa Fee,
Wed Lijfsstraff at ingen skulle wijka.
De ginge deras gång åt Hålme-Gården uth,
Uti månge förfaselige hoopar,
Man kunde ey se Solan för Glafwar å för Spiut,
De stanna först we Jowalla-Groopar
We Portdeyas Qwarn de sloge säg ee broo,
Alt öfwer de snäll-flugne Floder:
"Här wille wij nu alle både byggia å boo
Å grafwa oss i Johla som groder."
De två weene Söstrar i höga-låfts Swaal
De dansa å de giole säg glade,
En Wäcktare på Muren först warse blef dä smaal
Af Ryttare å Footfolck i rade.
"Mäg tyckes som säg samlar", saa han, "een stor hoop
Där borte på Wäpssekylä giähle."
Straxt geer han til ett liudande wäcktare-roop:
"Wist nog ä här Frijare på fähle!"
Stålts Narwa lilla säg genom winnelögat såg,
Rätt i dä hon den Wäcktaren hörde,
Straxt kunde hon och see hwar den store Hoopen låg:
"Twij däg, som wår Leek nu förstörde!"
Hon stängde sina Portar mä Bommar utå Ståhl,
Och til sine fulltroo-go-Drängiar
Saa hon: "sij Ehwem, som will in i min Gåhl,
Den skiänken i bra feeta slängiar!"
Herr Pädar, i dät han nu fick see hennas Buur,
Som han så förgiärna will´ äga,
Då sade han: "mig tyckes som hon låge smått på luur,
Dock will iag henne först låta fräga."
Straxt talade Herr Pädar till Håmmänner tree:
"I skole gå ståltz Narwa berätta,
At hon ska taa reen Särk på, å sängen laga te,
Å säg wackert twåla å twätta."
"Ty, sägen I, en Herre, den wällugaste Man
I wähla, til henne will komma:
I Affton willn haa ja, Czar Peter heeter han,
Der emot må hon ey töras komma."
"Si hundra tusend Bruumän de stå nu här på språng,
Om hon ey straxt will gee säg mä goda,
At alle hennas Drängiar slå i hiäl på en gång
Och henne taa mä wåldsamma mode!"
"I sägen och hur iag will i fulle gått Maak,
Om hon mäg nåntij reeter eller äggiar,
Eldkulor slunga in i hennes Natstugu taak
Och bryta neder alle hennes wäggiar."
"Men will hon blij min Fänta, min weena, min Bruu,
Oräckneli gått will iag henne gefwa:
Ty been´a lät up Porten i qwäll klockan siu,
Utom henne iag ey längere kan lefwa."
De Giljare framrede, de klappa på Port,
Deras Stoor-Furstes ärne de förtälja,
Men finge dä til swars: "I packen Eder fort,
Min Mödom iag för Hoot ey plä sälja."
"Å hwem såg nånsin Ungerswänn för skiöna Jungfrurs dör,
Som första gången snorkar och puckar?
Den Frijare, som ey weet säg skicka som säg bör,
Han wijsas åf mäd harmfulle suckar."
"De månge Ryssepällsar iag rädes icke för
Och är iag ey så moofällt en Pijga,
Men draar Herr Pädar älskog til Swänske weene Mör,
Så måsten taa åf mössan å nijga."
"Herr Pädars Trug och hoot iag acktar som strå,
Och iag är ey så skuggraddan Flicka,
Men är dä så at han nu te mäg frija må,
Glygga Brännewijns-Ruus måste han först dricka."
"I ogiordt Wäär Herr Pädar nu kommer hijt til giäst,
Som aldrig än haar reede te Tuna,
Han weet så wåll som Jag, hwem iag mäg hafwer fäst,
Hans Odygd finner här ingen Sluna."
"En segersäll ung Hiälte jag låfwaat haar min troo.
Den wil iag och til dödzdaga hålla,
Men om Herr Pädar kommer någe nära we mitt boo,
Heeta Ekeluta månde honom skålla."
"Här lagas och te Gästebo på alle mine Torn,
Herr Pädar i och dät låten weta.
Jag tror han kiänner redan här oosar bränt Horn,
Och drycke-kaara giöres honom heeta."
"Men hoo, som biur te Bryta min rööfärgia knuut,
Och slängeldar kasta i sparrar,
Snart kommer den, som honom lärer fullt weeta huut:
Mig tyckes, at Herr Pädar reeda darrar."
"På wägen är min Wänn, min Herre å min Kung,
Med honom iag mäg långeseen mån para,
Herr Pädar blijr wist fählin, när han min Hiälte ung
Får see komma mig at förswara."
"Gud signe däg, Kung CARL, där du såfwer i natt,
Wist haar du dine Möjar i minne!
Mäg drömde, at Herr Pädar lop bort frå sin Hatt
Å stöfwelkraga faasna i Grinne."
De Giljare droo åf, å Huffwa hang på snee,
Herr Pädar detta Kalfskin de bore,
Och sade: "du ska tro, den Piga är ey gree,
Hon leer åth dine Krigzhärar store!"
Herr Pädar tog sin Mössa, han trampana med Foot,
Och swoor uthi ilsko å wreede:
"Sko unge-swage Flicker töras duka mäg emoot,
Så är deras Undergång dem reede."
Straxt stängde han dem bägge, te watten å te land,
I tijo wekors ångstfulle dagar,
Och plåga derars boning med Eld å med Brand,
Dock hörde han än ingen, som klagar.
Men hocken Ryss, som tordes wåga säg fram,
Ja, alle dee, som lust hade noosa,
De tumla på snee, de finge alle skam,
Och ingen kunde Marcknaden roosa.
Sij lijtan Iwangroo, som, efter ho wa minst,
Skulle derför och först blij wålltagen,
Men hocken, som böd til gå där fram å taa Winst,
Blef swedd bå i Kraga å Magen.
Twå gånger komme Gäster in under hennes Wägg,
Som wille up i Wins-Glugga klifwa:
Twå gånger tijnte hon deras rimfrusne Siägg,
Och öste glygga Brännewijn för lifwe.
Hon tappa i Kannor, hon tappa i Kruus,
Hennes Swännar uhr Koppar Ämmar gute.
Fast många wore de, som då finge ruus,
De somna alla just där de sute.
Nu öfwersåg Kung CARL i Skåne sine Männ,
Å synte huru alt före weter,
Å saa: "du falska Saxe, däg klöpper iag wäl än,
Men min Edsworne Wänn är Czar Peter!"
Just då kom Ryckte flygande öster öfwer Siö
Och saa: "Kung Carl, du Segersälle Hiälte,
Herr Pädar röfwa will stoltz Narwa, din Möö,
Men ännu så spänner hon bälte."
"Hon är wäl lijtan Jumfru, men strijder som en Man,
Och alle hennes raske små-Swänniar,
De fäckta som Kiämpar, hwart öga skiönka Kan
Huru illa Gårda-hoopen där we gränniar."
Å Kung CARL han satt på förgyllande Stool,
Han månde där we lijte säg besinna,
Och saa: "är dä den Wänskap, du swoor oss i fiool?
Du troolösa! Gud ska däg finna."
Just lijka som ett Leijon, som hinsidon Öön
Får höra sine späde Ungar skrijka,
Full ifwer å full harm dä lägger säg i Siön
Och hinner, förrn man troor, öfwer wijka.
Så modder, we Carls hamn, steeg Kung CARL ombord,
Straxt hyssades Trossar och Ankar:
"Å Herren ware mä däg, i Gerningar och Ord,
Och främje dine Anslag å tanckar!"
Å Kung CARL drog öfwer det salte Haaf,
Hans Segel stodde alle heelt stinna:
Hans Skepp lupo alle för Winn i fult traaf,
Å lyckelig Hamn alla de finna.
Den Swänska Flåte lade wed Päronä til Strands,
CARLS Hiärta af Ifwer mon brinna,
Han fråga sine Swännar: "hwad giör nij nu til lands?"
De roopte alle: "Döö eller Winna!"
Straxt tåga Konung CARL med ottatusen Man
Alt in under de Gårda-härars Bårgiar:
Men då ska troo Herr Pädars öga da raan
Af Skräck, Ångst å tusende sårgiar!
Ty Sermethof mä sex gånger tusen til häst,
Som skulle Silla-Mäcki förswaara,
Han tyckte Swänskas Upsyn waan wärre än en Päst,
Ty tänckte han: "längst frå haar minst faara".
Han rijder til Herr Pädar i Borgen igän
Och säijer: "stora Czar, denna Timma
Är CARL Kung i Swärige mä alle sine Man
Öfwer oss: ty måste iag simma."
Han gaf säg i Strömmen mä Häst å mä Kar,
Han wille säg åth hinsidon laga,
Men många, som då törsta, de somna där qwar,
Starkt Strömme-ruus de kunde ey fördraga.
Herr Pädar han ropte med Sårgbundan röst:
"O Sermethåf, du west wäll at leefwa,
Kom, tag mäg mäd åt Musko i dänna här höst.
De Swänske kulor flyga så skeewa."
"Men, efter Jag drar bort, kiära Cröije, iag ehr beer,
Ty Swenskt Kruut i förr kunnat luckta,
En Fällt-Herres Namn i tagen uppå Ehr,
Nu rijr iag, de komma där i buckta!"
Å detta war en Tisdag, i Wintermånan kall,
Då tiugundagen syntes half mogen,
På samma dag i fiool, som Herr Pädar uppå Pall
Swoor wara Konung CARL hull å trogen.
Å då drog Kung CARL uth sin gullsmidde Brann,
Han skijner alt som Sohlen den röda:
"Mäd Gudz Hiälp sko wij i dag haa öfwerhann
Å alle Gårda-Männ liggia döde!"
Där we sköts Swänsk Lösen mä fyra skått i raa,
At stålts narwas Tilstånd förfara.
Hwem kunde meer än hon då blij glättug å blij glaa?
Ty månde hon på ögnablecke swara.
Då hwijfva Kung CARL mä Tirfingen röd,
Som aldrig drogs uth uthan baane,
Där mä föll och af Himmelen en Tyckna och een Snöö,
Den Ryssa kalla bloodrödan Haane.
Där under brööt Kung CARL i Rysseborgen inn
Med alla sina fulltrogne drängiar.
Men då ska tro de Gårda-Män de börgia speta skinn
Å kläda så bloodiga slängiar.
Å fijra tiog hundra de swore där uppå,
Med Gudz Hiälp, å brynorna blåtta,
De skulle åttj tusende Wågehalsar slå,
Sij nu Bardas een emoot åtta!
Det Gårda-Lägre war af een tweedubbel Borg,
Mä Wallar å stört-diupe Grafwar,
Å spanskt Rytterij kring alt deras Torg,
Som späcktes mä spettsige Stafwar.
De Murabräcker låge så högt uppå Wall,
De dundra dä mästa de kunna,
Men lijkwäl gick Kung CARL emot dunder å moot knall
Öfwer alt uti den samma stunna.
Jag troor at ingen åf dem, som först lupe an,
Weet sielf hur han kom öfwer Lijden,
Men fromme Häärars Gud, som alt giöra kan,
Han hialp å waa mä dem i Strijden.
Nu börgia badda hett för Rysse-ryggars päls,
Medan twee-äggia Klingor de slackta:
"Å den, som wore nu längst Noohl åth te Fiäls,
De hwite Biörnas Ungar at ackta!"
De Swänske sammskått ginge som Liungelden snäll
Å tiuge tusen Ryssar de fälte.
Så leekte de mä dem in te mörkaste qwäll,
Kung CARL war Gudz segersamma Hiälte.
Men de, som wille römma, de rede uppå broo,
Å Broa braaka sönder i stycken,
De andra wille simma, å somli wille roo,
Men mästedelen drunkna i dricken.
De öfrige om Natten de kröpe in i hool
Och ingen toole meera upduka:
"Å ingen utåf oss fåår nåntij meer see Sool!"
Sade de te sin första Dolgeruka.
"Doch wille wij först hämnas på desse Tyske Männ,
Som oss brackt i denna Olycka."
De roopte: "äre wij icke hwar och een ehr Wänn?"
Doch högge de dem sönder i stycke.
Straxt, när de tyske Riddare dä Specktakel såg,
Twå dödar såge de med ett öga:
"Å aldri wore wij uppå makan et Tåg:
At fäckta meer oss hiälpa will föga."
Den unga Konung CARL är Herre så Båll,
Hoo weet, han tör skiänkia oss Lijfwe,
Det Ryssa ändå lära oss ifrån taa mä wåll,
Till krigs-Fångar alle wij oss gifwe."
Då gofwe sig til fånga så månge som de waa,
Croije, Felt-Herren, han waa den första,
"Å Stora Kåning CARL, war nådelig!", de saa,
"Wij alle effter din Nåde törsta."
Snart kom och Dåligruka å tiggde sitt Lijf
För säg å sine Mädbröder alle.
Då taalte de Swänske til tijdfördrijf:
"Å desse tiääna bättre te gå walle."
Mä bara hufwun föllo för CARL Kånung need
Mång tusend på nåder och Onåde:
"Herr Pädar, å Herr Pädar, som bort ifrån oss reed,
Du saaker äst til all denna Wåde!"
Nu taalte Kung CARL: "heela Wärlden skal see
At Jag als ingen Lust haar i Blode,
Ty stigjen up, i alle, som liggen här å bee,
Ehrt Footfall skall lända ehr til gode."
"I Ryssar, Gewär läggen ned, å gån hem
Hwar å een til hwar sine Orter:
Men om wij någon wäpnad mehr råka utå dem.
De kläda Sko blodiga Siorter."
Å tiuge tusen Ryssar mäd Eeene Kiäpp i hann
De ginge där mä sina färde:
"Å skam taa den nånsin meer Sabel rörer an",
Sade de, där de lope öfwer gärde.
Men nije store Jarlar å fäm tiog Håmmän,
De yppersta qwarlefwor af slage,
Dem tog man wara på, de sitta alla än:
D´ää de, som sko betala lage.
Å hundra Mura-Bräcker å try tiog å fem
Å tije te, när man nooga räcknar.
Å fast så många Faner, som där kiördes hem,
Men Krookswääl å Haakar ingen täcknar.
Å hwem kan tälja punnwaror, pänningar å tällt
Å alt dä, som fans där i Lägre?
Dä nyttiar Konung CARL å hans Män nu i fällt,
Ingen Rysse kan dä mera wägra.
Dä säges at Kong CARL i dät hijskeliga Slag,
Sedan Rinnaren snuppla moot Låge,
Haar reede mäd een stöfwel den uthlängste dag
Å fäcktat med Kiämpa förmåge.
Å nu ree Konung CARL te stolts Narwa lilla in:
"Hur stååre te", saa han. "mä min weena?
I Natt wil iag såfwa på hwijta Armen din,
Du har nu länge nog bodt alleena!"
Hon fällte i glädie så mången modig Tåår:
"Wälkommen!" swara hon, "du som stälte
Ditt dyra Lijf up för Sällheeten wår,
Sinne Gud däg, du Stridsamma Hiälte!"
Hon tagde, men kiyste på Konungens hann,
Ty Räddhoga, häpnad å Glädie
De lop´ i hennes Bröst lijka som hwar om ann,
Doch, Glädien blef främst nu på Wädie.
Men sij Herr Pädar håller än öster ut mäd Åå,
Han illfijnas heelt uti Hoge,
Han lyder å han lyssnar hur´ alt skulle gåå,
Men sammskåtta räcknar han noga.
I det kom een fram, som summet öfwer Flod,
Å wååt war han än baak om öra:
Han lopp, å lopp fort, Herr Pädar, där han stod,
Saa: "hwij löper du så, lä mäg höra?"
"See där: see där ä de! nu siuta de igiän:
O, wore iag nu baak om de Kullar!
Ja, rätt nu ä de här, de willsinnte Männ:
Hör på Trommpeta deras, hur ho lullar!"
"Där komma de Swänske i hamn å i häl:
Där hialp hwarken Sabel eller Öxa,
Alt hwa de råkte på, dä sloge de ihiäl"
Sade han, å han siällfde i Böxa!
"De giorde öfwer Wallen så mäcktuge språng:
Ho kan deras Lång-Swääl fördraga?
Dä wärsta war, de skute alla på en gång
Å skoonte hwarken Hals eller Kraga."
"De slogo i hiäl fyra, de sloge i hiäl fem,
De slogo ´hiäl hwar man, kan iag meena,
Å aldri knådes bröö meer i wärdane för dem,
Men iag slapp där undan allena."
"De toge dina stycke å alt dit gewär,
Å alla dina Faaner så nyia.
Mäg tyckes Träa ruska, rätt nu så ä de här.
Här är intet Råd längre bija."
Då ree Herr Pädar åf, men swara ingen raa,
Han månde säg swårliga förfära.
Han stann ´ke förn hemma i Moskowa staa,
De Tiender han siälf månde bära.
De Gårda-Jungfrur dansa i wijde höge Låfft,
De koxa så tijdt under Lijda:
"Å hwem troo där flänger i footsijdan Kåfft?
Snält öster uth så månde han säg rijda."
De Ryske-Fruger stånda we store Nogåhls lee,
De wänta sina Herra hemkomma:
Å hemkomma Hästa, å blodiga waa dee,
Å Sahlana de wore tomma.
Straxt hördes ett Skrään lång öster under skog:
"Wee oss! wåre Männ ligga slagne,
Hwem kiörer nu wår Harf, hoo styrer nu wår Plog?
Å alle wåre Herrar ä tagne!"
Men där groor en Fägnad i Swearjkes Lann,
De Wall-Barn de lalla å de qwäda.
I Giöta där frögdas bå Qwinna å Man,
De låfwa Gud, som dem welat gläda.
Å ähra wari Gud, som hin troolösa slåår,
Som säg ey wil råda eller rätta!
Herr Pädar, dine slagne, som liggia där i skåår,
Å du sielf, äst Wittne te dätta.
Du Stoore å du Starcke, i Högdenne boor,
Som ögne-ste´en ackta din Smorde!
Bewara Konung CARL, som säg dig förtroor:
Hans Fijender din Krigs-Ängel Morde!
J hafwen dät wäl hördt, at CARL Kung baar sårgian för hennar.

Giöta kiämpavisa
text: Gunno Eurelius Dahlstierna
Herr Pädar han drömde en dröm om a Natt. Dä war alt om så weener ena Möja, Den wille han i sömnen så giärna taga fatt, Han nappa henne hårt i sin Slöija. J hafwen dät wäll hördt, at CARL KUNG bar sårgian för hennar. Han nappa uthi Slöja, men kan troo ho streeta moot, Så Säng å sparlaka de bruste. Hon sparka Herr Päder på sin ömskinna Foot, At han wackna där weed å swåra pusta. Herr Pädar han säg utmä sängeståcken wree Alt uthi en oroligan dåwa: "Ey wet iag hwa mäg skadt nu i Nätterne tree, At iag alsinte orkade såfwa!" Herr Pädar han roopte til små-swännar två: "Mäg tyckes tuppa börja nu gaala, J beden mine Spåmänn in före mäg gå, Mäg löstar alt med dem at taala." De Spåmänn de träda i Sängeståfwan in På präcktigaste wijs som de kunne. Å alle va de klädde i räf- å sabelskin, Herr Pädar uppå sängen de funne. De boga för Herr Pädar alt neder te Johl, J sänga där han låg å säg skräckte, Å taalte honom till mä ödmiuk-fulle ohl: "Hur kommer dä du oss så bitti wäckte?" "Å ingen utaf oss weet än af annan lag Å ingen hafwer annat än i Minne, Än at Herr Pädar såfwa plä till liusande Dag. Hwij ästu så orolig nu i Sinne?" "Å är icke Herr Päder så wällug Herre-Mann, Den yppersta i Gårda-Rijke? Ä nåntij någon ting, som honom feelas kan, Som har i Mackt och Ähra ey sin Lijke?" "Ey feelas däg Land, ey feelas däg Slått, Ey feelas däg Rysse stållts Fruger. Du hafwer här i Wähla så låtli mycke gått, Hwad är dä däg i magen då så suger?" Herr Pädar han sware i wredefullt Moo, Han opsyn som Ellgloa skåller: "Å om ehr Signe-Konst är wisser och ä goo, Så sägen i mäg straxt hwa mäg wåller!" "Å rätt så snart dä dagas, då will ja gå the skalls, Där säg i går de Myre-Biörnar giömde, Å hören til i alle: dä kosta skall ehr hals, Om J ey sägen straxt hwa mäg drömde". "Å nådige Herr Pädar, i sticknen icke så", Dä swarade hin digre å hin dålje, "Hwad Eder hafwer drömt wij fulle gissa må, Så snart wår hals blijr smorder med Ålja." "När ålja smörjer hals, seen är ey ondt at spå, Hwad älskog Herr Pädar månde qwälja. De Rysse-Frugers Barm han passar ey meer på, Uthrijkes fager Möö han nu wällier." "Wed Hålma-gårda strann där dansar ena Möö, Dock fast om hon sin Mödom däg neekar, Men hoken kan stå moot din Wålltakanöö? Den är ju den din Hog uppå leekar? "Så hör ännu, Herr Pädar, hwa jag däg säger meer, För däg iag ännu aldri plä skarwa: A hennes Namn kan jag däg säga, om du beer, Den Möja hon heeter stålts Narwa." "Hon hafver och een Söster, som mindre är än hon, Lijtan Iwangroo månde hon säg kalla. Den wille wij först narra te däg uth baak om Loon, Seen om Mijdnat den stålta öfwerfalla." Herr Pädar språng up gladlynnt, han klädde säg i skinn, Han tacka dem med nådeligo tale, För det de råka på den Dröm, som i hans sinn Den heela Natta gjordt honom qwale. "Å När iag den skiön-Jungfru får taga i famn, Hwar effter mitt Hiärta så längtar, Så skoni all i hopa få Förstlige Namn, Där effter iag weet hwar en trängtar!" Där stod en gammal Kiäring, hon lydde där uppå. Hon runka sitt skynkiota Tryne: "Förstinna blijr iag och, när i blij Sannspå", Sade hon då, ty hon war i syne. "Ty aldrig har iag sett makan Fänta we Ström, Hon kan ey luckta rysslädra-Remma, Hon är om alt sitt Lijf så kettoll å så öm - Å wälluge Herr Pädar, blij hemma!" "Å aldri har iag sett makan Fänta på Gräs, När Manfolcka giöra henne ähra, Hon spåttar å hon slår, hon fnyser å hon fräs - Komm aldrig, Herr Pädar, henne nära!" "A aldrig än kom nåhn mä den Möja innom båås, Som bor i så håll-faste burar, Å döra hennas stängia så styfwe hängelåås, Å Nastun har jamntiocke Murar." "Den Jungfru hon hafwer och så underligan seed, När utländska belare de komma: Hon släpper ingen in, förän han giordt beskeed Å fåt ruus i knijs-knas å Momma." "Å alt dä där tappas, dä skiänkes in hett Tå källar Drängar, Swänsk eller Finne, Ty alti pröfwar hon på sin Frijares wett, Om han och hafwer kiärliga ölsinne." "Hon hafwer och ett Drycke-Horn af rödaste Gull Som dwärjar i Gripsdala smidde, Af glödga Wijn-luckta fast man kan blij full, Dock dricka skall hwar enn, som där bidde." "Dä fraasar utur den glödröde Drick, Som blandas med Etter-heet nättel, Ey belare mä nöije där nåntij frågick, Han wärre är än Wijborga-Kättel!" Herr Pädar han stickna we Spåqwinnans ohl, Som winnögd och wrång-syynt hon sade, Han slo henne på Munn, så hon tumla under bohl, "Jag wille", saan, "att Wargia däg hade!" "Ty aldrig har iag råkat för makan ett Tråll, Som hemma är i Hålskoga-Klöffter. Den Jungfru, som ey will, den kan iag taa mä wåll, Å porta´ tåf järna iag löfter!" "Sij hundra Tusen Ryssar mä Sablar i hand, Som Marker å Strander betäcker, Will iag för hennes Dörar snart läggia til land, Å nije Tiog stålte Murebräcker." Straxt sändes bodkaflar i Månader tree Kring heela wijda Gårda-rijke, Där drefs i hoop Folck, som man plä drifwa Fee, Wed Lijfsstraff at ingen skulle wijka. De ginge deras gång åt Hålme-Gården uth, Uti månge förfaselige hoopar, Man kunde ey se Solan för Glafwar å för Spiut, De stanna först we Jowalla-Groopar We Portdeyas Qwarn de sloge säg ee broo, Alt öfwer de snäll-flugne Floder: "Här wille wij nu alle både byggia å boo Å grafwa oss i Johla som groder." De två weene Söstrar i höga-låfts Swaal De dansa å de giole säg glade, En Wäcktare på Muren först warse blef dä smaal Af Ryttare å Footfolck i rade. "Mäg tyckes som säg samlar", saa han, "een stor hoop Där borte på Wäpssekylä giähle." Straxt geer han til ett liudande wäcktare-roop: "Wist nog ä här Frijare på fähle!" Stålts Narwa lilla säg genom winnelögat såg, Rätt i dä hon den Wäcktaren hörde, Straxt kunde hon och see hwar den store Hoopen låg: "Twij däg, som wår Leek nu förstörde!" Hon stängde sina Portar mä Bommar utå Ståhl, Och til sine fulltroo-go-Drängiar Saa hon: "sij Ehwem, som will in i min Gåhl, Den skiänken i bra feeta slängiar!" Herr Pädar, i dät han nu fick see hennas Buur, Som han så förgiärna will´ äga, Då sade han: "mig tyckes som hon låge smått på luur, Dock will iag henne först låta fräga." Straxt talade Herr Pädar till Håmmänner tree: "I skole gå ståltz Narwa berätta, At hon ska taa reen Särk på, å sängen laga te, Å säg wackert twåla å twätta." "Ty, sägen I, en Herre, den wällugaste Man I wähla, til henne will komma: I Affton willn haa ja, Czar Peter heeter han, Der emot må hon ey töras komma." "Si hundra tusend Bruumän de stå nu här på språng, Om hon ey straxt will gee säg mä goda, At alle hennas Drängiar slå i hiäl på en gång Och henne taa mä wåldsamma mode!" "I sägen och hur iag will i fulle gått Maak, Om hon mäg nåntij reeter eller äggiar, Eldkulor slunga in i hennes Natstugu taak Och bryta neder alle hennes wäggiar." "Men will hon blij min Fänta, min weena, min Bruu, Oräckneli gått will iag henne gefwa: Ty been´a lät up Porten i qwäll klockan siu, Utom henne iag ey längere kan lefwa." De Giljare framrede, de klappa på Port, Deras Stoor-Furstes ärne de förtälja, Men finge dä til swars: "I packen Eder fort, Min Mödom iag för Hoot ey plä sälja." "Å hwem såg nånsin Ungerswänn för skiöna Jungfrurs dör, Som första gången snorkar och puckar? Den Frijare, som ey weet säg skicka som säg bör, Han wijsas åf mäd harmfulle suckar." "De månge Ryssepällsar iag rädes icke för Och är iag ey så moofällt en Pijga, Men draar Herr Pädar älskog til Swänske weene Mör, Så måsten taa åf mössan å nijga." "Herr Pädars Trug och hoot iag acktar som strå, Och iag är ey så skuggraddan Flicka, Men är dä så at han nu te mäg frija må, Glygga Brännewijns-Ruus måste han först dricka." "I ogiordt Wäär Herr Pädar nu kommer hijt til giäst, Som aldrig än haar reede te Tuna, Han weet så wåll som Jag, hwem iag mäg hafwer fäst, Hans Odygd finner här ingen Sluna." "En segersäll ung Hiälte jag låfwaat haar min troo. Den wil iag och til dödzdaga hålla, Men om Herr Pädar kommer någe nära we mitt boo, Heeta Ekeluta månde honom skålla." "Här lagas och te Gästebo på alle mine Torn, Herr Pädar i och dät låten weta. Jag tror han kiänner redan här oosar bränt Horn, Och drycke-kaara giöres honom heeta." "Men hoo, som biur te Bryta min rööfärgia knuut, Och slängeldar kasta i sparrar, Snart kommer den, som honom lärer fullt weeta huut: Mig tyckes, at Herr Pädar reeda darrar." "På wägen är min Wänn, min Herre å min Kung, Med honom iag mäg långeseen mån para, Herr Pädar blijr wist fählin, när han min Hiälte ung Får see komma mig at förswara." "Gud signe däg, Kung CARL, där du såfwer i natt, Wist haar du dine Möjar i minne! Mäg drömde, at Herr Pädar lop bort frå sin Hatt Å stöfwelkraga faasna i Grinne." De Giljare droo åf, å Huffwa hang på snee, Herr Pädar detta Kalfskin de bore, Och sade: "du ska tro, den Piga är ey gree, Hon leer åth dine Krigzhärar store!" Herr Pädar tog sin Mössa, han trampana med Foot, Och swoor uthi ilsko å wreede: "Sko unge-swage Flicker töras duka mäg emoot, Så är deras Undergång dem reede." Straxt stängde han dem bägge, te watten å te land, I tijo wekors ångstfulle dagar, Och plåga derars boning med Eld å med Brand, Dock hörde han än ingen, som klagar. Men hocken Ryss, som tordes wåga säg fram, Ja, alle dee, som lust hade noosa, De tumla på snee, de finge alle skam, Och ingen kunde Marcknaden roosa. Sij lijtan Iwangroo, som, efter ho wa minst, Skulle derför och först blij wålltagen, Men hocken, som böd til gå där fram å taa Winst, Blef swedd bå i Kraga å Magen. Twå gånger komme Gäster in under hennes Wägg, Som wille up i Wins-Glugga klifwa: Twå gånger tijnte hon deras rimfrusne Siägg, Och öste glygga Brännewijn för lifwe. Hon tappa i Kannor, hon tappa i Kruus, Hennes Swännar uhr Koppar Ämmar gute. Fast många wore de, som då finge ruus, De somna alla just där de sute. Nu öfwersåg Kung CARL i Skåne sine Männ, Å synte huru alt före weter, Å saa: "du falska Saxe, däg klöpper iag wäl än, Men min Edsworne Wänn är Czar Peter!" Just då kom Ryckte flygande öster öfwer Siö Och saa: "Kung Carl, du Segersälle Hiälte, Herr Pädar röfwa will stoltz Narwa, din Möö, Men ännu så spänner hon bälte." "Hon är wäl lijtan Jumfru, men strijder som en Man, Och alle hennes raske små-Swänniar, De fäckta som Kiämpar, hwart öga skiönka Kan Huru illa Gårda-hoopen där we gränniar." Å Kung CARL han satt på förgyllande Stool, Han månde där we lijte säg besinna, Och saa: "är dä den Wänskap, du swoor oss i fiool? Du troolösa! Gud ska däg finna." Just lijka som ett Leijon, som hinsidon Öön Får höra sine späde Ungar skrijka, Full ifwer å full harm dä lägger säg i Siön Och hinner, förrn man troor, öfwer wijka. Så modder, we Carls hamn, steeg Kung CARL ombord, Straxt hyssades Trossar och Ankar: "Å Herren ware mä däg, i Gerningar och Ord, Och främje dine Anslag å tanckar!" Å Kung CARL drog öfwer det salte Haaf, Hans Segel stodde alle heelt stinna: Hans Skepp lupo alle för Winn i fult traaf, Å lyckelig Hamn alla de finna. Den Swänska Flåte lade wed Päronä til Strands, CARLS Hiärta af Ifwer mon brinna, Han fråga sine Swännar: "hwad giör nij nu til lands?" De roopte alle: "Döö eller Winna!" Straxt tåga Konung CARL med ottatusen Man Alt in under de Gårda-härars Bårgiar: Men då ska troo Herr Pädars öga da raan Af Skräck, Ångst å tusende sårgiar! Ty Sermethof mä sex gånger tusen til häst, Som skulle Silla-Mäcki förswaara, Han tyckte Swänskas Upsyn waan wärre än en Päst, Ty tänckte han: "längst frå haar minst faara". Han rijder til Herr Pädar i Borgen igän Och säijer: "stora Czar, denna Timma Är CARL Kung i Swärige mä alle sine Man Öfwer oss: ty måste iag simma." Han gaf säg i Strömmen mä Häst å mä Kar, Han wille säg åth hinsidon laga, Men många, som då törsta, de somna där qwar, Starkt Strömme-ruus de kunde ey fördraga. Herr Pädar han ropte med Sårgbundan röst: "O Sermethåf, du west wäll at leefwa, Kom, tag mäg mäd åt Musko i dänna här höst. De Swänske kulor flyga så skeewa." "Men, efter Jag drar bort, kiära Cröije, iag ehr beer, Ty Swenskt Kruut i förr kunnat luckta, En Fällt-Herres Namn i tagen uppå Ehr, Nu rijr iag, de komma där i buckta!" Å detta war en Tisdag, i Wintermånan kall, Då tiugundagen syntes half mogen, På samma dag i fiool, som Herr Pädar uppå Pall Swoor wara Konung CARL hull å trogen. Å då drog Kung CARL uth sin gullsmidde Brann, Han skijner alt som Sohlen den röda: "Mäd Gudz Hiälp sko wij i dag haa öfwerhann Å alle Gårda-Männ liggia döde!" Där we sköts Swänsk Lösen mä fyra skått i raa, At stålts narwas Tilstånd förfara. Hwem kunde meer än hon då blij glättug å blij glaa? Ty månde hon på ögnablecke swara. Då hwijfva Kung CARL mä Tirfingen röd, Som aldrig drogs uth uthan baane, Där mä föll och af Himmelen en Tyckna och een Snöö, Den Ryssa kalla bloodrödan Haane. Där under brööt Kung CARL i Rysseborgen inn Med alla sina fulltrogne drängiar. Men då ska tro de Gårda-Män de börgia speta skinn Å kläda så bloodiga slängiar. Å fijra tiog hundra de swore där uppå, Med Gudz Hiälp, å brynorna blåtta, De skulle åttj tusende Wågehalsar slå, Sij nu Bardas een emoot åtta! Det Gårda-Lägre war af een tweedubbel Borg, Mä Wallar å stört-diupe Grafwar, Å spanskt Rytterij kring alt deras Torg, Som späcktes mä spettsige Stafwar. De Murabräcker låge så högt uppå Wall, De dundra dä mästa de kunna, Men lijkwäl gick Kung CARL emot dunder å moot knall Öfwer alt uti den samma stunna. Jag troor at ingen åf dem, som först lupe an, Weet sielf hur han kom öfwer Lijden, Men fromme Häärars Gud, som alt giöra kan, Han hialp å waa mä dem i Strijden. Nu börgia badda hett för Rysse-ryggars päls, Medan twee-äggia Klingor de slackta: "Å den, som wore nu längst Noohl åth te Fiäls, De hwite Biörnas Ungar at ackta!" De Swänske sammskått ginge som Liungelden snäll Å tiuge tusen Ryssar de fälte. Så leekte de mä dem in te mörkaste qwäll, Kung CARL war Gudz segersamma Hiälte. Men de, som wille römma, de rede uppå broo, Å Broa braaka sönder i stycken, De andra wille simma, å somli wille roo, Men mästedelen drunkna i dricken. De öfrige om Natten de kröpe in i hool Och ingen toole meera upduka: "Å ingen utåf oss fåår nåntij meer see Sool!" Sade de te sin första Dolgeruka. "Doch wille wij först hämnas på desse Tyske Männ, Som oss brackt i denna Olycka." De roopte: "äre wij icke hwar och een ehr Wänn?" Doch högge de dem sönder i stycke. Straxt, när de tyske Riddare dä Specktakel såg, Twå dödar såge de med ett öga: "Å aldri wore wij uppå makan et Tåg: At fäckta meer oss hiälpa will föga." Den unga Konung CARL är Herre så Båll, Hoo weet, han tör skiänkia oss Lijfwe, Det Ryssa ändå lära oss ifrån taa mä wåll, Till krigs-Fångar alle wij oss gifwe." Då gofwe sig til fånga så månge som de waa, Croije, Felt-Herren, han waa den första, "Å Stora Kåning CARL, war nådelig!", de saa, "Wij alle effter din Nåde törsta." Snart kom och Dåligruka å tiggde sitt Lijf För säg å sine Mädbröder alle. Då taalte de Swänske til tijdfördrijf: "Å desse tiääna bättre te gå walle." Mä bara hufwun föllo för CARL Kånung need Mång tusend på nåder och Onåde: "Herr Pädar, å Herr Pädar, som bort ifrån oss reed, Du saaker äst til all denna Wåde!" Nu taalte Kung CARL: "heela Wärlden skal see At Jag als ingen Lust haar i Blode, Ty stigjen up, i alle, som liggen här å bee, Ehrt Footfall skall lända ehr til gode." "I Ryssar, Gewär läggen ned, å gån hem Hwar å een til hwar sine Orter: Men om wij någon wäpnad mehr råka utå dem. De kläda Sko blodiga Siorter." Å tiuge tusen Ryssar mäd Eeene Kiäpp i hann De ginge där mä sina färde: "Å skam taa den nånsin meer Sabel rörer an", Sade de, där de lope öfwer gärde. Men nije store Jarlar å fäm tiog Håmmän, De yppersta qwarlefwor af slage, Dem tog man wara på, de sitta alla än: D´ää de, som sko betala lage. Å hundra Mura-Bräcker å try tiog å fem Å tije te, när man nooga räcknar. Å fast så många Faner, som där kiördes hem, Men Krookswääl å Haakar ingen täcknar. Å hwem kan tälja punnwaror, pänningar å tällt Å alt dä, som fans där i Lägre? Dä nyttiar Konung CARL å hans Män nu i fällt, Ingen Rysse kan dä mera wägra. Dä säges at Kong CARL i dät hijskeliga Slag, Sedan Rinnaren snuppla moot Låge, Haar reede mäd een stöfwel den uthlängste dag Å fäcktat med Kiämpa förmåge. Å nu ree Konung CARL te stolts Narwa lilla in: "Hur stååre te", saa han. "mä min weena? I Natt wil iag såfwa på hwijta Armen din, Du har nu länge nog bodt alleena!" Hon fällte i glädie så mången modig Tåår: "Wälkommen!" swara hon, "du som stälte Ditt dyra Lijf up för Sällheeten wår, Sinne Gud däg, du Stridsamma Hiälte!" Hon tagde, men kiyste på Konungens hann, Ty Räddhoga, häpnad å Glädie De lop´ i hennes Bröst lijka som hwar om ann, Doch, Glädien blef främst nu på Wädie. Men sij Herr Pädar håller än öster ut mäd Åå, Han illfijnas heelt uti Hoge, Han lyder å han lyssnar hur´ alt skulle gåå, Men sammskåtta räcknar han noga. I det kom een fram, som summet öfwer Flod, Å wååt war han än baak om öra: Han lopp, å lopp fort, Herr Pädar, där han stod, Saa: "hwij löper du så, lä mäg höra?" "See där: see där ä de! nu siuta de igiän: O, wore iag nu baak om de Kullar! Ja, rätt nu ä de här, de willsinnte Männ: Hör på Trommpeta deras, hur ho lullar!" "Där komma de Swänske i hamn å i häl: Där hialp hwarken Sabel eller Öxa, Alt hwa de råkte på, dä sloge de ihiäl" Sade han, å han siällfde i Böxa! "De giorde öfwer Wallen så mäcktuge språng: Ho kan deras Lång-Swääl fördraga? Dä wärsta war, de skute alla på en gång Å skoonte hwarken Hals eller Kraga." "De slogo i hiäl fyra, de sloge i hiäl fem, De slogo ´hiäl hwar man, kan iag meena, Å aldri knådes bröö meer i wärdane för dem, Men iag slapp där undan allena." "De toge dina stycke å alt dit gewär, Å alla dina Faaner så nyia. Mäg tyckes Träa ruska, rätt nu så ä de här. Här är intet Råd längre bija." Då ree Herr Pädar åf, men swara ingen raa, Han månde säg swårliga förfära. Han stann ´ke förn hemma i Moskowa staa, De Tiender han siälf månde bära. De Gårda-Jungfrur dansa i wijde höge Låfft, De koxa så tijdt under Lijda: "Å hwem troo där flänger i footsijdan Kåfft? Snält öster uth så månde han säg rijda." De Ryske-Fruger stånda we store Nogåhls lee, De wänta sina Herra hemkomma: Å hemkomma Hästa, å blodiga waa dee, Å Sahlana de wore tomma. Straxt hördes ett Skrään lång öster under skog: "Wee oss! wåre Männ ligga slagne, Hwem kiörer nu wår Harf, hoo styrer nu wår Plog? Å alle wåre Herrar ä tagne!" Men där groor en Fägnad i Swearjkes Lann, De Wall-Barn de lalla å de qwäda. I Giöta där frögdas bå Qwinna å Man, De låfwa Gud, som dem welat gläda. Å ähra wari Gud, som hin troolösa slåår, Som säg ey wil råda eller rätta! Herr Pädar, dine slagne, som liggia där i skåår, Å du sielf, äst Wittne te dätta. Du Stoore å du Starcke, i Högdenne boor, Som ögne-ste´en ackta din Smorde! Bewara Konung CARL, som säg dig förtroor: Hans Fijender din Krigs-Ängel Morde! J hafwen dät wäl hördt, at CARL Kung baar sårgian för hennar.

[topp]

Kommentar till Göta Kämpavisa

Göta Kämpavisa. En hyllningsvisa till Karl XII. Den behandlar i allegorisk form det segerrika slaget vid Narva år 1700. Den är skriven på dalsländskt bygdemål. Visan har varit populär ända in i vår tid. I Röda visboken har endast en av Göta Kämpavisa:s 116 strofer tagits med men i moderniserad form.
Gunno Eurelius Dahlstierna (1661-1709). Född i Örs prästgård. Son till kyrkoherden Andreas Thorstani Eurelius. lantmätare och skald. Hamnade efter Uppsalastudier i Lettland och senare i Svenska Pommern. Avled i Stralsund. Anses som Sveriges främste barockskald.
Att läsa: Martin Lamm, Gunno Dahlstierna
Källa: Visor från Dal samlade av Jan Vegelius
1984, Mellerud

Kommentar till Göta Kämpavisa
Göta Kämpavisa. En hyllningsvisa till Karl XII. Den behandlar i allegorisk form det segerrika slaget vid Narva år 1700. Den är skriven på dalsländskt bygdemål. Visan har varit populär ända in i vår tid. I Röda visboken har endast en av Göta Kämpavisa:s 116 strofer tagits med men i moderniserad form. Gunno Eurelius Dahlstierna (1661-1709). Född i Örs prästgård. Son till kyrkoherden Andreas Thorstani Eurelius. lantmätare och skald. Hamnade efter Uppsalastudier i Lettland och senare i Svenska Pommern. Avled i Stralsund. Anses som Sveriges främste barockskald. Att läsa: Martin Lamm, Gunno Dahlstierna Källa: Visor från Dal samlade av Jan Vegelius 1984, Mellerud

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]

Carl Cronstedt

Giöta kiämpavisa text: Gunno Eurelius Dahlstierna

Kommentar till Göta Kämpavisa

Giöta kiämpavisa
text: Gunno Eurelius Dahlstierna