[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]
[Porträtt: Sofia Elisabeth Brenner (1659-1730)]
[M. J. Crusenstolpe: Sofia Elisabeth Brenner]
[Här är en bok för er, I svenska mödrar]
[Länkar till Sveriges skaldinnor]
[topp]
| Att så med eftertryck hans lidande beskriva,
Så Satan dör av harm och spricker av förtret. fru Brenner (Ur Vår Frälsares Jesu Christi Pinoshistoria) Och Adam visste knappt, man säge vad man vill,
|
| Den kärva lärdomsform, i vilken drottning Kristinas litterära
fåfänga uppenbarade sig, skyddade svenska fruntimren från
smittan av det höga exemplet. Det var varken lätt eller retande
att såsom blåstrumpa kliva upp på parnassen, så
länge den endast var tillgänglig för klassisk underbyggnad.
Våra sköna beundrade hellre obesett och högljutt arbeten, åt vilka de gäspade i mjugg, än de beträdde en tävlingsbana, där visserligen ryktets lager skimrade vid det avlägsna målet, men dit ingen kunde tränga fram utan att genomströva ordböckernas tunga hed, emellan språklärors ymniga tistlar. Könet fann mera sin räkning vid att sköta sitt hushåll, och sina nöjen, att behaga och älskas. Förtroliga meddelanden i brev, ömma förtroende i billets doux, doftande av vällukter och känslor, beväpnade väl emellanåt även de skönas hand med kunskapens fjäder på gott och ont och sudlade med mörka skuggor svanvita fingrar; men så snart brevets sista strid var döpt med den brevskrivandets namn, eller timmen och stället noga bestämda i biljetten utan underskrift förvisades pennan ur den skönas åsyn, och de med rosenvatten från bläckets åverkan befriade fingrarna togo ånyo i besittning den blänkande nålen, eller väckte till liv klaverets slumrande toner. Kristina var redan bofast i de sju kullarnas eviga stad, då i det fädernesland med sina tusen öar, hon övergivit, den "qvinsperson" föddes (fru Brenner benämner sig så själv i företalet till sina dikter), som synes skapad för om icke av, denna furstinnas tidevarv. Kristina Spoor, gift med köpmannen Niklas Weber i Stockholm, blev den 29 april 1659 moder åt en dotter, som i dopet blev kallad Sofia Elisabeth. Barnaåren förete sällan något anmärkningsvärt, men hennes utgjorde just i det avseendet ett undantag. Blott på fjärde året gammal, insattes hon i en skola för att lära tyska, där flera gossar, av samma lärare erhöllo undervisning i latin. Flickans outtröttliga uppmärksamhet, ihärdiga flit och snabba, klara uppfattning inskränktes ej blott till hennes egna läxor: även gossarna och deras glosor fästade sig i hennes starka minne, och kanske var det mera sitt goda hjärta, än sitt goda huvud, hon hade att tacka för sina första framsteg i latinska språket Det gjorde henne nämligen ont om en av gossarna, som hade svårt att lära och dåligt minne, varigenom han titt och ofta var blottställd för bannor och aga. Hon beslöt att hjälpa honom, isynnerhet som han var hennes trognaste lekkamrat. Hon hörde således noga på, då de andra gossarna läste upp vad de lärt, uppsnappade en del, förfrågade sig om vad hon ej förstod eller det som undfallit henne, och blev slutligen i stånd att i tysthet underhjälpa sin lilla väns minne, när hans eget svek. Omsider kom läraren underfund med flickans oväntade fallenhet för det gamla klassiska språket och utverkade hennes fars samtycke att undervisningen för henne fick sträcka sig även dit. Ombyten av lärare och läroanstalter avbröto väl för någon tid denna undervisning; men äntligen fick hon i sitt tionde år på allvar göra början med latinska grammatikan, och det dröjde ej länge innan hon kunde översätta sin författare och skriva sitt tema, lika lätt och riktigt som någon bland lärjungarna av det manliga könet. Från denna stund lades intet band på hennes lärgirighet, vilken egentligen omfattade språkkunskapen. men när hon på detta sätt väckte sitt köns förvåning och det andras tävlan, bibehöll hon likväl den älskvärda kvinnlighet, som vann hjärtan, under det hennes studier vunno beundran. Hon skötte boken utan att vanvårda sländan, spridde glädje i sällskapslivet genom fromt lynne och angenämt ungängessätt, och gömde för sitt arbetsrum och sina lediga timmar de tankar hon klädde i rim och vilka, medgivet till och med att de sakna egentligt skaldevärde, likväl gjorde uppseende och vunno stort bifall under en period, då vers var en lika sällsynt drivhusplanta i Sverige, som dylika pennfoster nu mera blivit ett nära nog vilt växande ogräs. I hennes skrifter på samma sätt som uti hennes personlighet, fanns mera utrymme för lärdomens och den lugna betraktelsens torra prosa, än för känslans hänförande poesi. Ganska länge (eller rättare: så länge hon var ogift) kände man endast berättelsevis den lärda flickans vittra sysselsättningar och hennes arbeten cirkulerade blott i handskrifter mellan vänner och bekanta. Målarekonstnären Elias Brenner, som sedermera blev assessor i Antiqvitetskollegiet, mistade efter ett treårigt äktenskap sin hustru. Ännu i sina bästa år, fann han ensamheten av sitt änklingsstånd allt för tom och såg sig om efter någon, som ville dela och förljuva hans öden. Den dubbla dragningskraften av Sofia Elisabeth Webers personliga älskvärdhet och av konstnärsskapet, som alltid räknar släkt, evad det utövas med penseln, mejseln eller pennan, bestämde hans val, ävensom hans enkla och öppna umgängessätt, fromma och behagliga sinne samt rena seder vunno hennes bifall. Föräldrarna samtyckte med nöje att giva sin dotter åt en ansedd och behållen man, och bröllopet firades den 25 oktober 1680. Det är under namn av "fru Brenner," hon är känd som författarinna, av sin samtid och hyllad med nog överspända lovord och av eftervärlden klandrad med allt för ensidig bitterhet. Hammarsköld, bekant för sin kritiks brist på alla färgskiftningar mellan vitt och svart, kallar henne "gumman"; hennes skrifter tomma och andelösa; påstår, att alla hennes rimmerier hava en avgjord käringkaraktär; att man fåfängt i dem söker något uttryck av fantasi, någon skymt av känsla; och att det felades fru Brenner, likasom alla andra lärda fruntimmer utan snille, all finhet i känslan. På denna tabula nigra finnes, likväl ett och annat nb., gjort med krita. Till hennes beröm måste således nämnas, att hon lagt sig en tämlig vinning om diktionens renhet och versens ledighet, vadan hon också visste, bättre än de flesta av hennes samtida, att bilda sina alexandriner, dem hon även understundom hopflätade i sonnettform. Förenas härmed de förtjänster, Hammarsköld medger henne hava ägt, härflytande från ett klart, genom mångfaldig läsning odlat förstånd, och som mest bestod i någon här och där förekommande sinnrikt uttryckt tanke, så tycks käringlytet vara tämlingen väl sminkat, helst när man besinnar tiden, då Brenner skrev: en tid då svenskarna just ej hade överflöd på i skaldeart sinnrikt uttryckta tankar. Även Leopold och Blom, som jämte den vittra skola, till vilken de bekände sig, blivit så erbarmligt agade av den nyare, bland vars kämpar må nämnas Atterbom, Askelöf, Hammarsköld, Dahlgren, sökte hämnas den smälek de själva måste uthärda på en vitterhetsskola, som före dem sjunkit i vanrykte, och gjorde sig lustiga på fru Brenners bekostnad. Det var ändå en tröst för "gubbarna" att kunna på "gumman" återkasta någon del av det hån, för vilket de länge själva voro en skottavla. Det var först sedan hon blivit gift, som fru Brenner fick riktigt tillfredställa sin vetgirighet. Hennes man älskade icke blott sin hustrus person, utan lika mycket hennes själsförmögenheter: han skaffade henne de bästa latinska och tyska skalder och bistod henne att lära italienska. Hon ernådde i alla dessa språk den fullkomlighet, att hon, med undantag av det sistnämnda, skrev vers på dem alla. Tillfällighetsstycke voro nästan allt vad den tiden rimmades. Ett bröllop, ett barndop, en begravning, eller någon annan glad eller sorglig händelse i släkten, förhärligades vanligen med vers, av dem som rimma kunde. Själva ämnenas beskaffenhet måste således i de flesta fall nedstämma anspråken på mästerskap, och i ordets bokstavliga mening gällde satsen: att välmeningen fyllde bristen. Fru Brenner själv var allt för litet inbilsk, att skatta sin pennas foster så högt, som hennes man och deras vänner. Det var på deras intalan hennes arbeten först lämnades i allmänhetens händer, då utgivningen besörjdes av arkiatern Urban Hjärne. I andliga stycken lyckades hon bäst; det var hennes hjärta som då talade, och från detta utgick aldrig något missljud. Också var hennes husliga liv den vackraste tavla av tillgivenhet, huldhet och trevnad. Det var en klart rinnande å, som inom stilla bräddar flöt genom ett doftande blomsterfält, utan begärens språng, utan lidelsernas fall. En lärd kvinna hade den tiden nog anseende, att ej behöva avundas andras rykte, och en vitter kvinna var då en sådan sällsynthet, att ingen stod hennes ryktbarhet i ljuset. Fru Brenner behövde den dessutom icke, för att känna sig lycklig i de sinas sköte och göra dem lyckliga. Femton barn voro panter av dessa bägge makars inbördes ömhet, och med varje nytt band, som fästade henne vid familjelivet, avlägsnade hon sig mer och mer från författarebanan och världen, men icke från den trängre kretsen av utvalda vänner. Efter 37 års ljuvligt äktenskap tillfogade ödet henne det första hårda slaget, då döden ryckte den älskade maken ur hennes armar den 16 januari 1717. Hon blev för djupt nedstämd av den förlust, som drabbat henne och de femton barnen, att finna ord för sin smärta. man har också anmärkt, att hennes sorgekväde vid den hänsovne mannens grift är ett bland hennes minst lyckade rimsniderier. Assessor Brenner och denna hans senare hustru voro i själva verket skapade för varandra: den enda disharmoni som dem emellan fanns var hans längd mot hennes korta växt. Eljest hade ingendera utseendet för sig, ehuru sådant snart glömdes för bägges älskeliga väsen och skaplynnen. Hennes bildning var, som av det föregående synes, ovanlig för hennes kön, och hela hennes vandel ett mönster av fromhet och dygd. Fru Brenner levde som änka i tretton år och dog i Stockholm den 14 september 1730. Hennes lik nedsattes i Riddarholmskyrkan, där hennes mans stoft förut vilade. Liksom i livet, under hennes författareperiod, lyckönskningsskrifter strömmat till henne, även från främmande länder, så beklagades nu hennes död jämväl på utländska språk. Det var sista gärden åt ett skalderykte, som snart fördunklades och försvann vid glansen av den klarare stjärna, vilken någon tid därefter uppsteg på den svenska poesins himmel med "herdinnan i norden", Hedvig Charlotta Nordenflycht.. |
Här är
en bok för er, I svenska mödrar
|
| fru Brenner (denna sida)
fru Nordenflycht fru Lenngren |