[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]
[Teckning: Konung Erik XII]
[Den, som givit mig livet, har också tagit det ifrån mig]
[topp]
|
I Sveriges hävder framträder en skön, men hastigt försvunnen
furstegestalt i konung Erik XII. Hans föräldrar hava lämnat
ett avskyvärt namn inom fäderneslandet. Magnus Smek bortskänkte
utan försyn och med en hånfull fräckhet sitt rikes landskaper,
och hans gemål, den våldsamma hertiginnan Blanka av Namur,
har befläckat sitt minne med lastbara brott. Hon styrde den svaga
gemålen och visade sig så öppet förtrolig med sina
gunstlingar, att det väckte allmän ovilja.
Ett möte sammanträdde därföre i Skenninge, där rikets mest betydande män förenade sig att utse den unge prinsen Erik till sin faders medregent och efterträdare. I det mörker, som omger den tidens tilldragelser, kan man icke utreda huru mycket, vid detta föranstaltande, förtroendet till Eriks egenskaper verkat. Men åtminstone visade han sig värdig folkets kärlek och tillit. Drottning Blanka tog sin kärlek ifrån sonen, då denne med väpnad hand drev hennes gunstling Bengt Algotson, ur riket. Hon reste, såsom det föregives, till Danmark, där hon med konung Waldemar ingick ett förbund, som innehöll, att hon skulle förskaffa honom Skåne, om han förhjälpte gunstlingen tillbaka till hemmet. Men i hemmet föreföllo nya brytningar. I Jönköping delades riket emellan fader och son, så att vardera skulle styra sin andel, medan den yngre sonen, Håkan, bestämdes för Norge. Konung Magnus och drottning Blanka blevo dock snart missnöjda med det fördrag, som blivit uppgjort i Jönköping. Båda avreste till Danmark, där de ånyo utbjödo Skåne åt konung Waldemar. Han, som var en listig och förutseende herre, ägde endast en dotter, Margareta, och han förlovade henne med den unga Håkan. Även lät han en krigshär bryta in i Skåne, för att med vapenmakt intaga detta landskap. Men då konung Erik förnam detta, samlade han i största hast en svensk här. Den hann icke bliva ridderligt utrustad och lysande, men, anförd av en ung konung och full av tapperhet, anföll den fienden med de vapen, som i hast kunde förskaffas. I anledning av sin enkla beväpning kallades Eriks krigshär för klubbhären. Den hade emellertid framgång och fördrev danskarna, samt återtog landet, som likväl lidit nederlaget, som tillintetgjorde hans förrädiska avsikt, och sluta en ny fred med den unga konungen. Denna fred slöts i Söderköping, och efter densamma beslöt drottning Blanka att på ett annat sätt främja sina brottsliga avsikter. Hon fattade nämligen det beslut, att hämnas på sin egen son. Döljande sina hämndlystna anslag, böd hon honom att hos sig tillbringa julen. Han åtföljdes av sin unga drottning Beatrix. Vid gästabudet gav modren dem förgift. Beatrix dog snart med det barn hon bar under sitt hjärta; men Erik levde, under svåra plågor, i tjugo dagar. Han yttrade på sitt yttersta: "Den, som givit mig livet, har också tagit det ifrån mig." Det är egentligen på detta den döende konungens yttrande, som man grundat anklagelsen för ett så rysligt mord. Men senare hävdaforskare hava sökt att draga brottets verklighet i tvivelsmål. Ännu torde det också icke vara fullt bevisat för en strängare historisk kritik, men åtminstone såsom en tradition bevarar historien minnet av en ädel och hoppgivande son, vilken föll ett offer för sin egen moders hämnd. |