Nils Rosén von Rosenstein (1706-1773)

Det vetenskapliga dasset på Hessle.
Rosén (Roséns bröstdroppar) och Carl von Linné sammanstrålades på detta dass för vetenskapliga seanser. Här examinerades och döptes den sällsynta blå blomma - känd under namnet Hessleklockan.

[topp]

Nils Rosén von Rosenstein (1706-1773)

Icke blott såsom utövare av läkarekonsten och utmärkt vetenskapsman, utan även som en av de verksammaste för vetenskapens utbildning inom Sverige, har Rosén von Rosenstein förvärvat sin namnkunnighet. Han var ifrån yngre åren av sin fader bestämd för det andliga ståndet, men hågen drog honom till läkarekonsten. Medan han avhörde Rydelii filosofiska föreläsningar i Lund, försummade han icke heller Stobaei medicinska.
Efter fulländade studier, kom han, såsom enskild lärare, till ett hus i Stockholm. Då Olof Rudbeck begav sig till huvudstaden, för att söka en person, som vore skicklig till adjunkt i medicinen, fästade en av hans vänner hans uppmärksamhet på den unge Rosén. Rudbeck förmådde honom endast med möda att resa till Uppsala och där avlägga ett prov, vilket dock så avlopp, att han allmänt förklarades skicklig till ämbetet, vilket han också erhöll.
Han fick därefter tillfälle att genom en utrikes resa utbilda sig ännu mera: han reste nämligen, såsom lärare för en ung baron Posse, till Tyskland, Schweiz, Frankrike och Holland. I det sistnämnda landet vann han doktorshatten, vilken hans lärjunge på ett grannlaga sätt bekostade.
Efter hemkomsten utövade han med förnyad iver sin syssla, och hans anseende ökades, så att han blev kallad till Stobaei efterträdare i Lund. Men Uppsala akademi ville icke förlora honom; utan anhöll hos konungen att få öka hans lön, för att få behålla honom.
Rudbeck ville draga sig ifrån medicinska örtkunnigheten och ägna sig åt sina filologiska idéer, samt önskade att åt Rosén få överlämna sin tjänst. Också voro Roséns föreläsningar så lärorika, att själva den ende medicine professorn, Roberg, bevistade den yngre medbrodrens föreläsningar.
Så bragtes det därhän vid Uppsala, att akademien slutligen kunde utdela inhemska doktorsbrev, och ett nytt släkte av infödda läkare bildades i stället för de okunniga utlänningar, vilka förut nästan uteslutande i Sverige utövat läkareyrket.
Då Rudbeck dog, borde Rosén bliva hans efterträdare, men erhöll en svår medtävlare i Linné, som redan då hunnit att sträcka sitt rykte såsom botanikens nyskapare över Europa.
Avgörandet var så mycket svårare, som professionen var i botaniken, och Rosén egentligen var utmärkt i den medicinska vetenskapen. Men de akademiska förtjänsterna ansågos övervägande, så att slutligen Rosén erhöll företrädet. Kort därefter avled Roberg, och nu sökte Linné den medicinska professionen efter honom och erhöll densamma. Då bytte de båda vetenskapsmännerna läroämnen, så att vardera kom på den plats, som hans snille och håg bestämt för honom.
De levde beständigt i förtrolighet och vänskap med varandra. Båda voro för universitetet en prydnad. Rosén hade en outtröttlig och vittomfattande verksamhet. Han levde helt och hållet för sin vetenskap, och följde varje utveckling, varje ny upptäckt, varje uppkommande åsikt med största uppmärksamhet. Han var alldeles icke med förkärlek fästad vid sina egna meningar, utan antog, även av sina egna lärjungar, sanningar och idéer, som han fann rätta. Det säges därföre om honom: "han var en stor lärare, därföre, att han aldrig upphörde att vara lärling."
De yngre läkare, som uppväxt omkring honom, omfattade han med den största vänskap och tillgivenhet. Han brevväxlade med de förnämsta ibland dem, meddelade dem vänskapliga råd och vetenskapliga nyheter, samt bemödade sig även att genom sitt inflytande och förord bereda dem utkomst och befordran. Personligen var han högst blygsam och anspråklös, så att man hörde honom yttra vid det beröm, som ägnades hans förtjänster: "ack, om de kände mig, om de visste huru litet jag vet!"
Men med denna blygsamhet förenade han mycken fasthet i sin övertygelse, så att han icke fruktade att förklara den, utan personliga avseenden, även då hans uppriktighet misshagade. Vid hovet var hans anseende såsom vetenskapsman ganska stort. Han kallades av konung Fredrik till hans förste läkare, men ville icke övergiva sin lärostol vid akademien.
Likväl måste han vid viktigare sjukdomstillfällen inom kungliga huset komma till Stockholm, där hans åtgärder anses hava räddat den späda prinsen Gustav III:s liv.
Hans nit för koppympningen förvärvade honom av rikets ständer en äreskänk, ehuru han förut av ständerna erhållit en pension.
Åtskilliga läkemedel, ännu bland de mest brukade, hava av honom blivit uppfunne och bära hans namn. Hans bok om barnsjukdomar anses för klassisk, och har på flera främmande språk blivit översatt.
Nils Rosén von Rosenstein föddes den 1 februari 1706 nära Göteborg. Fadren: kyrkoherden Erik Rosenius. Modren: Anna Wekander. Medicine adjunkt 1728. Assessor i collegium medicum 1734. Ledamot av vetenskapsakademien 1739. Professor 1740. R. N. O. 1757. Adlad 1762. Avled i Uppsala den 16 juli 1773. Gift med Anna Christina Hermanson. Efterlämnade en son, statssekreterare, och en dotter, gift med hans efterträdare Aurivillius.

Nils Rosén von Rosenstein (1706-1773)
Icke blott såsom utövare av läkarekonsten och utmärkt vetenskapsman, utan även som en av de verksammaste för vetenskapens utbildning inom Sverige, har Rosén von Rosenstein förvärvat sin namnkunnighet. Han var ifrån yngre åren av sin fader bestämd för det andliga ståndet, men hågen drog honom till läkarekonsten. Medan han avhörde Rydelii filosofiska föreläsningar i Lund, försummade han icke heller Stobaei medicinska. Efter fulländade studier, kom han, såsom enskild lärare, till ett hus i Stockholm. Då Olof Rudbeck begav sig till huvudstaden, för att söka en person, som vore skicklig till adjunkt i medicinen, fästade en av hans vänner hans uppmärksamhet på den unge Rosén. Rudbeck förmådde honom endast med möda att resa till Uppsala och där avlägga ett prov, vilket dock så avlopp, att han allmänt förklarades skicklig till ämbetet, vilket han också erhöll. Han fick därefter tillfälle att genom en utrikes resa utbilda sig ännu mera: han reste nämligen, såsom lärare för en ung baron Posse, till Tyskland, Schweiz, Frankrike och Holland. I det sistnämnda landet vann han doktorshatten, vilken hans lärjunge på ett grannlaga sätt bekostade. Efter hemkomsten utövade han med förnyad iver sin syssla, och hans anseende ökades, så att han blev kallad till Stobaei efterträdare i Lund. Men Uppsala akademi ville icke förlora honom; utan anhöll hos konungen att få öka hans lön, för att få behålla honom. Rudbeck ville draga sig ifrån medicinska örtkunnigheten och ägna sig åt sina filologiska idéer, samt önskade att åt Rosén få överlämna sin tjänst. Också voro Roséns föreläsningar så lärorika, att själva den ende medicine professorn, Roberg, bevistade den yngre medbrodrens föreläsningar. Så bragtes det därhän vid Uppsala, att akademien slutligen kunde utdela inhemska doktorsbrev, och ett nytt släkte av infödda läkare bildades i stället för de okunniga utlänningar, vilka förut nästan uteslutande i Sverige utövat läkareyrket. Då Rudbeck dog, borde Rosén bliva hans efterträdare, men erhöll en svår medtävlare i Linné, som redan då hunnit att sträcka sitt rykte såsom botanikens nyskapare över Europa. Avgörandet var så mycket svårare, som professionen var i botaniken, och Rosén egentligen var utmärkt i den medicinska vetenskapen. Men de akademiska förtjänsterna ansågos övervägande, så att slutligen Rosén erhöll företrädet. Kort därefter avled Roberg, och nu sökte Linné den medicinska professionen efter honom och erhöll densamma. Då bytte de båda vetenskapsmännerna läroämnen, så att vardera kom på den plats, som hans snille och håg bestämt för honom. De levde beständigt i förtrolighet och vänskap med varandra. Båda voro för universitetet en prydnad. Rosén hade en outtröttlig och vittomfattande verksamhet. Han levde helt och hållet för sin vetenskap, och följde varje utveckling, varje ny upptäckt, varje uppkommande åsikt med största uppmärksamhet. Han var alldeles icke med förkärlek fästad vid sina egna meningar, utan antog, även av sina egna lärjungar, sanningar och idéer, som han fann rätta. Det säges därföre om honom: "han var en stor lärare, därföre, att han aldrig upphörde att vara lärling." De yngre läkare, som uppväxt omkring honom, omfattade han med den största vänskap och tillgivenhet. Han brevväxlade med de förnämsta ibland dem, meddelade dem vänskapliga råd och vetenskapliga nyheter, samt bemödade sig även att genom sitt inflytande och förord bereda dem utkomst och befordran. Personligen var han högst blygsam och anspråklös, så att man hörde honom yttra vid det beröm, som ägnades hans förtjänster: "ack, om de kände mig, om de visste huru litet jag vet!" Men med denna blygsamhet förenade han mycken fasthet i sin övertygelse, så att han icke fruktade att förklara den, utan personliga avseenden, även då hans uppriktighet misshagade. Vid hovet var hans anseende såsom vetenskapsman ganska stort. Han kallades av konung Fredrik till hans förste läkare, men ville icke övergiva sin lärostol vid akademien. Likväl måste han vid viktigare sjukdomstillfällen inom kungliga huset komma till Stockholm, där hans åtgärder anses hava räddat den späda prinsen Gustav III:s liv. Hans nit för koppympningen förvärvade honom av rikets ständer en äreskänk, ehuru han förut av ständerna erhållit en pension. Åtskilliga läkemedel, ännu bland de mest brukade, hava av honom blivit uppfunne och bära hans namn. Hans bok om barnsjukdomar anses för klassisk, och har på flera främmande språk blivit översatt. Nils Rosén von Rosenstein föddes den 1 februari 1706 nära Göteborg. Fadren: kyrkoherden Erik Rosenius. Modren: Anna Wekander. Medicine adjunkt 1728. Assessor i collegium medicum 1734. Ledamot av vetenskapsakademien 1739. Professor 1740. R. N. O. 1757. Adlad 1762. Avled i Uppsala den 16 juli 1773. Gift med Anna Christina Hermanson. Efterlämnade en son, statssekreterare, och en dotter, gift med hans efterträdare Aurivillius.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]