[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]

[Sinclairsvisan]
[Kämpavisa]

[Gustaf Bonde]
[Stora Daldansen]

"Det var förundransvärt huru hastigt sådana råd och galenskap kringflyga kunde, så att ända ned till Småland, ja, i Skåne allmogen begynte bliva uppstudsig mot sitt herrskap och åtskilliga kronobetjänter, utlåtande sig, att nu vore nog hopp och tillfälle, att bliva av med den ohyran och ej låta en enda adelsman i riket kvarbliva. Men den högste gjorde, som förbemält är, en nådig och hastig ändring härutinnan, så att deras onda uppsåt och mordbegär så snart förföll, som det hos dem uppstigit, fastän lugnsvallen efter en sådan storm ej alldeles sig lagt och stillat." Gustaf Bonde Sverige under Ulrika Eleonora och Fredrik I

[topp]

Gustaf Bonde

Det var i synnerhet under det tidevarv man givit namn av frihetstiden, en egen håg för vetenskaperna, som intog alla utmärktare sinnen. Den politiska övervikt för Sverige, som Karl XII så djärvt sökt att hävda, men slutligen förlorat i krigets blodiga spel, lämnade efter sig en känsla av tomhet, vilken lockade verksamma och ädla själar inom fäderneslandet att söka det nya fältet för ära och ryktbarhet, vilket öppnades av forskningarna. Det är därföre man icke endast får söka vetenskapsmännen från den tiden i ett eget de lärdas skrå: man finner dem bland landets förnämsta släkter, vid statens högsta ämbeten. I allmänhet var det en vacker sed, att söka pryda rangens företräden med vett och kunskaper, och denna sed gav onekligen åt sederna och tänkesätten en lyftning, en bildning, varav Gustaf III skördade och bortslösade frukterna. En av dessa på en gång lärde och mäktige män, på en gång lysande av bördens inbillade, snillets medfödda och samhällets förvärvade företräden, var greve Gustaf Bonde. Han upphöjdes, den tjugonde av sin ätt, far och son, till rådsherre, sedan han först under Karl XII varit använd i några diplomatiska värv och därefter tjänat samhällets såsom landshövding i Östergötland och president i Bergskollegium. Men då den redlige och upplyste mannen icke gillade den politik, som gjorde sig gällande 1739, nedlade han sitt rådsämbete och drog sig tillbaka till det enskilda livet. Rikets Ständer anmodade likväl vid 1760 års riksdag, konungen att åter inkalla greve Bonde i Rådet. Då han, efter 23 års frånvaro, inträdde i den mäktiga senatens rum, fann han sin stol flyttad längst fram i salen, såsom den äldste bland rådsherrarna. Under sin frånvaro ifrån Rådet hade han varit verksam såsom Uppsala Akademis kansler, där han i synnerhet befordrade naturvetenskapen, genom inrättningen av laboratorium och den fysiska professionen. Han var också sysselsatt i flera offentliga kommissioner, som rörde del de ecklesiastika angelägenheterna, dels amiralitet o. s. v. Men det var särskilt såsom lärd forskare i fäderneslandets hävder, som Bonde förtjänte att hedras. Han omfattade en den tiden allmän ehuru överdriven åsikt om Sveriges ålder. I "Björners Nordiska Kämpadater" är det greve Bonde, som under fingerade namnet Gödrich Björnsson författat företalet samt både den latinska och svenska översättningen av "Hrolfs Krakes saga". Åtskilliga andra historiska skrifter äro likaledes av hans hand. Han var en tid president i Vetenskapsakademien, till vars "handlingar" han lämnade flera bidrag. En tid fick han smak för astrologien, men överkorsade snart sina mystiska kalkyler. Han tecknade på de överkorsade papperen den latinska sentensen: "Stjärnorna styra vår värld, men Herren stjärnorna styres". I allmänhet hade han mycken håg för den tidens mystiska och hemliga vetenskaper. Hans latinska verk i hermetiken har blivit översatt på fransyska. I Lund utgavs hans "Undersökning om Vattnets natur och egenskaper, av Gunnar Blå". Även de österländska språken hade han studerat, och antog, på filologiska grunder, i det han trodde sig finna en likhet mellan finska och hebreiska språken, att Finnarna härstammade från Israels tolv släkter. Senare tiders djupare forskning har förkastat dessa och många andras lärda meningar; men, oaktat misstagen, kvarstår dock lika aktningsvärd i eftervärldens minne den ärlige forskaren, som framställde sanningen sådan han fattat den. Greve Gustaf Bonde föddes i Stockholm den 17 april 1682. Fadren var kungl. Rådet Carl Bonde, modren Eleonora Margareta Brahe. Gift 1708 med Charlotta Ulrika Liewen, som dog 1733, och andra gången 1740 med Vivica Trolle. I förra giftet hade han fem, i det senare tre barn.

[topp]

Stora Daldansen

text: Alfred Kämpe
Ur
Svenska allmogens Frihetsstrider
Från äldsta tider till våra dagar
Frams Förlag - Stockholm 1918

DEN ADLIGA DEMOKRATIEN

Den adliga s. k. demokratien, som genom riddarhusklassernas upphörande 1719 och bänkmansvalens förändring 1734 fått makten inom första ståndet, vart genom rådets avsättning 1739 herre även över regeringen.

HEMLIGA UTSKOTTET

Nu hade man emellertid en styrelse, som skulle arbeta på Sveriges snabba uppkomst, men bredvid eller rättare sagt över densamma hade hemliga utskottet satt sin ordförande lantmarskalken Karl Gustav Tessin, som utsetts att å det rådande Hattpartiets vägnar underhålla och uppehålla förbindelserna med Frankrike. De planer, som anlagts i ovannämnda utskott, gingo ut på varken mer eller mindre, än att i förening med Turkiet och, om möjligt Danmark, med Frankrike som subsidiemakt, förklara Ryssland krig. Man ville återbringa Livland, feodalismens förlovade land - och för att förbereda ifrågavarande makter avreste Tessin till kontinenten.

MALCOLM SINCLAIR

En major vid Upplands regemente vid namn Malcolm Sinclair hade 1739 av hemliga utskottet skickats till Konstantinopel med åtskilliga depescher och uppsnappats på vägen av ryska utskickade, plundrats och mördats. Karl Gustav Tessin hade dock ännu icke framkommit till Paris, när händelsen med Malcolm Sinclair inträffade och som skaffade krigspolitiken inom landet en myckenhet anhängare. "Abels blod ropar om hämnd", vart ett allmänt talesätt.

[Länk till Sinclairsvisan]

SINCLAIRSVISAN

Sinclairsvisan satte färg och fart på Hattarnas även förut ganska ohöljda krigsagitation

BONDEKORRUPTIONEN

År 1739 sändes trupper över till Finland, och omfattande krigsförberedelser vidtogos. En ny riksdag sammankallades mot slutet av 1740, och strax efter företogos de första trupprörelserna, till trots av bondeståndets protester. I flera landsändar av riket rådde samtidigt hungersnöd, i synnerhet i Österbotten och i Dalarna, där folket redan sades äta barkbröd. Sådana voro tiderna - och värre skulle de bli genom kriget. Hattpartiet vågade likväl icke kasta riket ut i krigsäventyr utan bondeståndets medgivande. Bondeståndet bereddes tillträde en s. k. stor hemlig deputation och i den ingick 25 ledamöter från bondeståndet. I slutet av maj voro bondhjärnorna redan tillräckligt uppmjukade och beredda för krigsförklaringen, som dröjde i ännu två månader. I stället för att visa motvilja för kriget, blevo bönderna, särskilt de tjugofem i hemliga utskottet ivriga därför - naturligtvis av oförstånd eller förda bakom ljuset - och arbetade för krigsrustningarna med stor kraft, och med augusti månad begynte ofredstillståndet.

OLOV HÅKANSSON

Talmannen, blekingebonden Olov Håkansson, som var bondeståndets främsta man under en mansålder, å kollegernas vägnar förklarade, "att när deras nådiga konung, som var en i krigsväsendet så förfaren herre, varav den tanken, att kriget vore nyttigt och nödigt, så borde var trogen undersåte därtill styrka".

WILLMANSTRANDSKATASTROFEN

Det gick illa redan från början, och vid Willmanstrand den 23 augusti lades grunden till det 1743 efterföljande stora dalupproret. Här ledo svenskarna ett första förkrossande, för kriget nästan avgörande nederlag. Ett tusen döda kvarlågo på slagfältet, bland dem majoren Grönhagen vid Dalregementet, vars överste, Gripenhjelm, råkade i fångenskap jämte 1,250 man, ett 30-tal officerare och 62 underofficerare. Katastrofen var fruktansvärd - och skulden till olyckan kastades utan vidare på Buddenbrock, kommenderande generalen, som avsattes och ersattes den 3 september med förre lantmarskalken Lewenhaupt. Han var tydligen ej heller vuxen situationen.

JÄSNINGEN INOM ARMÉN

En elakartad jäsning vidtog inom armén. "Missnöjet hos folket tilltog och bar föga respekt både för generaler och order". Det talades om att lägga ned gevär och vägra slåss mot hertigen av Holstein-Gottorp, vilken sades åtfölja den ryska hären. Hertigen, var Karl XI:s dottersonson, Karl Peter Ulrik av Holstein-Gottorp, en kandidat till det svenska tronföljarvalet, men utgick då det visade sig att han blivit utsedd till rysk tronföljare. Fadern, Hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, son till Karl XII:s syster Hedvig Sofia, gifte sig 1725 med tsarens, Peter den stores,  dotter, Anna av Ryssland, och blev stamfar för det senare ryska kejsarhuset. Sveriges kung blev han aldrig, ehuru ett parti arbetade för honom.

REKRYTERNAS VAPENVÄGRAN I STOCKHOLM

I Sverige begynte samtidigt, eller på våren 1742, rekryterna att ställa till våldsamma uppträden, särskilt Dalregementet. De 500, som då skulle föras över till Finland för att tilltäppa de luckor, som slaget vid Willmanstrand och sjukdomarna i Fredrikshamn åstadkommit i nyssnämnda regementes leder, medförde redan hemifrån en missnöjd sinnesstämning, som växte, då de icke, enligt kronofogdarnas löften vid Brunnbäck, fått sina munderingar och fått hemsända sina kläder, och som slutligen i Stockholm, genom agitation av andra berättigat missnöjda upptändes till trots, hätskhet och olydnad mot befälet. Naturligtvis var detta någonting oerhört, och Hattregeringen rev håret av förtvivlan över deras äreförgätna vägran att gå ombord på de fartyg, som skulle föra dem över. De ville ej gå, förrän konungen själv anförde dem. "De ville ej veta av mera än en Gud och en självrådande konung, på det de måtte veta, för vem de skulle offra sina liv". Så starkt var hatet och misstroendet mot stormännen. "De ville ej fäkta för Ridderskap och Adel utan för konungen, eftersom de visste, att H. M. ville men ej fått gå i fält".

NEDERLAG OCH KAPITULATION

Charles Emil Levenhaupts krigsoperationer utmärktes av samma omogna dumdristighet som Buddenbrocks, även om man måste fastslå att anledningen till de oupphörliga olyckorna var krigets orättfärdighet, utrustningens brister och - framför allt - styrelsens ansvarslöshet. Härav följde nödtvunget nederlag på nederlag och återtåg, som slutligen fick sin uppslutning i kapitulationen i Helsingfors den 24 augusti 1742, varefter ryssarna besatte Finland och dikterade fredsvillkoren.

HERREHATET

Nu kom den oundvikliga reaktionen likt en stormflod över landet, och hundhuvudet för det skedda måste till väsentliga delar uppbäras av generalerna och adeln, som haft största andelen i de båda senaste riksdagarnas krigsbeslut och även motgångarna i fält. Oviljan växte ut till missnöje med regeringssättet. Allmogens gamla obenägenhet för en månghövdad herrestyrelse vaknade åter med fruktansvärd kraft och vände spetsen mot de regeringsgrundsatser, som faran för det oinskränkta enväldet hade gjort gällande 1719, och som ännu hyllades av de högre stånden. Som vanligt gingo dalkarlarna i spetsen. detta landskaps allmoge hade av flera anledningar, och fullt berättigat, blivit allvarligt uppretad. För det första hade regementet lidit betänkliga förluster, som måste ersättas, vid Willmanstrand, vartill kommit härjande sjukdomar, som ännu ytterligare förtunnade lederna. Då man därtill ansåg, att förlusterna föranleddes av befälets vårdslöshet, uppbraktes sinnena ännu mera, helst som svårigheten att få nytt manskap ingalunda var ringa, och man begynte samrådas, hur det skulle vara att taga hämnd på de äreförgätna.

SAMFÄRDSELN MED NORGE HOTAD

Dalkarlarna hade sedan gamla tider livligt varuutbyte med Norge. De hade, sedan snön gjort vintervägarna farbara, farit över fjällen med slipstenar, smide och laggkärl och i utbyte fått livsförnödenheter, i synnerhet fiskvaror, jämte tobak o. a. Nu skulle emellertid denna fria samfärdsel på bivägar vara stängd enligt riksdagens beslut 1741. Förr åtalades ingen som besökte städerna och därifrån hemförde förnödenheter även åt andra, d. v. s. grannarna, men hädanefter skulle detta förfarande behandlas som otillåtet landsköp, och tullarrendesocietetens gränsriddare förforo mycket strängt därmed. Ett oskäligt spannmålspris hade man allaredan i förväg, men genom införseltullen stegrades det ännu mera. "Adelsmannen och prästen, som hålla ihop, ty de hava säd att sälja; förbjuda de icke de främmande att föra in spannmål, till dess de blivit av med sitt? Tages nu icke näringen från den fattige, så att han ej får försörja sig såsom förr, utan det är nu förbjudet vid straff?" Sådan var de nödlidandes uppfattning och utläggning av tullagstiftningen och näringsförfattningarna, åtföljd av det dova hotet: "Det bliver väl en gång tid att skudda detta oket ifrån sig".

RESNINGEN FÖRBEREDS

Nu måste man även förutsätta, att det missnöje, som av alla dessa orsaker uppstod i landsorten, ytterligare underblåstes genom hemkomna soldater eller brev från de kvarvarande av regementet i Finland. Genom deras inflytande uppkom den hätskhet, med vilken dalkarlarna yrkade straff på Buddenbrock, därför att han låtit deras regemente så gott som tillintetgöras vid Willmanstrand. Då dessutom Dalarna stod i livlig beröring med andra landskap och huvudstaden genom en mängds arbetsfolk, som då, liksom under senare tider, drog omkring överallt, spred missnöjet sig snabbt, särskilt utefter de allmänna farvägarna i Uppland och Västmanland, ja, ända upp till Hälsingland. Genom landet, både på vers och prosa, uppmanande menige man att göra gemensam sak med dalallmogen, när den snart skulle draga ut man ur huse för att "runka perukerna av herrarna i Stockholm" och "klippa vingarna på adeln", på det "att de skulle få en kung och icke så många".

LANDSKAPSMÖTET I FALUN

Ett stort möte sammankallades till Falun. Hit for Johan Persson, nyss vald riksdagsman för Tuna och Säters socknar och var därför självskriven att närvara. Här inträffade även deputerade från andra socknar. De samlades på "Myran", och bl. a. närvoro bergsman Domar Hans och Per Ols m. fl. Hit kom även Skinnar Per Andersson i Sollerön, som likaledes nyligen valts till riksdagsman för Siljans tvenne fögderier. Han tillhörde de radikala, d. v. s. ledande bland de missnöjda. Träta uppstod därför mellan honom och Johan Persson, som beskyldes för att vara medskyldig till kriget, därför att han varit med om den ovan omtalade korruptionen 1739. Skinnar Per Andersson skrek överljutt till kollegan Johan Persson: "Ska du bli riksdagsman, som gjort allt det som rasande är och skaffat krig på oss, det ska aldrig ske. Ingen gammal riksdagsman ska av de skälmarna bli i ståndet, utan vi ska nu bli nya och rätta vad som I gjort galet. Kommer du dit, så ska endera du utom ståndet eller skall jag ut, endera ska sätta huvudet till, icke en enda gammal ska bli där, fast mindre varken du eller Olov Håkansson. Här påtalades också, att tullarrendesocieteten ämnade inrätta en tullkammare mellan Norge och Dalarna. En leksandskarl utbrast därför: "Ja, sätt man dit, skola vi snart slå ihjäl tullaren".

MÖTET I LEKSAND

Vid sammankomsten i Leksand möttes Johan Persson av en mängd oregerligt folk, "jag talade med dem efter mitt gamla sätt, men det blev obehagligt upptaget, kom alltså några stormandes med rop fram till bordet och höllo käppar i vädret samt slogo i bordet att papperen och bläckhornet flögo långt bort ifrån mig". "De grepo mig alltså med större styrka i armarna, och strax jag öppnade mun och frågade dem, vad jag gjort, fick jag käcka örfilar, att blodet rann ur näsan och ned över bröstet, bakom mig luggade de ur mig hår, och en stor del ropade: - Vi ska kasta honom i älven. Gatu Erik, som varit riksdagsman 1741 då kriget förbereddes och begyntes, släpades ut och slogs ner. I Leksand kommo några bönder till en kapten Planting och begärde, att han skulle bliva deras chef under marschen till Stockholm. När han frågade för vad ändamål, lät svaret kort och gott: "Vi vilja hava en kung och inte så många - nu vilja alla råda och regera, som peruker bära". Ett stort antal av dalamännen var dessutom anhängare till den danske kronprinsens kandidatur till svenska kronan. Inom styrande kretsar var man obenägen att lyssna till kravet. Nödd och tvungen måste man gynna ryska kejsarinnans kandidat, biskopen av Lübeck, Adolf Fredrik av Holstein Gottorp.

UPPRORET UTBRYTER

I Hälsingland började först upprorslågan att flamma. Härifrån utskickades budkavlar mellan socknarna ända ned till Dalarna, med uppmaning till resning. En sålunda utskriven och utskickad budkavel kallade fjorton hälsingesocknar till sammankomst, därifrån ombud nedsändes till Stockholm. I den fullmakt, som dessa presenterade i bondeståndet den 23 februari, yrkades på kronprinsens val och utlovades desslikes  "all nödig handräckning, där så omtränga skulle". Till i början av mars hade dalkarlarna, som efter gammal sed härefter togo ledningen, såsom vi sett, hunnit bli färdiga. Nu anlände också deras beskickning, som meddelade, att dalallmogen icke ämnade låta sitt manskap gå i fält, innan dom och straff övergått de brottsliga befälhavarna i kriget. Härjämte yrkades bestämt på danske kronprinsens val till svensk tronföljare. Det utsändes budkavlar som uppbådade menigheten från 15 till 60 år, att med vapen och fanor samlas i Falun den 8 juni, och maningen lyddes utan prut. Ammunition uttogs ur magasinen och fanorna ur kyrkorna. En av de högre officerarna vid dalregementet, majoren Vilhelm Gustav Wrangel, hade övertagit befälet, ehuru han icke ville framträda direkt. Därför valdes bokhållaren vid Insjö kopparverk, Gustav Schedin - bondgeneralen kallad - till nominell ledare. Varje socken hade sin valda anförare, för det mesta underofficerare eller soldater. Alla som anträffades under vägen, med hotelser om mord och brand tvungos att följa med. Trots att fred var sluten med Ryssland, hade lavinen råkat i rullning - den kunde icke hejdas. Allmogen tillgrep med våld all nödig beväpning ur kronans förråd, matvaror, och ur ränteriet 11,000 dukater. På samma sätt gick man tillväga på andra orter, Hedemora och Avesta bland andra. Dessutom togos pengar ur kyrkorna. De blevo modigare genom beväpningen. Den 9:e på morgonen upptågade allmogen sockenvis under gevär på torget, med sin anförare främst. Landshövdingen sade till den församlade bondehären: "jämte andra tjänliga föreställningar att som freden vore välkommen för alla, att de församlade också skulle vara nöjda med de villkor, varpå den kunde erhållas." Riksdagsman Skinnar Per Andersson svarade: "Freden är väl god, men en neslig fred vilja vi icke hava." Därpå vände han sig till menigheten och frågade: "Är det icke så bröder?" Han fick "ja" till svar, så det skallade mellan husen. Under hot vart landshövingen och övriga herrar tvungna att sätta sina namn under skrivelen, som var av följande lydelse: "Sedan förelupna valet till efterträdare på svenska tronen mot förmodan avlupit på det sättet, att hertigen av Holstein avsagt sig svenska kronan, hava vi samtliga fattiga inbyggare uti Dalarna funnit vår skyldighet vara att för vår del falla på den, som vi kunna hava bäst förtroende till, och vilket torde vara med Guds hjälp riket till största nytta. Vi falla fördenskull med vår tanke på H. K. H. Kronprinsen av Danmark, den vi alldeles önska måtte bli befordrad till regeringen i Sverige på det sätt, som Sveriges rikes regeringsform medgiver, varför vi hava tänkt att anmoda dem, som av alla stånd, adel och oadel, andliga och världsliga här äro närvarande, att lämna oss sina utlåtelser häröver, på det vi samtliga allmoge må veta, vad vi skola rätta oss efter". Skriften var undertecknad av fullmäktige från Leksand, Mora, Gagnef, Åhl, Bjus, Svärdsjö, Rättvik, Floda, Näs och Malung, samt daterad den 9 juni 1743. Landshövdingen måste dessutom uppbåda skjuts för stockholmsfararna och tillskriva landshövdingeämbetet i Västmanland om deras förplägnad på nedmarschen.

BLODBLADET

Allmogen stod fast vid sitt beslut att fortsätta till Stockholm för att få besked och "utrensa ogräset". Dessa besvär rörde numera icke blott tronföljden och åtalet mot generalerna, utan även orsaken till krigsförklaringen, de nya, vid riksdagen beviljade skatterna m. m. Det bör icke undanhållas, att den största bestörtning och rådvillhet rådde i huvudstaden. Ingen ville eller kunde uppträda som ledare för upprorslågans dämpande. Tydligen hyste man farhågor för att gå i harnesk mot de upproriska, som hade djupa försänkningar bland soldaterna. De styrande kunde icke lita på dem. Ej heller ville konungen framträda. Han drog sig undan, berättas det. Han kunde så mycket mindre befatta sig med det, som rörde undersåtars blod, då han icke gärna underskrev en dödsdom, än mindre sådant som kunde kosta många tusen undersåtars liv. Den 20 juni anlände bondehären Norrtull. Här mötte bland andra Johan Persson, som sökte förmå dem att icke intåga i huvudstaden. Han vann icke gehör. Morabonden Johan Johansson i Barkalås "som hade åtskilligt i huvudet", yttrade: "Skola vi ej få gå sin i staden för dig. Jo, in skola vi gå, och den första vi skola slå ihjäl skall bli du. Johan Persson svarade: "Har du skäl till det, så slå strax, så slipper jag vänta". Det var västgötadals infanteri, som posterade vid norra landsvägen, och dalkarlarna ställde upp framför truppen. Nu red konung Fredrik, åtföljd av flera generaler och andra officerare, utanför tullbommen och talte med den ena gruppen efter den andra. Han befallde dem att icke komma in i staden, utan endast inskicka fullmäktige. Han ville vara absolut fri från den blodsutgjutelse, som härav kunde bli följden. Sedan Fredrik förbjudit trupperna bruka våld, återvände han till staden, åtföljd av bondgeneralen Gustav Schedin och några andra av dalkarlarnas förtroendemän. De fingo företräde i rådets närvaro, och man sökte med dukater -.ett gammalt och verksamt medel - och goda ord förmå dem att avhålla sina landsmän att intåga i Stockholm. De lovade också att göra sitt bästa. Men innan de hunno tillbaka formerade allmogen en halvmåne och trängde in bland det vid tullen uppställda västgötadals regemente. När detta hade order att icke skjuta skarpt, bröto dalkarlarna genom regementets leder, togo med dess fyra kanoner och dessutom två andra pjäser, som stodo vid Karlsbergsgrinden, intågade i staden med trummor och fanor och ställde upp på Norrmalms, nu Gustav Adolfs torg, mitt för högvakten. En stor mängd arbetare, bosatt inom staden, slöt sig till den väpnade allmogen. Budkavlar utsändes tiil Uppland, att lämpligt folk strax borde komma till hjälp, och då missnöjda skaror, enligt ryktet, voro på väg från närbelägna landsändar, Södermanland, Västmanland och Västerdalarna, beslöto myndigheterna att skrida till aktion. När därför dalkarlarna den 22:dra rörde på larmtrumman och samlades på Södermalms torg och gatorna därovanför, fingo trupperna befallning att inrycka i staden och intaga sådana platser, att de dels kringrände dem, dels avskuro förbindelsen mellan dem och staden. Johan Persson lyckades äntligen övertyga den församlade allmogen att fred var sluten, och att Adolf Fredriks val därigenom vore orubbligt avgjort. I denna huvudpunkt gåvo de därför efter. Men deras övriga påståenden, att en kommission inom åtta dagar skulle lämna dem, som vid 1738 och 1740 årens riksdagar förberett kriget och att tullarrendet skulle upphöra och en friare handel införas, stodo fortfarande kvar. Men under tiden hade militärbefälet i samförstånd med Riksrådet förberett upprorets blodiga undertryckande. Stockholms invånare fingo sträng befallning, att icke efter klockan 3 vistas utomhus, utan stänga sina portar. Trupperna hade intagit sina platser. Ett kungligt påbud utropades med trumslag, att en var av dalallmogen, som före klockan 5 e. m. nedlade vapen och begav sig ur staden, skulle bliva strafflös, men de övriga anses och behandlas som förrädare. Men påbudet gjorde ingen verkan. i stället slogs alarm till samling på Norrmalms (Gustav Adolfs) torg och tillstötande gator. Deras antal anslås till 5,000 man. Det blev rusning och stockning. Många blevo avskurna, innan de nådde huvudstyrkan, Gustav Schedin togs till fånga och major Wrangel, ställdes under uppsikt. Befälet över trupperna fördes av riksråden Adlerfeldt och Rosen. Några nedlade gevären, säges det, men de flesta lyssnade icke till föreställningar, utan började slutligen skjuta på trupperna. Nu skulle dessa anfalla, men fotfolket, som stod framför Norrbro mitt emot dalkarlarna, satte för fot gevär, när det kommenderades att skjuta, och en skvadron av livregementet, som fick befallning att angripa, kastade om hästarna, övergav officerarna och red undan till slussen. Situationen var tydligen ganska bekymmersam, tills en skvadron av västgöta ryttare äntligen kunde förmås att anfalla. Den möttes av ett kanonskott, som likväl riktades för högt av artilleristen, som var pressad till sin post. Därefter följdes åtskilliga bösskott, av vilka ett dödade riksrådet Adlerfeldt. Nu framfördes emellertid från Arsenalsgården av regeringstrupperna två kanoner. Ett par druvhagelskott gjorde icke ringa förödelse bland bönderna. Samtidigt framryckte Älvsborgs regemente från Fredsgatan. Sedan detsamma avlossat två gevärssalvor, var striden slut. Ungefär 50 av de upprorska hade stupat, några och 80 voro sårade. De övriga flydde och tillfångatogos till ett antal av 3,500. Trupperna räknade omkring 40 döda och sårade.

DOMAR OCH STRAFF

Men därefter följde den rättsliga efterräkningen för de upproriska. De minst brottsliga skickades hem efter korta förhör, men upphovsmännen höllos kvar. Sedan de blivit rannsakade, dömdes de att halshuggas. Sålunda halshöggos bokhållaren Gustav Schedin, kallad bondgeneralen, riksdagsman Skinnar Per Andersson i Sollerön, Holbetz Anders Eriksson i Gardås, fjärdingsmannen Smeds-Anders Mattson, Gisslar Erik Hansson i Wikarby och Karl Olovsson Beronius i Smedsby. Major Wrangel dömdes till livstids fästning på Varberg, men benådades 1751. En hel mängd av de andra dömdes till spö och fästning. Av soldaterna i bondehären, fick var 30:e man, efter lottkastning, slita spö. Av de 5,000 man, som uttågat från Dalarna, omkom hälften av sjukdomar, dels i Stockholms fängelser och på skeppen, där de höllos instängda, dels under den tryckande hettan under färden hem. Därmed var upproret undertryckt. När allmogen från övriga orter: Hälsingland, Dalsland, Västmanland och Närke m. fl. landskap fick kännedom om utgången av dalapromenaden, "stora daldansen" kallad, nedlades redan företagna åtgärder och man åtskildes skyndsamt. Västmanlänningarnas förtrupper hade då nått Barkarby. Genom övermod och oförstånd hade bondeståndet i riksdagen förspillt tillfället göra det inflytande varaktigt, som blev en följd av missnöjet över det misslyckade kriget. För första gången i den nyare historien hade herreklassen fått lära, att allmogen var en makt att räkna med.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]