[tillbaks index]
| [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]
[Stenbocks kurir]
[Svenska bilder - Stenbock vid svarvstolen]
Med rätta kan en tacksam eftervärld med det ärofullaste
av alla hjältenamn, det av fäderneslandets räddare, hedra
fältherren Magnus Stenbock. Han var en av dessa rikt begåvade
naturer, dem både snillets och hjärtats ädlaste egenskaper
upphöja till mönster för mänskligheten, men vilka ett
sorgligt öde till slut kröner med martyrkronan.
Magnus Stenbock var son av riksamiralen Gustaf Otto, och blev av Karl XI utnämnd till kapten vid ett av hans tyska regimenten. Med detta lärde han sig krigets blodiga konst i Holland, där flera av Karl XII:s generaler gjorde sin lärospån. Därefter stridde han i Österrike mot Turkarna. Hans mor hade blivit änka och befann sig i knappa omständigheter, då han hemkom, efter krigets slut, med endast tre dukater kvar i sin kassa. Han blev dock befordrad till överste. I spetsen för Dalregementet deltog han under konung Karl XII:s befäl i slaget vid Narva. Konung Karl fattade för den lika redlige som tappre hjälten den varmaste vänskap. Dev var Stenbock, som tillika med konungen själv, utförde den nästan otroliga bedriften, att med ett par hundra man överraska och intaga den stora, befästade staden Krakow, där de djärva angriparna med några piskslag aväpnade besättningen. Men hans förstörda hälsa nödgade honom att från segrarnas lopp återvända hem. Konungen utnämnde honom då till guvernör i Skåne. Det var som om konungens goda lycka med Stenbock lämnat honom. Tåget till Ukraina och nederlaget vid Poltava berövade Sverige sin tappre konung och gav fienderna åter mod för någon tid. Danmark som hade gamla förluster och förödmjukelser att hämnas, förklarade krig. Alla Stenbocks anstalter motverkades av illvilja och tröghet hos en del, och den mäktigaste, av Svenska adeln. Hela Skåne var redan intaget av fienden. Då uppmanade den ädle hjälten alla Sveriges inbyggare till sitt fäderneslands försvar, ordnade allmogens föga prydliga flockar, uppmuntrade dem och ingav dem en fläkt av sitt eget ridderliga mannamod. Därefter tågade han emot den överlägsna fienden med sin oförskräckta bondehär. Han vann den sköna segern vid Helsingborg genom sina ypperliga dispositioner och den välberäknade manöver han tappert utförde. Denna seger förvärvade honom hela det räddade rikets vördnad och tacksamhet. Ständerna, som sammanträdde under konungens frånvaro, skänkte honom hans fars hus och rådet gav honom titel av fältmarskalk. Magnus Stenbock föddes i Stockholm den 12 maj 1664. Fadren: riksamiralen Gustaf Otto Stenbock. Modren Christina Cathrina De la Gardie. Överste vid Dalregementet 1700. Guvernör i Skåne 1707. Slaget vid Helsingborg 1710. Slaget vid Gadebusch 1712. Kapitulation i Tönningen 1713. Inkastad i ett eländigt fängelse, Fredrikshavns kastell norr om i Köpenhamn, där hans behandling var värre än den grövsta förbrytares. Han omkom där av elände. Stenbock dog den 23 februari 1717. Gift med Eva Magdalena Oxenstierna, med vilken han ägde trenne barn. När Gustav IV Adolf år 1807 gästade Malmö, mottog han en deputation av skånska adelsmän anförda av Jakob de la Gardie, vilken i undersåtliga ordalag gav uttryck åt den samlade skånska adelns önskan att, med anledning av enskiftesverkets införande, i Malmö få resa sin konungs bildstod. I sitt svar tillrättavisade konungen adeln, för att den ansett sig ensam utgöra länet, samt rättvisan emot sin store företrädare. Gustav IV Adolf yttrade: "jag hade önskat, det ridderskapet med sina medständer samrått i detta ämne. Även kan jag ej underlåta att göra den anmärkningen, att då jag, med de nu uppräknade författningar, endast uppfyllt en av mina första plikter, så är jag redan tillfredsställd genom den av eder yttrade tacksamheten. Detta tillfälle återkallar ock i mitt minne den hjälte, som ånyo återvunnit Skåne till Sveriges krona. Denne man är Magnus Stenbock, vilken jag skulle önska att företrädet lämnades." |
Marsch, bussar! gån på uti Herrans namn,
Fast litet förskräcker oss fiendens hop,
Hallå! Mina bussar! hör trumman hon går,
|