[tillbaks index]
| [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]
Carl Gustaf Tessin föddes den 5 september 1695. Föräldrar:
riksrådet Nicodemus Tessin och grevinnan Hedvig Eleonora Stenbock.
Hovintendent 1719. Överhovintendent 1723. Riksråd 1741. Åbo
akademis kansler 1745. Gift 1724 med fröken Lovisa Ulrika Sparre,
som avled 1768. Greve Tessin dog på Åkerö den 7 januari
1770 och blev begraven i Bettna kyrka.
Inom den svenska litteraturen har han vunnit ett utmärkt rum genom de verkligen sinnrika försök han författat i stenristningsstilen, ävensom genom breven till kronprinsen, "En gammal Mans brev till en ung Prins". Sedan han en tid varit guvernör för prins Gustav, sedermera Gustav III, men funnit sig föranlåten av välvningarna i svenska politiken att draga sig tillbaka i det enskilda livet, skrev han dessa brev, fulla av fina vändningar och en ädelhet i stil och tankar, som kanhända voro beräknade att visa, vilken förlust det allmänna gjort genom hans avlägsnande; ty Tessin var en man med djup ehuru visserligen icke oädel ärelystnad. Han tillbragte sina sista år på sin sköna egendom Åkerö i Södermanland, där han alltmera levde för sina böcker och konstverksamhet, sedan han även blivit änkling. I ungdomsåren skickades han till Wien på uppdrag av Karl XII att underrätta sig om polisen och dess författningar. Efter Karls död blev han skickad såsom sändebud i Danmark, Preussen, Holland och England. Vid 1738 års riksdag, då hans parti, de så kallade Hattarna, vunno en avgjord seger, för lantmarskalksstaven, avreste han till Frankrike, såsom Svensk ambassadör. Man kan ogilla hans politiska verksamhet, utan att därföre äga rätt att misskänna hans fosterländska tänkesätt och ädla vilja. |
I fullt språng, svettig, snavande och andtruten, kom Olle in
uti sin faders stuga.
"Söte far", ropade han med halvbrutna ord, "Söte far, kom ut! Hundrade vargar stå omkring vår täppa." "Ljug i Blåkulla, pojke!" svarade den beskedlige fadern, som täljde på en fimmerstång och hatade lögn. "Nå, nå, käre far, sextio voro där visst", åtrade Olle. "Hut!" svarade Mats, "när såg du, byting, sextio vargar? Hur ser vargen ut?" "Vargen ---" sade Olle, som skubbade sin arm. "vargen går ju i valmarsjacka, är stor som mors vita kviga, ögon som eldkulor, tänder långa som yxskaft, breda och vassa, som de största huggjärn, lurvig och lång råmpa. Jo men, jag har sett honom avmålad hos klockar´s. Tjugo stodo utmed mig, de andra tjöto nedanför ledet. Hu! det var så ohyggligt. Jag kvista´ förut, de skumpade efter, och --" "Jag ska lära dig kvista, jag!" invände fadren, "du skvallerbytta! Jag mente du gäckades, men lell ser jag det är allvare. Malin! på hyllan vid skåpet ligger riset, som gumman min band i ottan." "Riset!" ropade gossen. "Inte kunde jag under skräcken så noga räkna; men tio i rad." "Rada dig, du kärrkråka!" svarade den förtörnade fadren, "upp med styret!" "Ack!" kvidde Olle, "i en olycklig stund såg jag dessa vargar. Jag skall aldrig mer koxa efter dem. Ack mor! be för mig. En varg hade ju så när fått mig i rocken och var in på hasana på mig." "Byxorna ned", ropade Mats, "ingen av de grå har synts i hela världen, ja, ej ens i detta härad på tjugo år. Fort, fort! Jag har annat att göra än att basa barnstjärtar och pruta med dig hela dagen om ett kok slängar. Kusja ner på bänkbrädden!" "Kanhända", framsnyftade ungen, "var det prästens hund." "Nåväl", sade gubben, "prästfars bandhunds skål!" Gossen fick stryk så det ven i stugan och ljög sedan aldrig mera. |