[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]
[Amiral Clas Fleming]
[De två skotten i Sjöslaget vid Femern]
|
En av Överståthållaren i Stockholm, Clas Fleming, närmare
bekanta, en fru Trolle, ägde i trakten av Jakobs kyrka ett hus, som
måste rivas, och i harmen däröver skrev hon till Clas Fleming
ett förolämpande brev.
Den foglige överståthållaren log åt hennes vrede och skrev ett skämtsamt, men dock bestämt svar av följande lydelse: |
|
"Ack, hjärtans syster hull,
Dull betyder här galen. |
|
Gustaf den andra Adolfs regering utmärkte sig genom en anda av kraftfull verksamhet så väl i fredens som krigets yrken. En av dessa mångsidiga män, som då förvärvade ära och namnkunnighet var Clas Fleming. Sedan han, enligt tidens sed, genom utrikes resor till universiteterna i andra länder förvärvat sin bildning, begav han sig, ännu tjuguårig, till Evert Horns här i det ryska kriget. Såsom fältherrens släkting, fäste han konungens uppmärksamhet, och Gustaf Adolf insåg hastigt hans skicklighet, utnämnde honom till sin kammarherre, därefter till ryttmästare, men sedan till underamiral, och slutligen riksråd. Under det tyska kriget kallade konungen honom dit till överläggningar. Även förmyndareregeringen begagnade honom och visade honom utmärkt förtroende. Han var en av dessa verksamma män, som aldrig förlora besinningen, aldrig sakna utvägar, och som genomskåda alla ämnen med en medfödd skarpblick. Icke blott befälet i fält var passande för hans lynne, utan han förstod också att ordna de inre förhållandena, så att inom riket utvägar funnos, vilka man icke förut vågat hoppas. Då konungen saknade värjor åt sina krigare, anlade Fleming på sin gård Vira ett klingsmide, vilket så uppbragtes, att Sverige icke mer behövde utifrån köpa detta slags vapen. Men även liar för lantbruket hade blivit utifrån införda, till dess Flemings bruk lämnade sådana lika goda. Sedan Fleming en tid, såsom kammarpresident, haft inseendet över kammarverket och drätseln, utnämndes han av förmyndareregeringen till överståthållare i Stockholm. Här befann han sig på ett nytt fält för sin verksamhet. Men med den honom egna drift verkställde han en mängd förbättringar, reglerade gator och torg, färdigbyggde Jakobs kyrka, stora barnhuset, repslagarebanan, slussen, m. m. Han blev därjämte president i kommerskollegium, som då nyss var inrättat, och vidtog här flera förträffliga anstalter, utfärdade tjänliga författningar och hade en stor förtjänst av handelns och näringarnas förkovran. Men mest lysande framstår han såsom nyskapare av örlogsflottan. Visserligen var Carl Carlsson Gyllenhjelm riksamiral, men Fleming var dock den verkställande, den som egentligen arbetade för flottan och dess utrustning. Då flottan utlopp för att bekriga Danmark 1644 förde Fleming själv överbefälet. Det var hans sista men ärofulla bedrift. Flottan utgjordes av 40 örlogsskepp och skulle mäta sig med den lika starka danska, vilken anfördes av den tappre konung Christian den fjärde i egen person. Sedan Fleming förgäves sökt danskarna i Sundet och Kiögebugt, begav han sig till Femern, för att sätta sig i förbindelse med Torstensson, som då inryckte i Holstein. Fleming hade ankrat vid Femern, då äntligen svenska kryssare underrättade honom om danska flottans ankomst. Han gick genast till segels. Att svenskarna segrade i det märkvärdiga slaget, ehuru fördelen av tagna eller i sank skjutna skepp var ingen, är dock tydligt därav, att danskarna flydde, sedan deras amiral Wind tillika med flera befälhavare blivit sårade till döds och konungen själv förlorat sitt ena öga. I förskräckelsen över konungens svåra sår, trodde danskarna också honom vara träffad till döds, men han blev dock återställd, ehuru han förblev enögd. Efter slaget ankrade Fleming utanför Christianspriis, därifrån en skans, ehuru på avstånd, besköt fartygen. Torstensson hade ännu icke, såsom han följande dagen gjorde, hunnit med storm taga skansen, då den olyckan inträffade, att en förlupen kula från skansen kom in i kajutan på chefsskeppet, där Fleming just stod och tvättade sig. Kulan avslog båda lårbenen och dödade betjänten, som höll tvättfatet. Ehuru sålunda sårad till döds, ägde Fleming dock nog sinnesstyrka att, innan han uppgav andan, utnämna Wrangel till sin efterträdare, och sålunda, ehuru han själv dog hjältedöden, lämna flottan åt en befälhavare, som kunde fortsätta hennes segrar. Clas Fleming föddes Willnäs i Finland 1592. Fadren landshövdingen Lars Hermansson Fleming, modren Anna Horn. Stupade den 26 juli 1644. Gift med Anna Sneckenborg, och efter hennes död med Helena Bjelke, riksdrotset Magnus Brahes änka. Han ägde tvenne söner och trenne döttrar. Sönerna blevo riksråder. |
|
Mitt för Holsteins nordöstra spets ligger den flacka, vattenfattiga och skogslösa ön Femern, skild från fastlandet genom ett en fjärdedels mil brett sund. Ön är varken i och för sig eller genom sina minnen synnerligt märkelig, men utanför dess kuster avgjordes dock en gång nordens öde. Det var år 1644, då svenska rådet beslöt att tukta Danmark för den avoghet och det bedrägliga spel, som detta rike tillåtit sig, medan vårt rike var invecklat i den stora striden för mänsklighet och andlig frihet mot den tyske kejsaren och katolikerna. Helt plötsligt började i följd därav kriget. Torstensson kom antågande från Tyskland, Gustaf Horn inbröt i Skåne, och till sjöss var det meningen att angripa Danmarks flotta, som genom Ludvig de Geer utrustats i Holland. Det är ett par drag ur denna flottas historia vi här vilja teckan. Överamiral det nämnda året var Clas Fleming, av samma släkt som den så bekante "förundransvärde amiralen" eller "Klas Sotnäsa", såsom han ock kallades. Clas Fleming av år 1644 har dock intet med denne gemensamt annat än namnet. Det var en driftig, verksam, pålitlig och därtill lugn och fridsam herre samt av ett fördelaktigt yttre. Nu, när herr Clas seglade ut med flottan, var han 52 år gammal. Denna flotta var till stor del hans eget verk och tillika det första allmänna verk, vid vilket han, sedan han inträtt i statens tjänst, på eget ansvar lagt hand. Den danska flottan utgjordes av 40 skepp. Konung Christian IV, fast han nu närmade sig sjuttiotalet, var själv ombord. "Jag vill visa eftervärlden, att jag menat ärligt med mitt fädernesland!" Anförarna voro varandra fullt vuxna i mod och tapperhet och själsnärvaro, och till följd därav måste striden bliva både långvarig och blodig. Då kom en svensk kula och träffade en kanonlavett strax vid sidan av konungen. Lavetten krossades, men kulan själv splittrades i och med detsamma, och trä- och järnskärvor flögo omkring. Av dem som befunno sig omkring konungen, sårades flera, tvenne Ulfeldar dödades, och konungen själv fick ej mindre än 23 större och mindre sår. En järnbit slogo ut det högra ögat och en annan träffade pannbenet samt blev där kvarsittande. Konungen föll, och i första bestörtningen trodde man honom vara död, men han sprang genast upp igen och uppmanade de sina "att icke förlora modet". Så full av mod var han ock själv, och sådan självbehärskning ägde han, att han trotsade smärtorna, att han vägrade låta sig föra undan. På däcket vid högan mast, där var hans plats, och där ville han stå kvar. "jag vill dö eller segra fullkomligt!" - sade han, och blodet strömmade honom över ansiktet. Man kan lätt fatta, vilket inflytande detta skulle utöva på hans folk, och med skäl må det danska hjärtat svälla av stolthet över denne konungs minne och sjunga till hans lov: Kong Christian stod ved höjen Mast
Konungen var svartblå över bröst och axlar; järnskärvan i ögat hade blivit uttagen, men den andra i pannbenet satt kvar, och man sökte förgäves förmå honom att återvända till Köpenhamn för att erhålla bättre vård. "Jag vill ej längre leva, om jag ej får hämnas på svenskarna". Klockan var 6 om morgonen. Amiralen, Clas Fleming, tvättade sig om händerna, under det han talade; hans tjänare stod och höll handfatet framför honom och framräckte handduken. Då krossades akterfönstret; en mörk rund kropp hoppade in med ett väsande ljud, och ögonblicket därefter lågo amiralen och hans tjänare badande i sitt blod på golvet. Tjänaren var död, men på amiralen var det vänstra låret krossat. Det var den danska kulan, som, efter att hava ett par gånger liksom bugat sig för det svenska amiralskeppet, hittade in i dess kajuta och tog bort en av tidens yppersta svenska män. Carl Gustaf Wrangel gav den döende Fleming det löftet att träda i hans ställe. Denne beredde sig nu till döden och sade till sonen, Herman, som gråtande stod vid hans sida: "Gråt icke, min son! Jag dör som Danmarks fiende; låt se, att du gör på samma sätt!" Därmed sluta vi denna lilla berättelse om de båda kulorna, den svenska, som gav konung Christian en så skarp läxa, och den danska, som kom med hämnden. |