[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]



[Linné OnLine]
[Linnélänkar]


Hans högsta glädje var den,
"att Gud låtit honom skåda in
uti sin hemliga rådkammare."

[Teckning: Carl von Linné]
[Carl von Linné (1707-1778)]
[Ett brev från Linné till en brukspatron]


[topp]

CARL VON LINNÉ (1707-1778)

[topp]

Carl von Linné (1707-1778)

Linné föddes i Stenbrohult, en socken i Småland, just i vackraste våren, emellan lövspricknings- och blomstermånaderna, såsom han själv yttrar sig med den naiva glädje, som han alltid njöt av naturen.

Hans far älskade blomstren, och ägde om dem en kännedom, sådan en lantpräst utan bibliotek och botaniska hjälpredor kunde förskaffa sig. Han hade anlagt en trädgård vid sitt boställe, och i densamma uppföddes den späda sonen.

I gossens barnsliga sinne fästade sig förnämligast fadrens uppgifter om blomstren, och hans minne övade sig först på blommornas namn. I skolan utvecklade han ringa håg och anlag för den tidens förnämsta studier, latinet och de teologiska vetenskaperna. Lektorerna vid Wäxiö gymnasium ville till och med övertala hans far att sätta gossen, såsom oduglig till studier, i skräddarlära. Men physices lektorn, doktor Rothman, avstyrkte det och tog gossen till sig samt gav honom särskild undervisning i fysiken, en vetenskap, som överensstämde med lärjungens håg och lynne, och vilken han därföre lätt och ivrigt fattade. Redan nu hade han samlat sig ett herbarium.

Han avfärdades från gymnasium till Lunds akademi med ett föga hoppgivande betyg. I strid med behoven, utan andra tillgångar än driften av den anda, som drog honom framåt på det forskningens fält, dit hans själ beständigt längtat, utvecklade han sig dock till medvetande av sin egen förmåga. I den lärde Stobaei hus begagnade han, först i hemlighet, sedan med professorns tillåtelse, hans bibliotek, och förvärvade sålunda kunskap om botanikens och i allmänhet naturforskningens dåvarande ståndpunkt. Han hade utsikt att bliva läkare.

Men vid ett besök i hembygden gjorde hans fordna lärare Rothman honom uppmärksam på Uppsalas vetenskapliga företräde, där den berömde Rudbeck lärde botaniken. Med ett obetydligt understöd av sin fader begav han sig dit. Snart befann han sig där i stort behov, då händelsevis doktor Olof Celsius träffade honom i botaniska trädgården, blev uppmärksam på hans nit och kunskaper, samt tog honom i sitt hus och understödde honom.

Redan som student erhöll Linné uppdrag att hålla föreläsningar i botaniken, i stället för den ålderstigne Rudbeck. Hans idéer begynte väcka uppmärksamhet, och med något offentligt understöd fick han tillfälle att göra en botanisk resa till Lappland. Han gjorde därefter en resa till Dalarna.

Den utmärkte läkaren doktor Rosén såg med avundsamt öga Linnés snille och förmåga, och motarbetade honom, så att utsikterna stängdes för honom vid akademien.

Men på Dalresan togo Linnés omständigheter en ny vändning. I Falun lärde han känna en rik stadsläkare, doktor Johan Moraeus. Linné blev förlovad med hans äldsta dotter, och erhöll av honom ett understöd av hundra dukater. Med detta reste han till Holland, där han i de Holländske lärde fann gynnare och vänner, som icke blott värderade hans snille och kunskaper, utan även hans person, och på alla upptänkliga sätt sökte att kvarhålla honom i detta land. Men sedan han här utgivit sina förnämsta arbeten och uppträtt såsom världens störste botaniker med sitt systema naturae, återvände han, trogen sin kärlek, till fäderneslandet.

I början voro hans utsikter i Stockholm föga lovande, men snart lyckades han såsom läkare vinna kunder, och blev av riksrådet Carl Gustaf Tessin framdragen till ständernas uppmärksamhet. Hans stora namn begynte från främmande länder kasta sin glans till fäderneslandet. Sedan han stadgat sitt förtroende som läkare i Stockholm, gifte han sig.

Den botaniska lärostolen i Uppsala var det mål dit han längtade, och oaktat sina motståndares intriger vann han det inom kort. Och nu begynte ett nytt tidevarv även för Uppsala akademi. Från avlägsna länder samlades främlingar kring den lärostol, där den livlige, ljushårige, fint bildade naturforskaren med ett glättig uppsyn och skarpa, spelande blickar föreläste sin vetenskap.

Från alla världens delar skickades också till honom naturens alster, och allt märkvärdigt som upptäcktes i naturens riken på hans tid sändes till honom för att erhålla namn och rum i hans system. Han hyllades som botanikens furste, icke blott av de lärde, utan även av sin tids regenter.

Själv njöt han med ädel värdighet sin ära och lycka. Han kände sitt värde, men förenade med denna känsla en okonstlad ödmjukhet, härledd ur en djupt religiös grund.

Hans högsta glädje var den, "att Gud låtit honom skåda in uti sin hemliga rådkammare."

[topp]

Ett brev från Linné till en brukspatron

Ett brev från Linné till en brukspatron Bedoire, vilket karakteriserar den store vetenskapsmannens entusiasm för djuren.

Ädle och Högaktade Herr Brukspatron!

Med mycken smärta måste jag notificera Herr Brukspatronen, som alltid vänfast tager del i mina öden, den hjärtliga sorg och avsaknad, som hände mig och min kära hustru i går kl. 3 eftermiddagen, att ifrån oss rycktes, genom en oförmodlig och hastig död, det lilla vackra djuret Agathé, som herr Brukspatronen täckts så gunstigt förära oss, och som varit så mig som besynnerligen min hustru så allt för kärt och behagligt, att intet djur i världen någonsin kärare ibland allt levande jag ägt och äntligen mistat, näst mine barn, tillstår jag att ingenting gått mig mer till hjertat.

Jag bliver rättnu rädd och ledsen att hava några angenäma indianska djur, ty deras mistande rörer mig så hjärteligen, att de förkorta min levnad, detta aldra mest.

Min hustrus heta tårar och min läskas med den del, Herr Brukspatronen säkerligen tager däruti.

Gud bevare Herr Brukspatronen ifrån sorg över allt det sig kärt är.

Jag förbliver Ädle och högaktade Herr Brukspatronens

Ödmjuke tjenare
Carl Linné.
Upsala 1767 den 13 November

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]