[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]



[Teckning: Gustaf Mauritz Armfelt]
[Gustaf Mauritz Armfelt]
[Till en förnäm herre, Som skrivit ett Teaterstycke]
[Slutord - Gustaf M. Armfelt]

[topp]


GUSTAF MAURITZ ARMFELT (1757-1814)


[topp]

Gustaf Mauritz Armfelt

I ett av de svåraste ögonblicken av sin politiska bana hade Gustav III vid sin sida en man, vilkens inflytande bestämde hans beslut och sålunda omedelbart inverkade på Sveriges öde. Det var Gustaf Mauritz Armfelt.

Genom personliga egenskaper, umgängesvett, snille, finhet i beräkningar, djärvhet och kroppsstyrka hade han förstått att vinna monarkens uppmärksamhet och nåd, ehuru hans utsvävningar förut ådragit honom missnöje. Med en tillgivenhet, som kunde bestå varje prov, fästade sig Armfelt vid den äventyrliga monarken, och snart förenade dem allt mera deras sympatier.

Under kriget i Finland hade Armfelt, i de skärmytslingar vilka då gällde för bataljer, utvecklat en tapperhet, som hänförde soldaterna och förtjuste konungen, ehuru Armfelt själv tillskrev dem endast lyckan och truppernas förträffliga uppförande.

Då Anjalaförbundet hotade konungen med undergång och död, och även Armfelt förtvivlade om utgången, insåg Gustav III att han var räddad, då kuriren ankom med underrättelsen om Danmarks krigsförklaring. Då faran sålunda var ögonskenlig för hela Sverige, visste Gustav vilka utomordentliga krafter han kunde påräkna inom fäderneslandet: han visste att Svenska folket aldrig var kraftfullare än i den överhängande farans stund, och han ilade ifrån de ränksmidande förrädarna vid Anjala till det vaknande folket hemma.

Vid västra gränsen vidtogo han och Armfelt gemensamt de nödvändigaste åtgärder. I Dalarna upprättades den bekanta frikorpsen, vars oroliga och stridslystna, föga lydiga men desto tapprare bussar ställdes under Armfelts befäl. Armfelt befann sig i Karlstad, därifrån konungen gjorde en resa inåt Dalsland. Då han om aftonen höll överläggning med ett par männer, anlände hastigt konungen tillbaka och omfamnade i förtvivlan sin gunstling.

Han underrättade den bestörte om den olyckliga förlusten vid Qvistrum samt att en betydlig Dansk här satt sig i rörelse emot Göteborg. Konungen ansåg icke blott denna den andra staden i sitt rike förlorad, utan även sin krona. Då eggade Armfelt med skarpa ord konungens mod och uppmanade honom att huvudstupa resa till Göteborg för att förekomma fienden och försvara staden. Gråtande ropade Gustav III, att hans vän ville jaga honom i döden; men Armfelt gav icke vika. Med all den makt han ägde över konungens lynne, tvang han honom att avresa, och uppslog sålunda det mest lysande bladet i Gustav III:s historia.

Sedan konungens personliga närvaro räddat Göteborg och vunnit freden, hade han allt skäl att vara tacksam mot sin gunstling. Också blev Armfelts tillgivenhet allt mera gränslös.

Sedan konungen själv fallit i sitt blod, fästade sig denna tillgivenhet vid hans minne, och hela den stämpling, som Armfelt sammanspann emot riksföreståndaren, Hertig Karl, och varvid han satte sin ära och sitt liv på spel, ägde ytterst sin anledning i hans kärlek till Gustav III.

Också, ehuru han blivit förklarad för fäderneslandets förrädare, och dömd från liv, ära och gods, återställdes han av Gustav III:s son i alla sina värdigheter; men det var riksföreståndaren, sedan han blivit konung, Karl XIII, som upphöjde sin försonade fiende till rikets högsta värdighet.

Också borde Karl XIII vara tacksam även mot Armfelt för den krona han erhöll genom sin brorsons fall. Under de politiska brytningarna måste likväl Armfelt slutligen avsäga sig sin Svenska medborgarrätt.

Lika äventyrare som han var i politiken, var han också i sitt enskilda liv, och onekligen har han gjort fullt skäl för det honom tillagda namnet av "Nordens Alcibiades".

Gustaf Muritz Armfelt var son av generalmajoren Magnus Wilhelm Armfelt och Maria Charlotta Wennerstedt. Han föddes den 1 april 1757. Han blev 1774 fänrik vid gardet, varefter han skyndsamt avancerade. Under Finska kriget var han generalmajor. Vid konungens död blev han överståthållare, men begav sig såsom minister till Wien, därifrån riksföreståndaren avlägsnade honom till Neapel. Här skulle han arresteras, då hans stämplingar hemma blivit upptäckta; men han undflydde honom ånyo till minister i Wien samt 1805 till överståthållare i Stockholm. År 1808 var han generalbefälhavare på västra gränsen. Sedan han övergått i Rysk tjänst, blev han Åbo akademikansler och president i kommittén för Finska ärenderna. Han avled i Zarskoje Zelo den 19 augusti 1814. Förmäld 1785 med grevinnan Hedvig de la Gardie, med vilken han hade fem söner och en dotter.


[topp]

Gustaf Mauritz Armfelt hade i
samarbete med
dramatikern Hallman
skrivit pjäsen
"Tillfälle gör tjuven",
som uppfördes som efterpjäs
till Gustaf III:s "Helmfeldt",
på Ulriksdal
den 8:e och 12:e april 1783.

Till en förnäm herre,
Som skrivit ett Teaterstycke.
text: Johan Henric Kellgren

Ni, Auktor? - Ni, som är Baron,
Som är Kapten och Kammarherre!
Ni Auktor? - Har man nånsin värre
Lärt ta i akt den goda ton?

Min Gud! vad ämne på tapeten
För alla Hovets Skrattare!
Hur man skall viska: se Poeten!
Se där vår Herr Författare!

Och sen på gatan, vilket väsen!
Hur man skall löpa om varann
Och ropa: Ha! se där går han,
Baron som skrivit Efter-Pjäsen!

Jag vet, det är ett vådligt fel
Att tala sanning för de Stora:
Man kan Monarkens nåd förlora
Att klandra Favoritens fel.

Jag vet, det vore mer behändigt
Att stämma lyran till ert lov,
Och prisa såsom högst anständigt
Att ha talanger i ett Hov.

Men detta våld är icke möjligt
Hos den en långlig vana bär
Att le åt allt vad som är löjligt
Och straffa allt vad straffbart är.

Ni minns, om ni ej glömt det redan,
Den tid vi sågo först varann,
Det var i Åbo, tolv år sedan,
Ni var då pojke som en ann.

Vi slogo snöboll uppå gatan,
Vi drogo fingerkrok med mer.
Nog trodde Bilmark stackrs satan,
En gång få heder utav er.

Jag älskat er sen dessa åren
Och älskar eder än, min sann,
Så högt som någon Högvälboren
Kan älskas av en Ofrälst man.

Döm då hur högt jag er beklagar;
Och om jag ej förivras bör,
Att ni så skamlöst bryta tör
Mot själva Etikettens lagar.

Men ni är ung; det är min tröst:
Än kan er själ till bättring röras,
Än kan er fot ur villan föras,
Och Hedern vakna i ert bröst.

Han talar: Fly de vittras gille
Och ofruktbara lagrars skörd;
Det anstår ej att äga snille
Om ej i mistning utav börd.

Baron - vad vill ni mer begära
Än allt vad detta namnet ger?
Vad vill ni med förvärvad ära,
Då ren belöningen är er?

Är ni ej född uti de bygder,
Där härkomst från en gammal ätt
Är ett kvittens på egna dygder,
Och en transport av andras rätt!

Min Kammarherre! minns hur viktig
Den gyllne nyckelns börda är:
Hur är ni då så oförsiktig
Och vågar öka dess besvär.

Att vara skuggan av sin Konung,
Och mönstret uti modets värld;
Att tänka blomster, tala honung
Och lysa som en himmelsfärd;

Att sömn och törst och hunger glömma,
Och endast stå och gå och stå:
Kan detta allt ej nog fördöma,
Om ni ej skriver vers också?

Men, min Kapten! om aldrig annat
Bort kväva ett så långt begär,
Ni dock bort finna hur förbannat
Kokarden emot Pennan svär.

Var stolt och trotsande mot karlar,
Mot flickor nedrig med maner;
Svär, skryt, gör skuld: och jag försvarar,
Ni blir en skicklig Officer.

Men vill ni just med snille blänka,
Välan! läs Reglementet då:
Min sann, behöves nog att tänka
Om man sin Sinclair skall förstå.

Jag ser med harm, vad er förvillar
Och nästan tyckes ursäkt ge:
De största Skalder Sverige gillar
Ses vara Grevar alla tre.

Ja Grevar! - Gud må dem förlåta!
Men med så upplyst tänkesätt
Jag svär det skulle lika båta
Att vara mänska rätt och slätt.

Än ett exempel utan like
Jag hasta ser till ert försvar:
Den första Ädling Sverige har
Är första Auktorn i sitt Rike.

När från ett tröttsamt Majestät
Han någon timmas vila tager,
Går han i glädjens lätta fjät
Att leka till sig Snillets lager.

Men vet ni, oss emellan sagt,
Vad folket allmänt därom dömer? -
Man tror vår goda Kung förglömmer
Att ta sin värdighet i akt.

Nog kan väl själva Överheten
Ibland till nöjen stiga ner,
Men ända ner till Vitterheten!...
Det går för långt som var man ser.

Ja Själens nöjen passa illa
För en regerande Person,
Och ingen Patriot kan gilla
Att smaken härskar på en Tron.

Lät se i andra goda Stater
Vad nöjen Kungarna befallt:
Spel, jakt, Mätresser framför allt -
Se det är ro för Potentater.

Men ni, vars hand ej ringa del
I GUSTAFS vittra lekar tager,
Som pryder er med samma lager,
Och hedrar er av samma fel!

När Avund... Tarvas mer att säga -
Förmätne, eder fara känn:
Räds, att er Konungs ynnest äga;
Men bäva, att förtjäna den.


[topp]

Slutord - Gustaf M. Armfelt
text: Elof Tegnér

Med glans och ära följdes Gustaf Mauritz Armfelts stoft till jorden; under hans levnad hade glansen på ett sällsamt sätt skiftat med den djupa skuggan. Hans minne har, under intrycket av dessa växlande dagrar, för eftervärlden än framställts såsom ett föredöme av ridderliga dygder, än höljts med skymford och smädelse.

Vilken levnad var icke denna, som började i det anspråkslösa kaptensbostället på den finska landsbygden, och vars slut följdes av hedersbevisningar som åt en regerande furste! Huru hade icke denne mans öden växlat, vad hade han icke sett och erfarit, vilket galleri av samtidens historiska personer och tilldragelser bevarade han icke bland sin levnads minnen!

Den tidrymd, som Armfelt genomlevde, räknade icke sex årtionden, men inneslöt de märkligaste tilldragelser i Europas nyare historia. Tiderna för Fredrik den stores sjuåriga krig och för Napoleons väldiga erövringar och fall sammanföllo med början och slutet av detta liv; fruktansvärda samhällsomstörtningar voro samtida med dess mitt. De båda nämnda stora härförarna tillhörde Armfelts personliga minnen. Såsom yngling hade han med vördnad stått inför Fredrik II och förgäves sökt möta den genomträngande blicken från det "Brandenburgska ögat". Som mogen man hade han, även personligen, vågat trotsa franska republikens mäktige förste konsul; och sedan den republikanske konsuln blivit fransmännens världshärskande kejsare, hade under det sista årtiondet av Armfelts levnad dennes störtande blivit hans livs patos.

I Gustaf III:s hov, i Versailles, i Wien, vid de italienska furstehoven hade Armfelt sett "l´ancien régime" i dess oantastade prakt och ståt. För revolutionens stormar hade han själv, så ansåg han, fallit offer; såsom landsflyktiga hade han återsett många av den lysande samling, som han lärt känna i Ludvig XVI:s och Marie Antoinettes hov. Efter att med dem själv hava flytt undan de republikanska härarna, hade han, medan han åt landsflyktens bittra bröd och hemlös irrade kring Europa, under en följd av år gjort de franska emigranternas tankegång till sin. - I ungdomsåren hade han i Petersburg och i Fredrikshamn mött Rysslands härskarinna, den stora Katarina, på höjden av makt och ära; tappert hade han sedan stritt mot hennes skaror till fosterbygdens försvar. Häpen hade han å sina egna och sitt fosterlands vägnar mottagit välgärningar av Finlands erövrare, Alexander.

Från ynglingaåren bevarade Armfelt minnet av 1772 års revolution, som syntes befästa Gustaf III:s tron; i ljusa och mörka skiften hade han följt sin konung, närmare än någon annan, innan han stod sörjande vid hans blodiga dödsbädd. Han måste bevittna, huru Gustaf III:s son och hans ätt till följd av en ny statsvälvning drevos i landsflykt; Vasarnas tron såg han på väg att intagas av en främling från fjärran land, en son av den revolution, som han så ivrigt bekämpat. Sverige hade, under tiden för dessa välvningar, ömsom en livdömd landsförrädare, vars namn stod på skampålen; återställd i sin förra samhällsställning och beklädd med rikets högsta värdighet, hade han plötsligt ånyo jagats i landsflykt, för att i främmande land verka på en större skådeplats än någonsin i sitt gamla fädernesland.

I Finland, i Pommern, i Norge hade Armfelt tappert stritt för sitt fosterland; han hade i Bryssel hört kanonerna dundra från Jemmapes och han hade bevittnat de förbundna härarnas snöpliga upplösning efter trekejsarslaget vid Austerlitz. I Ryssland hade han följt en del av det ödesdigra fälttåget 1812. - På fältfot, under krigets lidanden, under landsflyktens försakelser, i konungars och kejsares hov, i offentliga och hemliga rådslag om tidens angelägenheter, i de skönas boudoirer - överallt var han hemmastadd. Skådeplatsen växlade från Stockholm till Neapel, från Savolax till Wien, från Paris till Kaluga, från Löbichau till Petersburg.

Revolutionens läror avskydde han: Bonaparte var i hans ögon "den konungamördande faktionens" arvtagare; Gustaf III:s minne blev han obrottsligt trogen. Fosterlandets ära och lycka lågo honom oavlåtligt om hjärtat, även då han sökte främja dem på villsamma vägar, eller när dess ställning tedde sig nästan förtvivlad. I detta avseende var han densamme, då han stridde i Savolax och då han ordnade folkbeväpningen i Sverige 1788, som då han ett fjärdedels århundrade efteråt verkade för Gamla Finlands frigörelse. Det var samma stundom hänsynslösa iver, samma varma hjärtelag. "Femtiofem år gammal", skrev han själv 1812 till sin vän Ehrenström, "är jag på hjärtats och huvudets sida femton."

Till denna sinnets ungdomlighet hörde ock - lättsinnet; och mången har ansett, att häri låg det mest karakteristiska draget i Armfelts skaplynne. Han har betecknats såsom den främste representanten för det sedeslösa lättsinne, som säges hava frodats i Gustaf III:s hov. För många, kanske de flesta, har med tanken på Gustaf III:s gunstling i främsta rummet förknippat sig minnet av den olyckliga Magdalena Rudenschöld, såsom offret för hans passioner; - man har glömt att tillägga: för sina egna. Sträng rättvisa över denna förvillelse har skipats i eftervärldens dom; själv har Armfelt haft anledning att bittert ångra den. Mindre tragisk upplösning fingo liknande förbindelser av senare datum, vilka ur moralens synpunkt säkerligen voro icke mindre klandervärda, men vilka ej ådragit sig hans svenska landsmäns uppmärksamhet. I Armfelts historia hava dessa drag av straffvärt lättsinne ej bort med tystnad förbigås, helst som de av gammalt varit föremål för nyfiken uppmärksamhet, om de ock av hans egen samtid dömdes med överseende. Men om de också fylla ett rum i hans historia, så är det för visso ej det viktigaste. Den som här följt skildringen av hans levnad, även i ungdomsåren, skall hava funnit att den upptagits av mycket annat än strävan efter kvinnogunst. Vad han verkat såsom politisk person, såsom sina monarkers rådgivare, såsom krigare - med eller utan ära och framgång - förtjänar återkallas i minnet snarare än hans erotiska förvillelser.

Enskilda förhållanden i den offentliga mannens liv böra även av biografen med varsam hand vidröras, huru tacksamt det än kunde synas vara att tillfredställa den nyfikenhet,

"vars ögon speja i var enskild levnad,
vars öra ligger vid vart nyckelhål."

Men vill man företrädesvis vända uppmärksamheten mot Armfelts enskilda liv, så är det icke mer än rättvisa att minnas, att medaljen hade - ej blott en frånsida. Han var ej blott den äktenskapsbrytande kvinnodåren; han var det oaktat och allt mera den ömmaste make och en familjefar, som med den varmaste kärlek omfattade de sina och i rikt mått ägde deras genkärlek. I hans förtroliga brevväxling med henne, som var hans ädla maka, hans levnads goda genius har han tacksamma tillgivenhet funnit vackra och rörande uttryck, vid sidan av det häftiga lynnets övergående utbrott, om vilka han visste, att de betraktades med kärlekens överseende öga. Åt lättsinnet och flärden skattade han långt efter ungdomsåren; men hans hustru intog, sedan de båda makarna efter långa års skilsmässa återförenats i Stralsund, obestritt främsta platsen i hans hjärta.

Den betraktare, som har öga för den intressanta historiska personligheten och som i honom kan se en produkt av ett stort, fastän stormigt tidevarv, skall måhända, oaktat bildens ofullkomligheter, skänka hans minne sin sympati: den som över hans vandel företrädesvis lägger sedolärans måttstock, skall strax hava förkastelsedomen färdig. Gustaf III:s belackare skola i de mörka punkterna i hans gunstlings liv finna stöd för sina åsikter; hans trohet mot konungen och mot dennes minne skall av andra räknas honom till heder. De som fästa sig vid den världshistoriska betydelsen av franska revolutionen och Napoleons världsvälde, skola finna hans förbittring mot dem båda korttänkt och hans samhällslära ytlig; hans politiska åsikter skola av dem ej undgå att stämplas såsom reaktionära, förebådande dem, som "den heliga alliansen" kort efter hans död skrev på sin fana. Åt Armfelts verksamhet för avskuddande av det främmande ok, som tryckte Europas folk, och hans nitälskan för konungamakt och ordnade samfundsförhållanden skall å andra sidan skänkas erkännande av de gamla samhällsformernas anhängare.

Icke ens den fosterlandskärlek, som dock utgjorde Armfelts mest obestridda hederstitel under alla hans levnads skiften, skall undgå att från olika synpunkter te sig såsom mer och mindre levande. Ett svenskt sinne skall måhända finna, att han varit sitt gamla fädernesland otrogen, då han under sina sista år så helt och hållet gick upp i Finlands och Rysslands angelägenheter och företrädesvis visade sitt intresse för Sveriges, så vitt de rörde Europas allmänna politik, vilken han snarare bedömde ur rysk synpunkt, än ur svensk. Möjligen skall även en ömtålig finsk självständighetskänsla anmärka, att han under sina strävanden för Finlands väl, för att befästa dess ställning i monarkens välvilja, i en och annan punkt gått längre i eftergifter än som varit nödigt.

Ej för att döma, ej heller för att försvara Gustaf Mauritz Armfelts minne inför eftervärlden har denna skildring av hans liv blivit skriven.

Ur Gustaf M. Armfelt (andra upplagan)
Berlingska - Lund 1893

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]