[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]

[topp]

[topp]

Den sista Karolinen
Rutger Fuchs

Efter Karl XII:s död såg det i början ut som om den tappra stammen av hans Karoliner med honom utdött. Från gränserna förnam man om Sveriges härar intet annat än flykt och nederlag. Fienderna blevo alltmera närgångna, och det tycktes som om Sverige gick att sluta sitt ärofulla kall till den betydelse det ägt i världshistorien. Men ännu räddades det av den sista Karolinen, av Rutger Fuchs. Denne krigare ingick redan vid sjutton års ålder i krigstjänst, där han på fem år steg till kapten. Hans tapperhet vann kung Karls uppmärksamhet, ehuru han under fälttåget i polen var kommenderad i Livland, och under pesttiden, såsom major vid Dalregimentet, befälhavare för garnisonen i Stockholm. Då Magnus Stenbock tågade till Pommern, medföljde Fuchs sitt regimente såsom överste-löjtnant. Här var det han, som i spetsen för avantgardet inbröt i Meklenburg. I det stora slaget vid Galdebusch blev Fuchs, med hela regimentet som han kommenderade, uppställd ytterst på vänstra flygeln. Han hade emot sig danska livregimentet, anfört av överste Glasenop. Med ridderlig håg gjorde Fuchs sitt anfall, varvid han just sammanträffade med den fientlige översten. Glasenop saknade icke tapperhet och tillfogade Fuchs sex sår, men denne blev dock segrare och nedlade översten med egen hand. En kula krossade likväl segrarens högra ben, så att han nedföll på slagfältet bland döda och döende. Hans tappra anfall hade emellertid betydligt bidragit till segren, som Svenskarna vid detta tillfälle vunno så lysande, som om kung Karl självt hade anfört dem. Efter slagets slut upptogs Fuchs från valplatsen och fördes till Wismar, där han någorlunda återställdes till hälsan, ehuru han ett helt år måste nyttja kryckor. Han deltog i Karl XII:s fälttåg mot Norge, varvid han först blev överste för Dalregimentet och sedan, vid ett anfall på Fredrikshall, för Södermanlänningarna. Efter Karls död misströstade man allmänt, då Ryssarna härjade Sveriges kuster. Endast Rutger Fuchs förlorade icke modet. Han bevakade med Södermanlands regimente den södra skärgården. Vid södra Stäket, en av passagerna till Stockholm, låg en bataljon av regimentet. Ryssarna, som icke tilltrodde sig att komma förbi Waxholmen, landsatte vid Stäket 6000 man, i avsikt att överrumpla huvudstaden. Från några jordverk, som blivit uppkastade vid sundet, gåvo Svenskarna eld och uppehöllo fienden, tills Fuchs själv med den andra bataljonen hann fram till stridsplatsen. Det var redan afton; som Fuchs underhöll en mördande eld, för vilken icke mindre än 500 fiender stupade. Även hans förra regimente, Dalkarlarna, voro i antågande. De hörde på avstånd dånet av de skarpa salvorna och ökade sin marsch. Slutligen begynte de springa, för att hinna fram. De avkastade under språnget jackor och västar, och framrusade endast med geväret i hand till stranden. Men Fuchs hade redan med sina 700 man, icke stort mer än tiondelen av Ryssarnas antal, drivit dem tillbaka och tvungit dem att åter inskeppa sig. Efter denna bedrift, som räddade Stockholm, upphöjdes Fuchs i friherrligt stånd. Man erbjöd honom 1727 att bliva rådsherre, men han ville endast tjäna med svärdet. Hen emottog dock 1739 överståthållarskapet i den stad han räddat. Han var till sitt lynne krigare, och både för sina egna personliga förtjänster samt såsom en av den store hjältekonungens vapenbröder allmänt högaktad. Också var han en av de första, som pryddes av svärdsordens kommendörsvärdighet och serafimerorden. Rutger Fuchs föddes i Malmö den 12 april 1682. Hans fader Christian Fuchs, var kommendant i Malmö. Modren hette Susanna Eleonora Lejonsten. Rutger avled barnlös den 10 april 1753. Han hade varit trenne gånger förmäld. 1) med Margareta Stackelberg, 2) med Margareta Gyllenpistol och 3) med Sigrid Beata Mörner.

[topp]

Karl XII
text:
Esaias Tegnér

Kung Karl, den unge hjälte, Han stod i rök och damm. Han drog sitt svärd från bälte Och bröt i striden fram. "Hur svenska stålet biter, Kom, låt oss pröva på! Ur vägen, moskoviter! Friskt mod, I gossar blå!" Och en mot tio ställdes Av retad Vasason. Där flydde vad ej fälldes; Det var hans lärospån. Tre konungar tillhopa Ej skrevo pilten bud. Lugn stod han mot Europa, En skägglös dundergud. Gråhårad statskonst lade De snaror ut med hast: Den höge yngling sade Ett ord, och snaran brast. Högbarmad, smärt, gullhårig, En ny Aurora kom; Från kämpe tjugoårig Hon vände ohörd om. Där slog så stort ett hjärta Uti hans svenska barm, I glädje som i smärta Blott för det rätta varm. I med- och motgång lika, Sin lyckas överman, Han kunde icke vika, Blott falla kunde han. Se, nattens stjärnor blossa På graven länge se'n, Och hundraårig mossa Betäcker hjältens ben. Det härliga på jorden, Förgängligt är dess lott. Hans minne uti Norden Är snart en saga blott. Dock -- än till sagan lyssnar Det gamla sagoland, Och dvärgalåten tystnar Mot resen efter hand. Än bor i Nordens lundar Den höge anden kvar; Han är ej död, han blundar, Hans blund ett sekel var. Böj, Svea, knä vid griften, Din störste son göms där. Läs nötta minnesskriften, Din hjältedikt hon är. Med blottat huvud stiger Historien dit och lär, Och svenska äran viger Sin segerfana där.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]