[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]

[topp]

Erik Göransson Tegel
(cirka 1560-1636)

I konungarna Karl IX:s och Gustav Adolfs regeringstid var Erik Göransson Tegel en ganska inflytelserik man, och många viktiga angelägenheter bedrevos av honom efter hans egna åsikter, som han väl förstod att göra gällande. Han var son av Erik XIV:s rådgivare Göran Persson, vilken av eftervärlden förtjänt men icke erhållit ens så mycket rättvisa, som sonen. Då fadren blivit avrättad och modren omkommit på vägen till avrättsplatsen, förbarmade sig hertig Karl över det efterlämnade barnet, och sände den unge Erik till Tyskland att uppfostras. Sedan han vunnit bildning och kunskaper, sändes han till Spanien och därefter till Polen. Vid riksdagen i Warszawa 1593 var han verksam i något hemligt värv, då han av en där vistande Sigismunds anhängare angavs och fängslades såsom misstänkt. Snart blev han dock lössläppt och återkom till Sverige, där hertigen gjorde honom till sin handsekreterare. Sedan han sålunda kommit i närheten av hertigens person, förstod han att alltmera tillvinna sig hans ynnest. I den blodiga rättegången mot rådsherrarna, i Linköping 1600, Linköpings blodbad, var det Erik Tegel, som uppträdde såsom deras anklagare eller hertigens ombud. Utan att akta den förhatliga dager, varuti han sålunda framträdde inför både sin samtid och sin eftervärld, utförde han det blodiga värvet till hertigens tillfredställelse, både under rättegången, varvid just han förmådde bönderna att föreslå och gilla den grymma domen, och under själva avrättningen, då han framträdde och motsade de dömdes tal samt förkunnade nåden för dem, som fingo sådan. Även uppträdde han fem år senare emot Hogenskild Bjelke, och var sålunda den, som åstadkom hans dödsdom. Genom sina kunskaper och sin duglighet blev han alltmera oumbärlig, helst han ingenting skydde, när det gällde att tillfredsställa hans herres önskningar eller avsikter. Inom honom grodde ett djupt hat till de förnäma, som störtat hans fader, och han vågade till och med en gång hota änkedrottning Katarina Stenbock, att på henne hämnas fadrens död. Han hade förstått att bemäktiga sig åtskilliga förläningar och gods, som skulle tillhöra De la Gardiska släkten, och för att göra sig säker om att få behålla dem, anklagade han Jakob De la Gardie skulle hava för avsikt att befordra en förmälning emellan prins Moritz af Oranien och prinsessan Anna, Johan III:s dotter, för att sålunda förskaffa Sverige en regent i stället för Karl, som då skulle utdrivas. Överläggningarna härom påstod Tegel hava blivit hållna på en egendom i grannskapet av örebro. Det var just på 1606 års riksdag, som hölls i nämnde stad, denna anklagelse framställdes. Men vid första undersökningen befanns det, att Tegel själv sammanspunnit hela stämplingen, den han icke kunde styrka med något enda bevis. Genom denna sin orättfärdighet förlorade han dock icke Karl IX:s ynnest. Gustav Adolf utnämnde honom till rikshisoriograf och kammarråd, samt upphöjde honom i adligt stånd. Tegel själv berättar, att konungen, skämtande, då han begärde adelskapet, yttrat att han då skulle kalla sig Stegel, en hänsyftning på fadrens grymma dödssätt. Han svarade då, att han endast önskade borttaga en bokstav från det föreslagna namnet, varföre han också fick heta Tegel. Han författade konungarna Gustav I:s och Erik XIV:s historier, vilka, ehuru man skulle tycka sig hava skäl att misstänka hans opartiskhet, dock äro författade med mycken oväld och utgöra viktiga källor för den tidens historia. De sakna visserligen den upphöjda och klara historiska stil, som utmärker de klassiska hävdatecknarna, men den enkla berättelsen saknar dock icke en viss målande åskådlighet. Tegel efterlämnade inga barn, så att med honom Göran Perssons ätt utgick.

[topp]

Siri Brahe
text: Gustav III

Personer: Ebba Bjelke, riksdrotsen friherre Nils Gyllenstjernas änka. Anna Gyllenstjerna, Ebba Bjelkes yngsta dotter Siri Brahe, Ebba Bjelkes frände, hovjungfu hos prinsessan Anna. Förlovad med Erik Tureson Bjelke; i hemlighet gift med Johan Gyllenstjerna. Johan Gyllenstjerna, Ebba Bjelkes och riksdrotsens äldste son; av Sigismunds parti. I hemlighet gift med Siri Brahe. Erik Tureson Bjelke, ståthållare över Kalmar län. Av Karl IX:s parti. Förlovad med Siri Brahe. Erik Göransson Tegel, konung Eriks gunstlings, Göran Perssons enda son, Karl IX:s förnämste ombudsman. Peder Stolpe, en gammal officer, som tjänt under riksdrotsens fana; nu fru Ebba Bjelkes stallmästare och förnämste betjänt. Gustaf Adolf, Sveriges kronprins. Sedermera Gustav II Adolf. Göran Nilsson Gyllenstjerna, Ebba Bjelkes och riksdrotsens yngste son. Av Karl IX:s parti. Officer i kronprinsens krigshär. Händelsen sker i Ebba Bjelkes änkesäte, ett slott beläget på gränsen av Kalmar län, få mil ifrån Kristianopel och Risby skans. Tiden vid midsommaren 1611, Karl IX:s sista levnadsår. Det skall firas bröllop mellan Siri Brahe och Erik Turesson Bjelke. Men Siri Brahe är hemligt gift med Johan Gyllenstjerna. Johan Gyllenstjerna, fredlös, befinner sig i slottet. Blir upptäckt och gripen av den onde Erik Göransson Tegel. Och här i slutscenen träder kronprinsen in, den blivande Gustaf Adolf den store.   Tredje akten Adertonde scenen (slutscenen) Tegel Himmel! Min hämnd ryckes mig ur händerna! (Ebba Bjelke, Anna Gyllenstierna och Siri Brahe kasta sig på en gång för kronprinsens fötter och säga) Tillsammans (Ebba Bjelke, Siri Brahe, Anna Gyllenstjerna) Nåd! Nåd! Nåd! för Ebba Bjelke Min son Siri Brahe Min man Anna Gyllenstjerna Min bror. Ebba Gyllenstjerna Prins, det är i ert ädelmod jag sätter mitt hopp. Gustaf Adolf Stigen alla opp och varen tillfreds; eder skall ske rätt. Jag är kommen att skydda allmän säkerhet och ej att den störa. Tegel Nådige herre! Jag har endast uppfyllt min skyldighet; jag har upptäckt en fågelfri, en förrädare, som stämplat mot ert liv, som fienden utskickat att utleta edre avsikter, att döljd i detta slott kanhända bära händer på er själv; som stämplat med sin släkt mot fäderneslandet, och som ... Gustaf Adolf (till Ebba Bjelke) Bjelke, det är ej det, du mig sagt. Kärleken allena, sade du ... Siri Brahe Ack, prins! Kan ni tro, att jag, att denna vördade fru kunde stämpla emot eder? Nej, vårt tankesätt är er för mycket känt, att tro oss om en nedrighet. Nej, du ser en ädel riddersman, en trofast undersåte, som vågat allt för kärleken och naturen. Tegel Se ikring er, prins, och döm om sanningen av deras ord: se er omgiven av beväpnat folk, och darra själv för er säkerhet. Ädelmodige prins! Jag ryser, då jag ser er bland Sigismunds beväpnade medhållare. Stolpe (som kastar sig på knä) Ack, prins! Låt ej smädarens röst förleda er rättvisa. Gustaf Adolf (till Ebba Bjelke) Vem är den gamle mannen? Stolpe (med häftighet) Jag är soldat, som stritt för en far vid Stångebro, som med samma arm, ni ser beväpnad, skulle strida för er; men som ej kan lida att se dygden baktalas och min fosterson beskyllas för nedriga missgärningar. Det är jag, prins, det är jag allena, som dristat med beväpnad styrka försvara min gamle herres son. Det är jag, som för edra fötter väntar ett rättmätigt straff för min djärvhet. Men prins, men nådige och ädelmodige prins! vem kunde se oskulden uppoffras utan att den försvara? Jag visste eder snart komma, och jag var säker, att ni skulle bli för oss en skyddsängel. Gustaf Adolf Det gör tillfylles; du har upplyst mig. (Han upplyfter honom) trogne och ädelmodige man! Din uppriktighet övertygar mig. (Till vakten) Jag är nöjd; giv honom sin värja igen. Tegel Han fri! Er far ... Gustaf Adolf Är för stor att neka mig sitt biträde. Johan Gyllenstjernas frihet skall bli min segers belöning. Tegel Men en upprorisk? En Sigismunds medhållare? En ... Gustaf Adolf Jag är ej satt att dömma emellan en far, en kung och Sigismund. Men jag känner mitt hjärta för stort att ej beskydda en svensk, som uppoffrat allt för den trohet, han trott sig skyldig den kung, han ansett för sin rätta herre; och jag tror min fars tron för befästad att behöva frukta en flykting, bortglömd och utan stöd. Tegel Nådige prins! Betänk, att ilskan är uppvaknad, att (han visar på fru Gyllenstjerna och Bjelke) de, som borde vara eder trognast, beskydda edra fiender, och att stränghet allena ... Gustaf Adolf Håll! Svenskt blod har nog runnit; det är tid att stämma dess utbrott. Tegel! Din ondska har nog utövat sig. Jag känner dig. Din regering är all. Min far skall upplysas. Gå, spar mig din åsyn. Tegel (i det han går) Förtvivlan! Gustaf Adolf (till Johan Gyllenstjerna) Och du, som för att återse din mor, din maka, har vågat allt i dag; återvänd till din konung, du tjänar; du är fri. Säg honom vad du sett, och om hans frände är värd att tävla en gång med honom om den tron, han mist. Johan Gyllenstjerna Min prins! Min prins! Ack, om din far hade dina dygder, vem hade kunnat emotstå honom? Ja, jag glömmer bort i denna stund all min motgång. Ert ädelmod intager hela min själ; förenad med mitt fädernesland under edra fanor, kan jag där söka nya lagrar. Ja, svensk i allt, avkläder jag mig dessa färger, som skilja mig från Sverige, för att lova er, för att svärja er en lydnad, en tro ... (Han tar på sitt skärp, såsom han ville knyta opp rosen och kasta det ifrån sig; men genom ett hastigt eftersinnande släpper han det igen, utan att röra rosen.) Vad säger jag? Nej prins! Ni är för stor, för ädelmodig att vilja missbruka den förtjusning, ni uppväcker, för att låta mig i ett ögonblick försaka tio års trofasthet. Sigismund är min konung; Gud har honom satt därtill, blott döden kan giva mig en annan. Och om mitt hjärta, min erkänsla talar för er, så förbjuder min skyldighet, min heder att lämna mig åt dess röst. Jag flyr ett fädernesland, som jag älskar, en mor, en släkt, som är mig kär, en prins, som jag vördar; men om mitt öde är nog hårt att föreskriva mig denna lag, så uppehåller det hoppet mig, att Gustafs Adolfs aktning följer den, som önskade att vara dess undersåte, och som valde honom till sin herre, om valet vore fritt. Gustaf Adolf Gyllenstjerna! Den frihet, jag dig givit, är ovillkorlig. Jag vördar ditt tänkesätt utan att det gilla. Tag av min hand den maka, för vars skull du så mycket vågat i dag. Om ditt mod, din kärlek förtjänar hennes hand, är hon genom sin trofasthet, sitt ädla tänkesätt dig värd. Följen ert ödes lag. Resen från dessa stränder. Men kommen ihåg, att I lämnen i Sverige en prins, som känner edra dygder och vet dem värdera. (Till Ebba Bjelke, i det han lämnar henne Göran Gyllenstjerna) Och ni min frände, emottag av min hand en son, värdig sitt namn, och som i dag visat, att han i allt kan bliva mitt stöd. Ebba Bjelke Ack, prins! Ack min son! Vad glädje för mig! Om du visste vad tårar du mig kostat! Jag återser dig! (Hon omfamnar honom, varefter hon tar alla sina barn i händerna, såsom att förena dem alla.) Omfamna din bror ... (de omfamna honom). Ack, mina barn! Föremål för den ömmaste kärlek, för den gruvligaste oro och för den livligaste glädje! Ack, om I kunnat tänka, ack, om I kunnat tro, i vilka faror man vågar dygd och skyldighet, då man nekar sitt förtroende åt dem, för vilka naturen befaller att hava det oinskränkt. (Till Anna) och du, min dotter! Du, som genom din otidiga nyfikenhet varit snart orsaken till den största olycka, kom ihåg och glöm aldrig bort: att forska efter andras hemligheter är ett brott emot allmänna säkerheten, som bär sin hämnd med sig. (De formera en grupp, och ridån faller.)   ---SLUT---

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]