[tillbaks index]
| [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]
Han var icke genom det husliga livets band fästad vid en maka, så att hans lynne på ålderdomen blev mera ömtåligt.
De bildande konsternas idkare erfara ofta den lott att såsom personer alltmera fördunklas och försvinna, medan deras verk bestå och vinna odödlighet. För den äkta konstnären är offret av hans personlighet för sin andes ädlaste skapelser ingalunda fruktansvärt, och det ligger en egen storhet just däruti, att ännu leva i alstren av sitt snille, sedan namnet gått förlorat. Konstkännaren och den, som äger sinne för det sant sköna, njuta dock och bedöma med rättvisa även den okände mästarens namn, men om hans person och enskilda förhållanden intet. Så är händelsen med bataljmålaren Lembke. Och den utmärkte miniatyrmålaren Sparrgren inskränker sig också vår kunskap till några få omständigheter av hans levnad. Han var son av föräldrar, vilka icke ägde någon lysande ställning i samhället, och var, såsom man förmodar, född på landet. Man känner icke huru hans konstnärshåg blivit väckt och utbildat sig; men han hade varit flera år i främmande länder, till och med i Amerika, där det säges att han idkat glasmåleri. Det var dock egentligen såsom miniatyrmålare han utmärkte sig, och det så, att han med rätta anses såsom den störste Sverige ägt. Han hade goda anatomiska grunder, enligt vad man kan sluta av de bland hans målningar, i vilka nakna partier förekomma. Han hade ett vackert sätt att uppfatta naturen, så att hans tavlor utmärkas av lika mycken sanning, som smak och uttryck. Det var såsom porträttmålare Sparrgren i synnerhet vann bifall, emedan denna konstart förnämligast är den, som omfattas av allmänheten, och egentligen är ämnad att vinna dess tycke. Man äger likväl andra tavlor av Sparrgren, och de äro prydda med alla de utmärkta egenskaper, som tillhörde hans konstnärssinne. Då han upptogs till ledamot av de fria konsternas akademi i Stockholm, lämnade han såsom receptionsstycke sitt porträtt. Det är förträffligt målat, och visar honom i yngre år, i en dräkt, som tyckes tillhöra det adertonde århundradets sista årtionde. På de senare åren vistades han i Stockholm. Han var en man, som sett mycket av världen och livet, och icke var främmande för de stora, världsomstörtande och världsomskapande idéer, vilka från Frankrike flögo ut över hela den övriga, europeiskt bildade världen. Sparrgren hade troligen en längre tid vistats i Frankrike, emedan han med mycken lätthet talade franska språket och visste att omtala tilldragelser i detta land. Han var icke genom det husliga livets band fästad vid en maka, så att hans lynne på ålderdomen blev mera ömtåligt. Han fordrade därföre av andra en uppmärksamhet och artighet, varpå hans anspråk kanhända voro överdrivna. Hans sinne fästade sig alltför mycket vid småsaker, en omständighet som kan förklaras helt naturligt därav, att han levat ett liv, som lämnat hjärtat öde. Men huru det må hava varit med de obetydliga omständigheterna av hans enskilda liv: det egentliga av hans väsende bestod i hans konstnärssnille. Detta visar sig friskt och glänsande i hans verk. Han tecknade säkert och väl, och visste att åt sina porträtter giva ett behag, helt olikt den visserligen kraftfulla, men ofta överdrivna färg, som utmärkte många av hans samtidiga, vilka bildat sig efter Engelsmannen Lawrence´s skola. Sparrgrens målning hade en omsorgsfullare utarbetad och mera smältande färgton, så att hans målningssätt är mjukt, utan att likväl förlora klarhet och färgrikhet. Likheten av Sparrgrens porträtter visar sig också i den säkerhet, varmed han uppfattade, och den bestämdhet, varmed han återgav dragen. Porträttet av honom själv är även i detta hänseende karakteristiskt. |