[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]
[Tre psalmister]
[Svenska kyrkan: Ärkebiskopslängd]

[topp]

[topp]

Davidsharpan i Norden
Johan Olof Wallin

Mannen med den dystra, välvande blicken, den djupa orgelstämman, han som bekläddes med Svenska kyrkans högsta värdighet nästan endast för att bära den såsom dödsdräkt, står betydelsefull i vårt fosterlands kyrkliga hävder. Han har skapat det förnämsta andeliga skaldeverk, som den protestantiska kristenheten äger, och dock hava mot hans åsikter och mot hans verksamhet skarpa omdömen uppstått och varit gällande. Ur armodets djup steg han till den högsta värdighet, till rikedomar och makt, och hans ära flög vittomkring, men han klagade dock i sina sista stunder: att han föga njutit av livet. Han bekände om sig själv, att när lyckans dagar kommo, voro glädjens förbi. Han är ett märkvärdigt exempel på den storhet, som förvärvas icke genom inspirationens inneborna gudaeld, utan därigenom att en kraftfull själ tillägnar sig en stor sak och gör den till sitt ändamål. Den svenska kyrkan hade länge behövt en icke blott förbättrad utan ny psalmbok, enligt med tidens krav, av en fulländad form; enskilda skalder och offentliga sällskaper hade länge strävat att bilda och samla bidrag till en sådan. Det var Wallin, som, sedan även han, tillsammans med poetiska vänner, utgivit enskilda häften av kyrkosånger, tillägnade sig uteslutande hela den stora saken, utbildade sin egen psalmsångareanda till den yppersta och utgav den sköna bok med ett halvt tusenda andeliga sånger, genom vilken han med all rätt erhållit det ärofulla namn, vartill Tegnér döpte honom: Davidsharpan i Norden. De fullkomligaste psalmerna, i en äkta davidisk tonart, äro diktade efter den tidpunkt i Wallins liv, då han icke endast deltog i de andra skaldernas psalmförsök, utan själv mäktigt och klart hade uppfattat huru han ville att psalmer skulle vara. Den höga andan i hans skaldskap ryckte hela hans andeliga verksamhet högre, blåste ett mäktigare liv i alla hans värv och bragte till mognad en fastare kärna i själva hans homiletiska vältalighet. Den unga skalden, som prisbelönades av svenska akademien för sina översättningar och sin alexandrinska lärodikt medan han av den nya skolan inom svenska vitterheten blev förlöjligad och hånad, som sökte och fann lyckan i befordringar och utmärkelser, och som ägde styrka att offra hjärtats tysta rätt åt rikedomarnas inflytande, var visserligen icke då den man, vilken man skulle vågat föreställa sig ämnad att bliva kyrkans djupt vördade överhuvud, mäktig att verkställa de största människoälskande inrättningar, väldig i det förkunnande ordet, odödlig i den heliga sången. Och dock, så djupt, som tonerna förmå tränga i människohjärtan, så djupt har Wallin ingripit i svenska församlingen, i dess andeliga liv. Hans verksamhet har burit frukt i barmhärtighetsstiftelser och uppfostringsanstalter som han föranlett, ordnat och frikostigt begåvat. Otaliga själar hava av hans djupa ord och hans härliga sånger hämtat uppbyggelse och ledning, så att han sålunda närt ett helt tidevarv med sina tankar. Man har sökt brister i hans verk och gärningar; man har funnit fel, och de må vidlåda mannen: hans storhet är tillräcklig, för att fördraga skuggor, vilka helt och hållet kunde hölja mången annan, men dock hos honom lämna en ansenlig övervikt åt de i ljus framstående sidorna. Den stränghet, stundom obillighet i omdömen, som någon gång trädde fram i hans offentliga liv och hans tal, motvägdes av ett djupt allvar för kyrkans sak, en välvilja för behövande, en mildhet mot underordnade, en älskvärdhet i umgänge, vilka i hans ljusare stunder voro hänförande. Den eljest dystra blicken, det i betydelsefullt veckade anletsdrag djupt gömda uttrycket klarnade med ett oemotståndligt behag, då han ville visa välvilja och vänskap. Han visste att omgiva sig med en värdighet, i vilken han så införlivades, att själva de högst uppsatta i stat och vetenskap dock endast med en viss vördnad kunde närma sig den överlägsne, den utmärktaste svenska prelaten. Johan Olof Wallin föddes i Stora Tuna den 15 oktober 1779. Fadren fältväbeln vid Dalregementet Johan Abraham Wallin och modren Beata Charlotta Harkman. Promoverad 1803. Erhöll pris i svenska akademien 1803, 1805 och 1808. Prästvigd i Västerås 1806. Adjunkt vid krigsakademien på Karlberg 1806. Teologie lektor och kyrkoherde i Solna 1809. Teologie doktor samma år. En av de aderton i svenska akademien 1810. Ledamot av psalmkommittén 1811. Kyrkoherde i Adolf Fredrik 1812. Kronprinsen Oscars lärare i kristendom samma år. Riksdagsman 1815. Ledamot av nordstjärneorden samma år. Domprost i Västerås 1818. Pastor primarius samma år; tillträdde 1821. Ordensbiskop och kommendör 1824. Överhovpredikant 1830. Uppförd på biskopsförslag till Västerås 1825, Linköping 1833, Karlstad 1834. Ärkebiskop den 17 mars 1837. Ledamot av serafimerorden samma år. Avled den 30 juni 1839. Gift 1810 med Anna Maria Dimander.

[topp]

Dödens ängel
text: J. O. Wallin

I Adams barn, som av jorden födens, och vänden åter till jorden om! I ären mine, I ären dödens, allt sedan synden i världen kom.       Jag står i öster       och når till väster;       och tusen röster,       I tidens gäster! jag bär till eder med Herrans ord från luft och lågor och hav och jord. I bon och byggen, som sparvar bygga sitt bo i sommarens gröna lund. De sjöngo glada, de sutto trygga i trädens löviga skygd, en stund:       men fåglanästen       ej provet höllo,       när deras fästen       för stormen föllo - - och tyst blev sången, och sjöngs ej om, och glädjen, gången, ej återkom. I gån och sucken, som duvor sucka, för morgondagen, som I ej sett; då oförtänkt, som en fallets lucka, sig jorden öppnar för er med ett -       och I försvinnen       i plötsligt nedan -       och edra minnen       försvinna sedan - och nytänd måne ur silversky ser andra komma - och andra fly. I sväven lätta i dansens ringar, I stojen yra i nöjets lag, och myrten blommar, och lyran klingar... men över tröskelen stiger jag:       då stannar dansen,       då sänkas ljuden,       då vissnar kransen,       då bleknar bruden, och sorg är änden, som skriften sagt, uppå all glädje och glans och makt. Jag är den starke, som haver makten, till dess en starkare komma skall. På höga fjällen, i djupa schakten, det är min anda, som susar kall.       De smittans ilar,       som rensa länder;       de nattens pilar,       som ut jag sänder, de slå sitt offer, och slaget tål ej mur av koppar, ej sköld av stål. Jag sveper vingen om nordanstormen, och rullar dynande våg mot strand. Av statssystemer jag krossar formen, och vrider viggan ur dundrarns hand.       Som nattens väkter,       jag sekler jagar;       och mänskosläkter       och verk och dagar, som böljor, välva sig för min fot, tills sista böljan där lagt sitt knot. Mot mig förlora sig vett och vapen, mot mig ej lärdom och konst består. Jag frihet ger åt livegenskapen, och härskarviljan i järn jag slår.       Jag striden leder -       och härar falla;       de ligga neder,       de ligga alla, och vakna ej vid larmtrummans bud, men först vid domens basunaljud. Min hand blott vinkar - och jorden sopas: allt levande till det rummet far, där intet öra hör namnet ropas, och ingen tunga sig rör till svar.       Min fot lustvandrar -       och stjälper troner;       och Alexandrar,       Napoleoner, de herrar forne i höga loft, de äro vordne en handfull stoft. I låga jorden, på den de vandra, på den de strida om rang och arv, jag blandar släkterna om varandra, jag lägger tiderna varv på varv.       I djupa natten       ej följer prakten,       och icke skatten,       och icke makten. En gång de ägas - en annan gång de andras äro, som laga fång. Ej ovan jord är en borg belägen, som eder tryggar, I vandringsmän! En egen egendom I ej ägen, fast öppet fastebrev lytt på den.       Se, diademen       och sorgedoket       och purpurbrämen       och arbetsoket sig nya huvuden sluta kring, om nya halsar de slå sin ring! I ären komne, I skolen gånga; I haven här icke hem och hus: I skolen bo i den staden trånga, där sol och måne ej tända ljus;       där sköldemärket       i porten krossas,       och ur dagsverket       den trötte lossas, och fångens länkar och hjärtats band så spröda brista för samma hand. Var är din moder? Var är din maka? Då ha de vandrat den vägen bort, på den de komma ej mer tillbaka. på den du följer dem inom kort...       Ty skatten akta,       som Gud dig sänder!       Den halkar sakta       ur dina händer, och ses ej åter av dig, förrän du svara skall, hur du vårdat den. Var är din broder? Var är din like? så frågar Herren dig då ej mer. Då har du bröder, du spotske rike! uti de matkar, du näring ger...       Och när de mätta,       som du, avlida,       skall efter detta       en matk dig bida, som närs och lefver, i evig tid, uppå ett samvete utan frid.        Han bidar eder, som liknöjt skåden en annans fall, blott I själve stån! Som tro och fädernesland förråden, och med det heliga driven hån!       Som lagar friden,       och hjärtan villen,       och oskuldsfriden       på lek förspillen! Och ve blir slutet på hån och lek, då hämndens vålnad sig reser blek. Han bidar eder, I lögnens andar! Då tungan låder vid eder gom. Åt redligheten sitt gift hon blandar, 0ch äran faller för hennes dom...       Men mot min glaven       I intet kunnen:       jag spärrar graven       och smädemunnen, som nästa gång, se'n han målet mist, för Den skall svara, som dömer sist! Rannsaken, dödlige! edra syften, Med bävan forsken er själs begär; Och rena händer och hjärtan lyften Till Den, som vet vad i mänskan är!       I till den orten       dock skolen lända,       där över porten,       till tidens ända, det skrevs oryggeligt, det beslut: Här var går in och går ingen ut! Er jorden slukar, med värv och planer, och lycker åter sin mun igen, om likt favoner, om likt orkaner, I vederkvickt eller härjat den...       Men ej av jorden       ert mått begären;       ty det I vorden       och det I ären, det verket, eder blev anbefallt, den Ende känner, som känner allt. Vad Herren äskar, till dig han sade; han mätte ut, för ditt vandringslopp, Vad du, o mänska! att bära hade, och vad du hade att fylla opp.       Han kraft beskärde       till vad du borde,       och vishet lärde,       att rätt du gjorde, om blott du hörde i lydigt bröst den store, helige Andens röst. Hör anderösten, den klara, djupa, och i Hans ärende upprätt gack; du sen ej spörje, om du skall stupa, ej heller sörje för världens tack!       Du fylle kallet -       och frukte icke!       Ur själva fallet       du uppåt blicke! Så skall dig fatta en änglahand och stilla föra dig till ditt land. Gack trygg, i styrkan av ädel vilja, igenom provets och mödans tid! Så kan dig världen från lyckan skilja, men ej från dygdens och sinnets frid;       så kan i jorden       väl kroppen myllas,       dock gudaorden       på anden fyllas: du trofast var intill dödens dag; nu, gode tjänare, lönen tag! Gör rätt åt alla, och lindra nöden, och trösta sorgen, varhelst du kan! Försvara sanningen uti döden, och vinn som kristen, och fall som man!       Ej jordisk vinning       till lön du tager,       ej kring din tinning       en snarblekt lager, men, ljus och evig och skön och hel, de sälla heligas arvedel. Vad vore tron, om den icke låge en klarögd pärla på hjärtats grund, och upp till himmelen stilla såge, då skalet brister i mogna'ns stund?       Den sköna vilan       gör slut på plågan...       Och - blixtrar bilan,       och flammar lågan, martyr, se himmelen öppnar sig, och kronan räcker försonarn dig! Vad vore dygden, om livet vore med stoftets flämtande gnista släckt? Du förste GUSTAF! Du andre STORE! du frie, modige ENGELBREKT!       och alla visa,       och alla ömma,       som mänskor prisa       och mänskor glömma - vad vore ömhet, förstånd och kraft, om endast graven till mål I haft? Vad vore äran, som till er ropar att vörda plikten - att dö för den - om hon berodde av fala hopar och deras falare huvudmän?       Nu strålar friden       från hennes anlet,       om också tiden       en suck föranlät; ty tiden stänker ej upp sitt damm till stjärnegatan, där hon går fram. Vad vore lyckan? Vad vore glädjen, i kärleksringen, så ljuv och ren - om, när den bryts, I ej återkedjen dess brutna länkar vid hoppets sken?       Så ödeblivet,       o hjärtan såta!       vad vore livet?       En olöst gåta, ett obarmhärtigt Uriebrefv, som Gud i vrede för mänskan skrev! En åldrig Jakob sin Josef mister, och Jonatan ifrån David går, och pressat bröst i en suckan brister, som ingen tröst i all världen får!       Och Rachel gråter       de kära späda,       och sig ej låter       av något gläda; ty ute är med vad dyrast var för hennes hjärta och hennes dar: Men Gud är kärleken. - Lugnen eder, betryckta hjärtan! och fatten hopp. Det korn, I laden i jorden neder, i gyllne skördar skall spira opp!       O! vad I laden       med sorg i graven,       vad kärt I haden,       vad kärt I haven, det är ej borta - men dock ej där, det är hos honom, som evigt är! I Honom lever allt liv, och röres all kraft, och tänder sig klart allt ljus. Hans kärlek famnar ock det, som föres till andra boningar av Hans hus.       Se genom dimman,       du barnasinne!       När även timman       för dig är inne, så kallar Fadern. Emellertid med trohet verka och tåligt lid! Dröj, lik Maria, med känslor rena, vid Jesu fötter, och hör och bed! Se upp till korset, som Magdalena, där nåden blickar till ångern ned!       Johannes, slut dig       till vännens hjärta!       Han tager ut dig       ur tvång och smärta, till helig frihet och salig fröjd uti sitt himmelska rikes höjd. Väl dem, som redligt det ädla velat, det rätta sökt och det milda tänkt! som älskat mycket, fastän de felat! Dem varder mycket ock efterskänkt.       De här ej blevo       allt vad de skulle;       men änglar skrevo,       så kärleksfulle, vad genom dem, uti minsta mån, den världen glätt, som de kommo från. De hava hållit sig vid det ena, att frukta Herren, och intet mer: de hava tvagit sin´ kläder rena uti det blodet, som oskuld ger.       All strid är lyktad,       all synd förlåten,       och oron flyktad,       och stillad gråten; - den store Fadern vet deras namn, och trötte sjunka de i Hans famn. Så fridfullt de uti Herran somna, så fröjdfullt hälsa de Herrans dag: de ur bedrövelsen äro komna och undan ödenas alla slag.       Ej mera fångna       i jordebanden,       de äro gångna,       så talar Anden, ur mödans träldom till fridens hem, och deras gärningar följa dem! De äro gångna! De gingo tida till rätta hemmet i Faderns hus. De skola bo i den staden vida, där sol och måne ej skifta ljus:       ty klara solen       är Han, som råder       från höga stolen,       och ser i nåder till allt, som rum i den staden fick, och liv och salighet är Hans blick! Och rum för alla, som tro och hoppas, för alla rum uti himlen är! Och som, när fikonaträdet knoppas, I veten sommaren vara när;       alltså I kännen,       då dagen svalkas,       hur Himlavännen       till eder nalkas, och för till rummet, som han berett, där I med honom förbliven ett. Då dagen svalkas och skuggan breder kring edra dalar och berg sitt flor, så kommer Han och förlossar eder, vars makt är såsom hans kärlek stor.       De ögon trötta,       en stund de somna...       De verktyg nötta,       en stund de domna... En annan stund till ett annat lopp I edra huvuden lyften opp! Och ny är himlen, och ny är jorden, och ny är himlens och jordens son, och saknar icke, odödlig vorden, det trånga hemmet, han kom ifrån.       Det är försvunnit,       det är forvandlat -       Men tro, som vunnit!       men dygd, som handlat! I haven lotten åt er beredd, av låga sinnen ej hörd och sedd. Då äro torkade alla tårar, då äro helade alla sår. Ej mer, på travar av lik och bårar, med fackla nedvänd och släckt, jag står.       Jag facklan vänder -       och i detsamma       den återtänder       vid livets flamma, och blandar, evig seraf, min ton i eder lovsång vid ljusets tron!

[topp] | [sorterat på namn]

Ärkebiskopar i Sverige

Stephanus		1164	1185
Johannes		1185	1187
Petrus		1187	1197
Lambatunga	Olavus	1198	1206
Valerius		1207	1219
Basatömer	Olavus	1224	1234
Jarlerius		1236	1255
Laurentius		1257	1267
Johannis	Fulco	1274	1277
Israelis	Jacobus	1278	1281
Boethii	Magnus	1285	1289
Johannes		1290	1291
Allonis	Nicolaus	1295	1305
Katilli	Nicolaus	1308	1314
Beronis	Olavus	1315	1332
Philippi	Petrus	1332	1341
Nicolai	Hemmingus	1342	1351
Thyrgilli	Petrus	1351	1366
Gergorii	Birgerus	1367	1383
Karoli	Henricus	1383	1408
Gerechini	Johannes	1408	1422
Haquini	Johannes	1422	1432
Laurentii	Olavus	1432	1438
Ragvaldi	Nicolaus	1438	1448
Bengtsson Oxenstierna	Jöns	1448	1467
Ulvsson	Jacob	1469	1515
Trolle	Gustav	1515	1521
Magnus	Johannes	1523	1528
Nericius	Laurentius Petri	1531	1573
Gothus	Laurentius Petri	1574	1579
Björnram	Andreas Laurentii	1583	1591
Angermannus	Abraham Andreae	1594	1599
Bothniensis	Nicolaus Olai	1599	1600
Martini	Olaus	1601	1609
Kenicius	Petrus	1609	1636
Gothus	Laurentius Paulinus	1637	1646
Lenaeus	Johannes Canuti	1647	1669
Stigzelius	Laurentius	1670	1676
Baazius dy	Johannes	1677	1681
Swebilius	Olaus	1681	1700
Benzelius	Eric	1700	1709
Spegel	Haquin	1711	1714
Steuchius	Matthias	1714	1730
Steuchius	Johannes	1730	1742
Benzelius dy	Eric	1742	1743
Benzelius	Jacob	1744	1747
Benzelius	Henric	1747	1758
Troilius	Samuel	1758	1764
Beronius	Magnus	1764	1775
Mennander	Carl Fredric	1775	1786
Troil, von	Uno	1786	1803
Lindblom	Jacob Axelsson	1805	1819
Rosenstein, von	Carl	1819	1836
Wallin	Johan Olof	1837	1839
Wingård, af	Carl Fredrik	1839	1851
Holmström	Hans Olof	1852	1855
Reuterdahl	Henrik	1856	1870
Sundberg	Anton Niklas	1870	1900
Ekman	Johan August	1900	1913
Söderblom	Nathan	1914	1931
Eidem	Erling	1931	1950
Brilioth	Yngve	1950	1958
Hultgren	Gunnar	1958	1967
Josefson	Ruben	1967	1972
Sundby	Olof	1972	1983
Werkström	Bertil	1983	1993
Weman	Gunnar	1993	1997
Hammar	KG	1997

[topp] | [sorterat på år]

Ärkebiskopar i Sverige

Allonis	Nicolaus	1295	1305
Angermannus	Abraham Andreae	1594	1599
Baazius dy	Johannes	1677	1681
Basatömer	Olavus	1224	1234
Bengtsson Oxenstierna	Jöns	1448	1467
Benzelius	Eric	1700	1709
Benzelius	Henric	1747	1758
Benzelius	Jacob	1744	1747
Benzelius dy	Eric	1742	1743
Beronis	Olavus	1315	1332
Beronius	Magnus	1764	1775
Björnram	Andreas Laurentii	1583	1591
Boethii	Magnus	1285	1289
Bothniensis	Nicolaus Olai	1599	1600
Brilioth	Yngve	1950	1958
Eidem	Erling	1931	1950
Ekman	Johan August	1900	1913
Gerechini	Johannes	1408	1422
Gergorii	Birgerus	1367	1383
Gothus	Laurentius Paulinus	1637	1646
Gothus	Laurentius Petri	1574	1579
Hammar	KG	1997
Haquini	Johannes	1422	1432
Holmström	Hans Olof	1852	1855
Hultgren	Gunnar	1958	1967
Israelis	Jacobus	1278	1281
Jarlerius		1236	1255
Johannes		1185	1187
Johannes		1290	1291
Johannis	Fulco	1274	1277
Josefson	Ruben	1967	1972
Karoli	Henricus	1383	1408
Katilli	Nicolaus	1308	1314
Kenicius	Petrus	1609	1636
Lambatunga	Olavus	1198	1206
Laurentii	Olavus	1432	1438
Laurentius		1257	1267
Lenaeus	Johannes Canuti	1647	1669
Lindblom	Jacob Axelsson	1805	1819
Magnus	Johannes	1523	1528
Martini	Olaus	1601	1609
Mennander	Carl Fredric	1775	1786
Nericius	Laurentius Petri	1531	1573
Nicolai	Hemmingus	1342	1351
Petrus		1187	1197
Philippi	Petrus	1332	1341
Ragvaldi	Nicolaus	1438	1448
Reuterdahl	Henrik	1856	1870
Rosenstein, von	Carl	1819	1836
Spegel	Haquin	1711	1714
Stephanus		1164	1185
Steuchius	Johannes	1730	1742
Steuchius	Matthias	1714	1730
Stigzelius	Laurentius	1670	1676
Sundberg	Anton Niklas	1870	1900
Sundby	Olof	1972	1983
Swebilius	Olaus	1681	1700
Söderblom	Nathan	1914	1931
Thyrgilli	Petrus	1351	1366
Troil, von	Uno	1786	1803
Troilius	Samuel	1758	1764
Trolle	Gustav	1515	1521
Ulvsson	Jacob	1469	1515
Valerius		1207	1219
Wallin	Johan Olof	1837	1839
Weman	Gunnar	1993	1997
Werkström	Bertil	1983	1993
Wingård, af	Carl Fredrik	1839	1851

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]