[tillbaks index]
| [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]
[Teckning: Olof Svartz]
[Olof Svartz]
|
Samma år som Linné avled, blev den adertonårige Svartz student i Uppsala. Redan från sin första ungdom röjde han en utomordentlig håg för naturalhistorien, varföre han också genast vid akademien ägnade sig åt detta studium. Han tillbragte somrarna på botaniska exkursioner, först i Mälartrakten, därefter i Norrland, på Åland, Finska skärgården och Gotland. Sedan han besökt Sveriges västra kust, reste han på egen bekostnad till norra Amerika. Därifrån längtade han dock att förnämligast få besöka den tropiska naturen och lära känna dess prakt. Han seglade till Jamaica, där han tillbragte ett helt år, rikt på skördar för den nitfulle naturforskaren. Man erbjöd honom där en syssla såsom the Kings Botanist of the Island, men han antog den icke. Han hade, innan han avreste från fäderneslandet, undergått sin kandidatexamen, och blev nu frånvarande promoverad i Uppsala 1785. Från Jamaica gjorde han emellertid en åtta månaders resa till Domingo, Cuba, Portorico och kusten av södra Amerika. Ett rykte utspriddes, att den oförskräckte botanikern drunknat under sina färder, och parentation hölls till och med över honom i Paris, då han till vetenskapens fromma befanns välbehållen jämte sina samlingar. Han reste nu till London, för att där jämföra sina upptäckter med samlingarna. Han återvände därefter hem, men ämnade emottaga ett anbud, att resa såsom naturforskare för Ostindiska kompaniets räkning till Hindostan. Denna utrikes resa blev dock icke verkställd. Han reste i stället till Norrland, där han kunde jämföra de nordliga trakternas Flora med den yppiga söderns. Han blev ledamot av vetenskapsakademien och professor vid Bergianska trädgårdsskolan i Stockholm. Sedermera blev han professor i naturhistorien vid Karolinska institutet därsammastädes. Flera akademier tillägnade sig honom såsom ledamot, och han bidrog verksamt till deras "handlingar" med de skrifter, vilka han i stor mängd utarbetade. Hans förnämsta arbeten utreda mossornas och ormbunkarnas släktfamiljer. Han arbetade även i "Svensk Botanik", vars redaktion han åtog sig efter professor Quensel, och utgav en beskrivning på de nya växter han upptäckt i Västindien. Detta senare innehåller 61 nya släkten och nära 1000 förut mest okända arter. Även till Svensk Zoologi, varav Palmstruch utgav flera häften, utarbetade Svartz texten. Hans Flora Indiae Occidentalis är i två delar tryckt i Erlangen. Att uppräkna hans många avhandlingar, bleve alltför vidlyftigt. Vetenskapsakademiens handlingar, Lantbruksakademiens annaler, Läkaresällskapets, Vetenskapssocietetens i Uppsala och Uppfostringssällskapets skrifter, ävensom en mängd tidsskrifter och journaler meddelade han många av sina upptäckter och åsikter inom vetenskapen. I Åbo lärda tidning, som i början av detta århundrade var utmärkt såsom ett vetenskapligt blad, har Svartz författat ett stort antal recensioner. Hans verksamhet, sålunda även känd utomlands, förvärvade honom ett stort anseende, så att en mängd utländska lärda sällskaper och akademier kallade honom till korresponderande ledamot. Hans stora namn såsom vetenskapsman förenades med en ädel karaktär och ett älskvärt umgängessätt. Man anmärker, att i senare tider i synnerhet kryptogamernas vetenskapliga utredning blivit verkställd av svenskar. Sålunda anses Svartz såsom den störste i mossornas och ormbunkarnas kännedom, liksom Acharius i lavarnas, Fries i svamparnas och Agardh i algernas. Olof Svartz föddes i Norrköping den 24 september 1760. Hans fader var fabrikören Olof Svartz, och modren hette Maria Elisabeth von Broberger. Han erhöll flera anbud att ingå i utländsk tjänst, bland annat såsom intendent vid botaniska trädgården i Petersburg. Erhöll Vasaorden 1808 och Nordstjärneorden 1814. Han blev 1794 gift med Sara Eva Bergh, dotter av en jurisdoktor i Uppsala. Hon avled 1800 och efterlämnade en son och en dotter. Professor Svartz avled i Stockholm den 19 september 1818 och blev begraven på Solna kyrkogård, där hans vänner uppreste en minnesvård över honom. |