[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]



[Teckning: Axel Oxenstierna]
[Karl X Gustav och Axel Oxenstierna]

[topp]


AXEL OXENSTIERNA (1583-1654)


[topp]

Karl X Gustav och Axel Oxenstierna
text: C. Georg Starbäck

Det förefaller ock betraktaren eget nog, att det just var genom dessa så tillbakasatta barn av Johan Casimir, som den gamla svenska högadeln lyftes ned från sin höjd och förlorade sin makt så fullkomligt, att därefter varje försök att återvinna densamma misslyckades.
Karl X Gustav vid Axel Oxenstiernas dödsbädd är en punkt i vår historia, som vinner i betydelse, ju mera man betraktar densamma. Den döende rådsherrn är bilden av den gångna tiden. han är, kan man säga - slutordet i det första kapitlet av vår storhets hävder.
Konungen vid hans sida är begynnelseordet till det kapitel, som därpå följde - till sitt innehåll på en gång en fortsättning av vad som redan blivit börjat och en begynnelse av något nytt och självständigt.
Den föregående tiden hade fört upp i höjden, den svenska storhetens Daedalusbyggnad; den, som nu följde, fick på sin lott att fylla den stolta byggnaden med män och vapen, som kunde upprätthålla densamma, att den icke måtte falla vid första allvarsammare anstormning.
Därtill hörde att befria Sverige från det nesliga beroende, vari det måste stå till utlänningens penningar, - ett beroende, som likt en Minotaurus krävde litet emellan sin gärd. Befrielsen härifrån - ett Theseusarbete det ock - är huvudinnehållet av det kapitel i våra hävder, som begynner med Karl X Gustav.
Men ej blott ur denna allmänna och större synpunkt väcker det hos åskådaren ett eget intresse att se konung Karl vid Oxelstiernas sida i hans sista stunder, - detta möte har även en mera enskild och personlig betydelse, och de ord, som konungen där uttalade.
"lycklig den, som så levat! - lycklig den, som så får dö!"
äro i dubbelt avseende betecknande så väl för honom, vilken uttalade dem, som för honom, om vilken de uttalades. Det är beröringen mellan de båda männen i detta avseende, som vi här företrädesvis, om ock i korthet, vilja söka framställa.
Karl Gustav kände sig, oaktat sig helt och hållet svenska uppfostran, tidigt som en främling i Sverige. Hans fader, pfalzgreven Johan Casimir, var gift med Karl IX:s dotter och Gustav Adolfs syster Katarina, och därutinnan låg den enda anknytningspunkten mellan den tyske fursten och Sverige. Sedermera använde väl Gustav Adolf pfalzgreven, sin svåger, i rikets tjänst, men det sågs ingalunda gärna av de svenske store, och knappt var konungen död, så avlägsnades han helt och hållet från all beröring med rikets angelägenheter. Därav tändes oljan i det pfalzgrevliga huset på Stegeborg, och man finner det helt naturligt, att dessa medlemmar skulle genom konungadottern Kristina, som enligt faderns vilja uppfostrades av hans syster Katarina, söka vinna ersättning för vad det genom de gamla svenska släkternas månhet om sin makt förlorat.
Axel Oxenstierna var den, som härvid noga vakade över de adliga rättigheterna.
"Till riksens råd och högre ämbeten kunde icke, enligt Sveriges lag, andra än infödde svenske adelsmän kallas",
yttrade han, då Johan Casimir ville vinna inträde i rådet. Och vid högtidligheter vägrades pfalzgreven till och med den plats, som hans furstliga höghet och släktskap med konungahuset krävde. Man ville på allt sätt visa både honom själv och världen, att han ingen del hade i styrelsen av Sveriges rike.
När nu fadern, den store Gustav Adolfs svåger, måste låta sig behaga en sådan behandling, så faller det av sig självt, att hans barn skulle känna tyngden av de höga herrarnas beteende ännu svårare, liksom ock att det hos dem skulle verka livligare och djupare. Det förefaller ock betraktaren eget nog, att det just var genom dessa så tillbakasatta barn av Johan Casimir, som den gamla svenska högadeln lyftes ned från sin höjd och förlorade sin makt så fullkomligt, att därefter varje försök att återvinna densamma misslyckades.
I den unge Karl Gustavs sinne lågade häftigt harmen över beteendet mot fadern, och det berättas, att när han en gång fick se Oxenstiernas älsklingshund, ett troget och förträffligt djur, som för sin fulhets skull bar namnet Stygger, så rann sinnet till på honom, och han skjöt ihjäl hunden.
Högadelns avoghet och motvilja i förening med densammas misstroende mot pfalzgrevliga huset visade sig sedermera även uti de svårigheter, som lades i vägen för Karl Gustav att vinna anställning i rikets tjänst, och det beroende, vari han till följd av sin fattigdom måste stå till de regerande herrarna, beredde honom mången bitter stund.
Även därute i kriget bevakades alla hans ord och handlingar på det noggrannaste, men han uppgav dock icke sin avsikt att - som han skrev till sin fader - "söka sin lycka med svärdet", och han ville "söka henne, förr än han skulle finna henne", - ord, vilka på en gång angivna hurtigheten och spänstigheten i hans skaplynne.
Tydligast visar sig fientligheten mot Karl Gustav, då det sedermera blev fråga om hans upphöjande till arvfurste och tronföljare. Samtidigt med mognandet av Kristinas beslut att icke äkta "den lille tjocka borgmästaren", såsom hon kallad Karl Gustav, vaknade hos henne beslutet att upphöja honom till tronföljare. Kort före Karl Gustavs överresa till Tyskland i juni 1648, då han skulle övertaga högsta befälet över de svenska härarna därstädes, hade han ett samtal med drottningen i närvaro av greve M. G. de la Gardie och biskop Johannes Mathiae i Strängnäs, för att få ett bestämt svar rörande sitt frieri till drottningen, och därvid yttrade drottningen, att hon ville göra honom till sin efterträdare på tronen.
Underrättelsen härom väckte ingalunda någon glädje hos pfalzgreven.
"Jag svarade - berättar han själv - och blev vid min förra mening om giftermålet. Jag önskade Gud bevara mig från att leva den dag, då jag efter hennes maj:ts död skulle vara i dessa herrars händer; jag komme aldrig till rätta med dem och ville ej söla mina händer i deras blod. Det vore mig kärare under sådana förhållanden att aldrig hava något hopp om riket. Drottningen svarade, att hon ville väl förekomma, att jag ej skulle söla mig i deras blod; hon hoppades tvärtom att genom mig förekomma all oreda."
Enligt detta Karl Gustavs yttrande, jämfört med en mängd mera enskilda och förtroliga i brev till hans fader, synes man kunna med visshet antaga, att han icke eftersträvade kronan, och i ljuset av denna visshet förefalla "dessa herrars" bemödanden att utestänga honom från kronan ännu mer anmärkningsvärda.
I februari 1649 samlades ständerna till en riksdag i Uppsala, där de genom en deputation förnyade sin anhållan, att drottningen ville fatta sitt beslut med avseende på giftermålet. Detta ägde rum den 23 februari, och dagen därpå uppträdde Kristina i rådet med ett förslag, att Karl Gustav måtte utnämnas till tronföljare, och hon utvecklade i ett tal de skäl, varpå hon härvid stödde sig.
Rådsherrarna sutto helt överraskade och bestörta, och en allmän tystnad inträdde. Men så började de uttala sina meningar, och nästan alla yttrade sig emot drottningens förslag. De framställde faran av att under drottningens livstid utnämna en efterträdare, som ej tillika var hennes gemål, och de påminde om striderna mellan konung Erik och hans bröder, mellan drottningens farfader och Sigismund, och den hemliga tävlan, som jäst mellan Gustav Adolf och Karl Filip, men vars utbrott försynen förekom; slutligen framhöllo de faran av att få tvenne kullar av arvprinsar, om framdeles drottningen och hertigen förmälde sig, var på sitt håll. Karl Gustav önskade de allt gott, men de kunde endast råda till giftermålet, som drottningen enligt sitt löfte borde uppfylla.
"Jag har endast lovat att aldrig äkta någon annan", svarade drottningen; "nu har jag beslutat att för rikets säkerhet låta nämna en tronföljare, och I kunnen ej undra på, om jag valt den, som ständerna ansett värdig att bliva min gemål."
Men rådet lät sig ej så lätt övertyga. Ordväxlingen blev häftig. Och där stod hon ensam, den unga drottningen, gent emot gamla, beprövade män, vilka voro ett föremål för Europas beundran och mer än en gång gjort sin vilja gällande i avseende på världsdelens angelägenheter. Dessa veteraner vid rådsbordet och på slagfältet måste dock till slut foga sig efter den tjugutreåriga drottningen.
Hon kände väl - utbrast hon slutligen med lågande blick - att rådet åter ville införa valriket i Sverige; kanslern (Axel Oxenstiernas) och drotsens (Per Brahes) planer voro inga hemligheter; de talte om arvprinsars split om riket, men hon sporde dem till, om det väl vore bättre, att det framdeles bleve ett stridsäpple mellan deras egna barn.
"Förklaren Karl Gustav", sade hon, "genast för min efterträdare; dör jag, utan att det skett, så håller jag vad om mina bägge öron, att han aldrig kommer på tronen!"
På en invändning av Lennart Torstenson, att Karl Gustav aldrig skulle komma att förmäla sig, om han ej finge henne maj:t, svarade Kristina:
"har ingen fara; kärleken brinner ej nödvändigt för en enda; en krona är en vacker flicka!"
Den 10 mars förklarades verkligen Karl Gustav av råd och ständer för arvinge till svenska kronan.
Gamle greve Axel, som till följd av sjuklighet måste hålla sig hemma, kunde endast med största svårighet förmås att teckna sitt namn under detta beslut. 
Hovkanslern Tungel, som av drottningen skickades hem till honom, har uppsatt en berättelse om detta besök. Vi anföra dennes berättelse blott följande yttrande av rikskanslern:
"jag bekänner det med allvar", sade han, "att om min grav stode mig på denna timme öppen, och i mitt villkor vore att lägga mig i graven eller underskriva beslutet om arvföljden, så tage mig fanen, om jag icke hellre ville lägga mig i graven än som det underskriva!"
Vid sidan av detta yttrande som så tydligt tillkännagiver den gamle mannens motvilja mot Karl Gustav, må dock framhållas det klagande utropet från hans döende läppar, när Kristina, efter att hava nedlagt sin faders krona och satt den på Karl Gustavs huvud, lämnade sitt fädernesland:
"Hon är likväl den store Gustav Adolfs dotter!"
Axel Oxelstierna, liksom flera i rådet, anade, att bakom drottningens ivriga bemödande att få arvsföljden fastställd för Karl Gustav låg en annan plan, den nämligen, att själv avsäga sig kronan, en plan, som drottningen i själva verket hyst allt sedan 1648. Detta var något, som, mer än allt annat, måste gå Gustav Adolfs vän till hjärtat, och väl hade denna sorg sin goda del i den gensträvighet, varmed han gick Kristinas önskan till mötes med avseende på arvsföljden.
Den 6 juni 1654 fullbordade Kristina sin länge närda plan att avsäga sig regeringen. Detta skedde i Uppsala, och samma dag på eftermiddagen kröntes Johan Casimirs son, Karl Gustav, till Sveriges konung.
Nu voro förhållandena omvända, och alla de mäktiga herrarna måste i den tillbakasatte pfalzgrevens son erkänna sitt överhuvud. Dock må det till deras ära sägas, att förhållandet mellan dem och Karl Gustav såsom konung blev det bästa. De voro stolta och högdragna dessa herrar, men de voro tillika män av heder och ära. Den stolte greve Per Brahe, riksdrotsen, blev Karl Gustavs trogne vän. Greve Axel, den gamle rikskansleren, stod vid gravens brädd och fick sålunda kort tid att tjäna denne konung.
Men i kärlek till Sveriges land och dess ära hunno de dock mötas. Den store rikskanslerens fiender - och sådana ägde han många - påminde konung Karl om den smälek, han och hans fader lidit samt om hans löfte att däröver utkräva hämnd. Men Karl Gustav svarade:
"Väl kommer jag ihåg, att slik oförrätt vederfarits pfalzgreven Karl Gustav, och att han lagt den tillbörligt på sinnet, men sådant är alldeles obekant för Sveriges konung; han känner ej annorlunda greve Axel, än som en välförtjänt och emot sitt fädernesland välsinnad man!"
Tre månader voro icke gångna efter Kristinas avsägelse av regeringen och bortresa ur landet, så nedlades den åldrige rikskansleren på sin dödsbädd.
Två dagar före hans död besökte honom Karl Gustav, och ett långt samtal ägde rum dem emellan. Vad som därunder förekom, känner man icke, men när konungen steg upp för att gå och sade den döende sitt sista farväl, drog greve Axel av sitt finger en dyrbar ring, som han fått av konung Ludvig XIII i Frankrike, och som var värd 10- till 12,000 riksdaler specie, och räckte den åt konungen. Det var den 26 augusti 1654. Två dagar därefter låg rikskansleren på bår.
Axel Oxenstierna föddes på Fånö den 16 juni 1583. Fadren riksrådet greve Gustaf Gabrielsson Oxenstierna och modren Barbro Axelsdotter Bjelke. Axel reste utrikes 1597, hemkom 1603, då han blev kammarjunkare. Han blev riksråd 1609. Rikskansler 1612. Director Foederis Evangelici 1633. Greve till Södra Möre1645. Han avled den 28 augusti 1654, och är begraven i Jäder. Gift med Anna Bååt, med vilken han sammanlevde 41 år. Av sex söner blevo Johan och Erik riksråder. De övriga dogo tidigt. Av fem döttrar blev Cathrina gift med Johan Cruus och Christina med Gustaf Carlsson Horn.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]