Karakteristik av konungen Gustaf IIIMan har hos Gustaf III, likasom Tacitus hos Tiberius, anmärkt flera tidevarv. Början av hans regering utmärkte ett saktmod, en återhållsamhet, som icke igenkändes vid dess slut. Han iakttog ordning i sitt levnadssätt och i sina göromål. Han hörde och följde jämväl föreställningar. Han var öm om sina undersåtars omdöme. Allt detta försvann med tiden och han blev själv sitt allt. Var det förställning i ungdomen, den han sedermera trodde sig kunna umbära? Eller blev han i själva verket fördärvad av smicker och medgång? Kanhända böra bägge frågorna bejakas. Sällan har en prins med förstånd varit begärligare på smicker. Han tillät det slösas på sig muntligen, skriftligen och i tryck. Själva riksdagshandlingarna vittna därom på ett sätt, vilket lika litet hedrar nationen som konungen. Men också hava få furstar blivit mera smädade. Icke nog att hans många och verkliga fel blevo tadlade och överdrivna; honom pådiktades nya. Han beskyldes för att supa, förmodligen i anseende till sin rödfnasiga hy, och för att stjäla, vid ett tillfälle då drottningen förlorat en måttlig summa dukater. Hans ovänner satte på hans räkning en mängd lika skamlösa som ogrundade anekdoter, och en kung, som gjorde revolutioner efter behag, utspriddes ej sällan vara avita. Gustaf III gjorde föga skillnad mellan rättvisa och nåd. Därför såg man honom ömsom flat och sträng, således ojämn i sitt uppförande och illa betjänt inom sitt hov, där allt gick till med oordning. Lagfarenheten ansåg han för sin vilja än som en förmur för allmän säkerhet. Ordning älskade han så litet, att han aldrig frågade efter tiden. Det var ej ovanligt, att han spisade middag kl. 6 och 7 om aftonen och lade sig kl. 5 om mornarna. I få prinsars förmak har man längre väntat. Han ägde gunstlingar, dem han upplyftade till anseende. Men så snart de hunnit till viktiga ämbeten eller nog välstånd att bero av sig själva, kallnade han och ansåg dem med misstänksamhet. Den var förlorad, som lät förstå att han ville styra honom. Med mycket fria tänkesätt i religion och moral förenade han en besynnerlig vidskepelse. Han trodde på syner och uppenbarelser samt på spådomar och tillkommande ting, varföre han ej underlät att i sina förehavanden rådfråga dem, som voro dåraktiga eller nedriga nog att med så beskaffade upplysningar förnöja hans vetgirighet. En mamsell Arvedson, som spådde i kaffe, hördes både när fälttåg och riksdagar förehades. Till denna vidskepelse kan föras hans överdrivna begrepp om en konungs höghet. Ett krönt huvud var, efter hans tanke, ett inför den Högste själv privilegierat väsende. Smörjelsen trodde han omedelbart meddela en gnista av gudomlighet. Utan medfödd böjelse till könet ville han desto mera synas belevad mot fruntimmer, och han drev mot dem sin hövlighet längre än någon kavaljer i hans hov. Av naturen rädd (ett fel, som vanligen åtföljer en stark inbillningsgåva), ville han synas djärv och förakta all fara. Denna svaghet hade ej ringa del i hans böjelse för krig, vilket av allt vad en konung tillhör, han minst förstod och minst var skicklig till. Därifrån kan ock ledas han sätt att utföra det à la Charles XII med en slösad och tillgjord personlig tapperhet. Han var nog Proteus för att aldrig i farans stunder förråda svaghet, och nog aktör för att med sanning spela rollen av en hjälte. Hans sätt att se saker röjes i följande drag. Någon som av välmening erinrade honom hans orättvisa vid 1789 års riksdag och, för att taga honom på det ömma, frågade vad han trodde historien skulle därom säga till eftervärlden, fick till svar: "Att jag varit rättvis och att alla klanderfulla anteckningar om mitt uppförande äro partiskrifter". Ibland denne konungs mest härskande fördomar var det värde han satte på börd. När nöden tvang honom att kasta sig i de ofrälse ståndens armar och att smickra det hat emot adeln, han själv hos dem upptänt genom den förras obilliga gynnande, kunde han dock ej skilja hjärtat ifrån det stånd, han trodde vara fött att omgiva tronen. Hans ofrälse rådgivare, med åtnjutande av allt förtroende i viktiga ärender, fingo aldrig tillträde till hans bord eller i hans enskilda sällskap. När han en gång efter en överläggning med dessa nykorade vänner vid 1789 års riksdag, besökte överhovmästarinnan grevinnan Fersen, frågade han, om han ej luktade snusk, och under vistandet på Drottningholm 1791 deltogo de adlige officerarna av det så illa anskrivna blå och gula gardesregementet i hans societet, under det en ofrälse kapten av det vita, som infann sig vid en dejeuner, därifrån avistes och lika med sina kamrater därifrån ständigt avhölls. Franska hovetiketten var hans modell. Därifrån konungens förakt för roben [Domarståndet] eller civilstaten, därifrån drabantkårens nedsatta anseende, inrättningen av Dames de Palais och Premiers gentilshommes de la Chambre [Hovsysslor], andlige mäns dekorerande med ordnar, adlige personers befordran till biskopar etc. När Rosenstein förordnades till kronprinsens informator, ville konungen att han ska bli präst och lovade honom survivans på Västerås stift, Schröderheim var utsedd till ärkebiskop efter Menander, när 1786 års riksdag tvang konungen att gå ifrån denna plan. --- Ceremonier och högtidliga uppträden hanterade han såsom huvudsaker och reglerande en procession med lika uppmärksamhet som planen till ett fälttåg eller en allians. För teatern kan hans böjelse snarare kallas fureur än passion. Det var det nöje, han utan avbrott, utan förändring ojämförligen satte framför alla andra, och varföre han uppfyllde Stockholm med teatrar. Han spelade själv ofta både komedier och tragedier, och sedan greve Carl Scheffer med knäfall bevekt honom att därifrån avstå, författade han desto flera teaterstycken samt lärde aktörerna spela dem. De voro merendels lyckliga, utom i plaisanteri, som hos honom alltid var kallt. Till större delen voro de dock sammansydda av franska pjäser. Gustaf III förlät hellre de flesta fel än det att göra honom ledsen. En minister, som tröttade hans tålamod i den delen, var ej långt ifrån sitt fall. De gunstlingar, som förenade snille och munterhet med en lycklig talgåva, voro vissa att antingen ej falla eller att snart resa sig åter. Exempel skulle kunna anföras av baron Armfelt, Schröderheim, greve Borch, grevinnan Wrede. |