Bredvid sin häst i gränden. text: Carl Boberg (1859-1940) skillingtryck Bredvid sin häst i gränden en gosse syntes stå; han strök sin vän på länden, de fröso båda två, ty dagens gyllne pilar ej värmde luften mer, med kvällens kalla ilar ett snöslask tyst föll ner. Med lass de kommo redan på morgonen till stan och båda stått alltsedan på öppen vedgårdsplan. Ty hästens grymme herre som just var gossens far till krogen gått dessvärre och dröjer ännu kvar. De sågo på varandra det var som hästen sagt du som är fri må vandra och se vad som har bragt vår herre att förgäta att vi stå båda här och inget har att äta och hungern oss förtär. Och gossen lydde trogen den stumme vännens blick och bävande till krogen att söka far han gick. Förskräckt han syntes glänta på dörren: Kom nu far, ty hemma de oss vänta och mörkret på oss tar. Stäng dörren, pojke, genast röt fadern rusig nu. Jag rår mig själv allenast se efter hästen du! Jag svarar själv för risken och pålle skall nog få traktering utav pisken så det skall undan gå. Med sorg i sena stunden gick gossen åter ned till hästen som stod bunden och frös och svalt och led. Ty vindens kalla byar igenom gränden flög och snön från hemska skyar i stora massor föll. Ännu en gång till krogen gick gossen. Kom nu far, ty annars genom skogen sig aldrig hästen tar. Han fryser så han skakar och utan hö han står och hemma mamma vakar och undrar hur det går. Följ gossen, sade alla som sutto inne nu. Vad lyster ni befalla? Tig bonde, vad vill du? Du är ju överlastad, och grälet snart tog slut ty gossens far blev kastad bland gatans drivor ut. Fast gossen honom hjälpte att uppå benen stå på nytt den druckne stjälpte, det var en sorglig stråt. Det tänkas kan förresten hur gången tog sig ut. Till genomfrusna hästen de kommo dock till slut. Nu värmdes djurets leder när drinkarn tömmen fick och under slag och eder det efter vägen gick till pinglet utav klockan som uti bringan satt förtonade i tjockan uti den mörka natt. Men snön den häftigt yrde och vinden tjöt kring dem och hur den druckne styrde de kommo aldrig hem. Det påstås att han stjälpte i drivan än en gång. När gossen honom hjälpte gick hästen därifrån. Alltnog, när andra dagen sin gryning syntes strö de gingo hela dagen att söka lik i snö, men först när stjärneblossen om kvällen tänt sin brand de funno lilla gossen höll troget faderns hand. Men längre in i skogen stod hästen ännu kvar i selen än så trogen fast kall och stel han var. Hans skarpa ögon lyste så hemskt i månens sken att starka karlar ryste i både märg och ben. Nu detta hemska drama på spriten skrivas bör därför I unga vänner, betänk er vad ni gör. Förbannad vare krogen som utspyr sådant gift. Det var så hemskt i skogen så mörkt och vålnadslikt.