Å jänta å ja'
F.A. Dahlgren (1816-95)

Å jänta å ja', å jänta å ja'
allt uppå landavägen, å ja',
å jänta å ja', å jänta å ja'
allt uppå landavägen.
Där mötte hon mej en môra så klar,
å sola ho sken på himmelen så rar,
å vacker som ljusan dagen ho var,
mitt hjärta, vart tog du vägen?

Å jänta å ja', å jänta å ja'
allt på midsommers vaka, å ja'
Å jänta å ja', å jänta å ja'
allt på midsommers vaka.
Där mötte ho mej med fräsande fröjd,
Å allri ja nånsin känt mej så förnöjd,
Ja kasta mina ben i himmelens höjd
Och hoppa över alle taka.

Å jänta å ja', å jänta å ja'
allt uti gröna lunden, å ja'
Å jänta å ja', å jänta å ja'
allt uti gröna lunden.
Där tog ja' en köss så rosende rö
Å klagade för henne hela mi nö,
Å fråga, om ho ville dela mitt brö,
Å hon svarte ja på stunden.

Å jänta å ja', å jänta å ja'
allt i Ransäters körka, å ja'
Å jänta å ja', å jänta å ja'
allt i Ransäters körka.
Där stodo vi då vid altaret just
Å lovade tro i nö å i lust
Å allt intill livets sistaste pust
Så troget varandra dörka.