Kardevisan text: Karaby-Jens melodi: "säg mig du lilla fågel" En sed från forna dagar på landet ännu är att kardegille göra, då matmor alltid plär att bjuda byens pigor och alla käringar att komma för att karda från kväll till ljusan dar. Om mor den dan är knarrig man inte undra bör. Sött bröd skall hon ju baka i koppen lägga smör och kaffebönor mala att det kan räcka till och granna goråskakor hon även hava vill. När det mot kvällen lider så börjar pigorna med såpa tvätta halsen och smörja flätorna. Ren särk de på sig taga och strumpor likaså och gummorna sig skura så gott som de förmå. När de sig hava pyntat så vandra de åstad med kardorna i handen och var och en är glad att nu få komma samman och prata om allting som haver skett i byen och allestäds omkring. När de på mor har hälsat så bli de fägnade med goda sockerkringlor och smakeligt kaffe. Om mor är vid gott lynne så får de än en kopp som vederkvicker kroppen och muntrar sinnet opp. Uti en ring på golvet de sätta sig nu ned och alla börjar karda med lust och med besked. Strax pigorna nu börja som deras vana är att kärleksvisor sjunga med röst så klar och skär. Vid översta bordändan där sitter kära far och utav finkelflaskan en sup han ofta tar. Men drängarna förtjusta i flock på golvet stå och ljuva kärlekssånger med andakt höra på. Men stackars mor hon springer i stugan ut och in. Än är hon uti köket än får hon i sitt sinn att gå till sommarstugan för att där efterse om ej den gråe katten har gjort förargelse. I köket står en käring och uti gröten rör att den ej svedd skall bliva men få den smak den bör. Hon rör så svetten lackar på hennes panna ner. Men mor hon svär och säger att hon skall röra mer. När klockan slagit nio så börjar kära far att bliva yr i mössan och föga vett har kvar. Mor då till honom säger: Jag tror du illa mår. Det är visst mycket bättre att du till kojs nu går. Mor tager far vid armen och leder honom bort till sängen som står bäddad där han insomnar fort. Att maran honom rider han tror i drömmarna och snarkar så det knakar i sängastolparna. När de upphört att sjunga så börja de strax tal om sine fästemänner och sina hjärtekval. Och vilka dygdemönster och sedliga jungfrur de alltid hava varit fastän mot sin natur. Allt vad som skett de veta och veta ännu mer. De kunna och berätta vad som härefter sker. Liksom en käpp i hjulet så munnen på dem går och det är ganska sällan att munnen stilla står. Så ljuvligt de omtala hur vacker Ola är hur Per i varje piga på stunden bliver kär hur Anders han är skevbent och Jeppa är ett nöt ett fåralår är Erik men Jöns är rar och söt. En käring spotskt nu sade: I veten att det är ett tal i allas munnar att nabodrängen Per har länge haft den vanan att som en galen katt igenom pigefönstret inhoppa varje natt. Röd som en kalkonhöna en piga sade då: Men kors i hela världen vad du kan finna på. Du är en stor lögnbracka så käring som du är och kan ej hålla munnen förbannade lögnmär. Men när det så är midnatt så börjar pigorna som de fåvitska jungfrur att bliva sömniga. De nicka och de nicka och ögonen blir små och gummorna som oftast snusdosan hälsa på. Men mor förstår att hjälpa att de ej nicka mer. Hon tager kaffekitteln och än en kopp dem ger. Strax börjar mun och kardor som strumpestickor gå, ty utav kaffetåren nytt liv nu alla få. Mor breder duk på bordet och sätter däruppå ett grötfat med smörhåla svinsylta och gorå och stekta lår och vingar av höns och mycket mer och alla sig nu sätta vid bordet blygsamt ner. De börja strax att spisa med kostelig aptit och prisa och berömma matmor för varje bit. En sådan gröt som denna de aldrig förr ha fått och sådan stek och kaka. Ja ack vad allt är gott.