Si god afton och god kväll.
melodi: Kungsmarschen

Si god afton och god kväll,
min utvaldaste vän,
huru lever nu världen med dig?
Har du nöjen och mår bra,
som jag tror väl att du har
har du hälsan, visst roar det mig.
har du hälsan, visst roar det mig.

Har du silver har du gull,
har du kistorna full?
Har du penningar, visst roar det mig.
Jag har ett förnöjsamt sinn,
det är rikedomen min,
det är bättre än penningar och gull.
det är bättre än penningar och gull.

När jag tänker uppå dig,
röres blodet uti mig.
Lilla vännen, förglöm aldrig mig.
Ser du stjärnorna de små
uppå himmelen den blå
falla neder till jorden som strå.
falla neder till jorden som strå.

Förr skall sjöar och strand
bliva torra som sand,
förr än jag tager mig någon ann.
Förr skall måne och sol
falla neder på vår jord
förr än jag ändrar om dessa ord.
förr än jag ändrar om dessa ord.

Salig farmor.
musik: C.G.R. Littmarck

Min salig farmor var så rar
med sina många år på nacken.
Hon hade egna tänder kvar
och eget hus i Pelarbacken;
gift med en magistratsperson,
då döden plötsligt skar av bandet,
fick hundra banko i pension
och bodde somrarna på landet.

Hon många kungar levde ut
och såg med krona omkring pannan.
Hon mindes tredje Gustafs slut
och grät därvid, om ingen annan.
Hans glans och snille hon beskrev
och segern sjuttonhundranitti,
och salig Thunbergs sats hon drev:
"att man den kungen sköt för bitti!"

Hon såg hans majestät stå lik
och var mot adeln mäkta bister.
Hon tålte aldrig politik
och ej en skymt av publicister.
Dem gav hon ingen gång pardon
och ville rakt ur världen sopa,
i ty hon en gång fått den tron,
att det var bovar allihopa.

Förståndig i sitt levnadssätt,
till sällskapsdam hon hade katten.
Hon åt sig aldrig mer än mätt
och drack förresten bara vatten;
var kry i gamla år ännu
och återhållsam utan måtta:
åt kväll var afton klockan sju
och gick till sängs tre kvart till åtta.

Apt´ek hon ansåg rätt och slätt
blott som en straffanstalt för magen;
gick ständigt uti grön kaschett
och varma tofflor hela dagen.
Hon var, om jag så säga får,
en praktupplaga bland naturer
och levde nära hundra år
förutan doktor och mixturer.

ännu i sina sista år
hon ständigt satt och spann vid rocken,
och var, kort sagt, med hull och hår
en dundergumma att stå bocken.
Men var man frågvis, hur hon nått
sin ålder, svarte hon de orden:
att ålderdom är konsten blott
att leva länge här på jorden

En kväll, då man om åldern stred
och ville reda ha i saken,
gav hon ett raskt och klart besked,
nyss ur en liten slummer vaken:
"Ja, herre Gud, vad tiden går!"
skrek gumman till och tog av ljusen,
"Jag fyller nittinie år -
Och fattas bara ett i tusen!"

text: Elias Sehlstedt

BONDETÅGET (1914)
melodi: I låga ryttartorpet

Jag arme dumme bonde, som brukar Sveriges jord,
kan intet nog mig ångra, för resan som blev gjord
när jag reste ner till Gustav den femtes stora slott
med andra dumma bönder, i färger gult och blått.

Vi skulle dit å höra hur det med riket stod,
på Kungen själv, det hördes han hade inte mod
att dela Sveriges öden i krig på land och hav,
då lova vi i döden, att bli hans trogna slav.

Sen för kungen hurrat, och sjunget var vi glad
nu återstod det bästa, se Sveriges huvudstad,
en sådan billig resa de sällan oss bestå,
varför vi snåla bönder, den gången passa på.

När hemmen sen vi hunno, det var så nätt och jämt,
det svenska folket ryter, de tålde ej vårt skämt
de samlas om sin fana, som svajar stolt å röd,
samt ämnar intet offra för pansarplåt sitt bröd.

Ej mer jag låter luras utav en högerman,
av varningsord och trumpetstöt om de är så grann,
för vill ej bonden vara för högern ett geschäft,
så hörs de alltid svara, tyst banne, håll din käft.

Nog gick det bra att språka men annat fick jag se,
när kronosedeln kommer, betalt jag måste ge,
då händer jag får mista för den båd häst å ko,
för att jag for till Stockholm, för att på kungen glo.

För alla mina söner jag också vackert ställt,
det hjälper inga böner, de måste ut i fält,
och jag får ensam knoga, uppå en vant köttmark,
jag orkar ej att ploga som förr när jag var stark.

Och de av mina grannar som hade någon son,
har övergett de gamla och rest långt härifrån,
för de kunna inte stanna uti ett fosterland,
där militär dem binder i bojor och i band.

Här slutar bondens klagan om det han varit med,
han hämtar gamla slagan, och tröskar litet säd.
Och alla pansarbåtar de sitta nu på skär,
å på lägren kommenderar kaptenerna å svär.

Skriven samma år som bondetåget.

Svenska folksången.
musik: Otto Lindblad

Ur svenska hjärtans djup en gång
en samfäld och en enkel sång,
    som går till kungen fram!
Var honom trofast och hans ätt,
gör kronan på hans hjässa lätt,
och all din tro till honom sätt,
    du folk av frejdad stam!

O konung, folkets majestät
är även ditt: beskärma det
    och värna det från fall!
Stå oss all världens härar mot,
vi blinka ej för deras hot:
vi lägga dem inför din fot -
    en kunglig fotapall.

Men stundar ock vårt fall en dag,
från dina skuldror purpurn tag,
    lyft av dig kronans tvång
och drag de kära färger på,
det gamla gula och det blå,
och med ett svärd i handen gå
    till kamp och undergång!

Och grip vår sista fana du
och dristeliga för ännu
    i döden dina män!
Ditt trogna folk med hjältemod
skall sömma av sitt bästa blod
en kunglig purpur varm och god,
    och svepa dig i den.

Du himlens Herre, med oss var,
som förr du med oss varit har,
    och liva på vår strand
det gamla lynnets art igen
hos sveakungen och hans män.
Och låt din ande vila än
    utöver nordanland!

text: C. V. A. Strandberg


Norrlänningens hemlängtan.
musik: Hanna Brooman

Väl längtar du åter till fädernas strand,
mitt hjärta: du slår så oroligt,
när barndomens minne dig viskar ibland
om hembygdens dalar förtroligt.
Förgäves du ångrar den brännande lust,
som gäckande drev dig till främmande kust
från hembygdens skogar och dalar.

Vad drömde du väl om den främmande jord?
Vad sökte du fjärran i söder?
Ack, sökte du hjärtan? Fanns det ej i nord?
Var fann du väl trognare bröder?
Vad diktade hoppet, vad brände din håg,
vad såg du i söder, som icke du såg
i hembygdens skogar och dalar?

Jag minnes min hembygd vid dånande flod,
där molnen sig vila på fjället,
där åldriga skogen mot stormarna stod,
en grönskande sköld kringom tjället,
där livet var oskuld, där friden blott log,
när solen rann opp eller nattvakan slog
i hembygdens skogar och dalar.

Väl sover min fader; det sjungande hav
vid grönskande strand honom söver,
och björkarna gro kring den älskades grav
och fläta sitt skuggvalv däröver.
Men fädernetjället, det blommar dock än,
och moder och vänner mig mana igen
i hembygdens skogar och dalar.

Jag kommer, jag kommer väl fjärranifrån
en gång till att famna er åter.
Dock - kanske för sent står den enslige son
vid gravarnas runor och gråter
och står då förskjuten, där älskad han var,
och klagar vid minnet av forntida dar
i hembygdens skogar och dalar.

text: Elias Sehlstedt 1833

Upprorsfanan i Sundsvall
melodi: Lilla vackra Anna

Hopp min grålle, hopp, ja i galopp!
Fanders, fanans fanstång, ryckom opp!
Upprorsandar viken
"leve republiken"
Så I ropen, men jag ropar stopp!!

Ja, jag är den Morske Treffenberg.
Men jag ryser i båd´ ben och märg
Härska är min vana
men för denna fana
tror jag nästan att jag skiftar färg.

Se blott fanans inskrift, läs och märk:
det är arga demagogers verk.
Men jag höjer glaven -
fanan är ju av en
strejkande arbetarhustrus - särk.

Men den trasan färgats rosenröd
Dock, framåt till seger eller död!
Sundsvallsboer hören,
ned med gärdsgårdsstören!
Jag är kungamaktens stolta stöd.

Ned med fanan utan all pardon
Annars blir här tvärt revolution
Jag min kraft vill samla
Vilken skall nu ramla
gärdsgårdsstören eller - kungens tron?

Jo jag segrar, segern vinkar här
Sköna dag, jag nya lagrar skär!
Tolfte Carl, min hjälte
drog sitt svärd ur bälte
liksom jag, min förebild han är.

Jag med hjältemod och kraftig hand
dämpar upprorslågans hemska brand
drar som triumfator
fram på stadens gator
Se´n jag räddat tron och fosterland.

Forntids krigare och riddersmän
I, som lagerkransade gått hän,
Skåden på mig neder
Skuggor glädjen eder
Gamla Svea har en hjälte än.

MÅNVISA
melodi: När månen vandrar på fästet blå
(värmländsk folkmelodi från 1700-talet)


När månen vandrar på fästet blå
och tittar in genom rutan,
då tänker jag understundom så
och knäpper sakta på lutan:
Vad du är lycklig, du måne klara,
som får så högt över jorden fara
    och blott se på!

Väl ser du dårskaper utan tal,
det kan man nog hålla troligt;
båd´ älskande som förgås av kval,
och älskande som ha roligt.
Väl ser du tåren från ögat rinner,
men sorgen aldrig upp till dig hinner -
    det är för högt.

Spektaklet tröttar dig innan kort:
det kan man icke förtänka,
då går du bara helt simpelt bort:
man ledsnar också att blänka.
Så blir du borta i några dagar
och kommer åter, när du behagar
    och ser på oss.

O, kära måne, tag mig till dig,
från denna världen så trånga!
Här skulle visst ingen sakna mig,
ty så´na finns här så många.
Jag längtar till dig upp i det höga,
där skall väl en gång mitt trötta öga
    ej gråta mer.

Och när jag här ej skall dväljas mer
och gröna kullen mig gömmer,
du lika milt uppå graven ser
fast alla andra den glömmer.
Då skall min ande när den får fara
till stjärnelanden så fritt förklara
min kärlek dig.


text: Christina Lagerlöf (1787-1855)

En ynkelig, men, dessvärre, sannfärdig VISA om huru vederbörande
bispringa huvudstadens husvilla.
(Sjunges som "Lincolnvisan")

Vill ni höra hur höga vederbörande
raska på när som nöden är när,
så ska´ jag det för eder beskriva
i en visa, som ynkelig är.

Si, det hände allt på Lad´gårdslandet,
att den blev uppå bostäder brist,
och de husvilla till Majestätet
sig begåvo en skön morgonkvist.

"Gå till överståthållarämbetet!"
lydde rådet; och skaran gick dit.
Och den visaste herrn i ämbetet
nu begynte att göra sin flit.

Han dem visar till herrar stadsfullmäktige,
men där träffa de mannen, dem sänt,
som nu ger till Beredningsutskottet
en adress uppå fint pergament.

Komna in i Beredningsutskottet,
få de se samma herre igen.
"Spring i blinken till Fattigvårdsnämnden!"
nu han säger, de fattigas vän.

Och de springa uti dagarne tretti,
och de springa uti månader tre.
Samma hyggliga, präktiga herre
överallt är till tjänst, som ni se.

Framåt våren, när sipporna vakna,
har man rum fått i ordning - alltväl!
Men de husvilla av kommissarien
har då upphittats frusna ihjäl.

Nu i visan för höga vederbörande
en moral bör, förstås följa med:
hur de än sig för folket anstränga,
få de otack till lön med besked!

Söndags-Nisse 10.11. 1872

I en sal på lasarettet

I en sal på lasarettet
där de vita sängar står
låg en liten bröstsjuk flicka
blek och tärd med lockigt hår.

Allas hjärtan vann den lilla
där hon låg så mild och god.
Bar sin smärta utan klagan
med ett barnsligt tålamod.

Så en dag hon frågar läkarn,
som vid hennes sida stod:
Får jag komma hem till påsken
till min egen lilla mor?

Läkarn svarar då den lilla:
Nej mitt barn, det får du ej,
men till pingsten kan det hända
du får komma hem till mor.

Pingsten kom med gröna björkar
blomsterklädd står mark och äng,
men den lilla sjuka flickan
låg där ständigt i sin säng.

Så på nytt hon frågar läkarn
som vid hennes sida står:
Får jag komma hem till hösten
till min egen lilla mor?

Läkarn svarar ej den lilla,
men strök sakta hennes hår,
och med tårar i sitt öga
vänder han sig om och går.

Nu hon slumrar uti mullen
slumrar sött i snövit skrud.
Från sin tåligt burna längtan
har hon farit upp till Gud.

KORTARE DAG.
melodi: Socialisternas marsch

Man skrivit oss lagar och regler alltjämt
Och aldrig man sport oss om råd.
Man tid för vår vila och möda bestämt,
Och mat man oss givit "av nåd".
Nu vilja dock vi mer ej finna behag
I godtycklig trälarbetsdag.

Vår värkande skuldra nu lindring begär,
Vår ande den ropar på ljus.
Den vila vi få allt för mycket den svär
Mot vilan i rikemans hus.
Skall vetandets källa oss öppnas en dag
Behöva vi kort arbetsdag.

Vi sleto som lastdjur med sinne och hand,
Knappt bröd dock för långt slaveri.
Vår broder gick utan, fick inte ett grand
Hans arbete det gjorde vi.
Men nu skall vår broder också få ta tag
När vi få en kortare dag.

Nog hinna vi släpa det brådskar ej alls
Ty fullt är ett vart magasin.
Maskinhjulen surra i virvlande vals,
De hjälpa oss, samhällets bin.
Det kan icke störa en endas behag
Att vi få en kortare dag.

När krämar´n förlorar uppå sin affär
Då "ökar han på" på allt vis:
Med bagar´n det också på samma sätt är:
Små bullar och dyrare pris.
Det är ej för mycket vi önska i dag:
Höjd daglön och kortare dag.

Men tigga det göra vi verkligen ej,
Vi fordra att rätt bliver lag
Och dristar man ännu att svara oss nej,
Så ändras väl tonen en dag.
Vår skara den växer och slår nog ett slag
En gång för en kortare dag.

text: Karolus

Lars och Mas

Lars och Mas i Dalarna de bodde.
Den ena stoppa strumpor den andra laga skor.
"Ska vi resa nu?" sa Mas.
"Ja dä gör vi väl" sa Lars
"Dä bra" sa Mas till Lars.

Lars och Mas i staden åkte in.
Den ena köpte brännvin den andra köpte vin.
"Ska vi supa nu?" sa Mas.
"Ja dä gör vi väl" sa Lars.
"Dä bra" sa Mas till Lars.

Lars och Mas i finkan åkte in.
Den ena hamna på elvan den andra tjugofem.
"är vi fulla nu?" sa Mas.
"Ja det är vi väl" sa Lars.
"Dä bra" sa Mas till Lars.

Lars och Mas i finkan fick en dröm.
Att elvatusen kärringar de ramla´ i en ström.
"Ska vi hjälpa dem" sa Mas.
"Nej det skiter vi" sa Lars.
"Dä bra" sa Mas till Lars.

Lars och Mas i finkan åkte ut.
Den ena hamna´ på gatan. Den andra här brevé.
"är vi fria nu?" sa Mas.
"Ja det är vi väl" sa Lars
"Dä bra" sa Mas till Lars.

Sjungs på skollovskolonierna femti-sextital.

OCH SKULLE JAG GLöMMA JAG?
musik:Tommy Rådberg

Och skulle jag svika mina fana röd
och glömma min svurna ed,
och glömma all hunger, möda och nöd,
som härjar de armes led,
och skulle jag tänka: det går ändå,
om jag stannar hemma, jag.
O måtte mitt hjärta förtorka då,
en sådan förskräcklig dag!

Och skulle jag glömma min barndoms hem
och faders lönlösa fjät,
och glömma oss små, vi hungrande fem,
och glömma hur moder grät,
och glömma, hur vi, när allt för hårt
oss hungern i magen slet,
på tallträd skalade barken bort
till bastet och åto det.

Och skulle jag glömma hur ut jag drev
från hemmet vid elva år,
se´n moder mins levnad slutad blev
i lungsot en kylig vår.
Och skulle jag glömma de hugg och slag,
som råhet fägnade med,
och glömma att nådehjon blott var jag,
hur villigt jag slet och stred.

Och skulle jag glömma hur tiden gick
och huru jag jämt var slav,
och huru, ju mer jag slita fick,
dess mindre i lön man gav.
Och skulle jag glömma var neslig gång
jag ödmjukt om arbete bad,
när vinter låg för mig hotande lång
med svältfyllda dagars rad.

Och glömma hur drygheten tryckte mig ned
och över axeln mig såg
och pöste ju mera, ju mer jag kved,
och kvävande över mig låg.
Och glömma att om, "av nåd", man mig lät
få plats - man visste min flit -
så fick jag så syndigt umgälla det
med dubbelt hårdare slit.

Nej, blev jag så tusen och tusen år
jag glömmer det aldrig, nej!
Så länge ett pulsslag i kroppen slår
dör glödande hatet ej.
Och hjälpte en skrift av mitt eget blod
Och väckte den trälarna opp,
Jag skulle förlösa mitt hjärtas flod
till ett brusande hejdlöst lopp.

text: Karolus

Skördemannen.
melodi: Traditionell

Nu är det soligt och varmt på näset,
Som insjön famnar med ögon blå,
Och fröna skallra i penninggräset,
Och alle man skola ut och slå.
Här har jag slipsten och här min bytta
Och mat i väskan till ängen ut!
Nu är det fråga att göra nytta,
Vi få nog svettas, förrn det tar slut.

Här, flicka kära, är räfsan färdig;
Ditt namn jag skurit i skaftet in.
Kliv ej i bäcken! nej kom, jag bär dig
Igenom livet, om du blir min.
Var ej så blyg, det är intet farligt;
Du får ej väta de fötter små,
Kom, jag skall bära dig nätt och varligt,
Det är ju gott, att vi äro två.

Den ena stöder så lätt den andra;
Det är ej gott till att ensam gå.
Tillsammans vi uppå ängen vandra,
En gör ej nytta, men bägge två;
Ty vad jag fäller, du räfsar samman
Och bärgar sedan i ladan in.
Ja, låt oss leva i fröjd och gamman,
Tills Herran skördar på ängen sin.

Du tror väl inte, att jag dig sviker
Och glömmer bort dig för gods och gull?
Man blir ej lycklig, fast man blir riker,
Och ej förnöjder för pengars skull;
Men om man äger i alla öden
En trogen vän att sig sluta till,
Då blir man lycklig i själva döden,
Då har man gjort, såsom Herran vill.

Tack, flicka kära! du viskar bara
I örat på mig - det lät som: "Ja!"
Nog få vi bröd, det har ingen fara,
Om blott vi spara på pengarna.
Med flit och bön och med kärlek trogen,
Så menar jag, det blir ingen brist;
Gud ger oss säd på den lilla logen
Och tänker på oss båd´ först och sist.

Se så, nu börjas! se gräset ligger
Omkull i rappet, ty slåttern går.
Förgäves blomman om livet tigger;
Nu är den slut, hennes korta vår.
Så mänskan faller ifrån sin stängel;
När skördarn kommer med lien sin,
Men tätt i spåren, där går en ängel,
Som räfsar samman och bärgar in.

text: Onkel Adam

Sverige och Finland.
musik: Folkmelodi

Som tvenne trogna bröder
Vi gingo hand i hand,
Som tvenne trogna bröder
Vi gingo hand i hand,
Båd´ glädje och sorg
Vi delte med varann,
Och inga öden skulle oss åtskilja.

Men plötsligt starka bandet
Av sveket sönderslets
Men plötsligt starka bandet
Av sveket sönderslets
De skilde oss åt,
Hur den ene än stred
Och blödde för sin ädla brödratrohet.

Den stundens bittra minnen
Ej tiden plånat ut;
Den stundens bittra minnen
Ej tiden plånat ut;
Dock är det en tröst
Uti smärtan ännu,
Att våra hjärtan man ej kunnat skilja.

text: Ch. Lindholm

SVINEN OCH RöSTRäTTEN

Hör hit, go´ vänner nu ock lyssna till, (fallera)
En liten visa som jag sjunga vill, (fallera)
Och när ni den fått höra, köp den se´n,
(fallera)
Ty endast 10 öre kostar den, (fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera)

Det var en gång en herrebonde, som
På skånska grisar hade rikedom.
Han jämt gick klädd i helgdagsrock så fin
Och stövlar utav bästa smorlär´skinn.

Han dubror var med prosten, ska ni tro
Och likaså med riksdagsman i Bro.
Ej under att så´n storkarl uti byn
Såg "vasatrissan" hägra för sin syn.

För vis han blev i bygden allmänt nämnd
Och var till riksdagsman rent av bestämd.
Han var så lycklig uti all sin glans
Som om ej någonsin nå´n svinpest fanns.

Och att han rösträtt hade, det är klart,
Fastän det sedan blivit uppenbart
Att om han ej ägt svinen, skulle han
Ej ha haft rösträtt mer än någon ann´.

Vid riksdagsmannavalen stod han främst,
Fastän han nu, gu´nås, har blivit sämst.
Ty på en "kritisk" dag, som Falb´en spått,
Han fick ett slag som kändes ganska hårt.

Ty svinahjorden hans en sjukdom fick
Och till "en bättre värld" helt hastigt gick.
Han lyckas sol för alltid gick nu ned
Och eget nog - hans rösträtt följde med.

Se´n dess han mången gång funderat på
En sak, som han visst aldrig lär förstå,
Att svinen honom glans och rösträtt gav
Och sedan tog dem med sig i sin grav.

Nu är bruten båd´ till själ och kropp
Och har numera ej det minsta hopp,
Att någonsin få bli en ansedd man.
Nej, allt hans hopp vid svinens död försvann.

Må alla utav er som rösträtt har,
Se noga till att svinen ni har kvar.
Ty annars kan det hända, ett, tu, tre
Att eder rösträtt går förlorad me´.

Sin sens moral min visa också har
Som nog förstås helt lätt av en och var.
Den som sig ingen egendom kan få,
Får dum och rättslös här i Sverige gå.

skillingtryck 1895.

Wallenbergsvisa
(Ur "I sjunde himlen!")
musik: I apladalen...

En liten visa jag föredrager
och hela världen till vittne tager,
att både Stockholms och Sveriges märg,
den tillhör herrskapet Wallenberg.

På Stora Nygatan hastigt gnor jag
och på en "byst" på en husvägg glor jag.
Vem är hon väl i sin gråa färg?
- Jo, sa´ man, det är - fru Wallenberg.

På Gustaf Adolfs torg sågs jag skrida
och fann ett hus på min högra sida.
Vems är det huset? jag sa´ burdus.
- Jo, det är Wallenbergs Oprahus.

Du milde himmel, jag börja´ skena
till Kungsträdgården, där mellan träna,
jag såg ett hus, grått liksom en tank.
Tänk, det var Wallenbergs lilla bank.

Jag iddes knappt mer i staden vara,
till Saltsjöbaden jag bums sågs fara.
Va´ här ä´ vackert, jag sa´ så
glad...
Ja, här ä´ Wallenbergs villastad.

Jag ger mig på om jag Petrus fråga´
om Wallenberg äger himlens båga,
så sa` han: Nej, men han har dess mer,
uti affärer - där längre ner.

Emil Norlander (1902)

Till min syster.
musik: Dan Andersson

Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr,
och sakta stiga sagorna kring ön i Berga fors.
Förlåt ett stänk av bitter fröjd, en visa till gitarr,
det starka oss till läkedom likt strandens unga pors.

En sång till däj, min syster, när all marken väntar vår!
Luossas ljunghed surrar yr av vind och vilda bin.
Där lärde vi oss tunga steg i våra yngsta år,
och ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin.

Men härlig, härlig våren kom vart år i rosor klädd,
fast sorgens skymning sökte oss och blekte kindens färg.
En dag på knä för Konungen, en natt för skuggan rädd,
och sedan drack du salighet ur flod och fjäll och berg.

Kom ut, när stormen viner vild i apel, pil och hägg!
Se, vårens himlar brinna till Guds och stjärnors lov!
Och när du sövts till drömmar av resedan vid din vägg,
all ängens rosor ropa, kom ut till oss och sov!

text: Dan Andersson

BLOMMAN
musik: Martin Koch

När vår Herre gör en blomma,
gör Han stängeln mjuk och fin,
sedan sätter Han små blader där uppå.
Sedan tar Hans starkhets hand
all jordens färg och dunkla must,
och se´n blåser Han sin ande in däri.
Då står blomman där och lyser
med de kärleksrika färger klara,
kommen ur Guds egen hand
att vara oss till fröjd.
Blomma! Blomma!
Var mitt hjärtas fröjd!

När vår Herre gör en flicka,
gör Han nog på samma vis,
först en vacker liten kropp, så mjuk och len.
Sedan tar Hans starkhets hand
från jord och himmel färg och ljus,
och Han blandar dem och skapar hennes själ.
Då står flickan där och lyser
bland de andra Herrans blomster klara,
kommen ur Guds egen hand
att vara oss till tröst -
Flicka! Blomma!
Var mitt hjärtas tröst!

text: Martin Koch

Trojanska hästen.
musik: Traditionell och Lille Bror Söderlundh

Allting går igen ur tidens grums och mögel
dyker upp ett skrämmande fantom.
Även Grekland hade sina Wandervögel
fostrade i Sparta och i Rom.
Ur seklers skuggor ur årtusens damm
ett mystiskt spöke i nutiden glider fram.

Det är den ökända hästen från Troja
moderniserad till femte kolonn.
Majoren Quisling är en papegoja
som imiterar så gott han har förstånn.
Vi äro synbart blott fredliga pågar
med grekisk rakborste uti vår hatt
men i ett huj dra vi fram våra bågar
och storma Troja från insidan "by natt."
Ty det Europa som högljutt hörs hoja
att makt är rätt har nu fått sin symbol.
Det är den ökända hästen från Troja
som alltjämt spelar sin gamla hjälteroll.

Bland de vilda hästar som har galopperat
på fru Clios rännarbana är
den trojanska hästen som sig minst generat
för att lyfta svansen här och där.
I världsmanegen politikerna
som dumma Augustar står i parad - hurra!

Det är den ökända hästen från Troja,
som sluppit ut ur historiens stall.
I ryttargången sig statsmännen oja -
en del ha socker i fickorna ifall
att hästen skulle va´ möjlig att tämja -
det är en högst neutral politik.
Vi svenskar umgås med kraken i sämja,
han går numera i reguljär trafik.
I vissa tidningar säger man: "Nå ja,
på rätt vi håller - men helst på rätt häst."
Och för den ökända hästen från Troja
står odds i dessa dagar onekligen bäst.

Där Akilles fann terrängen ändå "lavre"
skena hästen in med stor succé,
ty han börja längta efter att få le Havre
innan han blev inställd på musée.
Men femte ben rusa hästen åstad,
om jag ej feltolkar grekernas Iliad.

Så av den ökända hästen från Troja
drogs Marskalk Fochs gamla vagn till Berlin.
Till fots gick ledaren på "Avenoja"
de l´Opera - och kom fram till Invali´n.
Han sa god dag till Napoleon Boná -
som lär ha vänt sig i sin sarkofag
och frågat: "Tänker monsieur ´Rubiconna´
och gå på vattnet? Det kunde inte jag."
Då svara Adolf: "Tja, utan att skoja,
det är ej jag som ta´t in denna by.
Det är den ökända hästen från Troja,
som just nu släcker sin törst uti Vichy."

Under Gustaf  Adolfs och Kung Karols dagar
stredo svenskarna i eld och köld.
Svea Rike styrdes efter egna lagar
och ett lejon bar det i sin sköld.
En igelkott bli´t symbol för vårt lann´-
men jag vet en som är mer aktuell och sann.

Det är den ökända hästen från Troja,
en av demokraterna sadlad och skodd.
En samlingskrake för slott och koja,
med stora skygglappar, rädd att bli beglodd.
Vårt gamla lejon blev fort pensionerat
när "Hesa Fredrik" för första gång tjöt.
Av Bagge blev det till får ondulerat,
det utav Rütger fick essen, stackars nöt.
Men har det snart ej gått upp för de loja
i hela världen - båd´ fattig och pamp -
att det är den ökända hästen från Troja,
som hela tiden har kallats för MIN KAMP.

text: Karl Gerhard


Vi bygger landet
musik: rysk rödgardistmarsch

Vi bygger landet i gärning och ord,
röjer dess tegar och plöjer dess jord.
Vi bärgar skörden som åkrarna gav,
timret ur skogen och fångsten ur hav.

Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.

Malmen ur berget och milornas kol
stöpte vi järn av och smidde till stål.
Fiskarens koja och torparens hem
röjde vi plats för och timrade dem.

Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.

Vi är fabrikens och plogarnas män,
vi reste bygden och värnade den.
Vi är de kvinnor som bördorna bar,
skapade lyckan och höll henne kvar.

Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.

Hör hur det sjunger från rem och pistong,
hör hur det växer till arbetets sång,
susar från axen av gulnande säd,
stiger i klangen från släggor och städ:

Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.

text: Arne Paasche Aasen svensk text: Karl Fredriksson

Ute blåser sommarvind.

Ute blåser sommarvind,
göken gal i högan lind.
Mor hon går på grönan äng,
bäddar barnet blomstersäng,
strör långa rader
utav ros och blader.

Ängen står så gul och grön,
solen stänker guld i sjön,
bäcken rinner tyst och sval
mellan viden, asp och al.
Bror bygger dammar
åt sin såg och hammar.

Syster sopar stugan ren,
sätter löv i taket sen.
Uppå golvet skall hon så
liljor och konvaljer små,
rosor så rara:
där skall barnet vara.

Skeppet gungar lätt på våg
med sitt segel, mast och tåg,
gångar sig åt främmand´ land
hämtar barnet pärleband,
kjortel av siden,
skor med granna smiden.

Lilla gula gåsen ung,
len liksom en silkespung,
ror med moder sin i säv,
pillar vingen med sin näv.
Vallherden vilar
vid sitt horn och pilar.

Lindorm solar sig på sten,
som ett sammet vit och len
vill i barnets vagga gå,
men det skall han aldrig få
han skall bli bunden,
uti gröna lunden.

Trollet sitter vid sin vägg,
kammar ut sitt silverskägg,
sjunger vid den gråa häll:
"Liten kind, kom hit i kväll!
Dig vill jag lova
under guldås sova."

Far han gjordar om sitt liv
sitt bälte och sin blanka kniv,
tar järnsporrar på sin sko,
rider över berg och mo,
trollet att förstöra,
som vill barnet röra.

Snart är liten kind en man;
gångarn grå då sadlar han,
tager brynja, svärd och spjut,
och i kamp han rider ut,
spänner sitt bälte,
strider som en hjälte.

För en flicka sjunges sista versen så:

Liten fager jungfru opp
växer fort som rosens knopp;
virkar sen åt ungersven
kappan blå och får igen
fästring och spänne
och guldspann på änne.

text: Samuel Johan Hedborn musik: folkvisa

Visst är det väl tråkigt i skogen att vara.

Visst är det väl tråkigt i skogen att vara,
när vintern är kommen och dagen blir kort.
Men likväl vi måste ju hålla oss glada,
fast vi ej har flickor, ej brännvin ej kort.
Då äter vi potäter, då steker vi fläsk,
så dricker vi kaffe och vatten därnäst.
Då blir vi så livad´, så modig´, falleralla!
Då blir vi så livad´, så modig´, falleräj!

Den ene, han slipar, den andre drar veven,
den tredje, han kilar sin yxa så väl,
den fjärde, han går uppå golvet och sjunger
och tycks vara modig till hjärta och själ.
Han säger:  "Kom gossar, kom skynda er in!
Jag vill eder bjuda ett glas brännevin."
Då blir vi så livad´, så modig´, falleralla!
Då blir vi så livad´, så modig´, falleräj!

När morgonen kommer, då går vi åt skogen
att fälla de träden, bland bergen där står.
Då får en ej latas utan blott vara trogen,
så att en förtjänar den föda, en får.
Men när det blir kväller och dagen blir all,
spatserar vi åter till grötens bovall,
för där är så livat, så livat, falleralla!
För där är så livat, så livat, falleräj!

Och när vi har ätit, vi sitter och pratar
om all de öden, som var och en vet.
Den ene, han ligger i sängen och latas,
den andre han går uppå golvet och svär,
den tredje, han spelar så modigt en vals,
den fjärde, han sjunger och det med full hals.
Då blir vi så livad´, så modig´, falleralla!
Då blir vi så livad´, så modig´, falleräj!

Och när vi har spelat och sjungit av alla krafter,
så handen och munnen därav blivit matt,
då går vi i sängen och sover och snarkar
och bjuder varandra ett hövligt god natt.
Så ligger vi och sover precis som ett svin
och drömmer om flickor, kärlek och brännvin.
Då blir vi så livad´, så modig´, falleralla!
Då blir vi så livad´, så modig´, falleräj!

När söndagen kommer, då går vi åt kyrkan
att möta de flickor, som vi hålla kär.
Men när det ej lyckas, så blir vi så skamfull´,
de säga att vi utbölingar är.
Då går vi tillbakers med nedslaget mod,
vi orkar ju knappast att röra en fot,
för vi är så skamfull´, så skamfull´, falleralla!
För vi är så skamfull´, så skamfull´, falleräj!

Ur Bondesons visbok, nr 369

Kungsholmsligans paradmarsch.
Ur Strix 1 maj 1899

En stjärnklar natt till Kungsholms tull vi vankar,
med skåp och fjälla under stunsig sång,
och under pirkan välvas mörka tankar,
och ingen vågar hindra deras gång
Sicken gång!

Till Kungsholms tull vi tåga,
där vårt liv vi våga,
vi dessa kväsarkvantingar tillhör,
som blott för skåpet och för fjällan dör
Stekt i smör!

Av farsans spånk och morsans gamla kåva,
och sill och bröd och smek uti en mugg,
så ska vi käka, ja, det vill jag lova,
och trana nubbe till varenda plugg
Sicken plugg!

Till Kungsholms tull vi tåga,
där vårt liv vi våga,
vi dessa kväsarkvantingar tillhör,
som blott för skåpet och för fjällan dör
Stekt i smör!

Och finns en stolpe ännu kvar i pluskan,
så ska´ vi bira boj - jaq, gu´ bevars,
och schokar någon ska´ vi mastigt ruska´n
och fjällbloss rynkan får och jag ett hars
Sicken hars!

Till Kungsholms tull vi tåga,
där vårt liv vi våga,
vi dessa kväsarkvantingar tillhör,
som blott för skåpet och för fjällan dör
Stekt i smör!

Och kommer någon grabb och börja buckla,
han danska skallar får av själva Ran,
och nick på käften klumpen får en buckla,
och några smockor får han på sin kran
Sicken kran!

Till Kungsholms tull vi tåga,
där vårt liv vi våga,
vi dessa kväsarkvantingar tillhör,
som blott för skåpet och för fjällan dör
Stekt i smör!

Vi ä´ ett folk, fast dom i bladen skäller
för grabbar, kväsare, groddungar me´,
ock kilig är vår sång, fast skåpet gnäller,
fast ridande polis oss ser på sne´
Sicken sne´!

Till Kungsholms tull vi tåga,
där vårt liv vi våga,
vi dessa kväsarkvantingar tillhör,
som blott för skåpet och för fjällan dör
Stekt i smör!

text: Arthur Högstedt

FIOLEN MIN 
musik: Jon-Erik Öst 

Över ängarna och kullarna och skogarna i byn 
spelmansvalsen kommer svepande 
och stiger upp mot bleka aftonskyn. 
Vinden dansar lekande i takt med stråkens drag, 
virvlar igenom nejden med lätt behag. 
Över ängarna och kullarna och skogarna i byn 
spelmansvalsen kommer svepande 
och stiger upp mot bleka aftonskyn. 
Vinden dansar lekande i takt med stråkens drag, 
virvlar igenom nejden med lätt behag. 

Kom, följ med oss, låt oss dansa 
hela natten tills solen rinner upp. 
Hör fiolen! Hör, den kallar oss till dans! 
Kom, följ med oss, låt oss dansa 
hela natten tills solen rinner upp. 
Hör fiolen! Hör, den kallar oss till dans! 

Spelman han spelar sin trolska låt. 
Den sjunger i jubel, den skälver i gråt. 
Vad än kan rymmas i mänskosinn 
han väver i tonerna in. 
Spelman han spelar sin trolska låt. 
Den sjunger i jubel, den skälver i gråt. 
Vad än kan rymmas i mänskosinn 
han väver i tonerna in. 

Sjung, min fiol, du som känner min längtan! 
Sjung vad jag tänker, sjung vad jag känner! 
Du, som kan tyda min ordlösa aning, 
sjung om min längtan, fiolen min. 
Sjung, min fiol, du som känner min längtan! 
Sjung vad jag tänker, sjung vad jag känner! 
Du, som kan tyda min ordlösa aning, 
sjung om min längtan, fiolen min. 

text: Tord Wetterberg 
  
Lyckan.
musik: Martin Koch

De sova ännu i jorden, 
de blommor, som vi ska plocka,
en gång ska de vakna med glädje,
när solvindar leka och locka,
när kärlekens gyllene solljus
för dig, du kära upprunnit
då står i sin fagraste blomning
den lustgård vi själva oss vunnit.
Så tar jag dig till brud i vår
för långa, rika kärleksår,
ty lyckan kommer, lyckan går,
den som du älskar lyckan får.

De sova i våra hjärtan
de späda, som vi ska ge livet -
de sova och drömma om våren,
då kärlekens liv blir dem givet.
och därför bor undran och oro
i våra hjärtan och sköten,
och därför drömma vi båda
om jublande kärleksmöten.
Så tar jag dig till brud i vår
för långa, rika kärleksår,
ty lyckan kommer, lyckan går,
den som du älskar lyckan får.

De sova i våra drömmar,
de visor, som vi ska sjunga,
när våra små barn ska sova
i leende drömmar unga.
Du kära, en gång ska du minnas
den sången, som nu förklungit
när våra små barn blivit stora
och själva sin kärlek sjungit!
Så tar jag dig till brud i vår
för långa, rika kärleksår,
ty lyckan kommer, lyckan går,
den som du älskar lyckan får.

text: Martin Koch

Karl Johan - dalmålning.
musik: Lille Bror Söderlund efter en gammal dalalåt (Si god afton...)

Karl Johan, se Karl Johan!
Han står på Stockholms slott
med stort och krutsprängt väderhorn
och hår som skiner blått.
På svalen utåt strömmen
han står med stav i hand
och sträcker den befallande
ut över folk och land.

Väl mången konungsfågel
flög upp från ringa torp,
med denne höga flygaren
var både örn och korp.
Han kom från fjärran snöberg,
från fältens kvava slakt
och tog det fasta näste
som Upplands Vasar lagt.

Karl Johan, se Karl Johan!
Han står på Mora strand.
Han räckte mig, beskedlig man,
en vit och nådig hand.
Han log med vassa läppar
och talade därhos,
men han var ingen dalkarl,
och jag är ej fransos.

Det sägs han ofta dundrat
på mål som få förstått,
då sprungo hovman och lakej,
det smattrade som skott.
Det sägs han smålett åter,
och bättre man förstod
den vackra min som skvallrade,
att innerst han var god.

Kanhända, ja kanhända
det strimmat i hans själ
en aning om det kärva folk
som visst han ville väl.
Han stod för det som bortskymd
av äventyrens glans;
kanhända att han sörjde,
att aldrig det vart hans.

Karl Johan, se Karl Johan!
Här svävar han i skyn,
en skum kerub med vingar
vid vintrigt himlabryn.
Därnedan släpar dalfolk
hans tunga sarkofag.
Karl-Johansmarschen spelar än
på tavlan natt och dag.

Så ser vi dig, Karl Johan,
en skymlande gestalt.
Men du var kunglig i dig själv,
och det förklarar allt.
Lugn steg du som en Fenix
ur tidens vilda brand,
den siste sagokungen
i Sveriges gamla land.

text: Erik Axel Karlfeldt





Hjälpgummestrejk i Skövde.
melodi: Pretentioner

Vet ni hjälpgummor vad,
här uti Skövde stad:
vi i tidningen bums annonsera
att vi inte en dag
hjälpa till minsta tag
förrän vi i dagspenning fått mera

Det vi prompt böra ha
för att hava det bra
en och sjuttifem är minst per dagen
utan mat; - ni förstå
vi då själva bestå
vad som fordras av skrikande magen.

Dock om kaffe vi få
vi väl nöja oss må
låt´ oss säga med ...tja!...en och femti;
men är det Amerikanskt -
"mocka" - Brasilianskt -
refuseras det tvärt, utan skämt i.

Om ingår i var "stat"
både kaffe och mat -
en och tjugofem med vi oss nöja.
Då vi träla som förr
sopa rent för var dörr
och för fruarna åter oss böja.

På den kost oss bestås
vi blott sällan, gu´nås
kunna vidare värde ju sätta;
vi ha anspråk ock, vi,
vilja förstklassigt, si,
alla måltider äta och mätta.

Det ska katten här gå
och jämt ha sabla sjå
med att tvätta och skura och damma
om ej "påökt" vi få -
nej, jag vill föreslå
att vi strejka och det meddetsamma.

Ja, en strejk, en blockad -
är ni med om den, vad,
för att önskemål vårt vi må vinna?
- Tacka tusan för de´ 
Fackförening vi ä´
och du är vår "förtroendekvinna".

Det nu blott återstår
att få se hur det går
och om fruarna "hjälplösa" bliva
eller om de i hast
fatta skurtrasa, kvast
för att högst själva klara sin skiva.

Visans författare - en journalist? 1903



Flickan och paraplyet.
melodi: Traditionell

En visa vill jag sjunga, som är alldeles ny,
den handlar om en flicka och ett uppfällt paraply.
Hon var från Haparanda, och hade fått en vän.
Hans namn var Kalle Lander ifrån Eskilstuna län.
Adelittan aladalidiodei, adelittan aladalidei.

En dag när solen sken så att det inte fanns en sky
hon gick med lilla vännen och uppfällt paraply
att Herren straffar sådant det kan ni nog förstå
och nu ska ni få höra hur galet det kan gå.
Adelittan aladalidiodei, adelittan aladalidei.


En virvelvind kom farand´ alltifrån himlen ned,
tog tag i paraplyet och flickan följde med.
Det var en syn att skåda, långt värre än ni tror
hur som hon for till himmelrik i strumpor och i skor.
Adelittan aladalidiodei, adelittan aladalidei.


Så for hon då till himmelen ifrån sin lilla vän
som nere stod å ropa: "Sofi, kom ner igen."
Men fast han skrek å hojta å sjöng åhå åhej,
Så var det lögn i Hälsingland att hon kunde släppa sej.
Adelittan aladalidiodei, adelittan aladalidei.

Vid Haparanda kyrka där skulle stå på en grav
"Här vilar skön Sofi" i förgyllande bokstav,
Men graven är ej använd för under himlens sky
där skranglar det ett benskelett i ett rosa paraply.
Adelittan aladalidiodei, adelittan aladalidei.

Bearbetning: Alf Pröysen





Den gråtande drängen.
melodi: traditionell

Drängen han satt i trappa å grät,
grät gjorde han så svåra.
Pigan hon frågade honom då,
vad honom fattas månde.
- Ack, om jag finge ligga i din säng!
- Ligg i min säng, du stackars dräng!
ligg i min säng, du stackars dräng!
Gråt sedan aldrig mera!

Drängen han låg i sängen å grät,
grät gjorde han så svåra.
Pigan hon frågade honom då,
vad honom fattas månde.
- Ack, om jag finge ligga på din arm!
- Ligg på min arm, du stackars dräng!
ligg på min arm, du stackars dräng!
Gråt sedan aldrig mera!

Drängen han låg på armen å grät,
grät gjorde han så svåra.
Pigan hon frågade honom då,
vad honom fattas månde.
- Ack, om jag finge ta på di jeit!
- Ta på mi jeit, du stackars dräng!
ta på mi jeit, du stackars dräng!
Gråt sedan aldrig mera!

Drängen han låg i sängen å grät,
grät gjorde han så svåra.
Pigan hon frågade honom då,
vad honom fattas månde.
- Ack, om jag finge ta på di mus!
- Ta på mi mus, du stackars dräng!
ta på mi mus, du stackars dräng!
Gråt sedan aldrig mera!

Drängen han tog på musen å grät,
grät gjorde han så svåra.
Pigan hon frågade honom då,
vad honom fattas månde.
- Ack, om jag finge sticka in mit spjett!
- Stick in ditt spjett, du stackars dräng!
stick in ditt spjett, du stackars dräng!
Gråt sedan aldrig mera!

Drängen han stack in spjettn å grät,
grät gjorde han så svåra.
Pigan hon frågade honom då,
vad honom fattas månde.
- Ack, om jag finge jucka opp å ne!
- Jucka opp å ne, du stackars dräng!
jucka opp å ne, du stackars dräng!
Gråt sedan aldrig mera!

Drängen han jucka opp å jucka ne,
grät gjorde han så svåra.
Pigan hon frågade honom då,
vad honom fattas månde.
- Ack, om jag finge dra honom ut!
- Dra honom ut, du förbannade dräng!
dra honom ut, du förbannade dräng!
Hit kommer du aldrig mera!

jeit = get, smeknamn på kvinnans bröst

Ur  Fula Visboken FIB:s Lyrikklubb - Tiden Bengt Anderberg/Bengt af Klintberg/Christina Mattson

Haga.

Dediceras till herr capitainen Kjerstein

Fjäriln vingad syns på Haga,
mellan dimmors frost och dun,
sig sitt gröna skjul tillaga,
och i blomman sin paulun;
minsta kräk i kärr och syra,
nyss av solens värma väckt,
till en ny högtidlig yra
eldas vid sefirens fläkt.

Haga, i ditt sköte röjes
gräsets brodd och gula plan;
stolt i dina rännlar höjes
gungande den vita svan;
längst ur skogens glesa kamrar
höras täta återskall,
än från den graniten hamrar,
än från yx i björk och tall.

Se Brunnsvikens små najader
höja sina gyllne horn,
och de frusande kaskader
sprutas över Solna torn;
under skygd av välvda stammar,
på den väg man städad ser,
fålen yvs och hjulet dammar,
bonden milt åt Haga ler.

Vad gudomlig lust att röna
inom en så ljuvlig park,
då man hälsad av sin sköna,
ögnas av en mild monark!
Varje blick hans öga skickar,
lockar tacksamhetens tår;
rörd och tjust av dessa blickar,
själv den trumpne glättig går.

text och musik: Carl Mikael Bellman

en äldre verison - Poemet till B. Armfeldt.

H: H. B:n

Fjäriln kring det lungna Haga
redan syns i wingat lopp,
sig sitt gröna skjuhl tillaga
under Blommans bleka knopp.
Minsta kräk från slumrig yra,
till naturens högtid wäckt,
narrar wid Zephirens fläckt,
ur sin dwala Mygg och Myra.

Ren Brunswikens små Najader
ophögt sina gyldne horn.
at i gungande Casquader,
höijas öfwer Solna Torn.
Ren i skygd af krönta stammar,
på den wäg man städad ser,
Bonden mildt åt Haga ler,
Fåhlen yfs och hjulet dammar.

Snart i klara Rosen-bäckar,
Swanorna opresa sig,
at innom de strödda häckar
höija sina stolta stig.
Snart all Nägdens Ungdom stimmar,
då wid blixt af dubbla skott,
minsta Mö med rågat mått,
Gustafs skål i skuggan rimmar.

Hwad Gudomlig lust att smaka
innom En så ljuflig Parck;?
at där bofast se sin Maka
skyddad af En mild Monark.
At åt Hennes Fönster-Ruta
någon gång med häpen blick
ock med eldad ögna prick,
ängna klangen af sin Luta.

Skilg min nådig Herre gärna,
skilg oss åt i Gustafs namn;
slit wid första Morgon-stjerna
slit Lovisa ur min Famn.
gack - min ögnalust at taga ...
hälften af mitt mitt glada Lif ...
men mig henne återgif,
som En Åldfru - hwar? - -
på Haga.

C M B


Lycksalig den som stödd på eget stop.
musik: J. G. Lundberg

Lycksalig den, som stödd på eget stop
till gäster inga gynnare behöver,
man dricker brorskål med dem allihop
och har ändå till slut buteljer över.

Lycksalig den, som hungrig klockan två,
Ej väntar främmande, då han ser faten.
Och, när han gäspar, utan krus kan gå
Att taga sig en middagslur på maten.

Lycksalig den, som, fri ur tvångets band,
Kan, bäst han gitter, prata eller sjunga,
Och, när han bara fått en tår på tand,
Ej är så noga om en tand för tunga.

Lycksalig den, som får med hjärtlig fröjd
En glad och god och egen gumma klappa,
Som är så nöjd, när hon ser gubben nöjd,
Och säger: drick och håll dig rolig, pappa.

Lycksalig den, som alltid lever viss
Att ej hans privilegium inskränkt bliver;
Ty glädjen blott är hans fideikommiss,
Och flit och dygder hans prerogativer.

text: Johan Olof Wallin

Svarta Sarah.
melodi: Traditionell

Däruppe ingen nöd skall vara
och inga tårar, ingen natt.
Så sjöng den lilla svarta Sarah,
ett fattigt negerbarn så glatt.

Där uppe ingen värk skall vara
och inga smärtans rop som här.
Där får jag se Guds anlet klara
och evigt bliva där han är.

En gång, en enda gång allena
hon hört den vite läraren.
Hon hört om blodet som kan rena,
hon hört om Jesus barnens vän.

Hon hört ock om den nya staden,
vars murar heta salighet.
Där vill hon ock stå med i raden
och lova Gud i evighet.

Nu ligger hon på smärtans läger,
en usel bädd av hö och strå.
Men ack, den klara blicken säger
att fröjd i hjärtat bor ändå.

Fast utan någon vän vid sidan,
fast bädden är så hård och kall,
hon ligger där i glad förbidan
av vad som ännu komma skall.

Hon tänker på de dyra orden
hon hört en gång av läraren.
Hon tänker på den nya jorden
och på den nya himmelen.

Däruppe ingen död skall vara,
hon sjunger - men allt mera matt,
och inget rop och ingen fara
och ingen gråt och ingen natt.

Allt svagare ännu blir rösten:
En gyllne stad - en gyllne stad -
och ingen död, och med den trösten
hon somnar slutligt in så glad.

Nu lockar hon de toner klara
ur harpan fram med fröjdfullt mod.
Ty se den lilla svarta Sarah
är vit och skär i Lammets blod.

text: Lina Sandell


Jag sökte en syssla med lön uppå stat.
musik: Jakob Niklas Ahlström (1805-1857)
ur "En födelsedag på gäldstugan."

Jag sökte en syssla med lön uppå stat
och skäligen litet att göra;
men bäst som jag sökte, så kom en krabat
och tog den - vad skulle jag göra?
Beslöt med en kula nå dödens älv,
Beslöt med en kula nå dödens älv,
men det går så krångligt att skjuta sig själv.

Jag hade en flicka - och vem har ej det? -
så tjusfull som strålande dagen;
men hur jag än suckade, knäföll och grät,
jag snart utur brädet blev slagen.
Jag tänkte gå ner i den djupaste vak,
Jag tänkte gå ner i den djupaste vak,
men vatten var aldrig i tiden min sak.

Då grep jag till tärningar, käglor och kort -
mot ödet jag började chocken;
men hur jag än spelte, så var det förgjort:
i första partiet strök rocken.
Jag bums i ett träd ville hänga mig opp,
Jag bums i ett träd ville hänga mig opp,
men ej finns ett rep, som kan bära min kropp.

text: August Blanche (1811-1868)

Lantflickans klagan.
musik: Folklig melodi

Förgäves uppå stigen jag dig att möta går.
Jag lyssnar, ropar och jag lyssnar åter.
Det vädret är som blåser, det böljan är som slår.
Men vännens röst sig intet höra låter.
Se skyarna de gå,
och böljorna de slå!
Så vandra mina tankar och ingen vila få,
förrän jag finner vännen, som jag söker.

En vinter har förflutit - den vintern var mig lång,
jag önskade den mången gång till ända!
Du var i mina drömmar, du var uti min sång,
du var i mina tankar vid min slända.
Men våren återkom
fast grön dock glädjetom.
En annan fått det hjärta som var min egendom.
Jag aldrig därpå tänker utan tårar.

När duvan blivit änka hon sig till freds ej ger,
och hennes hjärtesår kan ingen lisa.
Men döden henne finner, när solen skridit ner,
och sluter hennes kval och klagovisa.
Som hennes domnar av
mitt hjärta med sitt kvav,
och liksom gröna trädets, som fälldes i sin sav,
skall snart mitt unga hjärteblod förstelna.

text: S. J. Hedborn


Vid Siljan är mitt hem.
musik: Traditionell

När drivan smält på Moras strand
och det blev ljus och vår,
då kom jag hit till fjärran land
och grät så mången tår.
Ett år har gått - jag gråter än
och längtar ständigt hem igen
till Siljans sköna strand.
Till Siljans sköna strand.

Nu sol gått ned, nu är det kväll,
men stjärnan blickar än.
Hon blickar glad från himlens päll.
När blir jag glad igen?
Jag varit glad men icke här,
ej detta land min hembygd är.
Vid Siljan är mitt hem.
Vid Siljan är mitt hem.

Det är så långt till hemmets dal,
men tanken flyger dit.
När sommarvinden fläktar sval
han bär en hälsning hit.
Då tänker jag: du varit där,
du varit där min hembygd är
vid Siljans väna strand.
Vid Siljans väna strand.

Jag minns så väl, jag hör det än
hur skogen susar där,
och stugan vår, som stod i den,
nu står i minnet kär.
Hon var så låg men kär ändå,
hon står där blåa böljor slå
vid Siljans gröna strand.
Vid Siljans gröna strand.

Och forsen där som sjöng så glatt,
jag minns det som i går
där nu som förr varenda natt
sin harpa näcken slår.
Där dansa glatt på blommig strand
den älvaring med hand i hand
vid Siljans klara våg.
Vid Siljans klara våg.

Men varför skall jag klaga så?
Min hembygd är ju kvar.
Där stå de än de blommor små
och ekot än ger svar.
Än stå de kvar de höga berg
som äro fosterlandets märg
vid Siljans vackra strand.
Vid Siljans vackra strand.

O, Gud som älskar än de små
och läker hjärtats sår!
Ack, låt mig än en gång få gå
där Siljans bölja slår.
Låt mig ännu en enda gång
få lyssna där till böljans sång -
vid Siljan är mitt hem.
Vid Siljan är mitt hem.

text: Lars Lunell

Vid foten av alpen.
musik: Traditionell

Vid foten av alpen i daldjupets grönska
jag finner så skön både himmel och jord,
har ungdom, har hälsa, har intet att önska
blott sjunger min visa och vallar min hjord.
Men hör jag lavinernas åska
och faller ett snöberg ur skyn,
då komma vi alla i brådska
och skynda tillbaka till byn.

Var morgon en alpros jag fäster i hatten,
och börjar min vandring med staven i hand.
Vid blåögda sjöar med speglande vatten
min hjord hämtar svalka i middagens brand.
Men västen strör rosor på fjällen,
de brinna i purpur och gull.
Då samlar i hyddan oss kvällen
min själ är så lycklig, så full.

Hör fallen de brusa. Det bruset mig söver
men kommer en ovän jag vaknar igen,
och kommer en bergflod så hoppar jag över,
och kommer min älskling så kysser jag den.
Men ack, o var kan han väl vara,
på länge jag såg honom ej.
Du klippa jag ber dig, o svara,
månn han är mig trolös, o nej!

Man talar så mycket om oron och kvalen,
jag känner dem ej, vill blott sjunga och le,
och skulle de också hit komma i dalen
jag klättrar på bergen - det kunna ej de.
Tyst, hörs ej ett alphorn där borta?
Min älskling mig vinkar dit fram.
Med sång vill jag vägen förkorta.
Nu skynden er fort mina lamm!

text: C.W. Böttiger



Morgon mellan fjällen.
musik: E. Hauer

Morgon mellan fjällen,
Klara bäck och flod,
Sorlande mot hällen,
Sjungen: "Gud är god,
Gud är god."

Dagen ser jag bräckas,
fram går ljusets flod,
dalarna, som väckas,
svara: "Gud är god,
Gud är god."

Skogens fåglar sjunga
med ett glättigt mod,
där på kvist de gunga,
kvittra: "Gud är god,
Gud är god."

Själ, vak upp och svara
dem med nyfött mod!
Höj din lovsång klara:
"Gud, vår Gud är god,
Gud är god."

B. E-g  (Efter v. Schmid.)


En månskensnatt på Slottsbacken.
text och musik: Gunnar Wennerberg

Herre min Gud, vad den månen lyser,
se, vilken glans utöver land och stad!
Himlen är klar och var stjärna myser
Vänligt emot oss ner och vinkar glad.

Där flammar Sirius, där Orion,
Där plaskar Svanen i eterns bad.
Herre min Gud, vad den månen lyser,
se vilken glans utöver land och stad!

Högt opp i Slottet varenda ruta
Blixtrar, som vore den en ädelsten.
Tänk dig vid tornet en prins med luta,
fladdrande lockar och charmanta ben!

Och i ett fönster Cecilia Wasa,
bländande skön uti månens sken!   -  
Högt opp i Slottet varenda ruta
blixtrar, som vore den en ädelsten.

Där ligger Parken och Fyris-Slätten,
fet utav fordna kämpars blod och märg;
Sandgropen här, den förfärlige jätten,
Klädd i sin ruskiga och gråa färg;

och mellan lärkträden, just vid Tullen,
gamle perukmakar Rosenberg.
Där ligger Parken och Fyris-Slätten,
fet utav fordna kämpars blod och märg;

Nedanför backen, ja just vid foten,
Badhuset gömmer sig i pilars skygd.
Och utmed ån har du Kungsängsroten,
Islandet därnäst med sin förstadsdygd.

Så Gula ladan och bort mot skogen
Föret, som glittrar, och Danmarks bygd.
Nedanför backen, ja just vid foten,
Badhuset gömmer sig i pilars skygd.

Märk hur den skummande Fyris kastar
silver och pärlor uti Fallet ner;
Leker en stund vid Fördärvet och hastar
se'n till Flottsund, som många andra fler.

Ack, fram till sommarn, i Kvarnen bysatt,
knappt en tår vatten han äger mer!
Märk hur den skummande Fyris kastar
silver och pärlor uti Fallet ner;

Kors, vad den Kraemer är bra för staden!
Han bygger broar och planterar trän.
Längs utmed ån, där du ser Promenaden,
betade fordom några magra fän.

Och där i Hamnen, som förr stod öde,
Undsätts nu hela Uppsala län.
Kors, vad den Kraemer är bra för staden!
Han bygger broar och planterar trän.

Se bakom skyn huru Luna blickar
smäktande i Observatorium in!
Säkert hon tror att vid tuben nickar
någon Endymion med sömnig min.

Kyss honom inte! - Jag känner karlen.
Han tuggar tobak och är ett svin.
Se bakom skyn huru Luna blickar
Smäktande i Observatorium in!

Nå, sådant norrsken! Jag aldrig maken
skådat på många, många Herrans år.
Jo jo, så är det att vara vaken!
Också i tid till sängs jag sällan går.

Se, hur ur Uppsala Gamla Högar
Ståtligt dess flamma mot himlen slår!
Nå, sådant norrsken! Jag aldrig maken
Skådat på många, många Herrans år.

Hög och förklarad i månens strimma
Kyrkan sig reser över träd och hus.
Märk vid dess fot vilken nattlig dimma
Och vid dess spetsar vilket härligt ljus!

Gloria Deo in excelsis!
Nog är det klent här i jordens grus.
Hög och förklarad i månens strimma
Kyrkan sig reser över träd och hus.

Mycket det finnes ännu att skåda,
Om vi på andra sidan slottet gå.
Om ja   -   men som vi ä' trötta båda,
Gömma vi det, ty nu är klockan två.

Tron inte därför, I bleka stjärnor,
Att vi gå hem! - Å nej, tron ej så!
Mycket det finnes ännu att skåda,
Om vi på andra sidan slottet gå.

Var finns en punkt uti Sveriges rike,
Där man om natten har så lycklig lott?
Hellre jag sover i "Stadens dike"
Än uppå bolstrarna i kungens slott.

Nu ska' vi knacka oss in hos Lamby;
Porter så här dags - är det ej gott?
Var finns en punkt uti Sveriges rike,
Der man om natten har så lycklig lott?

Byssan lull.
musik: Traditionell
text: Evert Taube

Byssan lull, koka kittelen full,
där kommer tre vandringsmän på vägen,
byssan lull, koka kittelen full,
där kommer tre vandringsmän på vägen.
Den ene, ack så halt,
den andre, o, så blind,
den tredje han säger alls ingenting.

Byssan lull, koka kittelen full,
på himmelen vandra tre stjärnor,
byssan lull, koka kittelen full.
på himmelen vandra tre stjärnor,
Den ene är så vit,
den andra är så röd,
den tredje är månen den gula.

Byssan lull, koka kittelen full,
där blåser tre vindar på haven,
byssan lull, koka kittelen full,
där blåser tre vindar på haven.
på Stora Ocean,
på Lilla Skagerack
och långt upp i Bottniska viken.

Byssan lull, koka kittelen full,
där segla tre skutor på vågen,
byssan lull, koka kittelen full,
där segla tre skutor på vågen.
Den första är en bark,
den andra är en brigg,
den tredje har så trasiga segel.

Byssan lull, koka kittelen full,
sjökistan har trenne figurer,
byssan lull, koka kittelen full,
sjökistan har trenne figurer.
Den första är vår tro,
den andra är vårt hopp,
den tredje är kärleken den röda.

Byssan lull, koka kittelen full,
tre äro tingen de goda,
byssan lull, koka kittelen full,
tre äro tingen de goda.
Den förste är Gud Far,
den andre är hans Son,
den tredje är god Jungfru Maria.

Den svarta tuppen.
text och musik: José Antonio Sanchez Ferlosio
svensk text: Jacob Branting

Svarta tupp, när Du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
Svarta tupp, när Du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.

Vind, vinden ska föra
bort min sång om jag sagt
vad ingen får höra.
Vind, vad ska vi göra?
Vinden ger jag min sång
som ingen får höra.

Och de möts på en arena
näbb mot näbb mitt för varandra.
Och de möts på en arena
näbb mot näbb mitt för varandra.
Sporre av järn har den ena
men sitt mod äger den andra.
Sporre av järn har den ena
men sitt mod äger den andra.

Vind, vinden ska föra
bort min sång om jag sagt
vad ingen får höra.
Vind, vad ska vi göra?
Vinden ger jag min sång
som ingen får höra.

Svarta tupp, tror Du Du vunnit?
Säg mej vem slipade sporren?
Svarta tupp, tror Du Du vunnit?
Säg mej vem slipade sporren?
Den röda tuppen har aldrig dött
ni möts kanske i morgon.
Den röda tuppen har aldrig dött
ni möts kanske i morgon.

Vind, vinden ska föra
bort min sång om jag sagt
vad ingen får höra.
Vind, vad ska vi göra?
Vinden ger jag min sång
som ingen får höra.

Svarta tupp, tupp svart som natten
snart blir Din tid att förblöda.
Svarta tupp, tupp svart som natten
snart blir Din tid att förblöda.
Den svarta tuppen är stor
men segrar ej över den röda.
Den svarta tuppen är stor
men segrar ej över den röda.

Vind, vinden ska föra
bort min sång om jag sagt
vad ingen får höra.
Vind, vad ska vi göra?
Vinden ger jag min sång
som ingen får höra.

Så ödsligt molnen på fästet gå.
visa från Orsa

Så ödsligt molnen på fästet gå
och månan mellan dem lyser.
De gamla sagor jag tänker på
om gäster nattmörkret hyser.
Mång´ vålnad tycker jag stilla sväva
där skogens tärnor sin bruddräkt väva
på mossig sten.

Kanske en vän i det sköna land
från molnet ner till mig blickar,
och, fästad än av det ljuva band,
som fordom glatt mot mig nickar.
Nog vore roligt som ängel fara
så fri och glad i de rymder klara
och se hit ner.

Café Cosmopolite.
text och musik: Gunnar Turesson

Ett litet café i ett Klara-kvarter
jag ägnar en egen ballad.
En jordglob i fönstret i minnet jag ser
samt flaggor i vänlig parad.
På skyltfönstret läste man Cosmopolite
och sorglös var gästen och glad,
och billigt var kaffet och även kredit
beviljades oss som gick dit.

Och redan i dörren så kunde man se
- konstnärernas eget café.
Ferlin läste dikter, och X:et breve
han skissade upp en croquis
och Manus, bohemen, som ofta var me´
han gjorde en stillsam entré.
Det var något visst, ja, jag säger väl de´
över Cosmopolite´ café.

All världens problem blev lösta en gång
på Cosmopolite café.
Där kunde man lära av storstadens sång
att hårdaste hjärtan kan le.
Och sitter man ensam på tåg och kupé
man minns Cosmopolite café.
Ej underligt då om ni alla rycks me
i min visa om detta café.

Ja, allt detta hände nån gång trettiotre
på Cosmopolite café.
Till slut blev vår skara en societé
- a la Cosmopolite café.
Sen stängdes ju dörren och skylten togs ned
- då grät Cosmopolite café.
Men kvar lever minnet för oss som var med
- på Cosmopolite café.

Jag väntar.
musik: Gunnar Turesson

Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida
den käraste, den käraste med ögon blå.

Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma
och drömde om ett skälvande gäckande skratt,
jag trodde jag såg den mest älskade komma
genom skogen, över hedarna en snötung natt.

Glatt ville jag min drömda på händerna bära
genom snåren dit bort där min koja står,
och höja ett jublande rop mot den kära.
Välkommen du, som väntats i ensamma år.

Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
medan skogarna sjunga och skyarna gå.
Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida -
den käraste, den käraste med ögon blå.

Lustvin dansar en Gavott med de fem sinnena.
musik: Gustaf Düben

(Synen:)
Ingen må mig det förneka, att jag vackert älska må:
Vackra rosor, vackra liljor leker ögat gärna på.
Vackra seder gör jag heder
vackra later vackra dater,
vacker fågel, vacker fjäder,
vacker flicka, vackra kläder.

(Hörseln:)
Ingen må mig det förneka, att jag lustigt älska må,
lustig sång och lustig skämtan, lyda örat gärna på.
Frisk trumpeta, puka, trumma,
lustigt om min öron brumma,
Klav-cymbol, fiol och luta
må jag stundom ej förskjuta.

(Smaken:)
Ingen må mig det förneka, att jag ljuvligt älska må,
ljuvlig mat och ljuva drycker, leker tungan gärna på.
Kokat, lagat, stekt och sudit,
har mig aldrig än motbjudit,
ljuvligt vin därpå att taga,
kan min maga ock fördraga.

(Lukten:)
Ingen må mig det förneka, att jag vällukt älska må
vällukt hjärt´ och hjärna stryker, friskar mod och blod också.
Olivan, jasmin och ambra
friskar opp min kist- och kambrar;
Rosen-Benzoe-tinctura,
hand och kinder livligt skura.

(Känseln:)
Ingen må mig det förneka, att jag kärligt älska må;
kärlig lek och kärlig skämtan, siktar all natur uppå:
lärkekirr och duveputter,
tuppeknorr och orrekutter,
går dock äntlig ut därpå,
att hanen hönan nalkas må.

text: Samuel Columbus

Titanics undergång. 
(14 april 1912)
melodi: Skeppet Skuldas undergång.
text: Nils Lindström 19 april 1912.

En fruktansvärd olycka är ämnet för min sång,
som jag för allmänheten nu kväder denna gång,
och därför sorgens toner det endast kan väl bli
då ännu det genljuder av nöd och ångestskri.

Titanic är ej mera, det funnit har sin grav
med sina ombordvarande på det vida hav.
En bubbla knappast synes där virveln mäktigt sjöd
som bringade åt tusen en så oväntad död.

Titanic, jättebåten så majestätiskt stor
har allting så förstklassigt, på säkerhet man tror,
och då den lugnt och ståtligt därför nu lämnat land
den inger tillförsikt och ej fruktan minsta grand.

Sin första tur den gjorde på havets blåa våg,
och kapten Smith så stolt på sitt vackra fartyg såg.
Han tänkte, segervisst ska den plöja böljan blå
och trotsa alla hinder och målet snarast nå.

Men så stod det ej skrivet i ödets stora bok,
och så den stora farten var kanske ej så klok.
Kaptenen ville visa om kampen dock blev hård
Titanic vore mäktig att slå ett stort rekord.

Men ack, naturens makter ej någon trotsa kan,
Titanic aldrig målet för första resan hann.
Ett isberg kom i vägen och snart låg Titanic
så redlös där på vågen i ramponerat skick.

Och ifrån tusen strupar nu höres ack och ve
och ingen kunde räddning i villervallan se.
Fast man till räddningsbåtarna raskt och manligt tog
så de till tvenne tusende mänskor ej förslog.

Men trådlös telegraf var nu ett välsignat ting
och nödrop ifrån Titanic spredos vitt omkring.
Och många andra fartyg till hjälp nu skyndade
men just på grund av avståndet hjälp ej kunde ge.

Kapten och officerarna gjorde dock sin plikt
och lyda dem vid sådant tillfälle är av vikt.
Så många som var möjligt att rädda livet på
av kvinnor och av barn nu i båtar fingo gå.

Carpathia det blev först förunnat komma fram
och att här hjälp behövdes man tydligt ock förnam.
Och många hundra räddades från att gå i kvav
men ack, så gingo tusen i en för tidig grav.

Gråt mänskobarn vid tanken på denna katastrof
och glöm ej åt försynen att ägna tack och lov
för det en bror, en syster, en moder och en far
ej med ombord på Titanics första resa var.



Fredssång.

Varför skola mänskor strida,
varför skall det flyta blod.
Varför skall så många lida
blott för någras yvesmod.
Friden är och skall väl bli
livets högsta poesi.
Friden är och skall väl bli
livets högsta poesi.

Alla äro vi ju lika
födda utav samma ätt.
Både fattiga och rika
ha vi samma mänskorätt.
Varför skall den starke då
så den svage nederslå.
Varför skall den starke då
så den svage nederslå.

Varför skilja man från maka,
varför taga moders stöd.
Varför skall de små försaka,
blott för kriget dagligt bröd.
Läggen nu all vapnen ned,
låt oss njuta evig fred.
Läggen nu all vapnen ned,
låt oss njuta evig fred.

Ungdomsåren äro korta
man bör räkna var minut.
När de en gång äro borta,
är det ock med glädjen slut.
Vilka minnen lär ni få,
när ni en gång bliva grå.
Vilka minnen lär ni få,
när ni en gång bliva grå.



(Bland träden i Fridas faders täppa iakttager han
utanför fönstren, en middagsrast på våren, hur Frida,
som erhållit ledighet för vårstädning, rastlös
sysslar i hemmet. - Invärtes kärlekshymn.)



Frida i vårstädningen.
text och musik: Birger Sjöberg


Något ljuvt och änglaaktigt skiner
omkring Fridas huvud, medge det!
Särskilt när bak vårens blomgardiner
kring hon går med små och lätta fjät.
Icke något språng, som slår och skallar;
fint, likt suset i en vass hon lopp.
Ändå står ej Frida, vad man kallar,
på vår samhällssteges högsta topp.

Hur hon i sin gärning så kan vara,
denna gärning, kall och praktiskt lagd,
Vetenskapen söka må förklara,
då jag själv står kärleksfullt försagd.
Springa kring med vattenfyllda käril,
torka prismorna kring lampans rand,
ändå bära sken av blom och fjäril,
av en våg, som glittrar vid sin strand.

Fönstrets vadd hon hastigt låter fara,
andas rutan klar i denna stund,
för att strax därpå med händer snara
gnida kopparkrukans matta rund.
"Karl den tolftes likfärds" alla kanter
putsar hon vid bostons glada sång.
Ljuvt nog vore för de blå drabanter,
om de kände handens mjuka gång.

Medan vårens blåstar glada dirra
uti takets telefontrådssträng,
byråns katt utav porslin ses stirra
tankfullt ned på Fridas spring och fläng.
Nu min ängels hand med hammarn bankar
broderiet fast vid lätta dån:
"Lägg inunder tröskeln tunga tankar
och din hatt och stav i stuguvrån".

Ej med bitterhet om livets lotter
talar jag med kärleksrösten min,
men jag jämför Rådmans milda dotter
tryggt med Frida, så till sätt som sinn.
Sade härskaren i frack och orden:
"Tag Astrea du, min dotter fin",
flydde jag till Frida in på gården,
där hon jagar mal bakom gardin.

Vardags vind vid hennes ruta viner,
vardags damm står tätt i hennes fjät,
ändå något änglaaktigt skiner
omkring Fridas huvud, medge det!
Där hon syns bland spannar och bland pallar,
kungligt strålar hon vid rök och dropp.
Ändå står ej Frida, vad man kallar,
på vår samhällssteges högsta topp.

Saltsjöbadsbanevisan
text: tryckt i Stockholm hos G. Walfrid Wilhelmsson 1892.
melodi: Sandals kanon

En bana det bygges direkt i från staden
bland bergen den slingrar sig till Saltsjöbaden
en holme i sjön där noblessen ska bo
från sorger befriad, i vila och ro.

Där finfina villor i massa skall byggas
av lummiga träden så härligt beskyggas
och därtill ett ståtligt och grant schweizeri
och allt som kan höra till finsmakeri.

Men slaven som trälar och sliter på banan
med nödens insegel instämplat på pannan
åt honom man kastar ett ben utan kött
sen alla hans krafter i träldom förblött.

I berg, uti kärr, uti skog och på fält
att arbeta väldigt, man slaven har ställt.
Hans pengar blir nog ej förtärda av rost
och sill och potatis det heter hans kost.

Åt honom ges även hotell - nej, baracker
man handlar mot folket som riktiga brackor,
och bädden den är litet ris i en lår
och väder och vind genom väggarna går.

Mång´ fader med hustru och barn in i staden
som tvingats till banan, ut till Saltsjöbaden
med smärta får se sin familj lida nöd
när han själv ej mäktar förtjäna till bröd.

Det pekar åt häcklefjäll, bästa kamrater
skall alltid det offras åt guldets magnater
och byggas och slita åt dessa till skänks?
Fy katten, för sådant en var måtte skäms!

Skall alltid vår ställning i världen förbliva
den samma som nu? Jag då hellre vill bliva
en gäst uppå holmen vid Mälarens strand
än knoga vid banan i gråsten och sand!

Nej upp "rallebusar", vår ställning förbättra
ej dryga magnater oss längre må fjättra!
Betalt för vår möda vi endast begär
så pass att vi slippa att svälta så här.

Se vilken kontrast mellan herren och slaven
i ett är det likhet, de mötas i graven.
Men en tar det feta, den andra får svält.
Jag tror tag mig hin det är dåligt beställt.

Arbetslös.
text: Henrik Menander
musik: W Ringstrand

Det fryser, det fryser, båd´ nätter och dagar,
och snöstormen fram genom gatorna jagar,
och slädtravar´n frustar, och bjällorna klinga,
så muntert, som funnes av sorger slätt inga.

Jo vänta - bakgårdens mörkaste nästen,
är likbleka döden den härjande gästen.
Tätt följer han arbetslösheten i spåren,
och kastar uthunhgrade offren på båren.

Jag såg på min vandring hur bodarna stråla,
hur tyger och kläder i överflöd pråla.
Jag fick endast lov, att kort blicka till färgen,
Fast kölden mig skar genom benen och märgen.

Och mat såg jag även, nog av till att mätta
mång´ tusende munnar - men ej av allt detta
en bit fanns för mig - det är blott för de rika,
de arma få svälta, så tarmarna skrika.

Det fryser, det fryser, båd´ nätter och dagar,
och snöstormen fram genom gatorna jagar.
Var timma som ilar förvärras blott nöden,
den enda som nu sig förbarmar är - Döden.

Folkliv på Slätten.
text: ur Söndags-Nisse 25 maj 1879
melodi: Å jänta å ja

Djurgården, i sin glittrande skrud,
visar sig ackurat som en brud.
Med om förtjusning vittnande ljud
tittas på toaletten.
Älskogskrank blir man, hjärtan i brand,
svärma på Djurgårdsbrunnsvikens strand.
En vacker kväll förtroliga band
knytas så flinkt på Slätten.

Tillhåll den är för glädje och lust,
nordmannakraft och färsk-ölets must.
Kasperteaterns bittra förlust
dränkes i buskaskvätten.
Hej, vad på söndagskväll leves glatt,
se vilket vimmel, hör vilka skratt,
kring positivets apa, besatt
livad publik på Slätten.

Roligt man har på tusende sätt,
och Lyckans stjärna hon är recett.
Brunstekta mör med rosig schalett
trängas att få biljetten.
Hurtigt han står på näsan, jonglör´n.
och hennes nåd med näsa av örn
från ekipagets svällande hörn
nådigt ser ned på Slätten.

Glädjens, go´ vänner, nu lite var,
schåare, som i gräset sig drar,
kokerska, med sin blåa husar,
glada gesäll på sprätten.
Grånade buss som linkar så matt,
gast i kavaj och blanklädershatt,
glädjens för ingen lyckades att
dräpa er fröjd på Slätten.

Friden på krogar, nu som förut,
störs av det infernaliska tjut,
surmulna titta krögarna ut,
harmas åt oförrätten.
Men en bekransad, odödlig kund
står på balkongen till Gröna Lund,
ser med olympiskt löje kring mund
folklivet ut på Slätten.

Lilla vackra Anna

Lilla vackra Anna om du vill
höra mig med själ och hjärta till.
Jag är öm och trogen
och till kärlek mogen,
tycker om att vara jäv och gill.

Minns du hur vi lekte alla dar,
smekade varann som mor och far.
Redde ler med handen,
byggde hus i sanden.
Ack, hur lätt och lustigt livet var.

Men den glada tiden snart försvann.
Jag fick lära tröska och du spann.
Du gick vall i skogen
och jag körde plogen
mera sällan sågo vi varann.

Blott när sommarn stod i blomsterkrans
och när julen bjöd oss upp till dans,
kunde vi få råkas,
rodna, le och språkas.
Aldrig någon större glädje fanns.

Lilla Anna, snart flyr dagen bort
livet har blott en och den är kort.
Liksom spån i strömmen
som en bild i drömmen
hastar människan till en bättre ort.

Snälla Anna, när Gud skapte dig,
tänkte han helt visst i nåd på mig.
Kom att ja mig giva
och min maka bliva
så ska det bli ljust på livets stig.

I en liten stuga ska vi bo
leva med varann i fred och ro.
Lära barnen kära
Gud och kungen ära
det ska bli så roligt må du tro

Röda kinder, stora ögon blå,
vackra händer, nätta fötter små.
Rund och vit om armen,
blommig full i barmen
Det ska bli nånting att titta på.

Sist vi följas åt till himmelen,
råka far och mor på nytt igen,
bliva åter unga,
börja åter sjunga,
kärleken är livets bästa vän.




Visan om den sköna konstberiderskan ELVIRA MADIGANS kärlek och grymma död.
musik:traditionell text: J. L. Saxon

Sorgerliga saker hända
Än i våra dar minsann,
Sorgerligast är dock denna -
Den om fröken Madigan.

Vacker var hon som en ängel:
Ögon blå och kind så röd,
Smärt om livet som en stängel;
Men hon fick en grymmer död.

När hon dansade på lina
Lik en liten lärka glad,
Hördes bifallsropen vina
Ifrån fyllda bänkars rad.

Så kom greve löjtnant Sparre,
Vacker var han, utav börd,
Ögon lyste, hjärtan darre,
Och hans kärleksbön blev hörd.

Greve Sparre han var gifter,
Barn och maka hade han,
Men från dessa han nu rymde,
Med Elvira Madigan.

Så till Danmark styrdes färden.
Men det tog ett sorgerligt slut,
Ty långt ut i vida världen
Tänkte de att slå sig ut.

Men se slut var deras pengar,
Ingenting att leva av!
För att undgå ödet stränga
Bygga de sitt bo i grav.

Och pistolen full av smärta
Greven tar och sikte tog
Mot Elviras unga hjärta:
Knappt hon andas, förr´n hon dog.

Ack mig hör, Ni ungdomsglada,
Tänk på dem och sen Er för
Att Ni ej i blod få bada
Ni ock en gång, förr´n Ni dör!


Ester
(Så bister, kall sveper nordanvinden.)
melodi: Det är så ljuvt att i syskonringen... Svenska Missionsförbundets sångbok

Så bister, kall sveper nordanvinden
om stuguknuten den sena kväll.
I stugan sitter så blek om kinden
en liten flicka vid spisens häll.
Den bleka hyn och de tärda dragen
de vittna tydligt om sjukdom, nöd,
och hennes pappa har hela dagen
för krogen glömt skaffa barnen bröd.

I kalla stugan vid fönstret sitter
bror Axel skådande upp mot skyn,
och minnets  hägring, än ljuv än bitter
omväxlar snabbt för hans inre syn.
Fast tåren skymmer hans blick han sjunger:
Gråt icke Ester, min syster snäll.
Snart kommer pappa och då vår hunger
skall fly sin kos, vi få mat i kväll.

Men minns du Axel när mamma levde
hur annorlunda det var mot nu.
I kalla stugan vi ej behövde
på pappa vänta, men kära du
lyft upp mig sätt mig vid fönstret neder,
jag vill så gärna mot himlen se.
Där aftonstjärnan hon blickar neder
kanhända mamma vill mot mig le.

Så mamma gjorde, jag minns så gärna
när hon om kvällen mig sjöng till sömns.
Men titta Axel där föll en stjärna,
hon sade ofta min mamma ömt,
att när en stjärna från himlen faller
en själ får flytta till himlen opp.
När jag till slutet går hem då faller
väl ock en stjärna utur sitt lopp.

Men låt mig bror i din famn få vila,
det är så kallt och jag är så trött.
Och Axel tager sin syster lilla,
uti hans armar hon slumrar ren,
Han sitter tyst liksom för att vakta
och gungar syster som slumrar ren,
mot himlen blickar, då faller sakta
en stjärna ner ifrån himmelen.

En liten stjärna, så sade Ester,
skall falla när jag går hem till Gud.
Så tänkte Axel och skådar efter,
och lilla syster har ren fått bud.
Se ögat brustet och bleka kinden
ej mera fåras av sorgens tår.
Ej mera isas av kalla vinden,
förklarad Ester för tronen står.

Den grymme fadern från krogen kommer,
får se sin älskling ren kall och död.
Då i hans själ väcktes verklig ånger,
till Jesus flydde han i sin nöd.
Nu aldrig mer han på krogen sitter
men ofta böjd mot sin vandrinsstav,
av ånger fäller han tåren bitter
vid enkla korset på Esters grav.

Hon, omedveten därom, fick vara
en missionär som från syndens stig
den arme drinkarn fick återföra.
Men kära, vem skall få föra dig?
Du som i lustarnas land vill dröja,
se Jesus klappar på hjärtats dörr.
Ack öppna, skynda för Gud dig böja,
du ångra skall att det ej skett förr.

Gällivarevisan.

I Gällivaras trakter jag knogat mången gång.
Och uti bergets schakter jag borrat dagen lång.
Där kölden många gånger var förti grader kall,
och stormens hemska sånger mot fönsterrutan small.

Ibland, men icke sällan, då reser vi till stan.
Då blir det ljud i skällan, då dricks till andra dan.
Och så går hela vickan i rus på samma sätt,
tills alla mynt i fickan har sprungit rätt och slätt.

Jag minns så väl den kvällen, jag sist i staden var.
Jag fria till mamsellen, tills jag fick stanna kvar.
Nu friar jag ej mera, nu friar hon till mig,
för här finns flickor flera, kan jag försäkra dig.

Att fria till en flicka, som står uppå en krog,
det kännes på vår ficka, jag detta vet vi nog.
Men vad gör det till saken, ty flickor, vin och sång,
kan hålla rallarn vaken, ja hela natten lång.

Men nordens möar tycka, ju bäst om rallare,
för de förtroligt trycka sin själs utkorade.
Ty rallaren är glader, han sorgen slår ihjäl,
han drillar sina spader och är en livad själ.



Goodtemplarmarsch. 
text och musik: Albert Engström och Nalle Halldén 

Som en majdag så skön, såsom solen så varm 
Så är svenska goodtemplarens klappande barm. 
Blott för Gud och för folk och för fädernesland 
Är hans liv, är hans mål, är hans önskningars brand. 
Fri och varm 
Är hans hjärtehåg. 
Krossa drinkarens bojor båd fjärran och när. 
Må det klinga ljuvt 
Uti nordens tjäll: 
Varken brännvin, ej öl, alkohol av nå´n färg. 



Kväsarvalsen.
Text och musik: Arthur Högstedt

En kvanting träder i salen in
för att fröjda med fjällan sin,
och alla rynkor bli glada i håg,
ty stunsigare kvanting man sällan såg.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben sig sakta i salen rör,
tar av sig lörpan från lockigt skör,
stoppar den ner ut i lomman sin,
tar ett tag i daljan och gör sig fin.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben går efter väggen kring,
träffar sin fjälla i rynkornas ring,
släcker harsset å spottar ett tag,
tjänare A´gusta, godda´, goddag.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Två armar hon lägger kring grabbens hals
för att fröjda med honom i vals,
två kardor han lägger på henne då,
å stilit å kväsit de börjar gå.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Med huvud mot huvud och bröst mot bröst
han viskar åt henne med kärlekens röst,
ej bussigare fjälla än dig jag får,
och så i en cirkel det hela går.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.


I låga ryttartorpet.
text: Wilhelm von Braun

I låga ryttartorpet vid höga Hunneberg
där satt en ensam kvinna. Som snö var kindens färg,
och tåren föll på linet på vilket tungt hon spann
när långsamt uti spisen den råa veden brann.

Med förklädsnibben trasig hon emot ögat tog.
Visst är det tio år sen min Ola från mig drog
uti den polska fejden, men ej ett enda ord
jag hört av honom sedan, visst ligger han i jord.

Visst är han från mig tagen med kulor eller järn
och borta är min glädje, min stolthet och mitt värn,
och gossen som vi hade när han for hemifrå´,
den haver Herren tagit, ack jag väl gråta må.

Att sitta övergiven år ut och in som jag
det är att långsamt krossas av ödets hårda slag.
Jag redan är förgråten och bruten är min kraft
och liten är den glädje som jag av livet haft.

Ett år vi levat samman, blott ett när kriget kom
och uti evig ängslan min glädje byttes om.
Var natt i mina drömmar han blodig för mig stod,
och sedan dog den lille, rå svek mig allt mitt mod.

Dock höll mig hoppet uppe i flera vintrar än.
Jag trodde att jag skulle få återse min vän.
Det talades om segrar som unge kungen vann,
att freden skulle komma, så tänkte jag ibland.

Men freden kom dock aldrig, ej hälsning eller bud.
Kanhända att han lever och har mig glömt. O Gud!
Den tanken var mig bitter och outhärdelig,
om bergen ville rasa och falla över mig.

Så kvad den arma Elin en bister vinterkväll
och såg sig om bedrövad uti sitt lugna tjäll.
Då hördes steg därute. Hon knappt sig resa hann
förrän i stugan träder en ståtlig riddersman.

Godafton, så han sade, godafton och Guds fred!
Jag kommit har i skogen ifrån den rätta led,
och tröttnat har min gångare. I lånar mig väl hus
och låter mig få sova hos er till dagens ljus.

Förvånad hörde Elin den granne herrens ord.
Jag är en fattig kvinna och ensam på vår jord.
Har ingenting att bjuda en så förnämer gäst.
Behöves inte heller, blott foder åt min häst.

Jag foder har tillräckligt sen vargen rev min ko.
En sådan ståtlig herre man ej om ont kan tro.
Jag vågar därför bjuda ers nåd att sitta ner
men jag går ut en vändning och efter hästen ser.

Bliv kvar min goda kvinna, det har jag redan gjort,
ty utan lov en krigsman tar för sig på var ort.
Ni kommer då från kriget, bröt Elin häftigt ut.
Det gör jag raka vägen, nu är det äntligt slut.

Om annat låt oss tala, jag är på kriget mätt,
här har ni ganska trevligt, här är så fint och nätt.
Och själv i bästa åren, det synes att ni är,
hur kommer det sig då att ni ensam sitter här?

Det är väl Herrens vilja, hans lag men icke min,
ty hårt jag blivit prövad och sorgset är mitt sinn.
Min man gått ut i kriget och säkert är han död.
Jag har ej hört det minsta av honom i min nöd.

Man bör ej tro det värsta, var riddersmannens svar,
och har han även fallit så finns det männer kvar.
En kvinna som en krigsman bör taga sig för sed
att för det första gifta sig och göra klart besked.

För Guds skull, käre herre, ack tala inte så.
Min Ola vill jag trogen igenom livet gå.
Men om sin egen trohet mot eder Ola bröt?
Då vill jag dö min herre, och rösten Elin tröt.

Gråt ej, sa riddersmannen med en förändrad ton
vad tjänster han förrättat vid Liljehöks skvadron.
Som ryttare benämndes han ävenledes Lod,
den karlen vill jag minnas, det var en man med mod.

På mina knän jag beder, välsignade ers nåd,
vet ni om honom mera. Ack ja, ett tappert dåd,
som uti Sveriges hävder kanhända får ett rum.
Han räddade sin konung i träffningen vid Stumm.

Förvissad jag mig känner och vet att det är så.
En blixt därvid sågs lysa ur Elins ögon blå.
Ja, har han räddat kungen då behöves mig ej gråt,
han har mig varit trogen, min Ola mig förlåt.

Det gör han av allt hjärta, skrek riddersmannen båld
och slöt den arma kvinnan intill sitt bröst av stål.
Du är en ärlig kvinna och åt mig allt för god
fast av din Ola blivit ryttmästar Silverlod.


Sakta vi gå genom stan
text: Beppe Wolgers
Melodi: Walkin' my Baby Back Home

Åh, det är skönt när mitt Stockholm är grönt
sakta gå hem genom stan.
En kyss och sen går man sakta igen,
sakta en tur genom stan.

Åh, det är natt och på avstånd hörs skratt
när man går hem genom stan.
En doft av hö från nån ljuv skärgårdsö
smyger sig tyst in till stan.

Precis som din arm, så lätt och så varm
känns sommarens vind mot min kind.
Och natten står still, den finns inte till,
en tystnad, en skugga, en vind.

Den är så kort och den glider tyst bort
när trastarna vaknar i stan.
Klockan är två, hela himlen är blå,
sakta vi gå genom stan.

Sakta hitåt ror en man i sin båt
stannar och ser på en svan.
Allt är tyst och jag tiger, nyss kysst.
Sakta vi går genom stan.

På Västerbron i den himmelska ron
en spårvagn går ensam och tom.
Alla hus målar natten i ljus
hemligt går träden i blom.

Här bor en miljon, säg hör de den ton
som Stockholm nu spelar för dem?
De far härifrån, långt bort härifrån,
men Stockholm det är ju vårt hem.

Vart vi än går vet att Stockholm har vår
när vi går hem genom stan.
Här går vi med en tyst melodi
ensamma i hela stan.

Så stannar vi till vid fåglarnas drill,
vi känner en doft av viol.
Och glada vi hör en jublande kör;
snart stiger en gnistrande sol.

Åh, det är skönt när mitt Stockholm är grönt
sakta vi gå genom stan.
En kyss och sen vandra sakta igen
Sakta vi går genom stan.


Sandals kanon.
text: Frans Hodell ur lustspelet "Andersson, Pettersson och Lundström"

En ynkelig visa jag önskar att sjunga,
med ande och själ, och med kropp och med tunga,
med hjärta och strupe, med hals och med ton,
om en, som blev tokig i Sandals kanon.

Det var just en flicka som bodde på Söder,
hon mistat båd´ fader och moder och bröder,
för alla var gångna till himmelens zon,
precis som åt fanders med Sandals kanon.

Och flickan på Söder, hon hette Fredrika,
och plägade ofta i Dagbladet kika.
En dag var hon inne hos hökarn i bo´n,
och då fick hon läsa om Sandals kanon.

Hon läste, att den som sig ville begiva
till Danviken skulle ett slughuvud bliva,
om blott man sig ställde och titta på bron,
på båten, som sprängdes av Sandals kanon.

Och flickan satt på sig den sötaste minen,
och koftan och kjolen och så krinolinen.
Till Danviken tog hon sig sedan motion,
men såg varken båt eller Sandals kanon.

Si saken var den, att mitt oppe i ståten
så kom själva Fan och satt sig i båten.
Och folket just därför i land måste ro´n,
sen gåvo de tusan i Sandals kanon.

När detta var gjort, börja mängden att hurra,
och sedan så gick det precis som en snurra.
Att bära framåt uti likprocession,
Hin Håle och båten och Sandals kanon.

Men flickan hon stannade vid hospitalet,
det var ju naturligt, när allt var så galet.
Och ännu så står hon och tittar från bron,
men slug blir hon aldrig på Sandals kanon.

Och denna här visan en smed haver diktat,
som uti polisen för oljud har pliktat,
för när han var ute och såg på kanon,
så var han på kulan, den dumme kalkon.


Socialisternas marsch.
Orginaltext på danska: Ulrik P. Overby
Svensk text: Johan Lindström Saxon
Musik: Joseph Rasmussen

Snart dagas det bröder! Se östern i guld.
Till arbete låtom oss gå!
Vi fattiga äga ej skydd eller huld.
På jorden knappt leva vi få.
Man kringskär vår frihet, förminskar vårt bröd.
Till arbetet, liv eller död.

Årtusendens ok på vår skuldra blev lagt.
Vi buro det tyst i vår nöd.
Men äro vi mängden så vare det sagt:
"Vi fordra vårt dagliga bröd!"
Och eniga gå vi i lust och i nöd.
Till arbetet, liv eller död.

Att bliva, så andligt som kroppsligen, träl,
den växande släkt fostras opp
och därför så ofta är mörkt i dess själ
och släckt varje glädje och hopp.
Ty lyckan förvissnar vid bristen på bröd.
Till arbetet, liv eller död.

Vår härd är så kall och vårt hem blott ett hål,
för armod och tvedräkt en hamn.
Och sedan man brutit vår viljekrafts stål,
så kastar man smuts på vårt namn.
Och lämnas blott hatets förbrännande glöd.
Till arbetet, liv eller död.

De rike de gödas med arbetarsvett
och prästerna ge oss ett hem
då slutligt vi stupat - ett helvete hett -
om icke vi offra åt dem.
Vi bygga en guldgrav, tyranner! För bröd.
Till arbetet, liv eller död.

Det knakar i samhällets fogar och band.
Låt falla vad icke kan stå!
Men räck mig, o broder, din trofasta hand
förinnan i nöd vi förgå.
En fästning vi bygga till värn i vår nöd.
Till arbetet, liv eller död.

Översättningen publicerades i Socialdemokraten 5 november 1885.


Stockholmsflickan.
okänd författare
musik: Harry Dacre melodi: Isabella

Jag åt en flicka min dyrkan ger,
Stockholmsflickan,
henne i handling och ord tillber.
tjusande Stockholmstös.
Hon är bedårande på allt vis,
tjusande Stockholmsbarn,
Anna, Maria, Kristin, Lovis,
fångat mig i sitt garn.

Stockholmsflicka,
Du är ett troll, förlåt!
Som kan blicka
genom min redingote
in i mitt hjärtas gömma...
Jag dig aldrig kan förglömma.
Du är så nätt
och så kokett
och så lätt som en efterrätt...

Bara en skymt av din runda vad,
Stockholmsflicka,
gör mig så innerligt nöjd och glad,
tjusande Stockholmstös.
Bara du lyfter på kjolens flik
framför mig på trottoarn,
får jag ett anfall av kärlekskolik,
tjusande Stockholmsbarn.

Stockholmsflicka,
Du är ett troll, förlåt!
Som kan blicka
genom min redingote
in i mitt hjärtas gömma...
Jag dig aldrig kan förglömma.
Du är så nätt
och så kokett
och så lätt som en efterrätt...

Jag vet en chic gammal diplomat,
Soto Maijor,
representant för en gammal stat,
ingen tamburmajor.
Med alla flickor på varietén
samförstådd och intim,
alltid den tvättäkta koryfén
de l´ancien régime.

Soto Maijor,
Allas vår doyen,
Soto Maijor,
Det är en bra refräng.
Du, som våra små bebéer
bruka´se på små supéer.
En sådan markis
och portugis
finns det knappast uti Paris.

sista versen sjunga flickorna


Värnamovisan.
text: Algot Fogelberg och Arvid Lindström
musik: Traditionell

Jag sjunger till positivets toner
En sång om kärlekens ljuva zoner,
En sång om kärlek och hopp och tro
I Apladalen i Värnamo.

Det var en yngling som hette Petter,
Från Västbo socken, Hult gården heter:
Han svarvar pinnar, det må ni tro
På stolfabriken i Värnamo.

En afton gick han till gröna lunden,
Att promenera i aftonstunden,
Han gick sen solen sig lagt till ro
Till Apladalen i Värnamo.

På vägen mötte han en vacker flicka,
Som kärleksfullt uppå honom blicka!
Han lyft´ på hatten och sa: Månntro
Är fröken hemma i Värnamo?

Ack nej i Östbo där är jag hemma,
Min far är bonde, mitt namn är Emma.
Jag ämnar här blott en tid att bo
Och lära sy uti Värnamo.

Då bjöd han henne helt artigt armen.
Från deras hjärtan i ungdomsbarmen
Nu byggde Amor helt snabbt en bro
I Apladalen i Värnamo.

Och nu sa Petter: Min flicka rara!
Säg vill du ja på min fråga svara?
Säg, vill du svära mig evig tro
I Apladalen i Värnamo?

Ack ja, sa Emma: Min Petter kära
Att dig tillhöra det vill jag svära,
Till hösten kunna vi sätta bo
I Apladalen i Värnamo.

De sutto ännu i många timmar;
På sällhetsvågor snart Petter simmar.
Han var så glad, så han ropte: Tjo!
I Apladalen i Värnamo.

Men hem till Östbo hon styrde färden
Och glömde sedan där ut´ i världen
Att Petter hon svurit evig tro
I Apladalen i Värnamo.

Med sorg i hjärtat och dystra tankar
Då till Amerikat Petter vankar
Han suckar ofta: How do you do
I Apladalen i Värnamo?

Därför I gossar här uti salen,
Ta´n er tillvara för kärlekskvalen,
Ty vet att falskhet kan även bo
I kvinnohjärtan i Värnamo.

Ungkarlsvisan.
text och musik: Ruben Nilsson

Ja en ungkarl ä lycklig å fri!
Ingen människa lägger sej i
om han går på visiter
å andra inviter.
Han köper sin liter
å ger blanka fasen i allt hyckleri.
Ja en ungkarl ä lycklig å fri!

De ä fridfullt å lugnt ve hans bord.
Aldrig hör han ett ovänligt ord.
Ingen fruga som pratar
å grälar å gnatar
å tjatar å tjatar
om mat å om pengar å himmel å jord!
Nej, en ungkarl har lugnt ve sitt bord.

Han kan ta sej en tår om han vill.
Ja, han kommer å går som han vill.
Å i flickornas skara
där blinkar han bara
till Lisa å Klara
å allt va dom heter så hajar dom till!
Ja, en ungkarl han får som han vill!

Tänk så lugnt han ska ha kring sin säng
när han gnolar sin sista refräng.
Inga tårar ska fällas
å droppas å drällas.
De ska bara kvällas.
Så tyst som när frosten tar blomman på äng
ska han somna så lugnt i sin säng.

Kanske far han till himlen! Jaha!
För där ska dom ju ha det så bra!
Men när portvakten ser´en
så motar han ner´en
från trappan å ber´en
att dra rakt åt fanders, för de ska han ha
bara för att han haft´et så bra.



Som en eld och som ett väder.
skillingtryck 1794.

Som en eld och som ett väder,
som en tanke som en dröm,
som en bro av tunna bräder
brytes av den minsta ström,
som en brand bland spån och stickor,
som en gnista ibland krut,
så är kärleken hos flickor:
tändes snart, men slocknar ut.

Som en ek på klippan rotad,
som en jude i sin tro,
som en vall av böljan hotad,
som en tärna på en bro,
som en lönn som riset sparar
och som Noak i sin ark,
så är kärleken hos karlar:
tändes sent, men brinner stark.

Som ett skepp förutan segel,
som en brandvakt utan sax,
som en penning utan prägel,
som en bistock utan vax,
som en krog, där ej finns dricka,
som en fästmö utan ring,
så är gossen utan flicka:
usel och ett ömkligt ting.

Som en herre utan pengar,
som en trädgård utan frukt,
som fiolen utan strängar,
som en blomma utan lukt,
som en väg som var man känner,
där som inte färdas fås,
så är flickor utan männer:
svaga käril, ja gunås!



Soldatsång
melodi: Den tappre Landsoldat
text: Ture Nerman

Det brinner över jord.
Ur söder och ur nord
står skriet  högt mot himmelen av fasor och av mord.
Vem vänder väl igen
till barn och hjärtevän
från äng och flod som druckit blod av millioner män?
Men mitt ur våldets hopar
vad höjes där för ljud?
Vem är det väl som ropar
den nya dagens bud?
Kamrater, hörde ni
vår lösen: myteri!
Hurra! Hurra! Hurra!

Först binder man i band
vår tanke och vår hand
och skickar oss att mörda sen för kung och fosterland,
att offra liv och lem
för kära och för hem ... ?
Åhnej, för guld åt ockrarna och för att göda dem!
För räntor och kuponger
man hetsar oss till mord
och rusar oss med sånger
om hem och fosterjord.
Kamrater, vad ska bli
vårt svar? Jo, myteri!
Hurra! Hurra! Hurra!

Se morgonen är när
för frihetsfrontens här!
Det jäser runt arméerna bland männen med gevär.
Och snabb från stat till stat
går vår revelj: Kamrat,
vänd vapnen opp mot herrarna som sådde död och hat!
Det är ju samma dårar
som tände krigets brand,
det är ju samma tårar
och blod i alla land.
Kamrater, kom, stäm i
runt jorden: Myteri!
Hurra! Hurra! Hurra!

Ja, nu är timman full.
Ur skyttegravens mull
stig opp, soldat från alla land, och slå din herre kull!
Slit borgfredsskammens band
och räck din starka hand
för hemmens skull åt bröderna av Folkens fosterland!
Mot Mammons potentater
framåt i sluten kamp,
ni frihetens soldater
i tusenfotat tramp!
Vi kämpar världen fri
i enat myteri!
Hurra! Hurra! Hurra!




O tysta ensamhet.
musik: Traditionell
text: Olof von Dalin (1708-1763)

O tysta ensamhet,
var skall jag nöjen finna?
Bland sorg som ingen vet,
skall mina dar försvinna.
En börda tung som sten
mig möter vart jag går.
Bland tusen finns knappt en,
som kärlek rätt förstår.

Det är den tyngsta sorg
som jorden månde bära
att man skall mista bort
sin allra hjärtans kära.
Det är den tyngsta sorg
som solen övergår
att man skall älska den
man aldrig nånsin får.

Ett rent och ädelt sinn,
en dygd som ensamt blänker,
en mun som talar ett
med allt vad hjärtat tänker.
Jag tror en sådan vän
är mer än mycket rar.
Var skall jag finna den
som dessa dygder har?

Emellan dig och mig
där tändes upp en låga
där tändes upp en eld
som är en daglig plåga.
Hur skall jag dämpa den
vet jag alls ingen rå´,
jag sörjer till min död
om jag dig ej kan få.




Karl Johan beordrar oss bröder i fält.
har hittat visan i "Visan vi inte minns" Sveriges Radios förlag 1980

Karl Johan beordrar oss bröder i fält
att slåss mot fransosen, så lycklig och sällt.
Låt oss tappert gå på
piska fransmännen så
att de aldrig till härnad sig mera resa må.
Lyft på glaset kamrat, drick i botten också,
ifrån Manhem vi resa att fransmännen slå.

Dagen den nittonde stego vi ombord,
då general Brändström förtalte de ord:
Sveriges kronprins, sad´ han,
själv vill föra oss an.
Rikets bojor vi lossa skall, med hjälpsammer hand,
och förhärjarn som strövat med hunger och brand
skall förjagas utur både städer och land.

Karl Johan vår kronprins kom´dera sin här,
båd ryssar och preussare voro ock där.
På tre linjer vi stå
och envar vittna må,
huru himmelens skyar sig skingrade då
av de dunder och blixtar, kanonerna gick,
och de handgevärssalvor som fransmännen fick.

Till Deckau den skingrade slumpen sig drev
men värst den i eftersta ledet förblev.
Där som svensken föll på,
han kund´ ryggtavlan klå,
så de aldrig lär förglömma, de bussarna blå,
som sig rest uti Norden för Bonapartes krig,
det vår herre nog känner, tro visserlig mig.

En slaktning anställdes i nyssnämnde stad,
Napoleon själver till trupperna sad:
Avancera gå på,
se var svenskarna stå,
som gjort front på en kyrkoparad eller två.
Men vänt´! Han skall lära dig gå, rätt uppå skon,
prins Karl Johan med sin segrande bataljon.

En sjuttiotusen fransoser jag ser,
som beto i gräset, jag tror det var fler.
Ibland kulor och bloss,
vi som ladda och slåss,
så av människokroppar, kanoner och tross,
hur de summo i blod, du väl aldrig mig tror,
som ej själv varit med, om jag däruppå svor.

O, kejsar Napoleon, var är din makt,
din tapperhet, höghet, din stolthet och prakt?
Se så där går där till,
den för högt flyga vill,
han till slut måste falla, bliva lydig och still,
var du ond eller god, blott livlig, ej stor,
det han vet allra bäst, som i skyarna bor.

O, Sverige! O, Sverige! Hur lycklig du var,
som Bernadotte fick till din kronprins och far.
Med sitt vårdande hand,
till båd´ vatten och land,
han beskydda skall vår frihet och det brödraband,
som med Nore han knöt, på den Skandiska ö,
ej hans ära, hans namn eller bragder utdö.

Så klingom, kamrater! Nu slutas min sång
och drick om igen, så blir vägen ej lång.
Hem till fädernas tjäll,
sent jag kom om en kväll
till min dal och min hydda invid mossiga fjäll.
Under tårar man log, nämnde åter mitt namn,
kysste bort mina ärr i min makas famn.


Hönsgummans visa. (1751)
text: kyrkoherden Olof Carelius

Hanar å hönor å kycklingar små,
spring glättuga nu,
kväd, mina pullor å tuppar, hå, hå,
sjung kuckuliku!
Lät si, var en hoppar
ikring sina koppar
å näbbarna doppar.
Jag orkar illa gå,
sitter gammal å grå,
men kväder ändå.

Fyra tjog år, å så nitton därtill,
är min ålder i dag.
Folke må tro mäg så mycke di vill,
men aldrig vet jag
min håg vari bätter
förnöjder å lätter,
båd dagar och nätter,
än han ha varit nu
på sex år eller sju
för nån herre å fru.

Fem stora herrskap på herrgålen vår,
allt efter var ann,
minns jag så väl, som de varit i går;
och därföre kan
min åldriga tunga
om herrskapet sjunga,
bå gamla å unga;
Den som ha vari mä
må veta hur dä ä,
var man säker på dä.

Årsgammal var jag, då fröken for bort.
Då hörd jag di sa
hur hon hushålla, runt eller torrt,
dä va som dä va;
men bort vill hon resa
te den, som kan läsa
bakfram i katkesa;
Lika va di sa,
nog har fröken vari bra.
Men di narra na sta.

Sen var en herre på gålen, jag minns.
Han va väldug med art.
Yppare husbonde näppliga finns,
men han dödde så snart.
Å frun, som vart änka,
fick sörja och tänka,
vad hon skulle skänka
te dem, som mä makt
uppå gålen hade akt
och om ägorna vakt.

Bästa, som frun i sitt hus hade kvar,
var en endaste son,
fyra års herre, som miste sin far.
Men minns, han va mån
om åkrar å ängar 
å flitiga drängar,
om ägor å pengar.
Han föga var stor,
när han följde sin mor
å kring ägorna for.

Grannsämja, hemfrid å styr på sitt hus
hölt han som en kar.
Frun, som han fick, var ett dygdenes ljus,
en fröken så rar,
så from å gudfruktig,
så sedlig å tuktig,
i hushållet duktig,
att av detta par
är åminnelse kvar
alla världenes dar.

Arvingar fingo den herre å fru,
jag minns inte grant.
Som jag kan tycka så voro de sju.
Jo, jo, dä va sant,
ty fyra, de siste
små herrar, jag visste,
att herrskapet miste.
Den äldsta va kvar
å så fröknar ett par
med moder å far.

Herrskape själva, de levde så kort,
jag minns, hur vi grät,
när som vår nådiga fru dödde bort.
Den sorgen var het
å svår för oss alla
som bittraste galla.
Vi gick här å valla
bå nätter å dar,
å den ömmaste var
vår bedrövade far.

Fyra, så när som ett fjärendels år,
han levde därpå.
Men, famikatten! när han stog på bår,
hur di glunkade då.
Di sa: vi få värre
bå större å smärre.
Vi miste en herre,
som ville å fick
hålla ordning å skick.
Gissa på, hur dä gick!

Sonen tog hushålle först uti akt,
men sen for han ut,
reste med junkrar å drängar på jakt,
hade kulor å krut.
Men trolla dä krute,
di hölls med därute!
Dä vålde på slute,
att rävarna log
åt dä skotte, som tog,
då vår husbonde dog.

Endast systern va frommer å go,
som ärvde sin bror;
att hennes herre på loven å tro,
som han henne svor,
fick styra å ställa,
så de blevo sälla,
som hade vari snälla.
Å sen ha dä gått
bå mä stort å mä smått
såsom han ha förmått.

Nog va dä mer än halft anna tjog år,
så herrskape här
rådande voro på herrgålen vår,
med mycke besvär.
Nu är di döda
från omsorg å möda.
Våra ögon ä röda,
ty jämmer å gråt
va vår dagliga låt
hela tiden bortåt.

Men huru väl ha den Högste försett
vår herrgål igen?
Mä både herre å fru han ha gett,
så jag aldrig vet än,
sen jag börja lära
ta maten å bära
te pullorna kära,
dä låti så väl
för bå junker å häl
bå te kropp å te själ.

Herrskapet läser å sjunger å ber,
Dä märker väl jag,
unge små herrarna lära ju mer
var endaste dag.
Aldrig ska höras
nån orätt få göras,
ell någon ska töras
te peka säg fram
å bli te någon skam,
Monsieur ell Madam.

Herre Gud, signa di dygdiga två
för all ordning å tukt!
Himlen bevare de plantorna små,
deras härliga frukt!
Så den må bli mogen,
Te dygd redebogen,
rättrådig å trogen!
Ty då bli dä gott
te få del i den lott,
som jag ha nu fått.

Solen å månen å stjärnorna ge
sin härliga glans.
Djuren på markene nöje bete
med lek uti dans.
Hela jolen hoppar,
å mustiga droppar
gör lustiga kroppar.
Flicka, kvick å ung,
kan du bättre så sjung,
jag är gammal å tung.


"Årsgammal var jag, då fröken for bort " - Drottning Kristina
"Men han dödde så snart" - Karl X Gustaf
"Å frun, som vart änka" - Hedvig Eleonora
"var en endaste son" - Karl XI
"en fröken så rar" - Ulrika Eleonora d. ä.
"att herrskapet miste" - Prinsarna Gustaf, Ulrik, Fredrik och Carl Gustaf
"å så fröknar ett par" - Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora d. y.
"Sonen tog hushålle först uti akt" - Karl XII
"Endast systern va frommer å go" - Ulrika Eleonora
"att hennes herre på loven å tro" - Fredrik I
"Mä både herre å fru han ha gett" - Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika
"unge små herrarna lära ju mer" - Kronprins Gustaf (III) och hertigarna Karl (XIII) och Fredrik Adolf

Visan om det förskräckliga storsjöodjuret

melodi: Sandals kanon

Väl fin's här i verlden en mängd rariteter -
båd´ Lissen och Waldenström - hvad de nu heter -
man det som tar lofven af allt - eller hur?
det är vårt förskräckliga Storsjö-odjur.

En flicka på minst sina "förtio" vårar
Hon fåfängt det manliga släget bedårar.
Derför hon ock tager behöflig motion
Påden för sin skralhet beryktade bron.

Det hände en morgon uti arla timman
Då flickan vår rultade fram der i dimman
Att plötsligt hon stannar - blek som en mur - 
I böljan sig "vältrar" vårt Storsjö-odjur.

Med ögon som bryggkitlar - horn uti pannan
Der sam det så lustigt i fröjd och gamman, 
Men plötsligt det baxnar och ser upp mot bron
Och suckar: Ack, hvilken aptitlig portion´´.

Vår flicka hon tänker: "Jag fåfängt bland hopen
Af männernas skara har utkastat kroken,
Det vore ju derföre höjden af tur,
Om jag kund fånga vårt Storsjöodjur.

Erfaren - vår flicka - hon likväl nu känner
att ensamt i lifvet ej går utan männer.
Ett bolag måste bildas - det var nog förtret -
För karlarne blottas ju "känd" hemlighet.

Ett bolag nu bildas - och det var jususen,
Hvar aktie gäller visst ett hundra tusen,
På början der bygges en hvitmålad kur,
I tanke att fånga vårt Storsö-odjur.

Man derjemte sänkte i kolsvarta natten
elektriska ljus i det mörkblåa vatten,
men fåfäng är mödan - man hade ej tur,
ty ljusskyggt är säkert vårt Storsjö-odjur.

Förgäves går jäntan i bäfvan och trängtan
till manliga hjertan förr hade hon längtan,
nu går hon der sorgsen så gråtmild och sur
och suckar: "Du älskade Storsjö-odjur!"

Men odjuret är ej renonce uppå smaken
åt jäntan det vänder den feniga baken
det skyndar till länder der bolag ej fin's
det svärmar ej för våra älskvärda "qvinns".

Skomakaren och Storsjöodjuret

melodi: I låga ryttartorpet

En liten munter visa för Er jag sjunga må,
Men själf jag drager vefven det kan Ni väl förstå,
När positivet ljuder med positiva ljud
Blir markna' n alltid bättre och flera glädjens bud.

Jag sjunger om den staden, som kallas Östersund
Och vill dess rykte prisa i denna aftonstund.
Men svårt är då att finna en händelse mer rik,
Än det vårt odjur gifvit i Storsjöns fagra vik.

Det var allt häromdagen, när solen brände het,
Och "sjögen" låg så vacker som himlens blå tapet.
I stilla undran blänkte en Storsjösik ibland
På vattnets blanka spegel och viftade mot strand.

Då kom vid Frösölandet en man uti en båt,
Han skulle hän till staden och handla sej nå' t godt;
Hans tankar flögo vida i fager förmiddag,
Och utaf sommarluften han njöt i fulla drag.

Men plötsligt bakom båten det blir ett fasligt gny,
Och vattnet börjar röras som af en väldig by,
Nu stora vågor rulla mot stranden in med fart,
Och roddaren i båten han kommer ingen vart.

Han lyfter upp sitt öga och blickar öfver sjön,
Han undrar: hvarför bråkar den våta vattenmön,
Men utaf fasa sjunker han strax i båten ned,
Ty en förfärlig tingest han sett på vågors led.

Det var ett gräsligt hufvud allt som en timmerstock
Med ögon såsom eldkol och fenor såsom block,
Af kroppen kunde mannen dock icke mycket se,
Den låg för djupt begrafven i vreda böljorne.

Men mannen uti båten förfärad börjar ro,
dock ingenstans han kommer hur än han månde gno,
Ty vågen är för kraftig som odjuret rör opp,
Af rädsla roddar'n skälfver uti sin hela kropp.

Han tänker på sin maka och sina åtta barn,
Hvars fader nu skall fångas i drakens hårda garn.
Af ångest blir han svettig och kall på samma gång,
Han beder och han kvider uti minuten lång

"Jag är ju en skomakare och ingen krigsmanskar
Och icke alls så farlig som löjtnant Mentzer var.
Jag aldrig sökt dig fånga med hulling eller krok,
Ty skulle jag försökt det, det genast gått på tok.

Jag svär vid Aftonbladet, mitt samvete är fritt,
Skomakaren han längtar ej ned till riket ditt,
Att simma bland abåtar var aldrig än min lust
Och låt mig därför komma till stadens trygga kust.

O, vilda svarta drake, du höre nu min bön,
Hvarenda sik i Storsjön för mig du får till lön.
Den tunnan, som dig lockat, den segla' Kalle på,
Nu mej som odjursbete du icke taga må."

Så mannen klagar, beder allt i sin svåra nöd,
Han vet att döden hotar, att lifshanken är spröd.
Och tåren föll på åren i hvilken tungt han tog.
Hur gick det väl med hemmet, om här på sjön han dog?

Och plötsligt sker ett under, det svarta djur försvann,
Vid Framnäs dök det neder, en liten bit från lann' .
Det ville icke bita skomakaren itu,
Därför han kunnat säga, hvad jag berättat nu.

Men akta Er för odjur, som uti Storsjön gå,
Och deras falska finter, att Eder kugga så.
Af äkta de visst äga rakt ingenting, jag tror,
Det mästa är nog bubblor från dyn på djupet gror.

Och när vid Framnäs villa det svarta djur sjönk ned,
Det viste hvad som höfdes att gifva klart besked,
Ty dök det ned vid villa, som det i bladen stått,
Så ville det bevisa, det var en villa blott.


Visan trycktes till Tomtarnes Basar år 1903

hos Östersunds Postens Tryckeri. Pris 10 öre.


En grufvelig Visa om det förfärliga Storsjöodjuret


melodi: Sandals kanon


I djupet af Storsjön, bland perlor, koraller,
uti ett palats utaf rena kristaller,
se' n Noaks dagar har lefvat och bott
en konstig familj, fastän ingen det trott.

Vid vetenskapen jag nu kan bedyra:
Familjemedlemmarnes antal är fyra.
De ha observerats från näsan till tån,
en man och en hustru, en dotter, en son.

För männer och qvinnor, för gamla och unga
i en ljuflig visa jag nu vill besjunga
ett stycke ur lifvet i böljan den blå
eller hur det för ett odjur kan gå.

En afton vid julen omkring klockan åtta
familjen satt samlad i sin antigrotta,
och julljusen tändts i en nedsjunken gran,
som förr märkt ut vägen från Knytta till stan.

Ett odjur naturligtvis är sjelfva gubben
och är något ruskig i sälskinnstulubben
som han fick af Olsson till julklapp i år.
- Kanhända en bättre af Lönnberg han får.

Att frun är en orm, har ju länge man vetat
som trogen sitt kön emot strömmen har stretat.
- I afton hon läste med filosofi
i Saxons organ tyst sin biografi.

Och flickan hon liknar sin mamma och pappa,
men har ingen fästman, som henne kan klappa.
- Nu låg hon och läste på stenhård divan
moderna historier af Christer Svahn.

Den halfvuxne sonen ej skulle förlora,
om öronen klipptes. Som segel så stora
de skramla och ramla. Jag vet icke alls,
hvarföre manchetter han bär kring sin hals.

Af hela familjen han fört värsta lifvet.
det framgår af allt, af Bromee blifvit skrifvit.
Och tvifvel ej råda mer kan, gunås! -
Han är den, som skrämde bort flickan i Ås.

Som sagdt denna afton omkring klockan åtta
så började gubben fräsa och spotta,
Det hjelpte ej tala till honom förnuft,
han måste till ytan och att ha litet luft.

Elektriska ljuset det lockar och vinkar,
till staden det gräsliga odjuret linkar.
I glädjen att vara ledig och fri
han sjunger om Geishan på känd melodi.

Han tänker ej alls på hvad qvällen kan kosta.
Men att gammal kärlek ej nånsin kan rosta,
det märkte man nogsamt, när vid ett glas vin
han dröjde sig qvar på Kaféet Helin.

Man har ingen rätt att det odjuret skona -
i fickan det hade allenast en krona,
och den var förfalskad, ty se ock "ein mal"
han fått den i växel, tänk hvilken skandal!

Derföre han måste ta vinet på krita
och lyckades elfvatiden att smita
med stärkta krafter och sinne så gladt,
till Segermarks våning uppe på "stadt!"

Vårt odjur det önskade sig under isen,
ty nu var det ringadt af sjelfva polisen,
som grep i tulubben och sade helt kort:
"I morgon så står ni uppå vår rapport"

Men innan han kastad blef ut på gatan,
kom Burman och sade: "Farväl Leviatan!
Jag tvår mina händer, om någon mig ber
dig hjelpa i afton som Sannare Per"


Visan trycktes 1899 hos Jämtlands Tidnings Boktryckeri

Gossen i Älvtuna socken.

I ungdomens blomstring jag satte min tro,
min tro till en flicka så skön.
Men i hennes hjärta blott falskhet fått bo,
av Gud får hon en gång sin lön.

Du sad´ du mig älskar, men det var ej sant
du talte blott falskhet för mig.
En börda så tung får jag bära alltjämt.
Men gärna jag bär den för dig.

Vid tjugo års ålder förskjuten jag blev
av vännen jag älskat så ömt.
Jag tänkte då genast att skriva ett brev.
Men tårarna hindra´ alltjämt

Den brinnande kärlek som tändes i mig,
den står i mitt hjärta än kvar.
Men fast att jag nu är förskjuten av dig,
en vän uti himlen jag har.

Men sök dig en vän som rikedom har,
och lev så med honom förnöjd´.
Vi skola i himmelen stå som ett par
för Herran med glädje och fröjd.

Så beder jag Herran att han måtte snart
mig taga från jordens grus.
Den kärlek som finnes på jorden alltjämt
den släckes som brinnande ljus.

En kyss jag dig sänder, om du den mottar.
Den ilar så trygg och så varm.
Om du till mig kommer får du stanna kvar,
jag vill sluta dig intill min barm.

Nu slutar jag skriva, jag vill icke mer
dig hindra och göra besvär.
Ty kanske på resan du stadder nu är
till vännen den du håller kär.

Om någon vill veta vem visan har gjort
så är det en gosse så glad,
som aldrig var ledsen, fast sorgen var stor
den bytes i glädje en dag.

I Älvtuna socken där finnes jag än.
Om någon mig där vill se an
och namnet på byn får ni gissa er till
ty jag vill ej nämna dess namn.

Petter Jönssons amerikaresa
text: Magnus Elmblad (1848-1888)
melodi:  Och far min salig han var en skeppare...

Och Petter Jönsson han såg i Fäderneslandet
att ämbetsmännen förstört det nordiska landet.
Då blev han ledsen och tänkte: jäkeln anamma,
jag tror jag kilar min väg och det med detsamma.

Han tog sin plunta och stoppa matsäck i kistan,
och av polisen hans namn blev uppsatt på listan.
Ur vänstra ögat han strök bort tåren med vanten,
tog Gud i hågen och gav sig ut på Atlanten.

Han ville bort till det stora landet i väster
där ingen kung finns och inga kitsliga präster,
där man får sova och äta fläsk och potatis
och sen med fettet kan smörja stövlarna gratis.

Där ingen länsman törs stöta bonden för pannan,
och renat brännvin kan fås för sex styver kannan,
där mera pengar det finns än loppor i Trosa
dit ville Petter och dit han styrde sin kosa.

På skeppet stod han och liksom höll sig för magen
förty hans själ var av mycken ångest betagen.
Det stod ej till att gå ner och lägga sig heller,
ty stormen blåser som bara hin om det gäller.

Ett gudslån, (om man ej räknar oxstek och limpa)
han ej fått i sig och våt han var som en simpa.
Uti sitt förskinn han utgöt hela sin suckan
och snyfta bittert: Ack, den som vore vid luckan.

I våta kläder han stod vid masten och lipa.
Det var så kallt så att magen började knipa.
Då kom en båtsman, tog Petter Jönsson i nacken
liksom en hundvalp och slängde opp en på backen.

Där låg nu Petter och vattnet skvalade om en,
och själv han trodde hans sista timme var kommen.
Men båtsman skratta och ropte uti hans öra:
Vad tusan skulle du på galejan att göra.

Men stormen tystna och solen sken över skutan.
Då vakna Petter och trilla ner i kajutan.
Han tog en långsup, tog två, kröp ner under täcket,
och på tre veckor han sen ej syntes på däcket.

Först när Newyork på redden skutan låg inne
kröp Petter fram, ack men magerlagd som en pinne.
Med sorgsna blickar han mätte förskinnets stroppar
och bad för Guds skull om några koleradroppar.

I Castle Garden han slog sig ner vid sin kista
och åt och drack så han kunde andan sin mista.
Då bar han kistan och alltihop till en jude
som sa: Mein herr, firti taler kan jak wohl bjude.

Men Petter Jönsson till hamnen styrde sin kosa
och dan därpå reste han tillbaka till Trosa.
Och förr ska solen väl spricka sönder i kanten
än Petter Jönsson far åter ut på Atlanten.

På Arendorffs tid 
text och musik: Nils Ferlin

På Arendorffs tid 
då var himmelen vid 
då var stjärnorna nära att se. 
Det var glädje och skratt; 
blev man haffad en natt 
var de' ingenting särskilt me' de'. 
Det var uppåt, det kan jag förkunna, 
fast man bodde ibland i en tunna. 
Och man frös och man svalt 
men man klarade allt. 
De' var ingenting särskilt me' de'.

Nu är tillvaron hård 
så på gata som gård, 
så på krog som på pilsnerkafé. 
Man får sitta så tyst 
som ett trä och en byst: 
kan ni se något särskilt i de'? 
Nej, på Arendorffs tid fick man andas 
och med grevar och friherrar blandas. 
Var man dum i sin trut 
ja, så åkte man ut: 
De' var ingenting särskilt me' de'.

Det var lustiga år, 
men med slätkammat hår 
nivelleringen gjorde entré. 
Och så blev det så här: 
vi är lika som bär. 
Kan ni se något särskilt i de'? 
Folk betalar sin skatt och är snälla 
fastän inte ett skvatt originella. 
Nu är tillvaron platt 
som en nedsutten hatt. 
Ja' ser ingenting särskilt i de'.

Ja, man lever och tär
på den kropp som man bär,
och så ligger man där ett-tu-tre.
Och så fraktas man bort
i en billig transport.
De´ är ingenting särskilt me´ de´.
Om en fågel en drill ville drilla
vid ens färd var det inte så illa,
men om prästen är skral
och drar in på sitt tal
är de´ ingenting särskilt me´ de´.

Vid ett fattighjons kista
text: Victor Arendorff
musik: Tommy Rådberg

På fattighusets gård en simpel likvagn står,
på den en svart och lika simpel kista,
och fattighjonet Lundström, vilken dog i går,
i denna sover nu sin sömn, den sista.

På locket finns det ej en enda liten krans
och inga blommors vällukt luften fyller,
men solen lyser fram ibland, och då dess glans
den svarta kistan som med guld förgyller.

Och ingen vänlig har vid porten granris strött,
där djupa hjulspår tecknat sig i gruset,
ty vad betyder det, månnväl, att någon dött,
det är så vanligt här på fattighuset.

Kring vagnen några hjon... Men ej en snyftning hörs
och ingen sorgens suck bärs bort med vinden,
och ingen enda valkig hand till ögat förs
och ingen förkläddssnibb lyfts upp mot kinden.

Men Lundström, sörjs du ej av fattighusets hjon,
så lyss hur gårdens sparvar sorgset spela!
De sakna dig, ty aldrig av din brödranson
åt dem du mera skall små smulor dela.

Och där - se gårdens gamla katt kring vagnen går,
ty hon och Lundström voro goda vänner,
men aldrig av hans frukost mer en bit hon får,
ej mer hans grova händers smek hon känner.

Din kvast i redskapsboden nog i undran står,
varför i dag din hand ej skaftet fattar,
och krattan väntar på dig, ty den ej förstår
varför idag du inte gården krattar.

Så sov i frid! Du är ju saknad, du, ändå,
om ock blott av en sopkvast och en kratta,
och även sörjes du av sparvarna de små
men allra mest av gårdens gamla katta.

Vi kunde skramlat till en krans kanhända
vi stackars hjon på detta fattighus,
att som en sista hälsning Lundström sända,
men allt vi få går åt till kaffe och till snus.

Den lille skräddaren och hans svärmor
Ur Croneborgs vissamling, nr 43

Det var en gång en skräddare, som många är väl det.
Det var en gång en skräddare, som många är väl det.
Han var så flink med nålen och liksom den så fet, fet fet,
sjung hopp falleri-falle-rallanlej och liksom den så fet.

Han sydde byxor stora, han sydde byxor små.
Han sydde byxor stora, han sydde byxor små.
De färgade ifrå sej men hjärtat det var rent, rent, rent
sjung hopp falleri-falle-rallanlej men hjärtat det var rent

Han älskade en flicka så vit och rosenröd,
Han älskade en flicka så vit och rosenröd,
och det kund han gärna göra för käringa hans var död, död, död,
sjung hopp falleri-falle-rallanlej för käringa hans var död.

Han hade ock en svärmor, jag säger inte mer.
Han hade ock en svärmor, jag säger inte mer.
Men aldrig hennes like i denna värld man ser, ser, ser,
sjung hopp falleri-falle-rallanlej i denna värld man ser.

Och så blev skräddarn sjuker så han i sängen låg.
Och så blev skräddarn sjuker så han i sängen låg.
Och svärmor beställde kistan förrän hon liket såg, såg, såg,
sjung hopp falleri-falle-rallanlej förrän hon liket såg.

Hon svepte lille skräddaren i tråflor och i gas,
Hon svepte lille skräddaren i tråflor och i gas,
och sen hon väl gjort detta hon ställde till kalas, las, las,
sjung hopp falleri-falle-rallanlej hon ställde till kalas.

Och mitt i mörka natten hon kaffe bjöd med dopp,
Och mitt i mörka natten hon kaffe bjöd med dopp,
men skräddarn kände lukten och klev ur kistan opp, opp, opp,
sjung hopp falleri-falle-rallanlej och klev ur kistan opp.

Han trädde in i salen med svepning och med allt:
Han trädde in i salen med svepning och med allt:
Å ge mej lite kaffe här ä så rysligt kallt, kallt, kallt,
sjung hopp falleri-falle-rallanlej här ä så rysligt kallt.

Och svärmor tappa kannan där hon vid bordet satt
Och svärmor tappa kannan där hon vid bordet satt
och trallte ned från stolen och dödde som en katt, katt, katt,
sjung hopp falleri-falle-rallanlej och dödde som en katt.

Då lyfte lille skräddaren från golvet svärmor snällt
Då lyfte lille skräddaren från golvet svärmor snällt
och la´na uti kistan som själver hon beställt, ställt, ställt,
sjung hopp falleri-falle-rallanlej som själver hon beställt.

Barnen demonstrerar med

musik: Bernhard Crusell (1775-1838)
text: Kal Kalson
originaltitel: Arbetets sonsöner

Genom parkens öppna grindar,
längs allé av gröna lindar
demonstranters tåg sig vindar
fram i täta, slutna led.
Muntert folk i helgdagskläder
solskensglans och vårdagsväder,
är en syn, som sinnet gläder.
Dock, pedanten klandrar vred:
"Barnen demonstrerar med".

Står jag tyst och överväger,
"Varför icke?" - sist jag säger,
barnet framför andra äger
rätt att demonstrera här.
Gråhårsmän med grova nävar,
du som främst i ledet strävar,
i ditt inre tanken bävar:
ej för mig jag fanan bär,
barnens framtid hoppet är.

Och när rätt jag eftertänker,
än en mening barnet skänker,
med sin blick som muntert blänker
mellan allvarsamma led;
pappan arm i arm med gumman,
parvlar små, som följa trumman,
ge mig denna huvudsumman:
låten barnen komma med,
de betyda krig - i fred.

Världen sett revolutioner,
som i blod har vältat troner,
annat slags demonstrationer,
väckta upp av hat och harm.
Men när folkets myriader
flockas vilt kring barrikader,
tager säkert ingen fader
barnen med i stridens larm -
hejda skulle de hans arm.

Därför fram, du parvel lilla,
traska på och le blott stilla,
om pedanten tager illa,
att din rättning går på slarv.
Du har kompetensen inne,
där du går med muntert sinne,
blott du städse har i minne,
efter år och tidevarv
tager barnen faderns arv.


Var jag går, i skogar, berg och dalar.
text: Carl Olof Rosenius
musik: okänd kompositör

Var jag går, i skogar, berg och dalar,
Följer mig en vän, jag hör hans röst.
Väl osynlig är han, men han talar,
Talar stundom varning, stundom tröst.
Det är Herden god. Väl var han döder,
Men han lever i all evighet.
Sina får han följer, vårdar, föder
Med osäglig trofasthet,
Sina får han följer, vårdar, föder
Med osäglig trofasthet,

Allt vad vi till evig tid behöva,
Allt för evigt ha vi i vår vän.
Allt som här vårt hjärta kan bedröva,
Känner han och hjälper det igen.
Väl försvinner ofta vännen kära,
Men han sade själv: En liten tid,
Sen en tid igen, och jag är nära,
Då blir åter fröjd och frid.
Sen en tid igen, och jag är nära,
Då blir åter fröjd och frid.

När på Tomas segerfursten tänker,
Där han full av sorg och otro går,
Skyndar han och nåden honom skänker
Att få se och röra vid hans sår.
Tomas, rörd av Jesu hulda hjärta,
När han skåda får hans marterskrud,
Ropar i sin glädje och sin smärta:
O min Herre och min Gud!
Ropar i sin glädje och sin smärta:
O min Herre och min Gud!

Skänk ock mig, o Jesus, denna lycka,
Som fördriver otrons mörka kval.
Korsets bild i hjärtat värdes trycka
Till besegling av mitt nådeval.
Hulde herde, tänk därpå att fåren,
Samlade vid evangelii ljud,
Känna blott av rösten och av såren
Dig, sin Herre och sin Gud!
Känna blott av rösten och av såren
Dig, sin Herre och sin Gud!

Följ mig, huldaste, uppstungna hjärta,
På den väg jag genom öknen går.
Låt mig tro, i glädje och i smärta,
Finna vila städs vid dina sår.
Låt mig somna i ditt hulda sköte,
Låt mig uppstå, klädd uti din skrud,
Frälst och salig ropa vid ditt möte:
O min Herre och min Gud!
Frälst och salig ropa vid ditt möte:
O min Herre och min Gud!


Arbetsmännens Marseljäs.
text: Demonstrations-Tidningen Malmö 1892
musik: C. J. Rouget de Lissle

Framåt du mödans trogna skara,
som slipat tankens slöa svärd.
Må klipporna och bergen svara
vid ropet från en vaknad värld
vid ropet från en vaknad värld
Se, genom tusenårig dimma
går mänsklighetens stjärna fram,
för en föraktad nedtryckt stam,
det lyser re´n av ljus en strimma.

Framåt, I arbetsmän,
mot hjärtlös bourgeoisi,
framåt, framåt mot nidska penningmän,
och dödstungt tyranni.

Från forntid våra fäder slavat,
från släkt till släkt att samla skatt
till dem som lagar för oss stavat,
och tryckt oss ned i intets natt
och tryckt oss ned i intets natt
Vad ... skulle man ännu som fänad
sig låta fösa hit och dit,
och tigga utav bröd var bit,
i kapitalets slavtjänst tränad?

Nej, upp att stifta lag
som ger oss rätt och röst.
Framåt, framåt! Vi vaknat - det är dag -
Till kampen bröst mot bröst.

Se, skonlöst man på gatan vräker
vårt ringa bohag, maka, barn.
För tyranni´t går ingen säker,
som trampar tungt i mödans kvarn.
som trampar tungt i mödans kvarn.
Man köpslår om vårt liv, vår lycka,
och skrämmer oss på tusen sätt.
Man bryter lag och mänskorätt,
att håna, hämnas och förtrycka.

Nej, upp till kamp och strid,
för oss det heligt är.
Framåt, framåt! Mitt i den djupa frid,
man våldshand på oss bär.

Vad ... skulle vi den rätt ej värna
oss himlen gav att leva få?
När bildningens och vettets stjärna
emot oss skimrar i det blå,
emot oss skimrar i det blå,
må druckna penningslavar krypa
i stoftet för förtryckets ätt,
och äta sig i bojor mätt
- vi vilja penninghydran strypa.

Framåt, I arbetsmän,
mot hjärtlös bourgeoisi,
framåt, framåt mot nidska penningmän,
och dödstungt tyranni.

Se, majsol sina strålar sänder
ut över städer, land och berg,
och hoppet i vårt bröst sig tänder,
av ljusets flod vi dricka märg.
av ljusets flod vi dricka märg.
Och millioner skaror tåga
på denna dag kring jordens rund,
och ropa högt i denna stund,
allt medan majeldarna låga:

Giv oss vår mänskorätt,
vår stulna kraft igen.
Framåt, framåt! En damm för våldet sätt
- Framåt, I Arbetsmän.



Femhundra riksdaler banko.
1846
mer känd som Kaffevisa med Halleluja! Halleluja! i stället för Hå hå, ja ja!
text: Mauritz Cramaer (1818-1848)
melodi: När månen vandrar på himlen blå

Av allt det goda, som man förtär,
bland alla jordiska drycker,
ju kaffetåren den bästa är:
den skingrar människans nycker;
den styrker kroppen, den livar själen,
den känns från hjässan, ja - ned i hälen!
Hå hå, ja ja!

När hösten kommer med blåst och snö,
och våren börjar sin väta,
då blir till lynnet man kärv och slö,
man blott vill sova och träta.
Ja, man är ruskig i hela kroppen,
men ... då finns hälsan i kaffekoppen!
Hå hå, ja ja!

När frun sin älskade man har mist
och sitter ensam med gälden,
hon bittert sörjer sin dubbla brist,
men ... sätter pannan på elden;
och när den klarnat, hon lämnar båren,
och hämtar styrka i - kaffetåren!
Hå hå, ja ja!

När färska nyheter månde tas
från stadens hundrade kanter,
man på ett litet honett kalas
ser sina vänner och tanter ...
Vid kaffebordet man gör sitt bästa
med fantiserande om sin nästa.
Hå hå, ja ja!

Den ena dricker sin tår på bit,
en annan älskar att doppa,
parlerar därvid med sådan flit,
att man bör öronen proppa.
Som trumman bullrar vid krigsreveljen,
så bullra tungorna i konseljen.
Hå hå, ja ja!

Förutan kaffe - o gudadryck! -
vad vore mänskliga livet?
Allt nytt, som ännu ej finns i tryck,
i pannans botten står skrivet; -
ty se´n man utdruckit sista slumpen,
stå livets gåtor i kaffesumpen!
Hå hå, ja ja!

E´ visa vill jag sjonga.
Jödde i Göljaryd - visor och berättelser andra häftet, 1900.

E´ visa vill ja sjonga
Den handlar om min lella vän,
Han är från mig bortfaren,
Han kommer snart igen,
Ja bort-,  ja bort-, ja borta är min lella vän,
Han är så röd om kinderna,
Han är min lella vän.

Hur roli´t är det icke
Att ta´ sin lelle vän i famn,
Och se sig vidt omfaren
Uti ett annat land.
Ja föj-, ja föj-, ja föjlarna i skogarna,
De sjöngo om trolövelse
En härli´ fröjdesång.

Men mamma hon är lessen,
För ja´ te´lella vännen går,
Men ho´ har gjort de´samma
I sina onga år.
Ja, lika gla´ så gångar ja´te´vännen min,
När aftonsola sänker sig
På himmelen den blå.

Å far min han ä´ vreder,
För ja´ sa´ gefta mej i år,
Men dröjer ja´ te´ våra
En annan vän ja´ får.
Ja´dröj-, ja´ dröj-, ja dröja kan ännu nåra år,
För ja´ ä´ bara nitton år,
De´ fyller ja´ i vår.

Å löster er te´ veta,
Vem denna visa dektat har,
Så ä´ de´ en sjöfarande,
Som ifrån Smålan´ var.
Ja Små-, ja Små-, ja Smålan´, där mamsellerna
Spaserande på kvällarna,
Spaserande på bal.


Frälsnings-visan.
Ur ("Bluff") 1905
text: Emil Norlander
melodi: O hur saligt det är att vandra

Vi hava skilt oss ifrån Boothen
och frälsa nu på egen hand.
Boothen, den snälla idioten,
han får nu ro sig själv i land.
Vi låta ej nu längre England
styra med oss förutan prut.
Sver´ge det är väl intet drängland,
fastän det kanske ser så ut.

Engelska styrelsen kan hälsa
hem till sig själv på livets älv.
För är det fråga blott att frälsa
kovan, då kan man göra´t själv.
När som det gällt slå blåa dunster,
har Sverige alltid stått sej slätt,
men få vi bara låna mönster
utifrån då går saken lätt.

Viljen I riktigt bliva frälsta
och skulle känna vankelmod,
undrande vilket ni bör' helst ta'
en engelsk eller svensk metod.
Den som så vill kan ju ta´båda,
skillnaden den är ganska fin,
Men uti fall att vi få råda,
så gynna den svenska industrin...

Över Golgata
text: Edvard Fredin
musik: Tommy Rådberg

Vill du väg för nya tider bana,
vill du slag för folkens frihet slå,
vill du höja andens upprorsfana,
över Golgata din väg skall gå.

Vill du bringa något stort i dagen,
skall du lida örtagårdens kval,
skall du digna under gisselslagen
och bespottas i Pilati sal.

Vill du månglarna ur templet jaga,
föra kojans talan i palats,
sargad skuldra måste korset draga
mot den branta huvudskalleplats.

Vill du söka i din mån försona
mänsklighetens mörka syndaskam,
hånfullt under uddvass törnekrona
å ditt änne sipprar blodet fram.

Har du mod dock känna såren glöda,
öppna spikesår i hand och fot,
har du mod på korset att förblöda,
blickande förmörkad sol emot -

då skall stenen vältras bort från griften,
solig skimra påskens morgonsky,
och uppstånden - den fullkomnas, skriften -
hälsas du av tiderna som gny!


Den flyende Gustav Vasa.
ur sånger  för skola och hem (1910)

Se Norges fjäll! De snart mig skola skilja
Från Kristians våld. Ack, arma fosterland.
Må bland ditt folk en kraftigare vilja
Mer lyckligt lösa dina träldomsband!

Hur länge skall tyrannen sprida fasa?
Så klagar flyende den ädle Vasa.
Hur länge skall tyrannen sprida fasa?
Så klagar flyende den ädle Vasa.

Men utur Sälens dystra skogar skalla
dalmannaropen; Gustav, Gustav, kom!
Vi följa dig, med dig gå svenskar alla.
I fosterlandets namn vänd om, vänd om!

Och fjällens genljud återgåvo orden,
och räddning skänktes arma fosterjorden.
Och fjällens genljud återgåvo orden,
och räddning skänktes arma fosterjorden.

Med Guds hjälp vilja vi strida.
Sveriges fägneljud över den oförliknelige seger vid Narva den 20 novembris anno 1700.

melodi: "Den signade dag" (efter 1695 års psalmbok nr 354).

Ställ in MIDI-läsaren på loop!

TSAR PETER i Moskov en kämpe så rask
som trots själv Starkotter hin långa,
han gjorde en härnad med buller och brask,
till Ingrikland månde han gånga
med silver och gull
och ryssar som mull.
Med Guds hjälp vilja vi strida!

Han föll in i landet som stoftet så tjockt
så länge sig någon kund´  rymma.
Det följde varandra en flock efter flock
och alla så voro de grymma
som ulvar och björn,
som drakar och örn.
Med Guds hjälp vilja vi strida.

De drogo där drängerna huden utav,
och kvinnor i stycken de sleto,
att vaggan ock blev där de nyföddas grav.
De skonte ej fastän de gräto,
ej kvinna ell´  barn,
ej kyrka ell´  kvarn.
Med Guds hjälp vilja vi strida.

Han ryckt´  in för Narva med hissliga makt,
i staden de blevo förfära´.
De skulle straxt öppna sin portar blev sagt
eller ville de staden bortbära.
Men stånde han kvar
ännu i mång´  dar.
Med Guds hjälp vilja vi strida.

Tsar Peter han beddes av Narva en dans
men Narva då månde sig vägra.
Aldrig, sad´  hon, ryssen bekommer min krans.
Ty sökte den ormen att lägra
med list och med våld
fru Narva så båld.
Med Guds hjälp vilja vi strida.

Han gjorde kring staden ett läger så långt
som Joel är ifrån Wäpskyle,
att aldrig stod Narva tillförne så trångt.
Stadsgraven han började fylla
med stockar och sten
och människors ben.
Med Guds hjälp vilja vi strida.

Men inne i staden var ärlige män,
de svarade ryssen på svenska:
Vi skola, så länge som en är igen,
försvara vår ingermanländska,
ty var och en kyss
skall kosta en ryss.
Med Guds hjälp vilja vi strida.

Tsar Peter i Moskov, den giljare käck,
han lät sig det mäkta förtryta
att bruden sig ställde mot honom så fräck,
ur näsan eld börjad´  han snyta.
Han fräste och snöt,
han dundrad´  och sköt.
Med Guds hjälp vilja vi strida.

Kung Carol i Sverige vid Köpenhamns by
det buller fick allra först höra,
han fruktade litet för sådant att gny,
ty månd´  han krigsmakten sin föra
till sjö och till land
över hav och strand.
Med Guds hjälp vilja vi strida.

Kung Carol sig skyndar sin trogna fästmö
att fria från friare vrånga.
Han vill med dem fäkta och hellre själv dö
än Narva skull´  bli ryssens fångna.
Han vill hellre dö
än mista sin mö.
Med Guds hjälp vilja vi strida.

Kung Carol han hastar till fot och till häst
med hären av flinkaste svenner.
Han sade: Fort, låtom oss möta vår gäst
och visen er alla som männer.
Nu hoppas på Gud
och haven friskt mod!
Med Guds hjälp vilja vi strida.

De svarade alla som utav en mund:
Ja, konung, nu dö eller vinna;
och gingo så alla marsch fort samma stund
de grymmaste ryssar där finna,
som emot all rätt
fördärvat allt slätt.
Med Guds hjälp vilja vi strida.

De kommo som björnar, de ungarna mist,
med uppspända ramar och käftar,
ja, ögonen brunno som stjärnor och gnist
och följde sitt lejon alltefter,
som alltid var först
där faran var störst.
Med Guds hjälp vilja vi strida.

Tsar Peter i fjol de svenska bedrog,
ty kund´  han oväder nu lukta.
Åt Carols besök han då, tro mig, ej log,
hans kämpar de gräto i fruktan.
Ty bjöd han farväl
och had´  därtill skäl.
Med Guds hjälp vilja vi strida.

De svenske de storma med brinnande harm
på ryssarnas orena näste.
De sade: Så länge som bloden är varm,
så skola vi göra vårt bäste.
De bröto sig fram
genom vallar och damm.
Med Guds hjälp vilja vi strida.

Då himmelen drager själv genast därpå
ett moln fram, Gud låter framflyta,
som gloppar på ryssen och snögar alltså
att de ej förmådde sig syta.
Så hjälper Gud än
i nöden sin vän.
Med Guds hjälp vilja vi strida.

Straxt ryssarna föllo som flugor och mygg,
de svenska de voro så grymma.
Och jorden hon flöt utav ryssbloden stygg.
Här måste de dö eller rymma.
De kunde ej stå
ty Gud månd´  dem slå.
Med Guds hjälp vilja vi strida.

Mång tusen de somna på platsen där kvar,
mång tusen i älvarna kalla.
Mång tusen kung Carol till fånga upptar,
mång tusen till fot honom falla,
som bedja om frid
av lejon Karl blid.
Med Guds hjälp vilja vi strida.

De raskaste kämpar tsar Peter han had´,
de äro nu fort övervunne,
de stå hos kung Karl i Reval, hans stad,
där sitta de fångne och bundne.
Med kedjor uppå
de sitta man så.
Med Guds hjälp vilja vi strida.

Tsar Peter han lovar i vår komm´  igen,
men ingen för honom mer fruktar.
Kung karl i Sverige (Gudi lov) lever ju än,
de skamfulla ryssar han tuktar.
Han hoppas på Gud
och haver friskt mod.
Med Guds hjälp vilja vi strida.


Lejonbruden

I skimrande bruddräkt så vit som en snö
står djurtämjarns dotter, en blomstrande mö.
Hon tvingats att giva en främling sin hand.
I morgon går färden till främmande land.

Ren gästerna samlas, men tid är det än
för Selma, att träffa sin trofasta vän.
Och sorgsen hon går till lejonets bur
att taga farväl av sitt älskade djur.

Hon lägger sig ner där hon förr varit van,
och lindar sin arm kring den böljande man.
Och skogarnas konung sin vildhet har glömt,
när Selma hon smeker och viskar så ömt.

"Vi måste nu skiljas, min bruddräkt du ser.
Hav tack, kära vän, nu vi råkas ej mer.
Jag tvingats att giva en främling min hand.
I morgon går färden till främmande land.

Du blickar så ömt. Du mig säkert förstår.
Förlåt kära vän, men jag torkar en tår.
Men hör hur min brudgum han ropar igen.
Farväl nu för alltid min älskade vän."

En kyss nu till avsked hon lejonet ger,
men mannen vid gallret nu lejonet ser.
Med ens är dess saktmod och vildhet förbi.
Det reser sig häftigt i fullt raseri.

Den väldiga svansen nu svängningen tar,
och Selma står dödsblek, men fattning hon har.
Att bedja och hota är fåfängt beslut,
för dörren står djuret. Hon slipper ej ut.

"Kom hit med en bössa," nu främlingen skrek.
"Ett skott skall väl ända den blodiga lek."
Och dödstystnad härskar, geväret han får.
Han laddar, nu djuret hans mening förstår.

Och lejonet rasar i fängslande bur,
vill Selma försvara men vet icke hur.
Ett rytande skallar. Barmhärtiga Gud.
I stycken slet lejonet främlingens brud.

Och sedan det druckit den älskades blod,
det lägger sig stilla med nedslaget mod.
Vid bleknande liket det väntar få tröst,
en kula, som mördande sårar dess bröst.


En dag är som en vecka lång.

En dag är som en vecka lång
en månad som ett år
och jag fått fälla mången tår
om jag dig aldrig får.

Med änslan, sorg och stort besvär
jag mig en visa gör
som gömmas bör hos dig min vän
intill den bleka död.

Gud nåde dig om du falsker är
och har en annan kär,
jag liknar dig vid vilda djur
som uti skogen är.

Men den som har en trogen vän
en vinning har han nog
den skattar jag långt sällare
än falska människor.

Som solen uppå himmelen
hon längtar till sitt rum
så gör ock du och jag min vän
var timma och var stund.

Som stjärnorna på himmelen
de para sig par om par.
Så gör ock du och jag min vän
uppå vår bröllopsdag.


Om Eva behövt någon hjälp.

text: Gösta musik: Traditionell

Om Eva behövt någon hjälp här i livet
förutom den man som hon fått.
Så kan man väl taga för alldeles givet
försynen en piga bestått.
Men ej hon behövde som fruarna sedan,
en barnflicka hon åt de små
och ej någon kökspiga heller emedan
hon skötte sitt hushåll ändå.

I frågen väl, kunde det möjligt vara
sig sköta med bak och med tvätt,
den frågan jag anser mig kunna besvara
på enkelt men nöjaktigt sätt.
När bröd skulle bakas det vanligtvis skedde
när bägge som bäst hade tid
och Adam han knådde och Eva hon bredde
och bakugnen byttes de vid.

Gick Eva till bäcken, då Adam han följde
med tvättbaljan villigt och snällt
å Adam han klappade, Eva hon sköljde
och därmed var saken beställd.
Blev nattrocken sliten och kanten den trasig
ej gick han till Eva med den,
han satte sig neder och det på minuten
han kantade om den igen.

Gick Eva till köket att sysslor bestyra
av barnen hon hindrad ej var
ty Kain och Abel de sattes att rida
galopp uti knäet på far.
Ja Adam han var ibland männer ett mönster
och kunnig i allt ackurat
han piskade mattor och tvättade fönster
samt diskade koppar och fat.

Och aldrig habiten ifrån sig han lade
på stolar, på bord och i vrår
i hopp om att Eva persedlarna hade
hopsamlat till dagen därpå.
Och när han kom hem ifrån åkrar och ängar
på väggen han hängde sin rock
samt stoppade träskorna långt under sängen
samt västen och byxorna ock.

Ur sängen var Adam den förste att stiga
och kaffet det kokade han.
En fru skulle aldrig behövt någon piga
om hon haft en Adam till man.
Ett par såsom dessa väl ovisst kan vara
om det finns på jorden numer
nog finns här Evor båd´ snälla och rara
men Adam han finnes ej mer.

Hjalmar och hulda.
text: Wilhelmina Stålberg

På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad
om forntida bragder en gång.
och liljornas stjälkar och rosornas blad
sig bugade djupt vid hans sång
och fåglarna sutto så tysta på träden,
och gyllene axen på gungande säden,
de nickade bifall, och vårvindens fläkt
milt smekte hans panna hans krigiska dräkt.

Och hela naturen föryngrad och skön
och mild i dess festliga skrud,
med nyflätad blomkrans och vårmantel grön
nu log som en längtande brud
och glädjens och ärans och kärlekens minne,
de höllo sitt färgglas för ynglingens sinne,
och hoppet med vingar av guldflätad glans
ljuvt bjöd honom ryktets ovanskliga krans.

Då nalkades Hulda och drömmen försvann
för ynglingens tjusande syn.
Han såg endast henne, såg rodnan som brann,
likt purpur på snövita hyn.
Han kysste en tår från dess strålande öga,
han tänkte på världen och sorgerna föga.
Lycksalig han sjönk i den tillbeddas famn
och glömde bort ära och rykte och namn.

"Du älskar mig Hulda och jorden mig bär
bland rosor på daggpärlors stig.
Du älskar mig Hulda och sällheten är
ej mera en främling för mig.
Ty ledsnadens tomhet och saknadens smärta,
de finna ej vägarna mer till mitt hjärta.
Ty nu är naturen, o flicka, med dig
en paradisträdgård, ett Eden för mig.

Men sviker du mig, se, då slocknar min sol,
då brister av ångest mitt bröst.
Då finns ej på jorden från pol och till pol
ej någon som skänker mig tröst.
Så svär mig nu Hulda, vid himlen som hör dig
att aldrig mig glömma, vart ödet än för mig,
att vara mig trogen i liv och i död
att älska din Hjalmar i lust och i nöd."

"Min Hjalmar," sad Hulda, med ljuv melodi,
och tillslöt hans mun med en kyss,
"hur ofta jag sagt dig, jag trogen skall bli,
detsamma jag svor dig ju nyss.
Så svär jag ännu vid den himmel som hör mig
att aldrig dig glömma vart ödet än för dig.
Att blott för min Hjalmar jag klär mig som brud
och sviker jag eden, så straffe mig Gud."

Och sjunken var solen och fullmånen log
så milt mot vårt älskande par,
kring kullen sin dimslöja aftonen drog,
men ändå så sutto de kvar.
Dock måste till olika hyddor de vandra,
men svuro än högt att bli trogna varandra,
och Hulda hon lovade möta sin vän
vid nästa dags skymning vid kullen igen.

Så levde den lycklige Hjalmar en tid,
och sommaren flydde sin kos,
med sommaren flydde den gyllene frid,
likt dagens förvissnade ros.
Ty nu utbrast krigets förödande låga,
från sörjande mön måste Hjalmar nu tåga
i härnad, och hulda med kärlekens glöd,
hon svor honom trohet i liv och i död.

Ett år var han borta och fredens oliv
nu växte i riket på nytt.
Slut var det grymma, det blodiga kiv,
och sorgen i glädje förbytt.
Med ax och med frukter sågs jorden sig smycka.
Då skyndade Hjalmar sig hem för att trycka
sin längtande brud till sitt trofasta bröst,
att byta dess saknad i sällhet och tröst.

Helt nära hans hem kom den åldrige Sven,
en granne, och tryckte hans hand.
"Välkommen, behjärtade yngling igen
från striden i främmande land."
"Tack, Sven," sade Hjalmar, "men hur mår min flicka?
Jag ilar till henne och snart skall hon blicka
med himmelskt förtjusande ögon på mig.
Du hindrar mig Sven. Jag begriper ej dig!"

Men Sven tog i betslet och ryckte hans häst
tillbaka den ystra ett steg:
"Jag fruktar du blir ingen välkommen gäst."
här stannade Hjalmar och teg.
"Bemanna dig yngling med mod för att höra
en tidning som hela din glädje skall störa.
Vet du att skön Hulda, förskräckliga bud,
i dag är den stolte Sebastians brud."

"O himmel!  O avgrund!" röt Hjalmar och slog
förtvivlad stålhandskarna hop.
"Men endast du väntar, jag träffar dig nog."
Och döv för den åldriges rop,
i sporrsträck han red till den trolösas hydda,
där fönstren de voro med blomkransar prydda
och taket gav genljud av gästernas sång,
av harpors och bägares klang på en gång.

Här inträdde Hjalmar i krigarens skrud
och harporna tystna´ med hast.
Förgrymmad han går till den trolösa brud,
och griper i brudkransen fatt.
Han sliter den vilt ur de mörkbruna håren,
så blek såsom låge hon redan på båren
satt Hulda med dödsskräck i bävande barm
för dårade älskarens hämnande arm.

Men brudgummen höjde mot Hjalmar sitt svärd
men Hjalmar han svängde ock sitt.
Då ropte han: "Usling! Att dö är du värd,
mitt svärd biter bättre än ditt!"
Som lejon de kämpade emot varandra,
en stred för livet, av hämnd stred den andra,
som eld lyste ögonens gnistrande par,
men segern än oviss än oavgjord var.

Så stötte ung Hjalmar sin klinga med makt
i hatade motståndarns bröst,
men denne åt honom ren dödssåret bragt,
och blek och med rosslande röst
sjönk ynglingen ned vid förräderskans sida
som icke upphörde att gråta och kvida,
då hon på den döende älsklingen såg,
så skön som en avhuggen järnek han låg:

"O ve mig! O ve mig! Min Hjalmar jag svek!"
Hon ropte och händerna vred.
"Att svära är lätt, men det är ingen lek
att bryta så trolöst sin ed."
Och samvetskval lägrade sig kring dess hjärta,
och inom tre dagar hon dog utav smärta.
Vid sidan av Hjalmar hon jordade då.
Ett brudpar i graven de blevo ändå.

Var gång, säger sagan, när midnatten har
sin stjärnströdda florslöja sträckt
kring jorden och skylt den med vingarnas par,
går Hulda med silvervit dräkt
kring kullen där ofta med Hjalmar hon suttit
just där hon gjort eden hon trolöst har brutit,
och suckar och klagar så ängslig och blek:
"O ve mig! O ve mig!" Min Hjalmar jag svek!"

Kors på Idas Grav.
text: Charlotte Berger

Mossbelupen hydda 
står vid Hecklas fot,
höga granar skydda 
den mot stormens hot.
Men därinne sorgsna minne 
stormens hand en ros bröt av,
än på strand vi finne 
kors på Idas grav.

Alfred, skön som våren,
drog till fjärran land.
Blek, med spridda håren,
Ida grät på strand.
Gå att strida, glöm ej Ida,
hennes kärlek, hennes tro.
Sorgligt skall hon bida
återkomstens ro.

Året slöt sin bana
tvenne gånger om,
saknad blev en vana,
ingen Alfred kom.
Van att lida, stackars Ida
dolde smärtan för sin far,
kraft att ensam strida
än dess hjärta bar.

Snart från bleka kinden
blomman vek sin kos.
Så av siroscvinden
härjas Söderns ros.
Tårfyllt öga, mot det höga,
fåfängt följde hjärtats bön,
trohet båtar föga,
sveket blir dess lön.

Enda dotterns smärta
rör den gamles bröst,
ömt hans fadershjärta
skyndar att ge tröst:
"Sörj ej Ida, till din sida
snart jag Alfred återför.
Blott för dig jag vida
bort en vallfart gör."

Ida gick till stranden
lik en enslig hamn,
ritade i stranden
månget älskat namn.
Morgondimma, middagstimma,
suckande hon andas här.
Månens bleka strimma
finner henne där.

Skyhögt böljan svallar
över havets bryn,
åskan rysligt knallar,
blixten delar skyn.
Skepp förstöras, nödrop höras,
vraken slungas emot land,
och av vågen föras
många upp på strand.

Av förtvivlan slagen
Ida såg sin far.
Redan skumt för dagen
gubbens öga var:
"Dödsminuten är förfluten
döden redan kallar mig,
Alfreds tro är bruten,
han har svikit dig."

Nu sin hand han lade
i sin dotters hand.
Ett farväl han sade,
gick till fridens land.
Döden svingar, mörka vingar,
nu ett hemskt och smärtsamt ljud,
samma ängel bringar
Idas själ till Gud.

Mossbelupen hydda
står vid Heklas fot.
Höga granar skydda
den mot stormens hot.
Men därinne, sorgsna minne,
stormens hand en ros bröt av,
än på strand vi finne
kors på Idas grav.

Luffarevisa

text och musik: Martin Nilsson (1890-1963)

När våren vindar rista
i knopparna som brista
då vill man ut och kvista
och bli som barn på nytt.
Då axlar jag min mara
allt uti solen klara,
och glädes att få fara
ifrån min trånga hytt.
Jag vandrar i den vida ring
vårt långa land och rike kring
fastän jag äger ingenting
så sjunger jag ändå.
När alla vägar bär till Rom
i grönska eller fager blom,
man glömmer lätt sin fattigdom
om himmelen är blå.

Men blåser hårda vindar
igenom molnens grindar
och björkar, granar, lindar
de ställa sig på lut -
om ändlös lång är vägen
så får man ta ut stegen
och gina över tegen -
så tar väl vägen slut.
För är man inte lytt å vank,
nej, frisk och rörlig, mjuk och slank,
va gör det då om man är pank
och usel som en lump.
Fast alla vägar bär till Rom
i grönska eller fager blom,
så bleve vägen ganska tom
om ej man drog en stump.

Och tigger jag om vatten,
och mat, och rum för natten,
så vete välan katten
om jag det inte får.
För om di skulle tveka
och blänga surt, och neka
så ska jag få dom veka
i sinn, så det förslår.
För jag kan lipa som en sill
och vind och skack mej vända till
och strax jag fått´et som jag vill
en annan ton jag slår.
När alla vägar bär till Rom
i grönska eller fager blom,
då struntar man i män´skors dom
och tackar blott och går.

Och träffar jag en flicka
som vet att väl sig skicka,
så stannar jag en vicka
allt hos den ljuva ros.
Om sen hon börjar ula
och tjuta i sin kula
och säjer "dröj en smula",
då drager jag min kos.
För ingenting får hindra mej
man ska väl inte binda sej
om så di runt mej linda sej
min frihet än, jag rår.
När alla vägar bär till Rom
i grönska eller fager blom,
ajöss min sköna egendom -
till nästa vän jag går.

Men kommer gula hösten
med skrovlig rost i rösten
då är det slut med trösten
och grusat allt mitt hopp.
Det brummar i var fura
och alla himlar skura
och trasorna bli sura
och häfta vid min kropp.
Men man ska vara lugn och klar
och visa att man är en karl
det finns nog dem som värre har
än jag i all min brist.
För alla vägar bär till Rom
i grönska eller fager blom,
och klaga är en ynkedom
om dagen än är trist

Och den som visan skrivit
det är en man som givit
sig helt åt luffarlivet
med påken i sin hand.
När vårens vindar fara
då axlar han sin mara
och drar i solen klara
runt hela Sverges land.
Han byter ej med härrarna
som vräka sig i kärrorna
allt efter feta märrarna
i överflöd och glans.
När alla vägar bär till Rom
i grönska eller fager blom
har jag min största rikedom
i sol och vindars dans.

Ständernas morgonbön 1800.
text: Hans Järta musik: Tommy Rådberg

Adelsmannen.

Herre låt mig städse dyrka
Frihet utan skyldighet,
Och giv mina lungor styrka,
När jag skriker: rättighet.
Låt mig få min bonde pina,
Fast jag talar jämlikhet.
Stärk ock privilegier mina
Nu ock i all evighet!

Prästen.

Herre, tänk på präster alla
Och på mig i synnerhet.
Värdes mig till himlen kalla,
När där blir nå´n ledighet,
Låt mig här i tiden njuta
Allsköns tiond´, som kan fås,
Och som biskop salig sluta
Mina dar i Västerås!

Borgaren.

Herre, låt ej kursen falla.
Stegra agio efter hand.
Minska ock exporter alla
I vårt kära fosterland.
Öka denna villervalla
Med en mängd av missväxtår.
Värdes mig se´n till Dig kalla.
När som allt till fanders går!

Bonden.

Herre, värdes undanröja
Hushållskommitténs försåt.
Tillåt att vi ock få höja
Skjutsavgiften till en plåt.
Låt all tionde försvinna.
Som vi ge åt prästerna.
Herre, låt och brännvin rinna.
Hemma, och på vägarna!


Lilla Charles, sov sött i frid

text: C M Bellman musik: traditionell

Lilla Charles, sov sött i frid,
du får tids nog vaka,
tids nog se vår onda tid
och hennes galla smaka.
Världen är en sorgeö;
bäst man andas, skall man dö
och bli mull tillbaka.

En gång, där en källa flöt
förbi en skyl i rågen,
stod en liten gosse söt
och spegla sig i vågen.
Bäst sin bild han såg så skön
uti böljan, klar och grön,
strax han intet såg´en.

Så är med vår livstid fatt,
och så försvinna åren;
bäst man andas gott och glatt,
så ligger man på båren.
Lilla Charles skall tänka så,
när han ser de blommor små,
som bepryda våren.

Sove lulla, lilla vän!
Din välgång skall oss gläda.
När du vaknar, sku vi se´n
dig klippa häst och släda;
se´n små hus av kort, lull lull,
sku vi bygga, blåsa kull
och små visor kväda.

Mamma har åt barnet här
små guldskor och guldkappa;
och om Charles beskedlig är,
så kommer rättnu pappa,
lilla barnet namnam ger ...
Sove lulla! Ligg nu ner
och din kudde klappa!

Och adjö kamerater

Och adjö kamerater, vi råkas alla nästa gång
Med brännevin på bordet och punsch i vår butelj;
En bricka full med glas
Går i kras
På kalas,
Då man länge supit har.

Och när man går till krogen då tager man så långa steg,
Men sällan blir man bjuden att vandra denna väg;
Innan man kommer fram,
Drumlar man
Om varann,
Så man aldrig hinner fram.

Var äro mina handskar, var haver jag min hatt och käpp,
Var äro mina penningar, min ficka känns så lätt;
Den som super sig full,
Går på lull
Trill omkull,
Han är aldrig sorgefull.

Och detta muntra ställe det kan man aldrig gå förbi,
Och dessa små mamseller kan man ej låta bli;
Där får man låna hus,
Utan krus,
Därtill pipa och kardus.


Min älskade, det lif du bär

text: Karl-Erik Forsslund
musik: Tommy Rådberg

Det är min hustrus födelsedag i morgon.

Jag skall smyga mig ut medan hon sover, och plocka en famn full konvaljer - de ha slagit ut nu, ha just öppnat sina härrliga hvita klockor.

Så skall jag duka en kaffebricka, klä den runtom med hvitsippor och grönt, och binda en krans af konvaljerna. Smyga mig in till henne, ta henne på sängen med brickan och lägga kransen på hennes bröst, kring hennes hals.

Då skall hon vakna, fullsöfd och strålande och ljuflig, och medan konvaljernas klockor stilla klinga, med gullkläpparna satta i dallring af hennes lugna andedrag, skall hon läsa ett papper, hvilket skall ligga hopvikt bland sippornas hvita stjärnor på brickan.
Dessa värser skall hon läsa där.

Min älskade, det lif du bär
med bäfvan i ditt sköte,
på lyckans träd en knopp det är
som trår till solens möte.
Den sväller, sväller i din famn,
som full och hög sig hvälfver,
den trår till mänskligt lif och namn,
af längtan stark den skälfver.

Min älskade, det lif du bär
under ditt varma hjärta,
en gnista ifrån solen är,
tänd uti salig smärta.
Den tindrar flämtande och matt
igenom moln och dimma,
den längtar att en lyckans natt
bland klara stjärnor glimma.

Min älskade, det lif du bär
ur mörkret fram mot ljuset,
en glimt af evigheten är,
som sprungit fram ur gruset.
Vi slockna snart, vi tappa snart
de böjda vandringsstafvar -
o lys, du stjärna, varmt och klart
på våra tysta grafvar!



Kom möt mig vid stranden.

Vid vassen av stranden, vid sorlande bäcken,
min älskling sig smyger från morgon till kväll.
Hon plockar de blommor som kärleken hyser
och lever i hyddan så lycklig och säll
och luften rensar skyarna kalla
och regn på våra fönsterrutor falla.
Kom följ mig till stranden jag älskar blott dig,
kom följ mig till stranden jag älskar blott dig,

Min kärlek förklara jag vill åt den tärna,
för vilken mitt hjärta så innerligt slår.
Den glöd som mig värmer, mitt öga belyser
och kärlek det viskar. Ty nu är det vår.
Hör bäckens sorl och vindens milda susning
Du är mitt allt, mitt liv och min förtjusning.
Kom möt mig på stranden jag älskar blott dig,
kom möt mig på stranden jag älskar blott dig,

Det löftet är givet och handen så troget
du lagt i min hand, som ditt stöd sen skall bli.
Vi sjöngo som fågeln i morgonens stunder
och leva som änglar på jorden - just vi.
Och solens brand den är mitt hjärtas spegel.
Min kärlek flyger fram med fulla segel.
Ack möt mig på stranden jag älskar blott dig,
Ack möt mig på stranden jag älskar blott dig,

Jag lovar dig säkert du tillbedda tärna,
att skänker och guld skall du få i parti.
Ej sorgligt, men glättigt och älskligt vi leva,
det skall du på heder och ära få se.
Och sångens gärd skall höja våra sinnen,
och fridsamt blir vårt liv och våra minnen.
O möt mig på stranden jag älskar blott dig,
O möt mig på stranden jag älskar blott dig,

Att lycka på jorden jag vill dig bereda,
min goda och innerligt älskade du.
Vi kuttra som duvor om kärlekens fröjder,
ej sorger skall trycka din glädje som fru,
skall liva oss och stärka våra krafter.
Vårt största stöd vi få av högra makter.
Men möt mig på stranden jag älskar blott dig,
men möt mig på stranden jag älskar blott dig,

I slutet av livet då aftonen nalkas,
skall flamma den eld, som min kärlek har tänt.
Och minskas min trohet du aldrig skall finna,
ty ren är den tanke vi både ha känt.
Min sista sång skall vara till din ära,
ett kristligt liv och tro vår rena lära.
Kom möt mig på stranden jag älskar blott dig,
kom möt mig på stranden jag älskar blott dig,

Nu slutar jag sången, min älskade flicka,
pokalen skall fram, den min sångmö ger tröst.
Vi önska dig välgång, i botten vi dricka
och ljuvt skall mig vara att invid ditt bröst
få vila mig då dagen är till ända,
då himlars Gud sin frid oss alla sända.
Kom möt mig på stranden jag älskar blott dig,
kom möt mig på stranden jag älskar blott dig,

Alfred och Anna

När kvällen kommer och bjuder vila,
den sköna Anna åt lunden ilar
att möta Alfred i dalens lund.
Han lovat komma i kvällens stund.

Hon var så glad och hon sprang så lätter.
Sin barm hon full utav blommor sätter.
Vid högra sidan hon binder fast
med röda bandet en blomsterkvast.

I dalen, där de hade stämt sitt möte,
där vilar hon sig uti kvällens sköte,
Sen går hon längtande dalen om,
men ingen Alfred till henne kom.

Hon går i oro och längtans kvalen.
Då hörs det ljuda ett skott i dalen,
då hördes ängsligt ett jämmerrop,
som trängde fram mellan trädens hop.

Hon går att möta Alfred på vägen,
men stannar genast bestört, förlägen,
Hon dignar ned, men hon fattar mod,
ty Alfred låg där badande i blod.

Hon frågade, men hennes röst var bruten:
"Säg, käre Alfred, ack, är du skjuten?"
Hon dignar till hans blodröda famn,
men Alfred viskar blott Annas namn.

Han vänligt räckte åt henne handen
och sade: "Anna, nu lösas banden.
Farväl, min Anna, nu skiljs vi åt."
Hon brister ut i en häftig gråt.

Nu öppna såret ej mera blöder.
Vid Annas bröst ligger Alfred döder.
Han ligger kallnad vid hennes barm,
och om hans liv hon har lagt sin arm.

Vid Alfreds lik vakar Anna trogen,
men mördarn ilar fram genom skogen
och ropar själv av förskräckelse:
"Jag haver mördat, o ve, o ve."

Det svåra kan han nu aldrig glömma.
Han går att Alfred för mänskor gömma
och vandrar uppåt den väg, han flytt,
men laddar först sin pistol på nytt.

Pistolen han emot bröstet vänder,
men Anna fattade om hans händer
och ropte själv fast med sorgset mod,
hon sade: "Blod har nu flutit nog".

Och vådaskottet sig själv avlossar
och blodet börjar ur såret forsa
och Bernhard endast en suck nu hör,
Vid Alfreds sida skön Anna dör.

Det sista skottet hörs någon akta.
Där kommer mänskor från alla trakter,
Båd' små och stora från närmsta by
förskräckta häpna för denna syn.

Mång flicka domnar och mister modet,
då månen speglar sig i blodet.
Då hördes icke en mänsklig röst
men vemodsklagan från varje bröst.

Hur sent det blev uti dystra kvällen,
blev Bernhard gripen och förd i cellen
och smidd i bojor; i detta kval
där härskar mörker förutan tal.

Han bittert gråter båd' dar och nätter
och bleka kinder med tårar väter.
Sen går han längtande dagen om,
tills sent omsider hans dödsdom kom.

En dag fångvaktaren han berättar:
"I morgon, Bernhard, man dig avrättar.
Bered dig själv och bekänn ditt mord,
förrän du göms i den kalla jord!"

"Ja", Bernhard svarar och stilla gråter,
"nu vill jag dö och se Anna åter,
ty hon däruppe i änglaland
skall ge förlåtelse med sin hand."

Och nästa morgon man Bernhard leder
till avrättsplatsen. Han faller neder.
En blomsterkvast han i handen höll,
och bilan höjdes - hans huvud föll.


AMNESTYSÅNGEN
text: Lorica Baeckström
musik: Ludvig van Beethoven

Alla föds med lika värde
Rätt till namn och till nation
Rätt att yttra fritt sin åsikt
Rätt till tro och religion.
Sändebud från världens länder
En gång befäste dessa ord
Underskrev med egna händer
Frihetsbrevet till vår jord.

Ingen må godtyckligt fängslas
Utsättas för våld och slag
Ingen kränkas och förnedras
Vägras skydd av stadfäst lag.
Inför lagen är alla lika
Man och kvinna, svart  och vit.
Rättens värn må aldrig vika
Maktens svärd kan ej nå dit.

Var den blott en dröm vi drömde
Rättighetsförklaringen?
Kränks den ej till sista bokstav
Överallt och dagligen?
Ingen dröm, men lågan som brinner
Bakom en taggtråds verklighet.
Ljusets kraft som övervinner
Mörker, köld och hopplöshet.

Mälaresjörövaren

text: Chronwall
mel: I låga ryttartorpet

Om Dreyfus har man talat, Pallin, Johanneshus
och händelser så många som sinnen satt i rus.
Men nu på vackra Mälarn ett drama utspelt är,
som väcker sorg och fasa så långt som ryktet bär.

Man hört i vilda västern att bovar rånat folk
på järnvägståg och skjutit och gagnat svärd och dolk.
De hava varit många, ja varit hela band,
men en det hela utfört, ej skett i annat land.

Så hände dock om kvällen allt å en ångare,
Prins Carl, den mälarbåten så prydlig till att se.
På färd ifrån Arboga till Stockholm skulle gå
om kvälln begyntes resan och syntes lycklig då.

Men mer och mer det mörknar, halv tolv snart klockan är.
En bov har alla dörrar på båten reglat här.
Försiktigt har han uttänkt sin plan,sin djävulslist,
att mörda alla mänskor och röva allt till sist.

Försedd med två revolvrar, spetskulor 67
och dolk och kniv och dyrkar uppträder boven nu.
Han ser nu offren sova envar uti sin vrå,
och tyst är i salongen, på däcket likaså.

Den förste var kaptenen, för bovens dolk han föll,
det hörde ingen mänska, hans plånbok han behöll,
och åttahundra kronor det i den kassan fanns.
Så var det första kapet, och detta togs med glans.

På akterdäck vid trappan där skedde detta mord,
men än skall mer utföras, det värsta i vår Nord.
Jag skall var mänska mörda som liv och anda har
tills som kapten på skutan allena jag står kvar!

Vid dörren satt en kvinna med sina söner två.
Vid barmen bar hon pengar - ja boven sett det så.
Med dragen kniv mot henne kallblodig boven går
och stöter den i bröstet. Ett tummel nu uppstår.

Ty hennes söner vakna, tro skydda modern kär,
men han dem båda skjuter, de ligga båda där.
Nu sköts en annan kvinna och styrman nu kom opp
då sköt han emot honom men han från boven lopp.

Men boven följde efter, han var hack i häl,
sköt nere i salongen en slaktare ihjäl.
Nu blekna alla kinder, envar förstummad är
och tänker: en vansinnig, en galen rasar här.

Till överdäck sprang styrman, sig gömde i en hytt,
men mördaren sprang efter i vilddjurshamn förbytt.
Sköt här och där på däcket var mänska som han såg,
och offer invid offer bland plank och säckar låg.

Osäker styrman kände sitt liv. Med väldigt språng
han for från styrhytt neder till båtens försalong.
Nu mördarn spelrum hade. Han till rökhytten sprang,
stack, slog och sköt och väsnas, en var till tystnad tvang.

Där sutto fyra herrar, den ene fick ett skott,
rorgängarn fick ett dito och fler förut han fått.
Jag skall var mänska mörda som liv och anda har
bland mörker, lik på skutan jag som kapten står kvar!

I styrhytt nu han träder. Full fart, så ropar han,
men maskinist där nere ej rösten känna kan.
Han börjar oråd ana, men mördarn springer till
och hotar maskinisten om han ej lyda vill.

Nu kommer ångarn Köping. Förskräckt det boven ser
nedhissar räddningsbåten, från Prins Carl sig beger.
Vid det han hissar båten, han sköt på Köping då,
sad` sen adjö och rodde, knappt en gav akt därpå.

I skogen som en vilde han sprang. Till Strömsholm kom
och sen till Eskilstuna men vände hastigt om.
I droska for mot Skogstorp och där i väntsaln satt
då fyra detektiver morddjävuln grepo fatt.

Nu inom häktets murar den avgrundsanden är
och hela svenska folket i harmen tändren skär.
En var sin dom utslungar, nedkallar blixt och ve
och helvetsstraff och marter om de fick boven se.

Ty många brott har timat, man det erkänna får,
men ej så fräckt som detta (man sagt) på hundra år.
I krigstid den blir kungen som utför sådant dåd.
I fredstid den blir stungen och vinner aldrig nåd.

Flickornas skål.

Med fröjd uti sinnet och glaset i hand,
med hjärtat i lågor och kinden i brand,
för eder I hulda, I tjusande tärnor,
på kärlekens himmel I strålande stjärnor,
I, våra förhoppningars ljuvaste mål,
för eder, o flickor, vi tömma vår skål!

Du yngling, som äger en älskande mö,
som endast för dig önskar leva och dö,
I män och I gubbar, I gamla och unga,
kom låtom oss alla för flickorna sjunga:
I, våra förhoppningars ljuvaste mål,
för eder, o flickor, vi tömma vår skål!

En skål för var tärna i levnadens vår!
En skål för var kvinna, som älska förmår!
En skål för var mö, som sig trogen kan kalla!
Brunetter! Blondiner! Ja, skål för er alla!
I, våra förhoppningars ljuvaste mål,
för eder, o flickor, vi tömma vår skål!


En vårvisa om blommor och omoral.
text och musik: Gösta Kullenberg

I katekesen är det förbjudet 
att le mot manfästa kvinnor,
men det är svårare det än budet 
som gäller grannens åsninnor.
Ty vem kan hjälpa att blodet dansar 
i takt med vårgula hängen,
och vem kan skilja på bröllopskransar 
och  dem som bundits på ängen?

Man borde inte i längtan sitta
till andras blomfyllda marker,
man borde nöja sig gå och titta
i kommunalstyrda parker.
Men vem kan minnas bland skrömt och skvaller
vad som är rätt eller villa,
och vem har ögon när natten faller
att läsa i postilla.

De går på gränser och balanserar,
de går så fast som soldater
och rynkar näsan då vi fallerar,
de små moralakrobater.
Men när vi ligger på sista linnet
och räknar skäggstrån på Charon,
kanhända gläds vi ändå vid minnet
av ena liljo i Saron.

Nu väver våren ett brokigt mönster
och skrämmer vintriga tjälen,
det är som sloge den upp ett fönster
mot något ludet i själen.
Och vem kan hjälpa att blodet dansar
i takt med vårgula hängen,
och vem kan skilja på bröllopskransar 
och  dem som bundits på ängen?

Gamle Spatten.
text och musik Pim-Pim

Yippyay yippyay nu är jag här igen.
Ingen präktigare prisse pryder prärien.
Jag är ingen swingpjatt slisky,
jag är full av mod och whisky
och jag sjunger cowboysånger så det skär i en.

Fnatta på, fnatta på Gamle Spatten
Vi ska rusa fram som tosingar i natten..
När du skumpar fram i sken,
tappar jag ibland pängsnen,
och ibland så susar sniglarna ifatt en.

Ge mig sporrar och häst och vida slätter,
präriens heta sol och svarta mörka nätter.
Låt mig rida runt Montana
med en yster häst bland knäna,
ja, då svallar cowboyblodet så det skvätter.

Fnatta på, fnatta på, gamle Spatten.
Jag vill rida så det brusar i kravatten.
Jag vid stadens kvalm är led,
låt mig rida runt ifred.
Ge mig häst och ge mig kor och ge mig katten.

Ingen last kan en äkta cowboy fresta.
Varken bio eller kondis ses han gästa.
Dricker långsamt, när han dricker,
och är blyg för alla flicker,
fast han jingle-jungle-jinglat med de flesta.

Fnatta på, fnatta på, gamle Spatten,
fast du travat litet korsbent fram på natten.
Alla flickor märker att
ryttarn bär en cowboyhatt,
och dom märker också vem, som är i hatten.

När jag ridit min rund den allra sista,
och mitt namn står på S:t Peters långa lista,
då begrav mig kära vänner,
i den mark så väl jag känner,
och låt mig få hästen med mig i min kista.

Fnatta på, fnatta på, gamle Spatten.
Snart ur himlens klara källor får du vatten.
Själv jag frågar nog S:t Per,
var som whiskykällan är,
och där lägger jag mig stillsamt i rabatten.

För se han va´ så djäkla stark

När Karl den Tolfte skulle ut mot turkarna att slåss.
Då valde han till livvakt de tappraste bland oss.
Och bland dessa var en
Just en modig ungersven,
Om vars bragder man vet att förtälja som så:
Att han va´ så djäkla stark,
Att han aldrig föll till mark,
Och fastän dä va´ lessamt, såg han glader ut ändå.
Luttan lu, luttan lej, luttan lu å luttan lej.

En dag han stod på kobron vid Dünafloden bred,
Ett kruthus flög i luften, och han fick följa med.
När den modige sven
Kom till jorden igen,
Se då sa´ han, fy fan! vad det här kostar på.
Men se han var så djäkla stark,
Att han aldrig föll till mark,
Och fastän dä va´ lessamt, såg han glader ut ändå.
Luttan lu, luttan lej, luttan lu å luttan lej.

Vid Narva var han med, där det blodigast gick till,
Och där det var så hett, att man kunde steka sill,
Och när han värjan drog ut,
Varje gång utan prut
Uppå spetsen av ryssar satt minst trettisju.
För se han var så djäkla stark,
Att han aldrig föll till mark,
Och fastän dä va´ lessamt, såg han glader ut ändå.
Luttan lu, luttan lej, luttan lu å luttan lej.

Vid Holofsin där ryssen fick sår i ryggen blott,
Gardisten ock som hjälte fick kläda månget skott.
Och när vila man gav,
Tog han halsduken av,
Och i den satt där kulor så stora som så.
För se han var så djäkla stark,
Att han aldrig föll till mark,
Och fastän dä va´ lessamt, såg han glader ut ändå.
Luttan lu, luttan lej, luttan lu å luttan lej.

En dag han order fick sig till fienden bege
Och för att resan skulle så fort som möjligt ske,
Stoppade han sin person
Inuti en kanon,
Och när skottet brann av var han framme också.
För se han var så djäkla stark,
Att han aldrig föll till mark,
Och fastän dä va´ lessamt, såg han glader ut ändå.
Luttan lu, luttan lej, luttan lu å luttan lej.

Till sist han slogs vid Bender vid turkarnas musik,
Och bäst han tumla om uti den kalebalik,
Man ett hugg honom gav,
Så att huvudet flög av,
Men då blev han så flat att han sade som så:
Man må vara än så stark,
Sist man faller dock till mark.
Men fastän dä va´ lessamt, såg han glader ut ändå.
Luttan lu, luttan lej, luttan lu å luttan lej.

Skulle jag sörja då vore jag tokot.
text: Lars Johansson Lucidor (1638-1674)
musik: traditionell

Skulle jag sörja då vore jag tokot
fast än det ginge mig aldrig så slätt.
Lyckan min kan fulla synas gå krokot;
vakta på tiden, hon lär full gå rätt.
All världen älskar ju vad som är brokot,
mången mått liva som ej äter skrätt.

Olyckan växlar ju lika med lyckan,
allt, vad begynsel har, ändas en gång;
druckin man haver ej allestäds hickan,
lust följer gråten, gråt ändas i sång;
den som på sanningen pekar med stickan
kan lell lätt falla från sanningens spång.

Himmelens dagg plär på träden nerdugga,
men så snart jorden har gett dem nog saft
att de kunn` trotsa skyn,vem kan kullhugga
samma, när yxen ens har inte skaft?
Maskstungne kan man med fingrerna gnugga;
mången tror vunnit, vad ändlykten taft.

Dy lät man lyckan med olyckan strida,
intill jag ser, ho som vinner för mej
Ingen mått skjutshästen allt för hårt rida,
tröttar du honom, förtreter han dej;
Fast om en måste förföljelse lida,
modet blir fritt, när som kroppen är ej.

Dy skall mitt mod och blod osörgse vara,
Lasse räds varken hat, avund ell` tvång.
Ingen tårs göra mer än han kan svara,
rätt måst (trots orätten) hava sin gång.
Fly med flit, vem som kan, slik olyckssnara,
fängsel gör längsel när lyckan är vrång.

Tänk min vän, att man fördenskull mått liva
lustig, fast om det är mot ens behag.
Lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva;
vadan hon kom i går , går hon i dag.
Dy har jag hoppet, I lär en gång skriva,
att I, olycklig, är lustig som jag.


När skämtet tar ordet.
text: Biskop Frans Michael Franzén (1772-1847)
musik: Olof Åhlström

När skämtet tar ordet vid vänskapens bord
med fingret åt glasen, som dofta,
så drick och var glad: på vår sorgliga jord
man gläder sig aldrig för ofta.
En blomma är glädjen: i dag slår hon ut,
i morgon förvissnar hon redan,
just nu, då du kan, hav en lycklig minut
och tänk på den kommande sedan.

Vem drog ej en suck över tidernas lopp?
Dock sitt ej och dröm på kalaset!
Här lev i sekunden, och hela ditt hopp
se fyllas och tömmas - i glaset!
Här sörj ej för glaset: om fullt, så drick ut;
om tomt, så försänd det att fyllas;
och minns, att det sköna och goda förut,
sen glädjen och nöjet, må hyllas.

För övrigt må värden ge alltid nytt skäl
till ständig omsättning av glasen
och visa, att rangen är nyttig likväl -
till skålarnas mängd på kalasen!
Men förr´n han är färdig med klang och harang,
vi skynda att självmant dricka
och helga ett glas, som är över all rang,
i tysthet - envar åt sin flicka!


Se nu ska vi gå till Gamla stan.
text och musik: Gösta Kullenberg

Se nu ska vi gå till Gamla stan
till den gråa stan till den krumma stan
och hastigast instiga 
på krogen och ha en bit.

För vi har jobbat mest hela dan
hela gråa dan hela krumma dan
och blivit så törsteliga
samt skaffa oss appetit.

God afton serveringsflicka
det är bara vi.
O giv oss en vichydricka
med något i

För vi har jobbat mest hela dan
hela gråa dan hela krumma dan
och blivit så törsteliga
samt skaffa oss appetit.

Känn doften broder av fiskgratäng!
denna runda doft av en fiskgratäng,
se glittret i alla glasen,
hör klucket av svensk kultur!

Låt ögat göra en liten sväng,
hör nu Skopendal, blott en liten sväng:
Se en som sadlat pegasen
och andra förskrämda djur.

God afton du vind som sydlig
och mjuk som en barm
gör till och med mej betydligt
verserad och varm.

Känn doften broder av fiskgratäng
denna runda doft av en fiskgratäng,
se glittret i alla glasen,
hör klucket av svensk kultur.

Lägg nunan broder i bistra veck,
hör nu Skopendal, i förgrämda veck
ty borgerligt runda kinder
är manna för en kubist.

För sent! Han reser sig redan glatt,
under glada rop styr han hitåt glatt
med hoppets ögontinder
vår frejdade konstartist.

God afton o målarherre
sitt neder, sitt ner!
Dock hava vi ej dessvärre
nån tia åt er.

Lägg alltid nunan i bistra veck,
hör nu Skopendal, i förgrämda veck
ty borgerligt runda kinder
är manna för en kubist.

O, hukoms gubbar i bordens rad,
här i bordens rad, här i bordens rad!
Här framgår en man med luta
och hotar oss med en sång.

Lokalen fylles med gröna blad
och med röda rosor med gröna blad
och gossar ombord på en skuta
med flaskor och svajig gång.

God afton du vackra visa,
så världsskygg och tunn.
Din skönhet den vill jag prisa
med vinsmak i mun.

O, hukoms gubbar i bordens rad,
här i bordens rad, här i bordens rad!
Här framgår en man med luta
och hotar oss med en sång.

Vik hastigt hädan herr Skopendal
till ett annat bord, hör nu Skopendal.
Här kommer min Kristina
hon ämnar sig säkert hit.

Hon trippar fram i den stora sal.
i den bruna sal i den trånga sal
som sprött porslin från Kina
men verklig som svensk granit.

God afton min bleka duva
och dyrbara dront!
Hur haver hon med sin snuva,
sitt hjärta och sånt?

Vik hastigt hädan herr Skopendal
till ett annat bord, hör nu Skopendal.
Här kommer min Kristina
hon ämnar sig säkert hit.

Å, den synen vill jag kalla

text: Karl-Erik Forsslund
musik: Tommy Rådberg

Morgonsolens gullflod faller
genom rutans frostkristaller.
Ute ligga land och sjö
höljda mjukt av bländvit snö.
Inne muntert flammar en
brasa i tysta kammaren.

Ungmor ligger blek i sängen.
Den har vita sängomhängen
med en bård i rosengång.
Tyst hon lyss till brasans sång,
varmt och stilla susande,
stundom stigande, brusande.

Soln sig över bädden silar.
Se, vid vita bröstet vilar
knubbigt rund och röd en pilt.
Ungmor ser på honom milt,
stort och klarögt leende,
ljusa syner seende.

Solen skiner, brasan flammar.
Ungmor, när din pilt du ammar,
när han vilar på din arm,
vid din fulla vita barm,
snövit livssaft drickande,
vaket och blåögt blickande.

Å, den synen vill jag kalla
skönast, djupast, störst av alla!
Du är, i din vithet klädd,
Moder Jord i drivans bädd -
Moder Jord den födande,
famnad av arlasol glödande.

Och den pilt, som hos dig drömmer,
våren är som än sig gömmer
under drivan - frisk och varm
och ur jordens vita barm
glöd och styrka diande,
signad av arlasol siande.

Å, den synen vill jag kalla
rikast, heligast av alla!
Ungmor, ungmor, kärestan min,
tyst vid vita bädden din
sjunker jag knäfallande,
lovsjungande, åkallande.


Statarvisa.
text: Jan Fridegård (1897-1968)
musik: Carsten Carlsen

Jag sjungit många sånger i både moll och dur
om torpare å herrskapsfolk å mångahanda djur.
Men det är inte klart ändå
när jag tänker rätt därpå
så nu ska även stataren sin lilla visa få.

En statare han har det för det mesta ganska knalt
för skatter har han höga men med lönen är det skralt.
Han får gå upp klockan fem
ifrån käring, ungar, hem
å rykta sina magra ök å mocka skit åt dem.

I statarstugan är det så förbaskat lågt i tak
så det är nätt och jämnt att en vägglus kan stå rak
å när statarn käka vill
ja han får en mager sill
som han får käka mögligt bröd å kall potatis till.

Å statarns kärngar står i dörrn å skälla hela da´n,
men dricka kaffe och ibland å doppa utav fan.
Enda nyttan dom gör
ja, det blir väl när dom dör,
om statarn gifter om sej eller vilket han nu gör.

Ja, statarn har ett helsicke å sorgen den är djup
å därför träffas vi ibland å tager oss en sup.
Se´n går dansen med kläm
till dess klockan hon slår fem
då ramlar vi omkull å går på alla fyra hem.

När statarkraken dör en gång, då får han jäkligt bra
för främsta platserna i himmelen ska statarn ha.
Ja, då blir de andra don
för om det finns nå´n reson,
patronen där blir statare å statarn blir patron.



Tankar är fria.
Original: Tyskland omkring 1520 ("Die Gedanken sind frei")
Svensk text: Roland von Malmborg

Tankar är fria - vem kan dem förbjuda?
Ja, tankar är fria - vem kan dem påbjuda?
Ingen mänska kan dem tvinga
när de vill sig bevinga:

Så är och ska förbli,
ja, Tanken är fri!
Så är och ska förbli,
ja, Tanken är fri!

Med åren jag lärt mig allt mera och mera -
mitt samvetes röst jag måste värdera!
Skulle kroppen än förblöda -
en idé kan man ej döda:

Så är och ska förbli,
ja, Tanken är fri!
Så är och ska förbli,
ja, Tanken är fri!

Och kastar man mig inom galler och murar,
min tanke känner ej begränsning och burar.
Min tanke ingen binder,
den klarar alla hinder:

Så är och ska förbli,
ja, Tanken är fri!
Så är och ska förbli,
ja, Tanken är fri!

Tankar är fria - vem kan dem förbjuda?
Ja, tankar är fria - vem kan dem påbjuda?
Ingen mänska kan dem tvinga
när de vill sig bevinga:

Så är och ska förbli,
ja, Tanken är fri!
Så är och ska förbli,
ja, Tanken är fri!


Jonas och valfisken.

Och Jonas, det var just en Herrens profet,
som bodde i Nineve stad, som man vet -
men fan gav han Moses och lagar och bud
och gav sig i gurgel med Herren sin Gud.

Men stukader vart han av Herranom tvärt
och vände i ilskan Gud fader sin stjärt
samt drog för att håna bottforerna på
och gick ned till havsstranden gnolande så.

Där låg just ett fartyg till segeln berett
och Jonas han köpte en fördäcksbiljett,
gick därpå ombord med sitt pick och sitt pack
samt satt sej med skepparn och spelade knack.

Men när de nu kommit ur sikte av land,
så uppstod ett väder, som händer ibland -
och sjömännen nu skyllde Jonas för det,
som låg i en spyfoch, gav över och grät.

Och sjömännen togo profetens person
och vrok den i havet förutom pardon.
Där sam nu en valfisk, som hungra och svalt,
Han slukade Jonas med stövlar och allt.

Så var den profeten i valfiskens buk
och luktade sältran samt kände sig sjuk,
men skulle dock sist med sin lott blivit van,
om ej genom anus det dragit som fan.

Men nu i sitt sinne vår Jonas blev spak.
Det gick icke längre att hålla sig rak,
Han satt på ett revben och blickade stum
på allt vad som fanns i det ödsliga rum.

Då blev Herran rörd uti faderligt sinn.
Han gav så ett kräkpulver valfisken in,
och Jonas blev utspydd med hiskelig fart
som det står i Bibeln, så tydligt och klart.

Så gick den profeten till Nineve stad
med håg i sitt sinne, i själen så glad.
Predika där både med kläm och geni
för the Nineviter, som strunta däri.


Amanda och Herman.

Amanda satt med en krans i håren,
som ängel mild och som ros om våren.
När Herman henne sin trohet svor.
- men falskhet uti hans hjärta bor.

Amanda gångar sig ner till parken
att plocka blommorna uppå marken,
att ge åt den, som hon tyckte om.
- Men allt förgäves: ej herman kom.

Amanda går dit, där Herman bodde,
där fick hon se, vad hon icke trodde,
där fick hon först sina ögon opp:
Fick se sin Herman med en ann´ gå bort.

"O, Herman, Herman, vänd om tillbaka
till din Amanda, den du försakar!
O, Herman, Herman, vänd om igen
till din Amanda, din trogna vän!"

"Nej, dig Amanda, jag mer ej älskar,
ty Elin haver mitt hjärta fängslat,
se Elin är nu min hulda brud.
Gråt ej, Amanda, nu är det slut!"

Amanda dignar då ned till jorden.
"O, himlars Gud, hör de grymma orden!
Och har du glömt din Amanda bort,
skall Gud belöna dig inom kort."

"O, Herman, Herman, ditt hårda hjärta,
skall en gång lida för all min smärta.
Må Gud allena nu straffa dig,
som varit otrogen emot mig."

Amanda gångar sig ned till stranden,
hon vinkar avsked med vita handen:
"Adjö, farväl, min otrogna vän,
vi träffas åter i himmelen!

O, Herman, Herman, nu jag dig beder
var ej otrogen mot den du äger,
att det ej tager ett sådant slut,
som din Amanda, du ägt förut!"

Himlens stjärnor på himlen blänka,
himlens klockor i himlen klämta.
Mitt hjärta ropar uti mitt bröst:
"Vem har väl jag, som vill ge mig tröst?"

Amanda gångar sig ned till sundet,
där fick hon se, hur en båt låg bunden,
hon löste båten och seglar av,
och uppå havet blev Amandas grav.

Amanda störtar sig ned i djupet,
se, hon var klädd som det klara ljuset:
Den vita klänning hon på sig bar,
som man i oskulden alltid har.

Barndomsminnen.
text: Gösta (Gustav Schönberg 1844-1927)

Ännu vid framskridna levnadsår,
levnadsår, levnadsår,
min barndomstid för mitt minne står
i all sin oskuld så trogen.
Vad det var roligt i unga dar
när jag var hemma hos mor och far,
när jag var hemma hos mor och far
i låga hyddan i skogen.

Jag sprang i skogen bland stock och sten,
bland stock och sten, bland stock och sten,
med nakna fötter och bara ben
och utan jacka och luva.
Och blev jag hungrig som ofta plär
så tog jag mig en handfull bär,
så tog jag mig en handfull bär
från skogens närmaste tuva.

Vad jag i vändningen då var rapp,
då var rapp, då var rapp,
med lilla vesslan jag sprang i kapp
tills hon sig murade inne.
Och lilla ekorren vig och lätt
fick understundom ta sin reträtt,
fick understundom ta sin reträtt
till trädets översta pinne.

Men blev jag trött på att ensam gå
att ensam gå, att ensam gå,
då skar jag käppar att rida på,
och det blev hästar så friska.
Men säkra tyglar av bast och bark
jag körde friskt genom skog och mark,
jag körde friskt genom skog och mark
med liten ungbjörk till piska.

Och halva dagar jag låg på knä,
jag låg på knä, jag låg på knä
och byggde båtar av bark och trä
vid dammens grönskande stränder.
Och stora laddningar utav sand
jag sände över till fjärran land,
jag sände över till fjärran land
för tusen kronor i sänder.

Jag byggde lagård, jag byggde stall,
jag byggde stall, jag byggde stall
av ris och kvistar från gran och tall
och stolt sig byggnaden visar.
Av gamla grankottar från i fjor
fick stallet hästar och lagårn kor,
fick stallet hästar och lagårn kor
och kätten kalvar och grisar.

Vad man är händig, då man är barn,
då man är barn, då man är barn.
Jag byggde såg och jag byggde kvarn
vid lilla bäcken den klara.
Miljoner plankor det skar min såg
och tusen tunnor av korn och råg,
och tusen tunnor av korn och råg
min lilla kvarn kunde mala.

Visst var den enkel min barndomstid,
min barndomstid, min barndomstid
men varje minne som knyts därvid
jag ska bli trogen för livet.
Jag ska ej glömma de sälla dar,
när jag var hemma hos mor och far,
när jag var hemma hos mor och far
i låga hyddan i skogen.

Handslag.
text: Hannes Sköld
musik: Tommy Rådberg

O bleka proletärer,
ni djärva pionjärer
för tankar som knappt än gått fram ur 
sekelmörkrets famn,
kom hit och räck mig näven -
jag är en sådan även,
som sträva vill och kämpa uti sena
släktens namn.

Er dräkt är nött och skarvad,
er hand av mödan garvad,
er gång är tung där trötta fjät ni trampar
mot er grav.
Men händer drottninglika
och dräkter brokigt rika
och gång som spänstigt lätt, dem frågar
jag ej av.

Ty trofast hård är handen
och ungdomsdjärv är anden,
som dväljes bakom sliten blus och bärs av
tunggådd fot.
Jag känner edra hjärtan,
som slagits har av smärtan
och offrats har åt nödens gud i Grottes
mänskoblot.

Ni män kring röda fanor,
som bryter nya banor
för jubeltid som drager in vid strids-
trumpeters skall,
ni, ni är mina vänner,
min själ som eder känner,
och trotsigt vilt och ungdomsvarmt är ock
min blodströms svall.


Isabella.
(1906)
text: Alma Rek
musik: Harry Dacre 

Jag har en blomma på hjärtats grund,
Isabella.
Född av en blick i en månskensstund,
blick från min Isabell.
Fast jag vet ej om du vill med mej
gå under brudepäll,
vill jag dock giva mitt liv för dej,
förtjusande Isabell.

Isabella,
skänk nu mitt hjärta tröst,
låt nu gälla
kärlekens milda röst.
Vi kunna förtroligt språka
fast ej i vagn vi åka:
Ty du kan få 
en plats ändå,
på min bicykel gjord för två.

Som äkta makar på livets stråt,
Isabella,
hjula vi skulle med fröjd framåt.
Jag och min Isabell.
Ingen polis skull oss hejda då
ty i den mörka kväll
lyste vår färd dina ögon blå,
min strålande Isabell!

Isabella,
skänk åt mitt hjärta tröst,
låt nu gälla
kärlekens ljuva röst.
Vi kunna så härligt språka
fast ej i vagn vi åka:
ty du kan få 
en plats ändå,
på min bicykel gjord för två.

Men om en fara oss hota må -
Isabella,
då skall med pinglan du passa på:
Pling, Pling, Pling, Plang, Isabell!
Jag tar den kurs som dig synes bäst
Och - är du riktigt snäll,
ska´ - du få styra båd karl och häst.
min tjusande Isabell!

Isabella,
skänk åt mitt hjärta tröst,
låt nu gälla
kärlekens ljuva röst.
Vi kunna så härligt språka
fast ej i vagn vi åka:
Ty du kan få 
en plats ändå,
på min bicykel gjord för två.


Klagovisa denna korta och kalla vår.
text: Lars Wivallius (1605-1669)
melodi: Den gamla dagvisans melodi

En torr och kall vår gör sommaren kort
och vintrens föda fördriver. 
Gud hjälpe, som rår, si våren går bort 
och liten glädje oss giver!
Sol varma, förbarma!
Hos vädret torrt
nu kölden sommaren river.

Gott majregn giv, låt dugga tätt ner,
låt varm dagg örterna fukta!
Oss torkan bortdriv, låt frostet ej mer
de späda blomsteren tukta!
Var nådig, var nådig!
För dem jag ber,
som Herran tjäna och frukta.

Låt väderet kollt och torkan oblid
ej tvinga rosorna röda,
låt åkeren stolt ej läggjas så nid,
att han ej bondan kan föda!
Bevara från fara
i allan tid
den späda jordenes gröda!

Låt himmelens port utvidga sin gång,
hjälp molnen högre uppstiga,
låt höra oss fort skön näktergals sång,
som kölden tvingar att tiga!
Låt sjunga de unga
med stämmor mång!
Låt barnen dansa och niga!

Låt dansa å rad folk, stora och små,
låt färla sommarens färlor!
På blomster och blad låt tillra och stå
de våta himmelska pärlor!
Låt kvittra, låt tittra
steglitsor små,
hos granna svenska sädsärlor!

Giv glädje och tröst, låt lärkjan ej dö,
låt leva sommarens svala!
Hugsvala vart bröst på Sveriges ö,
som nu mån sorgeligt tala!
Giv sommar, giv blommer,
giv gott grönt hö,
låt göken ropa och gala!

Mot gryningen blek, mot dagningen blid,
när natt och dag sig åtskilja,
låt höras mång lek om sommarens tid,
djur dansa, spela och gilja!
I strömmar ej glömmer
mång lax, mång id,
mång fisk tå hava sin vilja!

Gör dagen oss lång, gör natten oss klar,
låt duggregn varma nerfalla
och locka till sång den fågel, som har
tyst varit vinteren kalla!
Låt klinga, låt springa
mångt hjon, mångt par,
låt fröjdas människor alla!

Gack fruktbar oss upp, gack fruktbar oss ner
och hälsa byar och städer!
Mång åkermans kropp tå gläder sig mer,
som går i tunna linkläder.
I dalar trast talar
och mång mun ler
och mång trumpetare kväder.

Ja, ljuvliga sol, tu fattig mans vän,
som titt sken ingom villt spara,
lys uppå vårt bol med sommar igen,
låt köld och torka bortfara!
Nu längta, nu trängta
kvinnor och män
att gå i solskinet klara.

Gör sorgen oss kort, bliv åkermans vän,
låt grönska skogar och dalar,
driv torkan oss bort, giv vätskan, som än
mång bondes hjärta hugsvalar!
Låt sjunga mång tunga
om fröjd igen,
som nu bedröveligt talar!

Låt skogen stå grön, låt jorden få frukt,
se till, att oss intet trängjer,
låt fläkta en skön och härlig en lukt
av skogar, åkrar och ängjer!
Låt kransas, låt dansas
med fröjd och tukt,
låt bäddas brokota sänger!

Låt gräset bli blött och blomsteren skön,
låt dansa lilla lekatten,
låt fläkta oss sött vitt ut uppå sjön,
låt skönt vär blåsa på hatten!
På ängen giv sängen
i gräset grön
åt dem, som färdas om natten!

Låt ämbetsmän få rätt bruka sin hand
och trygg på resa sig giva,
låt köpmänner gå till vatten och land,
tit de helst handelen driva!
Av roser och kosor
ibland all stand
låt mången fröjdefull bliva!

Lincoln-Visan
text H.H. Hallbäck bearbetning Lars Bondesson

Har ni hört den förskräckliga händelsen,
den är sann ty den hända just nu,
när kungen av Nordliga Amerika
blev skjuten, ja skjuten mitt itu.

Tjolahopp tjang tjong faleladala,
tjolahopp tjang tjong fallirej.
när kungen av Nordliga Amerika
blev skjuten, ja skjuten mitt itu.

Han gick ut för att se kommedianterna
för det roade Hans Majestät
Men inte kunde han väl tänka,
att han skulle bli skjuten just för det.

Tjolahopp tjang tjong faleladala,
tjolahopp tjang tjong fallirej.
Men inte kunde han väl tänka,
att han skulle bli skjuten just för det.

Men då kom det en bov genom dörren,
usch, så hiskeligt vådlig han såg ut!
Och i näven så bar han ett geväder,
som var laddat med kulor och med krut.

Tjolahopp tjang tjong faleladala,
tjolahopp tjang tjong fallirej.
Och i näven så bar han ett geväder,
som var laddat med kulor och med krut.

Och så sköt han den kungen i planeten
så att huvudet skutta från hans hals,
och bloden den stänkte på tapeten,
och kammartjänarn frågte: va befalls?

Tjolahopp tjang tjong faleladala,
tjolahopp tjang tjong fallirej.
och bloden den stänkte på tapeten,
och kammartjänarn frågte: va befalls?

Och så la de kungen på en soffa
och strök balsam uti hans hår.
Och kungen han tog sej åt huvet
och sa: Aj, aj så illa jag mår.

Tjolahopp tjang tjong faleladala,
tjolahopp tjang tjong fallirej.
Och kungen han tog sej åt huvet
och sa: Aj, aj så illa jag mår.

"Å adjö" sa den beskedlige konungen
"nu till himmelens glädje jag far,
där små änglar de vifta med händerna,
så förinnerligt roligt de har."

Tjolahopp tjang tjong faleladala,
tjolahopp tjang tjong fallirej.
där små änglar de vifta med händerna,
så förinnerligt roligt de har."

Och så dog den beskedlige konungen
och är salig, jag tänker, just nu.
Men fan anamma den boven,
som sköt den kungen mitt itu!

Tjolahopp tjang tjong faleladala,
tjolahopp tjang tjong fallirej.
Men fan anamma den boven,
som sköt den kungen mitt itu!


Alpens ros.

Uppå alpens isbelagda spira
dit ej någon mänsklig fot kan gå
där syns alprosen sina stänglar vira
in i bergets högst belägna vrå.

Men i dalen växte upp en blomma
lika skön som alpens fagra ros.
Många friare till henne komma,
ty alla ville äga alpens ros.

Den blomman var en ung behaglig tärna
en dotter till den rike Conrad Moor.
Men henne följde ingen lycklig stjärna,
ty högmod uti hennes hjärta bor.

Ack, ni blommor, suckade hon ofta,
den som finge äga er en stund
och få känna huru skönt ni dofta
och trycka blott en kyss på eder mun.

Så hon tänkte då en yngling sade:
Evelin, säg vill du bli min brud?
Allt mitt guld jag för din fot nedlade
och klädde dig i alpens blomsterskrud.

Nej, hon sade, ingens brud jag bliver
förrän som han mig ett löfte ger
och det är att han mig en alpros giver,
en enda blott jag fordrar inte fler.

Kuno har du mod att detta göra
så vill jag för evigt bli din brud.
Må Herrans hand dig uppå berget föra.
Farväl, o Kuno, dig nu skydde Gud.

Kuno klättrar upp för bergets klippa
tills han kom dit blomman slagit rot.
Hans enda handtag var en blomsterknippa
och mot en tuva stödde han sin fot.

Evelin, här har du dina blommor!
Men vad var det? En alpros vit som snö.
Evelin vänta, se nu snart jag kommer.
Min Gud, jag faller, låt mig icke dö.

Så han ropte då han störtar neder
ifrån bergets högst belägna topp.
Uti dalen ligga blott hans kläder
och så hans rysligt sönderslagna kropp.

Evelin hon skyndar ifrån gillet,
då hon såg den döde vilt hon skrek:
Store Gud, nu har jag själv förspillet
livet för den som jag älskade.

Evelins fader kommer ock till stället.
Döden då förenar båda två.
Och hela byn med honom tårar fällde
ett brudpar döden gjorde dem ändå.

Nu ej pennan här må längre rita
uppå kvinnors trots och övermod.
Alpens rosor äro ej mer vita,
de äro färgade av Kunos blod.


Kristina Nilssons visa

Högt i Småland ut i Växjö-trakten
stod min vagga i ett torftigt tjäll
där naturen uti fulla prakten
strödde blomster på en mossrik häll.
Där höga furor susa, lärkan slår sin drill,
skogens fåglar sjunga och jag lyss därtill.
Där i skogen satt jag mången, mången gång
hörde lärkans kvitter, trastens sång.

Näckens spel jag hörde uti kvällen
sedan dagens fäste släckt sin sol.
Efter den jag sedan tog modellen
till en enkel men en kär fiol.
Ljungby marknad leker än i håg och sinn
uti en förtrollad värld jag blickar in.
Där i skogen satt jag mången, mången gång,
hörde lärkans kvitter, trastens sång.

Nu jag sjungit har i många länder.
I Paris där blev min lycka gjord.
Därför nu så glad jag återvänder
hem till Sverige, till min fosterjord.
Där höga furor susa, lärkan slår sin drill,
skogens fåglar sjunga och jag lyss därtill.
Där i skogen satt jag mången, mången gång,
hörde lärkans kvitter, trastens sång.


Sohlman står så glad och stöter
Skriven för Stockholmsbanketten den 21 December 1865.

melodin av C.M. Bellman. 
Epistel nr 3 - Till en och var av systrarna, men enkannerligen till Ulla Winblad.
(Fader Berg i hornet stöter;...)


tut tutitutitut (Valthorn)

Sohlman står så glad och stöter
I en barntrumpet så söter,
Lindström han går i dans.

tut tutitutitut (Valthorn)

Herr Walldén han står och gapar,
När som Talis Qualis skrapar
Posthornets mässingsglans.
Hurra! Se, Blanchen dansar!
Vår Carlén sin haka ansar,
Går som en komet och svansar,
Se Carlén
Se Carlén
Vid sol och stjärnors sken!

tut tutitutitut (Valthorn)

Ut med ringen! Stora ronden!
Alla gamla fyra stånden
Valsa för hin i våld.

tut tutitutitut (Valthorn)

Döden på sin kista hamrar,
Folket bor i tvenne kamrar,
Självskrivenhet är såld.
Hurra! av fröjd vi glöda,
Alla sorger äro döda,
Glädje är och blir vår föda!
Skön och rar
Skön och rar
I hela åtta dar!


Mormors hem

av Nils Jonsson (1859-1934)

melodi: Lina Sandell "Jag är en gäst och främling"

Säg minns du låga stugan 
med vita fönster på,
den nätta förstukvisten
med sina rutor små,
där bodde mor och morfar
i sina bästa dar,
där lekte ju vår moder,
ty där hon liten var.

Hem, hem, du lilla hem,
och lyckans sal den lyste
i mormors kära hem!

En trädgård stod i hörnet
med blom och frukt så tung,
den ha de åt sig vunnit
bland sten och mossig ljung,
en brunn, vars friska vatten
så klart ur klippan sprang
och sedan nedåt vägen
ett stort potatisland.

Hem, hem, du lilla hem,
och lyckans sal den lyste
i mormors kära hem!

I hagen stod en smedja,
den byggde mammas bror,
när far kom hem från sågen
han gjorde barnen skor,
en åttiårig farmor,
hon tråd av linnet spann;
så starka skor i handeln
nätt nog nu köpas kan.

Hem, hem, du lilla hem,
och lyckans sal den lyste
i mormors kära hem!

I spiseln brasan sprakar,
hon ger sitt varma sken,
en liten panna ångar
på sina höga ben,
men vill hon brusa över,
då passar mormor opp,
och strax vid kaffebordet
hon bjuder på en kopp.

Hem, hem, du lilla hem,
och lyckans sal den lyste
i mormors kära hem!

Den henne lärde känna,
han fann en älsklig själ,
som alltid ur det tysta
kan handla rätt och väl;
hon verkade så troget
förutan knot med flit,
och kom en fattig husvill,
den gav hon glad en bit.

Hem, hem, du lilla hem,
och lyckans sal den lyste
i mormors kära hem!

Det råder frid och glädje
uti det lilla tjäll,
ty far ur Bibeln läste
båd´ jul- och vardagskväll,
och barnens sånger ljuda
i vår som kulen höst,
ty fröjden uti Herren
den var för mormor störst.

Hem, hem, du lilla hem,
och lyckans sal den lyste
i mormors kära hem!

För hem, för barn och make
hon var en moder god,
att hjälpa alltid färdig
med råd och goda ord.
Så gingo år och dagar
tills sågen stannat har,
se´n bort till Bottenhavet
ifrån sitt hem hon far.

Hem, hem, du lilla hem,
och nu har mormor flyttat 
utur sitt kära hem!

Septembersolen sjunker
så klar i västerled,
de gula löven falla
så lätt på jorden ned;
då kom ett sorgens budskap:
Vår mormor står på bår.
Och genast i sitt öga
man känner sorgens tår.

Hem, hem, du lilla hem,
och nu är mormor borta 
ifrån sitt kära hem!

Nu vilar hon i mullen
på kullen invid strand,
där älvens forsar brusa
med dån från havet fram.
Dess vatten fordom rövat
två barn ur hennes famn
och snart hon fick dem möta
på tidens andra strand.

Hem, hem, du lilla hem,
skall vi ock henne möta
uti ett högre hem?

Ebba Brahes klagan.

Sin lätta mantel breder aftonstunden
så milt och vänligt över sjö och land,
och fågelskaran tystnat har i lunden
och Mälarn skimrar på den sköna strand.
I nattens lugna sköt naturen vilar,
men inom detta bröst en stormvind ilar.
I nattens lugna sköt naturen vilar,
men inom detta bröst en stormvind ilar.

Ack, friden ägde jag i forna dagar
och himlen såg jag leende och blå.
Att mänskosjälen har ett språk som talar
så glädjerikt jag kunde ej förstå.
Jag lycklig var då morgonen mig väckte
och kvällens sol i vågorna sig släckte.
Jag lycklig var då morgonen mig väckte
och kvällens sol i vågorna sig släckte.

Jag lycklig var då oskuldsfull jag drömde
att klädd jag stod som Gustaf Adolfs brud,
och hoppets vällust i min själ sig tömde
och smyckade mitt liv i blomsterskrud.
Men tro ej hoppet, det skall sorger föda,
det är en orm som tjusar för att döda.
Men tro ej hoppet, det skall sorger föda,
det är en orm som tjusar för att döda.

Men ack, förgäves var den ljuva flamma,
som tände sig en berusad brand.
Allt är förbi, min värld är ej densamma,
ej hatets boja fängslat har min hand.
O, Gustaf Adolf, lär dig att försaka
tänk du med köld på de la Gardies maka.
O, Gustaf Adolf, lär dig att försaka
tänk du med köld på de la Gardies maka.

Var kall, var kall, och låt mig ensam lida
och ensam gå till mina fäders grav.
En huldrik genius vandrar vid min sida,
som stödja skall min trötta vandringsstav,
en ängel tröstande mitt sorgsna sinne
och ängelns namn är - Gustaf Adolfs minne.
en ängel tröstande mitt sorgsna sinne
och ängelns namn är - Gustaf Adolfs minne.


Elin och herremannen
(Kvinnotrohet)
1847
text av Pehr Thomasson

En herreman så stolt och båld,
som ägde tunnor guld
och flera hemman i sitt våld,
fick se en flicka huld
bland parkens stammar ensam gå.
Han talade till henne så:

Mitt vackra barn, vad heter du?
Säg mig ditt ljuva namn,
och sätt dig vid min sida nu
i skogens blomsterfamn!
Vi vilja språkas vid en stund
förtroligt här i enslig lund.

Mitt namn är Elin, men jag får
ej längre dröja här,
ty dagens sol snart nedergår
och jag ska plocka bär
i korgen som jag har åt mor,
hon väntande i hyddan bor.

Ack Elin, ingen flicka söt
och skön som du jag sett.
Kom vila i mitt öppna sköt!
Jag beder blott om ett:
giv mig en enda liten kyss...
var icke rädd - ej någon lyss.

Nej, nej, jag lovat har vid Gud
att ingen kyss ge bort
förrän den dag jag skall stå brud -
och det blir innan kort,
och då skall Gustaf hava den.
Från barndomen han är min vän.

Vad du är barnslig, blyg och from
som sådant pjollra kan
Din Gustaf vet ju ej därom,
ej heller någon ann.
Du skall få penningar... se här...
låt mig nu få vad jag begär.

O nej, o nej, jag är ej fal
för penningar och guld.
De hjälpa ej för samvetskval
och spe och evig skuld.
Ett fredat bröst är mera värt
har jag i katekesen lärt.

Bedraga vill jag icke dig -
tro vad jag säger nu.
Till slottet skall du följa mig
och bliva där min fru!
Av pärlor silver skall du få
långt mera än du kan förstå.

Nej, nej, mig lockar ingenting
av silver nog jag har.
Ty vet att en trolovningsring
jag fick sen några dar,
Av Gustaf som jag älskat ömt
och den har jag vid hjärtat gömt.

Hör Elin, - Gustaf fattig är
ett torp jag honom skänkt,
men heligt inför Gud jag svär,
du har min ära kränkt,
och torpet tager jag igen -
lev sen i sorger med din vän.

Gör som du vill. Jag lever säll
om än bland snö och is
i ödemarken i ett tjäll
jag leta skall min spis.
Blott jag vid Gustafs sida får
framleva mina levnadsår.

Ej hjälper smicker eller hot
men vet iallafall
att om det också sker med knot
en kyss jag taga skall
och till mitt hjärta trycka dig
förrän du slipper ifrån mig.

Jo pyttsan, med en sidoblick
gav Elin skälmskt till svar
och kastade sin korg och gick
med den stod herren kvar
och suckade: En narr är den
som gäckar kvinnotroheten!


Ett hem.

text: Stellan Arvidson
musik: Tommy Rådberg

I en by på stranden
av ett nordligt hav
ställde jag min vandrings
enkla pilgrimstav

I en by vid havet
under stjärnors ljus
stod ett övergivet
fattigt Folkets hus.

Man har byggt ett bättre
längre inåt land -
detta hus var härjat
hårt av tidens tand.

För ett sprucket fönster
hängde kvar en duk,
trasig, tunn men ännu
röd och sidenmjuk.

Genom spruckna rutor
lyste stjärnljus in -
stjärndröm fyllde fordom
stugan som blev min.

Grå och oansenlig
har den minnen kvar
från Wicksells och Brantings,
Palms och Katas dar.

Ur mitt rum har stigit
ung och trosviss sång.
Och det sägs att Sterky
talat här en gång.

Här tog ordet mandom.
Här brann längtan stark.
Här begynte striden.
Här är helig mark.

Män från skog och åkrar
mötte havets män -
och i samma anda
hålls här rådslag än.

Huset, rest som värn mot
armod och förtryck,
blev mitt hem av något
sällsamt ödes nyck.

Och jag går här inne,
fylld av samma ljus
som de män, som reste
här sitt Folkets hus.

Än mot nöd och armod
förs i dag vår strid
under röda dukar
som på Sterkys tid.

Mycket har förändrats
här på femti år -
grunden är densamma
där min stuga står.

Och omkring den skymtar
än bland träd och blom
dina karga tegar,
svenska fattigdom!

När vi alla hade ätit oss mätte.
Ur Nordiska museets arkiv.
Småland
Upptecknad och meddelad av Johan August Vinqvist

När vi alla hade ätit oss mätte,
så blev det en förfaseliger träte
mellan Anders Anderssa å Karme Karmesa,
å Gösta speleman å ja´ å min fästeman,
å Ola Månsson å Kuli Bengtsson,
å Anders Vennerhult å Per i Mellehult,
å Kersti Rasgård å tre på Holterby,
å Klas´es söner uti Klöfsjö.


Jag såg åt öster, jag såg åt väster.
en av  Jödde i Göljaryds visor.


Jag såg åt öster, jag såg åt väster,
Jag såg åt söder och jag såg åt nord,
Men inte såg jag den lilla vännen,
Den lilla vännen, som jag såg i fjor.

Jag har ett äpple uti min lomme,
De ska´ jag gömma till min lilla vän,
Men visste jag, att hon inte komme,
Så skulle jag äta opp mitt äpple själv.

Trenne flickor dem har jag älskat,
Men aldrig ska´ jag då älska fler.
Den ena för nöjes skull, den adra för roskull,
Den tredje ska´ bli min käresta.

Jag tror jag ledsnar, jag tror jag tröttnar,
Jag tror jag övergiver alltihop.
Men får jag brännevin, så blir jag glader,
Då ska´ jag roga er allihop.

Nu har jag övergivit supa brännevin,
Nu har jag övergivit spela kort,
Nu har jag friat till en rasker gräbba,
Det var likaste, som jag har gjort.

Jag såg åt öster, jag såg åt väster,
Jag såg åt söder och jag såg åt nord,
Men inte såg jag den lilla vännen,
Den lilla vännen, som jag såg i fjor.


Skatan sitter på kyrkotorn.
text: Olof von Dalin
melodi: traditionell

Skatan sitter på kyrkotorn,
och gåsen läggs i en gryta;
och den som har sitt hjärtekorn,
behöver därmed ej skryta.

Lilla vän, kom tag i ring
och dansa golvet i splitter!
Gör inte narr av hjärtesting:
jag känner bäst var det sitter.

Hiss upp segel, nu ha vi vind,
jag vågar alltid på skutan!
Var tar sin, så tar jag min,
och stackare den som blir utan!

Havet svallar och skeppet far
från Göteborg till Kina;
och den sin vän i tankar har
kan inte rasa och flina.

Fågeln sjunger i grönan lund,
och kvisten börjar att bära.
Jag tänker på var rolig stund
som jag lär få med min kära!

Sätt dig neder i bara snön,
så fryser du ej om pannan!
Och om min ängel ej vore skön,
så tog jag säkert en annan.



För friheten.
text: Albert Viksten
musik: Tommy Rådberg

Han fördes fram och blev ställd mot en mur
i gryningens röda timma,
och morgonstjärnan var skymd av en skur
och ögonens ljus av dimma.

Han såg mot rymden och spände sitt bröst
och fyllde med luft sin lunga,
han ville ropa med tordönsröst,
förlamningen band hans tunga.

Han ville ha ropat till himlens Gud,
men inte i bön och klagan,
men blott några ord om frihetens bud,
den evigt heliga sagan.

Då slocknade allt för en salvas brak,
och himlen blev svart som natten,
och fria duvor flög upp från ett tak
vid bruset från fria vatten.

Men salvans eko gick långt därifrån
i tidiga morgonbranden,
det växte och blev till ett frihetsdån
långt ut över nordanlanden.

Ty ingen kan stäcka en tanke med bly,
det hämnas utan förskoning.
Ett liv kan släckas men tanken skall fly
och söka sig annan boning.

Och döda en trast som i eldigt hopp
sin frihet med sång vill prisa,
det sitter en annan i nästa topp
och sjunger på samma visa.

Och döda en trast som i eldigt hopp
sin frihet med sång vill prisa,
det sitter en annan i nästa topp
och sjunger på samma visa.

Gulingens tröst
text: okänd
musik: George Frederick Root  (1820-1895)

Skynda till Josef, gulingarnas kung,
när som dig skammen kännes för tung.
Han skall dig hjälpa med goda råd,
till dina fula dåd.

Härligt, härligt bliver det förvisst,
när på arbetsplatsen det blir trist,
med Gule Josef samlas i tur
hos Bernström, i hans tambur.

Och när som Bernström mönstrar sin kår,
kallar han oss för "himmelens får",
då man sig känner "dubbelt så bra",
sjungom halleluja,

härligt, härligt bliver det förvisst,
när på arbetsplatsen det blir trist,
med Gule Josef samlas i tur
hos Bernström, i hans tambur.

På Separator kondis du får,
om uti gulings-förbundet du står,
inne hos Bernström mat skall du få,
"ut" får du inte gå.

Härligt, härligt bliver det förvisst,
när på arbetsplatsen det blir trist,
med Gule Josef samlas i tur
hos Bernström, i hans tambur.

Bernström till Josef säger som så:
"In uti riksda´n du allt borde gå,
jag dig behövde till fotapall
när jag där sitta skall.

Härligt, härligt vorer det förvisst,
vi i riksda´n träffades till sist.
Åkarpalagar där stifta vi:
Skydd för strejkbryteri.

Stackars min Josef, stå ej och gråt,
för att i valet du föll och gick åt.
Kanske jag också får veta hut
när lockouten är slut.

Tråkigt, tråkigt bliver det till sist,
när till slut jag all min makt har mist,
då göra sällskap, vi båda två,
för att åt fanders gå.


Skillingtrycksvisan Gubben Noak
(1878)

Vi prisa högljutt Gamla testamentets dar,
då levde paradisets liv i en och var.
Vår Herre stiftade själv både lag och rätt,
men nu för tiden går det på ett annat sätt
gunås trallalala
gunås trallalala
gunås trallalalalala, la, la.

Men när som ondskan börjat bliva allt för svår,
så gav Gud människan tvåtusen nådaår.
Om efter denna tid hon ej var bättre då,
så skulle varje käft inunder vatten stå.
För synd trallalala
för synd trallalala
för synd trallalalalala, la, la.

Men när de tusen nådaåren tagit slut,
så var man ej en smula bättre än förut.
Vår Herre sände då en väldig syndaflod
att bota både folk och fä för övermod.
Bra hårt, trallalala
bra hårt, trallalala
bra hårt trallalalalala, la, la.

Men för att jorden ej för folktom skulle bli,
så lät Gud Noak från förstörelsen gå fri.
Han jämte sin familj från sjönöd räddades
och i en ark av Herren själv instuvades
med gods, trallalala
med gods, trallalala
med gods, trallalalalala, la, la.

Men när de lågo i sin sömn en stormig natt,
då stötte skutan hastigt uppå Ararat.
I skjortan Noak då på däcket rusar opp,
i särken efter gumman kom i kort galopp
och skrek: trallalala
och skrek: trallalala
och skrek: trallalalalala, la, la.

Då blev det skrik och villervalla i en hast,
man trodde Fan skull´ taga både båt och last.
Men Noak, rådligast av alla man på däck,
kröp ner i skutan för att se om den var läck
av storm, trallalala
av storm, trallalala
av storm, trallalalalala, la, la.

Men skutan höll, ty den var ej av engelsk plåt;
från Sverige var varenda bit i Noaks båt.
Och gubben Noak, glad att vara än vid liv,
omfamnar söner, döttrar och sin eget viv
och grät: trallalala
och grät: trallalala
och grät: trallalalalala, la, la.

Men hade gubben Noak drunknat med sin fru,
vi hade gästat då på havets botten nu.
En skål för Noak då i botten tömma vi,
ty han har räddat oss ifrån att fiskar bli!
Hans skål, trallalala
hans skål, trallalala
hans skål, trallalalalala, la, la.


Skräddarens lår. 
(1892)
text: Emil Norlander
till melodin: Sandals kanon

Att tiden går framåt i olika skeden,
det vet man, men vad som har hänt härförleden
förvisso med eldskrift på sporthimlen står:
om skräddarn som reste omkring i en lår.

Den skräddarn av ödet har fått sina slängar,
han längta få resa, men - hade ej pengar.
Dock plötsligt ett ljus i hans hjärna uppstår:
att resa som fraktgods omkring i en lår.

Han kröp ner i lårn mitt i mörkaste natten
med tre apelsiner och ett kvarter vatten.
Och se´n till Paris uppå järnväg det går
med skräddarn och vattnet i skräddarens lår.

Hur än som man tumlade om med bagaget,
höll skräddarn dock uppe det tyska kuraget.
Och aldrig, därför uti borgen jag går -
var skräddaren "skräddare" uti sin lår.

Se´n for han till Stockholm med vattenransonen,
men när som man hyva med lårn vid stationen,
stationskarln som träffad av blixten där står,
ty usch, vad det lät ifrån skräddarens lår!

Man våga knappt andas och började maka
sej mera och mera från låren tillbaka,
tills man genom springan en brevlapp sej får ...
Dom trodde visst fan satt i skräddarens lår.

Se´n visa han sej varje kväll för publiken
och samma publik var alls inte besviken.
Det är inte ofta som skåda man får
en skräddare komma till sej i en lår.

O, tänk vilken glädje bland ungkarlars skara
om tyskens exempel så följdrikt skull´ vara,
och här varje skräddare reslusten får ...
Nog fan skall man kunna bestå dem en lår!


Hyllning till unga Sophie.
text: Johan Olof Wallin (1779-1839)
musik: traditionell

En bygdens tärna, sjutton år
och blommande och skön,
förnäma sprättars anbud får
men hör ej deras bön.
Med gods och guld och pärleskrud
de locka henne ej;
när hundra sucka: Bliv min brud,
hon svarar hundra: Nej.

Hon är så god, hon ömt och gott
om alla mänskor tror.
Men hennes hjärta klappar blott
av kärlek för en mor.
Att flitig, lydig, glad och from,
förljuva hennes lopp;
se där dess ro, dess rikedom,
dess ära och dess hopp.

Kom så, förutan gull och skrud,
en yngling känslofull,
och sade: Vill du bli min brud
förutan skrud och gull?
Jag vill bli sonen åt din mor
om du mig håller kär;
min hydda är ej grann och stor,
men vänner trivas där.

Och flickans kind i purpurbrand
sitt blyga ja har sagt,
och flickans hand i gossens hand
har modern redan lagt.
Nu sjunger han uti sitt tjäll
med moder och med brud:
Den dygdige är rik och säll,
förutan gull och skrud.


Strö ut!
text och musik: Karl-Erik Forsslund

Nu ligger jorden grann och ler
i gränslös rikedom.
Soln öser sina skatter ner,
och ej en vrå är tom.
Nu spirar gräs, nu grönskar lönn,
nu doftar starkt syren och rönn,
konvaljen står i blom.

Nu blåser sunnan maskrosfjun
framför sig yr och het,
nu segla sälgens fina dun
bort över äng och vret,
och aspar sina hängen strö,
i trädgårn faller blomstersnö
i tallös ymnighet.

Där falla vita flingor tätt
från alla aplar grå. -
De lossna tyst, de sväva lätt,
de dansa fint på tå.
I solvarm snö med honungsdoft,
i sammetslent och skylätt stoft
med mjuka steg vi gå.

Vi gå i sol, vi gå i glans,
i doft och hög musik,
vi gå i sång och vindars dans,
i glädje yr och rik.
Så låt oss ut kring jorden strö
som asp och apel blom och frö,
strö liv kring strand och vik!

Låt oss som sunnan sprida milt
musik och färg och glöd,
som solen slösa fritt och vilt
vår värmes överflöd!
Av inga gränser livet vet,
men trång och trumpen sparsamhet
är ålderdom och död.

Så spörj ej efter art och namn,
men bort med band och bom,
och öppna vitt din håg och famn
och plocka blad och blom.
Allt, allt som är till hjärtat slut,
för vind och våg strö ut, strö ut
din sommars rikedom!


Den första valvisan.
tillägnad den borgerliga samlingen.
1932

text: Per Albin Hansson
melodi: På blomsterklädd kulle ... (Hjalmar och Hulda)


På högtalarbilen stod Lindman och kvad
om tullar och militarism
och Kullenbergstorparn stod bredvid och bad:
oss skydde för socialism!
Och Ekman sa´ amen
och Kilbom sa´ ja, men ...
men alla de små bolsjevikiska lammen
de kilade ivrigt till samlingens stöd,
de ville så gärna se sossarnas död!

Och Järte han sa´: den ej arbete har
han skall icke heller ha bröd,
blott arbetarlönen så riklig ej var
vi skulle ej ha någon nöd.
Och Carlström sa amen,
Sam Larsson sa´ ja, men ...
men alla de små bolsjevikiska lammen
de kilade ivrigt till samlingens stöd,
de ville så gärna se sossarnas död!

Från Anderslöv hördes en storbondes stön:
betänk dock patronernas ve,
nog riksdagen bör av stationskarlens lön
ett par hundra kronor oss ge!
Och Trygger sa´ amen
och Nerman sa´ ja, men ...
men alla de små bolsjevikiska lammen
de kilade ivrigt till samlingens stöd,
de ville så gärna se sossarnas död!

På nytt talte Lindman, så gammal och vis:
mot svältande massornas rop
vi sätta vår lit till en större polis
och Munckens beväpnade hop!
Forsell glatt sjöng amen,
nu Ekman sa´ ja, men ...
men alla de små bolsjevikiska lammen
de kilade ivrigt till samlingens stöd,
de ville så gärna se sossarnas död!

Frisinnade, höger och bondeförbund
så drogo mot sossarna ut,
med krigsropen skallande ur varje mund
och "samhällets främst" på sin klut.
I korus sjöngs amen,
blott libben sa´ ja men ...
och alla de små bolsjevikiska lammen
de kilade med under sovjetens duk
ty nu skulle sossarnas säkert få stuk.

Men arbetets folk inför samlingens glam
till motstånd man samla sig ser
och rycka i massor till valurnan fram,
att samlingens anlopp slå ner.
Ett sorgesamt amen,
ett kvidande ja, men ...
då hörs från de små bolsjevikiska lammen,
som glädjas vid tanken på sossarnas död,
men gråta så bittert vid valseger röd.

signaturen Moses - Folkbladet, 10 juli 1932
(Moses = P. A. Hansson, statsminister samma år fram till sin död 1946. Dock ett avbrott sommarmånaderna 1936)


Gamla farmor skrynklig är och grå.

text: Wilhelm Olof Anders Bäckman (1824-1911)

Gamla farmor skrynklig och grå,
böjd och lutande hon synes gå,
livets börda trycker henne nu,
fordom var hon ung och rask som du.

Men hon har ett hjärta, ömt och gott.
Ack, om du det hjärtat kände blott,
skulle du, som blott till ytan ser,
älska farmor mycket, mycket mer.

Snart vår Herre farmor till sig tar,
hon är nöjd att sluta sina dar
och få vila i en kyrkogård,
där ett kors blir rest som minnesvård.

Kära barn, förljuva farmors lott,
sök att skaffa henne glädje blott!
Ty om sorg du gamla farmor ger,
hon med smärta går i graven ner.

Därför, vart din väg dig leda må,
vandra den till farmors glädje så,
att en gång på hennes döda mull
intet ogräs växer för din skull.

Å jänta å ja'
F.A. Dahlgren (1816-95)

Å jänta å ja', å jänta å ja'
allt uppå landavägen, å ja',
å jänta å ja', å jänta å ja'
allt uppå landavägen.
Där mötte hon mej en môra så klar,
å sola ho sken på himmelen så rar,
å vacker som ljusan dagen ho var,
mitt hjärta, vart tog du vägen?

Å jänta å ja', å jänta å ja'
allt på midsommers vaka, å ja'
Å jänta å ja', å jänta å ja'
allt på midsommers vaka.
Där mötte ho mej med fräsande fröjd,
Å allri ja nånsin känt mej så förnöjd,
Ja kasta mina ben i himmelens höjd
Och hoppa över alle taka.

Å jänta å ja', å jänta å ja'
allt uti gröna lunden, å ja'
Å jänta å ja', å jänta å ja'
allt uti gröna lunden.
Där tog ja' en köss så rosende rö
Å klagade för henne hela mi nö,
Å fråga, om ho ville dela mitt brö,
Å hon svarte ja på stunden.

Å jänta å ja', å jänta å ja'
allt i Ransäters körka, å ja'
Å jänta å ja', å jänta å ja'
allt i Ransäters körka.
Där stodo vi då vid altaret just
Å lovade tro i nö å i lust
Å allt intill livets sistaste pust
Så troget varandra dörka.


Jerker var ortens raskaste dräng.


Jerker var ortens raskaste dräng,
kunnig i plog och spada.
Gällde det ock att ta sig en sväng,
glad var han med de glada.
Hände sig dock vid midsommartid,
Anna och Karin talades vid,
Anna och Karin talades vid,
allt uti prostens hage.

Anna var ortens vänaste mö,
kunnig i väv och spånad.
Kinden var röd och vit såsom snö,
blicken förådde trånad.
Vek om sitt liv hon var som ett rör,
Vingåkers ros hon kallades för,
Vingåkers ros hon kallades för,
det ville ej säga litet.


"Tror du att Jerker håller mig kär",
Anna till Karin sade.
"Det kan du fråga blomkronan där
som står i prostens hage."
Blad uppå blad hon plockade av,
Ja var det svar, som blomkronan gav
Ja var det svar, som blomkronan gav
allt uti prostens hage.

Jerker, som stått och lyssnat, i hast
skyndade över ängen.
"Hej! Anna lilla, nu är du fast!"
Skrek den förtjuste drängen.
Anna, som plundrat blomkronan nyss,
Nu blev hon plundrad kyss efter kyss
Nu blev hon plundrad kyss efter kyss
Se´n blev hon Jerkers maka.


Kata Dalström

musik en variant av Amanda Lundbom - Konstgjorda Svensson Emil Norlander
text: Bo Granhammar

Proletärens idealdröm,
hoppsan, slangsan, ding-e-ling-e-dangsan,
det är faktist Prata Dalström,
Kata Dalström menar jag.
Varje länsmän står på vakt,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och skriver opp vad Kata sagt,
hoppsan, slangsan, ding-e-ling-e-dangsan.

Krut och ruter finns i Kata,
hoppsan, slangsan, ding-e-ling-e-dangsan,
Hon är bland de mest kavata.
Och hon vet att sjunga ut.
Hon är inte oerfar´n,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
hon har ju fött sju stycken barn,
hoppsan, slangsan, ding-e-ling-e-dangsan.

Kommen från den burgna klassen,
hoppsan, slangsan, ding-e-ling-e-dangsan,
går hon nu i vardagsstassen,
som en arbetsklassens vän.
Hon vill störta kung och tron,
hoppsan, slangsan, slimsam sej, tjohej,
och samla till revolution,
hoppsan, slangsan, ding-e-ling-e-dangsan.


I de olika distrikten
hoppsan, slangsan, ding-e-ling-e-dangsan,
myndigheterna vet plikten,
plikten att få Kata tyst.
Men hon skinn på näsan har,
hoppsan, slangsan, slimsan sej, tjohej,
och segerrik hon framåt drar,
hoppsan, slangsan, ding-e-ling-e-dangsan.

Ifrån alla landsvägsdiken,
hoppsan, slangsan, ding-e-ling-e-dangsan,
lägger hon ut politiken,
borgar´n ser av ilska rött.
Till och med i Folkets Hus,
hoppsan, slangsan, slimsan sej, tjohej,
där dörren stänger man burdus,
hoppsan, slangsan, ding-e-ling-e-dangsan.

Men det hindrar inte Kata,
hoppsan, slangsan, ding-e-ling-e-dangsan,
som från landsvägen kan prata,
hata svenska styresmän.
Kata hade sina knep,
hoppsan, slangsan, slimsan sej, tjohej,
talade så folk begrep,
hoppsan, slangsan, ding-e-ling-e-dangsan.


Hjärtats saga.
musik Wilhelm Åström
text: Sigurd (Alfred Hedenstierna)

Var skog har nog sin källa,
Var äng sin blomma har,
Vart hjärta har sin saga
Från flydda ungdoms dar,
Var skog har nog sin källa,
Var äng sin blomma har,
Vart hjärta har sin saga
Från flydda ungdoms dar.

Skogens källa sinar,
och ängens blomma dör.
Men hjärtats egen saga
ej någon tid förstör.
Skogens källa sinar,
och ängens blomma dör.
Men hjärtats egen saga
ej någon tid förstör.

Sigurd


Fyra välkomstvisor

till melodin: Vårvindar friska

Festen kan börja,
ingen får sörja,
här finns det både
brännvin och mat.
Helan ska tömmas,
sorgerna glömmas
ingen får vara
tråkig kamrat.
Klappa mitt hjärta,
fröjdas min själ,
nubben serveras,
genast,
nåväl!
Nu tar vi supen,
öppna på strupen,
gästernas välkomstskål!

Festen skall börjas,
kråset ska smörjas
glädjen ska vara gäst
här i dag.
Glasen förvara
dropparna rara,
dyrare blir de
dag efter dag.
Pärlan på bordet
lockande står.
Skratta och sjung
för nu är det vår!
Känn hur det våras!
Låt dig bedåras!
Skål allihop!
Gu´ tår!

Nu klingar ordet:
Skål! här vid bordet.
Smekande far det alla ikring.
Fatten kristallen,
nubben är kall den,
stiger åt skallen,
klingel-le-kling.
När vi nu firar Pelle i år
tanden den måste få sig en tår.
Nu lilla hutten,
går i kaputten.
Skål! hela bunten,
klingel-le-kling!

Hutten den lilla
smakar ej illa
när man den tager
i trevligt lag.
Känslor så ömma
inom oss strömma
sorger vi glömma,
kling!
Vänligt de blicka,
bordets små bloss
en trevlig kväll
de tillönska oss.
Flickor och svenner
livsglädje känner,
skål kära vänner,
skål!!

Värmlandsvisan.
text: Anders Fryxell (1795-1881) och F A Dahlgren (1816-1895)

Anders Fryxells version - ur skådespelet Värmlandsflickan (1822)

Ack, Värmeland, du sköna, du härliga land!
Du krona för Svea rikes länder!
Ja, om jag komme mitt i det förlovade land,
till Värmland jag ändå återvänder.
Ja, där vill jag leva, ja, där vill jag dö.
Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö,
så vet jag att aldrig jag mig ångrar.

Ja, när du en gång skall bort och gifta dig, min vän,
då skall du till Värmeland fara;
där finnes nog Guds gåvor med flickor kvar igen,
och alla ä´ de präktiga och rara.
Men friar du där, så var munter och glad!
Ty muntra gossar vilja Värmlandsflickorna ha;
de sorgsna - dem ge de på båten.

Och Värmelandsgossen, han är så stolt och glad,
han fruktar för intet uti världen.
När Konungen bjuder, då drager han åstad,
bland kulor och blixtrande svärden.
Ja! Vore det Ryssar till tusendetal,
han ej dem alla fruktar, han vill ej annat val,
än dö eller segra med ära.

Och skulle han ej strida med glädje och med mod,
och livet sitt våga, det unga?
Där hemma sitter moder och beder för hans blod,
med Bruden, den älskade, unga,
en Värmelandsflicka, så huld och så skön!
För Kung och Land han strider, och hon skall bli hans lön,
Ho kan honom då övervinna?


F A Dahlgrens version sångspelet Värmlänningarna (1846)
Första strofen av Anders Fryxell - se ovan

Ack, Värmeland, du sköna, du härliga land!
Du krona för Svea rikes länder!
Ja, om jag komme mitt i det förlovade land,
till Värmland jag ändå återvänder.
Ja, där vill jag leva, ja, där vill jag dö.
Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö,
så vet jag att aldrig jag mig ångrar.

I Värmeland är lustigt att leva och bo;
det landet jag prisar så gärna.
Där klappar det hjärtan med heder och tro
så fasta som bergenas kärna.
Och var och en svensk uti Svea rikes land,
som kommer att gästa vid Klarälvens strand,
han finner blott bröder och systrar.

I Värmeland - ja där vill jag bygga och bo,
med enklaste lycka förnöjder.
Dess dalar och skog ge mig tystnadens ro,
och luften är frisk på dess höjder.
Och forsarna sjunga sin ljuvliga sång -
vid den vill jag somna så stilla en gång
och vila i värmländska jorden.


Mot vår.
text: Karl-Erik Forsslund
musik: Tommy Rådberg

Vi gå med skal av hårdnad snö,
med isigt blanka pansar.
Vårt sinne är en frusen sjö,
där aldrig böljan dansar.
Vår längtan är en nattlig rymd -
den ville ljusna gärna,
med vårens morgonstjärna
står än av töcken skymd.

Vi ligga djupt i hål och hörn
som lata larver gömda.
Vi ruva som en fjättrad örn
på minnets skatter drömda.
Som sjuka djur vi krypa ner
var i sin skumma klyfta;
man blygs att högljutt snyfta,
man jublar aldrig mer.

Skrik ut din harm, sjung ut din fröjd,
stig fram med allt du gömmer!
Bryt bojan, flyg mot himlens höjd,
du örn som kuvad drömmer!
Spräng skalet, larv i stock och stam -
du fått i sömnen vingar,
vak upp, och fri du svingar
ur snårens skugga fram.

En vårstorm över jorden far.
Den gamla jorden ryser,
men nattlig rymd blir hög och klar
och morgonstjärnan lyser! -
En solstorm genom skogen går
att väcka alla unga -
stig upp, låt jublet ljunga,
det ljusnar, det blir vår!

Kom storm, kom sol och smält vår snö,
slit bort vårt hårda pansar,
bräck isen på vårt sinnes sjö
att den står upp och dansar!
Låt upp var ängsligt sluten dörr
för ljus och luft och lycka,
låt all vår jord sig smycka
till fest som aldrig förr!

Flickan och våren.
text och musik: Gösta Kullenberg

Säj varför sitter flickan här i skymningen och gråter,
då våren står där utanför i all sin rikedom?
Säj hör hon inte ljudet av den gren som fram och åter
bestryker rutan med sin äppelblom?

Och ser hon inte genom fönstret hur det liksom simmar
av blå och skira slöjor över trädgårdslandens rad
och invid hagtornshäcken hur det späda gräset glimmar
så hoppfullt grönt bland fjolårsbruna blad?

Vad är det för övermått, säj flickan, av bekymmer
som gör den vackra våren till en grå och dyster höst?
Vad är det för en hjärtesorg som hennes ögon skymmer
och tynger hennes sjuttonåra bröst?

Se flickan skall betänka att där vår och ungdom ståta
där ligger det på lur som regel sorg och tårebad.
Och kanske kommer vårar då hon inte mer kan gråta
just därför att hon aldrig är glad.

Men nu skall flickan torka sina tårar bort från kinden
och vandra ut i kvällen, som står nordiskt sval och blond.
Vem vet, kanhända går det nån och väntar nervid grinden
med lösningen på sorg och missförstånd.


Vid Frasers breda flod
text: Joe Hill
svensk text: Jacob Branting
musik: Frank Harmon

Kom kamrater och hör på mig,
jag tror ni skall förstå mig
när jag säger att arbetarna har samma mål till slut.
Därför hoppas jag att alla
vill samman stå och falla
när vi mötas för att se den röda fanan vecklas ut.

Invid Frasers breda flod
där arbetarna förstod
hur förföljelse och terror
kan mötas med mod.
Och vi får nog vad det lider
bättre lön och arbetstider
ty vår kamp bar frukt omsider
invid Frasers breda flod.

De som erbjöd oss kontrakten,
de kom med fagert snack men
det var inte värt ett smack sen, när jobbet återstod.
Så vi får organisera
och aldrig splittras mera,
vi skall ej kapitulera invid Frasers breda flod.

Invid Frasers breda flod
där arbetarna förstod
hur förföljelse och terror
kan mötas med mod.
Och vi får nog vad det lider
bättre lön och arbetstider
ty vår kamp bar frukt omsider
invid Frasers breda flod.

Arbetsgivarn tänjer lagen
svartfötter är i tagen,
det finns många djur i hagen, ty Gud lär vara god.
Men kanske har han skämtat
för snart har klockan klämtat
och den dan skall Satan hämta dem vid Frasers breda flod.

Invid Frasers breda flod
där arbetarna förstod
hur förföljelse och terror
kan mötas med mod.
Och vi får nog vad det lider
bättre lön och arbetstider
ty vår kamp bar frukt omsider
invid Frasers breda flod.



Du lilla Karin

Var har du varit, du lilla Karin,
du är så skrynklig på kjolen din?
Jo, jag har varit i grannas hage
och plockat smultron med vännen min.
I hans hage växa stora smultron röda,
blommor dofta där och markens källor flöda.
Jag har varit i grannas hage
och plockat smultron med vännen min.

Var har du varit, du lilla Karin,
du är så bossig om ryggen din?
Jo, jag har varit i grannas lada
och tröskat vete med vännen min.
I hans lada ha vi mycket än att göra
ingen ser oss där och ingen kan oss störa.
Jag har varit i grannas lada
och tröskat vete med vännen min.

Var har du varit, du lilla Karin,
du är så tunger och trött att gå?
Jo jag har varit i apelgården
där frukten mognar under himmel blå.
I hans apelgård där växa äpplen klara.
Paradisets frukt mer ljuvlig ej kan vara.
Jag har varit i apelgården
där frukten mognar under himmel blå.


Om sommaren sköna
text: prosten Anders Walerius (1615-1663)

Om sommaren sköna, när marken hon gläds
vid Dala två älvarna vida
från Tunaå strand till Gagnefmäns näs
hur fagert att ro och att rida!

Gud glädje och styrka de män, som där bo,
Gud glädje och styrka de män, som där bo,
vid älvom, på berg och i dalom.

Där hörs en förnöjelig näktergalssång,
och djuren i lunderna gånga,
vid Åhl utmed land, på sjö och på strand
om vårtiden leka så många.

Gud glädje och styrka de män, som där bo,
Gud glädje och styrka de män, som där bo,
vid älvom, på berg och i dalom.

Vid Leksand där möter man Siljanom,
den sjö sig så vida utsprider
i fyra de delar, som löpa runt om,
men österut Rättviken vrider.

Gud glädje och styrka de män, som där bo,
Gud glädje och styrka de män, som där bo,
vid älvom, på berg och i dalom.

Från Venjan och Orsa till Älvenes dal
och så över bergen till Särna,
där älgar och renar till tusendetal
i skogarna vistas så gärna.

Gud glädje och styrka de män, som där bo,
Gud glädje och styrka de män, som där bo,
vid älvom, på berg och i dalom.

Så äro belägne till vatten och land
de skönaste Dalar i Svea.
Besökte den orten helst vilken som kan,
så får han erfara långt mera.

Gud glädje och styrka de män, som där bo,
Gud glädje och styrka de män, som där bo,
vid älvom, på berg och i dalom.


Nu stundar förföljelsens månad.
text: Hjalmar Gullberg
musik: Tommy Rådberg

Nu stundar förföljelsens månad,
de grå katakombernas kväll.
Vår tro är på jorden förhånad,
och staten har bränt vårt kapell.

Vår ovän har kommit till makten,
och galge vid galge är rest.
När månen går fram över trakten,
hör korparna rådpläga hest.

Vår oväns metod heter duga.
En sak han från början begrep:
var nacke som vägrar att buga,
blir hastigt så mjuk i ett rep.

En sköt sig av skräck för att hängas.
En öppnade gaskökets kran.
Hur själen skall undanträngas,
står tryckt i en treveckorsplan.

Nu måste vi gräva oss kamrar
i jord, hugga gångar i sten
och mötas med spett och med hamrar,
den hemliga framtidsarmén.

Lång nedanför stjärnljus och blomster
ej röjer oss lampor och ljud
vid edsvurna sammankomster
och nattliga möten med Gud.


Alundavisan.
text: A. A. Afzelius

Gossen min bor i Alunda by,
A-lo A-lunda, A-lun-da-lej!
Ögon har han blå som himlens klara sky,
A-lun-da-lun-da A-lo.

Går med sin lia lätt som en vind,
A-lo A-lunda, A-lun-da-lej!
Litet bränd av sol´n med frisk och röd om kind,
A-lun-da-lun-da A-lo.

Nyss red han sina hästar i vall,
A-lo A-lunda, A-lun-da-lej!
Aldrig sågs en fåle bättre skött i stall,
A-lun-da-lun-da A-lo.

Går han i dansen sedig och blyg,
A-lo A-lunda, A-lun-da-lej!
Ser han på en flicka, sker det just i smyg,
A-lun-da-lun-da A-lo.

Pingstdag om kvällen kom han till mig,
A-lo A-lunda, A-lun-da-lej!
"Rosa lilla, hör vad jag vill säga dig!"
A-lun-da-lun-da A-lo.

"Rosa! min Rosa, älskar du mig?"
A-lo A-lunda, A-lun-da-lej!
"Du får nog en annan - tag din korg och tig."
A-lun-da-lun-da A-lo.

Kom så till mig en midsommarkväll,
A-lo A-lunda, A-lun-da-lej!
Gick med mig i dansen lättlig och snäll,
A-lun-da-lun-da A-lo.

Flickor, bara tyst - men tillstå jag vill,
A-lo A-lunda, A-lun-da-lej!
Hur det var, en kyss det krångla han sig till,
A-lun-da-lun-da A-lo.

"Rosa", han sade, "skall jag dö av sorg",
A-lo A-lunda, A-lun-da-lej!
Här har du min hand, jag tar igen min korg,
A-lun-da-lun-da A-lo.

midispelaren - repetera automatiskt på


Ångermansvisan.
skillingtryck 1891

Längs stranden av Ångermansälven, o säg!
en arbetarskara där bygger en väg.
Bland djupaste dalar, ängar och skog,
där finner man arbete nog.

Men vad man förtjänar knappt räcker till mat,
ty tullen har svensken tillsatt i vår stat.
Man måste väl kämpa att ej lida nöd
till arbete, liv eller död.

Så lyder vårt valspråk bland rallare här,
ty livet det hålla vi kärt.
O! ljusna du framtid förbliv du vårt stöd
i arbete, liv eller död.

I dimma, i solsken, i frost och i regn,
från rallarens kinder ses pärlor i mängd,
som jaga varandra likt virvlande vind,
snart bleknar min panna och kind.

I schakter man skyldrar med skyfflar och spett,
likt forntida krigsmän som kriget har lett.
Men här är den ändring man krigar för bröd
i arbete, liv eller död.

Med kärran framför sig man rallar åstad
och sjunger en visa, man skall vara glad,
ty sången uppmuntrar, gör livet så lätt,
för det är en rallares sätt.

O! visste ni herrar och mäktiga män
vad arbetarn sliter, ni blev deras vän.
Men eder natur haver satan besatt
att tygla oss dagar och natt.

Med skinande kinder och svällande buk
ni äter och dricker på prunkande duk
och tänker med glädje förtulla vårt bröd,
försvåra det endaste stöd.

På svällande bolstrar ni läggen er ner
och njuter av pengar som regnar till er.
Ja sov edra skurkar jag er ej vill se,
jag blott åt er dumhet kan le.

Men rallarens säng är ej mjuk eller len,
ty han kan få liggsår på rygg och på ben.
På blott några halmstrån han lägga sig får
att sova tills natten förgår.

Vår mat är en brödkant som fnöske och krut,
och därtill en fläskbit vi ta utan krus.
Ty vi har ej jungfrur som buga så nätt,
var gång man skall äta sig mätt.

Vårt bord få vi duka bland kärror och sten
och sitta likt turken med korslagda ben.
Champagne vi hämta ur bäckarnas språng,
ty vi få ej liva för bång.

Dyr bliver vår föda så simpel den är,
och än den förhöjes av tullarna här.
Bäst är att sig lära en svältkonstnärs sätt,
och medgiv att detta är rätt.

Men ändock kan rallaren äga en tröst,
när vila han får vid sin kärastas bröst.
Då glömmer han kampen för dagliga bröd,
då glömmer han sorger och nöd.

Då är han så glader och innerligt nöjd
och klappar sin flicka med glädje och fröjd.
Med strålande ögon hon blickar och ler
och önskar av kyssar få fler.

O! det är de sällaste stunder man har,
och man dem i ungdomens dagar ej spar,
hos flickan att njuta av sällhetens lott,
hur snart kan ej växa ett skott.

Då ger man på båten den sköna så huld
och reser från henne för rolighets skuld,
farväl hulda tärna, lev lyckligt och glatt
och tack för de stunder vi haft.

Av skiftande öden en rallare förs
långt bort uti världen att fylla sin börs,
ibland gynnar lyckan och man får den full
av glimmande silver och guld.

Om kassafeber händer att ofta man har,
då tar man sin ränsel på ryggen och far,
det säges att man reser när pika man får
gesällskjuts om ni den förstår.

Nu slutar jag visan och är så förnöjd
och sjunger densamma med glädje och fröjd,
ty sången förklingar, gör livet så lätt,
för det är en rallares sätt.

Om ni önskar veta vem diktaren är,
så är jag från Värmland det jag håller kär.
Till målare har jag i yrke mig lärt,
men rallare är lika mig kärt.

Mitt namn det är Henning och tycker ni att
jag det uti visan ej borde ha satt,
så ändra den versen och sätt dit en ann
och pröva om dikta ni kan.



Kardevisan
text: Karaby-Jens
melodi: "säg mig du lilla fågel"

En sed från forna dagar på landet ännu är
att kardegille göra, då matmor alltid plär
att bjuda byens pigor och alla käringar
att komma för att karda från kväll till ljusan dar.

Om mor den dan är knarrig man inte undra bör.
Sött bröd skall hon ju baka i koppen lägga smör
och kaffebönor mala att det kan räcka till
och granna goråskakor hon även hava vill.

När det mot kvällen lider så börjar pigorna
med såpa tvätta halsen och smörja flätorna.
Ren särk de på sig taga och strumpor likaså
och gummorna sig skura så gott som de förmå.

När de sig hava pyntat så vandra de åstad
med kardorna i handen och var och en är glad
att nu få komma samman och prata om allting
som haver skett i byen och allestäds omkring.

När de på mor har hälsat så bli de fägnade
med goda sockerkringlor och smakeligt kaffe.
Om mor är vid gott lynne så får de än en kopp
som vederkvicker kroppen och muntrar sinnet opp.

Uti en ring på golvet de sätta sig nu ned
och alla börjar karda med lust och med besked.
Strax pigorna nu börja som deras vana är
att kärleksvisor sjunga med röst så klar och skär.

Vid översta bordändan där sitter kära far
och utav finkelflaskan en sup han ofta tar.
Men drängarna förtjusta i flock på golvet stå
och ljuva kärlekssånger med andakt höra på.

Men stackars mor hon springer i stugan ut och in.
Än är hon uti köket än får hon i sitt sinn
att gå till sommarstugan för att där efterse
om ej den gråe katten har gjort förargelse.

I köket står en käring och uti gröten rör
att den ej svedd skall bliva men få den smak den bör.
Hon rör så svetten lackar på hennes panna ner.
Men mor hon svär och säger att hon skall röra mer.

När klockan slagit nio så börjar kära far
att bliva yr i mössan och föga vett har kvar.
Mor då till honom säger: Jag tror du illa mår.
Det är visst mycket bättre att du till kojs nu går.

Mor tager far vid armen och leder honom bort
till sängen som står bäddad där han insomnar fort.
Att maran honom rider han tror i drömmarna
och snarkar så det knakar i sängastolparna.

När de upphört att sjunga så börja de strax tal
om sine fästemänner och sina hjärtekval.
Och vilka dygdemönster och sedliga jungfrur
de alltid hava varit fastän mot sin natur.

Allt vad som skett de veta och veta ännu mer.
De kunna och berätta vad som härefter sker.
Liksom en käpp i hjulet så munnen på dem går
och det är ganska sällan att munnen stilla står.

Så ljuvligt de omtala hur vacker Ola är
hur Per i varje piga på stunden bliver kär
hur Anders han är skevbent och Jeppa är ett nöt
ett fåralår är Erik men Jöns är rar och söt.

En käring spotskt nu sade: I veten att det är
ett tal i allas munnar att nabodrängen Per
har länge haft den vanan att som en galen katt
igenom pigefönstret inhoppa varje natt.

Röd som en kalkonhöna en piga sade då:
Men kors i hela världen vad du kan finna på.
Du är en stor lögnbracka så käring som du är
och kan ej hålla munnen förbannade lögnmär.

Men när det så är midnatt så börjar pigorna
som de fåvitska jungfrur att bliva sömniga.
De nicka och de nicka och ögonen blir små
och gummorna som oftast snusdosan hälsa på.

Men mor förstår att hjälpa att de ej nicka mer.
Hon tager kaffekitteln och än en kopp dem ger.
Strax börjar mun och kardor som strumpestickor gå,
ty utav kaffetåren nytt liv nu alla få.

Mor breder duk på bordet och sätter däruppå
ett grötfat med smörhåla svinsylta och gorå
och stekta lår och vingar av höns och mycket mer
och alla sig nu sätta vid bordet blygsamt ner.

De börja strax att spisa med kostelig aptit
och prisa och berömma matmor för varje bit.
En sådan gröt som denna de aldrig förr ha fått
och sådan stek och kaka. Ja ack vad allt är gott.

När Mellbom i krig skulle draga.
efter den franska soldatsången Malbrough s´en va - t - en guerre.
Från åren runt 1560.
Denna version av Måns Hultin, Östgöta nation i Uppsala, från 1851 eller några år efter det.


När Mellbom i krig skulle draga
mi-li-tam tam ta mi-li-ta-li-a-lej
när Mellbom i krig skulle draga
han lovade komma igen.
Han lovade komma igen.
LOVA HAN KOMMA IGEN?
Ja, han lovade komma igen.

Och kommer jag inte till påska
mi-li-tam tam ta mi-li-ta-li-a-lej
och kommer jag inte till påska,
så till trefaldighetsdag.
Så till trefaldighetsdag.
MÄNN´ TILL TREFALDIGHETSDAG?
ja, till trefaldighetsdag.

Trefaldighetsdag var inne,
mi-li-tam tam ta mi-li-ta-li-a-lej
Trefaldighetsdag var inne,
men Mellbom kom inte hem.
Men Mellbom kom inte hem.
KOM HAN INTE HEM?
Nej, Mellbom kom inte hem.

Och fru Mellbom i tornet kliver,
mi-li-tam tam ta mi-li-ta-li-a-lej
och fru Mellbom i tornet kliver,
så högt hon kunde komma opp.
Så högt hon kunde komma opp.
SÅ HÖGT HON KUNDE KOMMA OPP?
ja, så högt hon kunde komma opp.

Och när hon inte kom högre,
mi-li-tam tam ta mi-li-ta-li-a-lej
och när hon inte kom högre,
så stannade hon och bleg ut.
Så stannade hon och bleg ut.
STANNADE HON OCH BLEG UT?
Ja, då stannade hon och bleg ut.

Då kommer där fram en pascha,
mi-li-tam tam ta mi-li-ta-li-a-lej
då kommer där fram en pascha
så svarter och så ful.
Så svarter och så ful.
VAR HAN SÅ SVARTER OCH SÅ FUL?
Ja, så svarter och så ful.

Goddag, min käraste pascha,
mi-li-tam tam ta mi-li-ta-li-a-lej
goddag, min käraste pascha,
vad budskap medför du?
Vad budskap medför du?
VAD BUDSKAP MEDFÖR DU?
Ja, vad budskap medför du?

Det budskap jag er bringar,
mi-li-tam tam ta mi-li-ta-li-a-lej
det budskap jag er bringar,
skall pressa tårar fram.
Skall pressa tårar fram.
SKALL DET PRESSA TÅRAR FRAM?
Ja, det skall pressa tårar fram.

Den store Mellbom är döder,
mi-li-tam tam ta mi-li-ta-li-a-lej
den store Mellbom är döder
och lagder uppå bår.
Och lagder uppå bår.
ÄR HAN LAGDER UPPÅ BÅR?
Ja, han är lagder uppå bår.

Och när Mellbom skulle begravas,
mi-li-tam tam ta mi-li-ta-li-a-lej
och när Mellbom skulle begravas,
gick det fyra passagerare förut.
Gick det fyra passagerare förut.
GICK DET FYRA PASSAGERARE FÖRUT?
Ja, det gick fyra passagerare förut.

Den förste bar prestaven,
mi-li-tam tam ta mi-li-ta-li-a-lej
den förste bar prestaven;
den andre bar hans hatt.
Den andre bar hans hatt.
BAR DEN ANDRE HANS HATT?
Ja, den andre bar hans hatt.

Den tredje bar hans värja,
mi-li-tam tam ta mi-li-ta-li-a-lej
den tredje bar hans värja,
men den fjärde bar alls ingenting.
Men den fjärde bar alls ingenting.
BAR HAN VERKLIGEN ALLS INGENTING?
Nej den fjärde bar alls ingenting.

Fru Mellbom vid graven gråter,
mi-li-tam tam ta mi-li-ta-li-a-lej
fru Mellbom vid graven gråter
och planterar en rosmarin.
Och planterar en rosmarin.
PLANTERAR HON EN ROSMARIN?
Ja, hon planterar en rosmarin.

Och nu emellan träden,
mi-li-tam tam ta mi-li-ta-li-a-lej
och nu emellan träden
där svävar Mellboms själ.
Där svävar Mellboms själ.
SVÄVAR DÄR HANS SJÄL?
Ja, där svävar Mellboms själ.


Visa om kärlekens besvärlighet.
text: Albert Engström
musik: Traditionell

Å moderen ho talade te doteren så här:
Nu kan dä va på tiden att du fäster dej en kär!
Du ä bleker å gul,
du bler gammel å ful
å ti´n han löper unna som ett spennerockahjul.

Nej, ja kan inte lia att di kösser mej på mun!
En blir så ånnatröten bara på e lita stunn.
Köss på köss vell di ha,
dä kan allri va bra
för hjärtat å för levern å för bägge longera!

Å moderen ho talade å svarade igän:
En köss får en la tôla ve, äss en ska ha en vän!
Nog kan kära hitta på
varre stollatyg än så,
å kvenna, ho får lia å får tacka te ändå!

Kanhända ja kan lia att di kösser mej iblann,
men allri kan ja lia att di lägger snus ve tann!
Dä en helt annan sak
när di toggar tobak
men snus, dä ger en besker å besynnerlig smak!

Å moderen ho talade å svarade bardus:
Var finns då väl en kär som inte gagnar läppasnus?
Dä ska kröddas på allt,
å si snus ä som salt,
å en köss förutan snus ä som en blolöser palt!

Kanhända ja kan lia att di snus lägger in,
men allri kan jag lia att di loktar brännevin,
nätt å jämt att di slår
uppå rocken en tår,
när som på söndagsmorgonen te körka di går!

Å moderen ho talade å svarade så här:
Gu tröst oss arma barn, ja tror du allri får nån kär!
Nä, du gör dej fin,
för så långt sola skin,
så finns dä ingen kär som inte gagnar brännevin!

Nu haver jag bedragit dig, o kära moder min!
För jag kan li bå köss å lokt å brännevin,
å dä ä utan smek
som jag vurti så blek,
för kära, di ä gjorda blott å falskhet å svek!

Det gingo sig två flickor åt rosendelund
ur August Bondesons visbok nr 166.
melodin bearbetad av Tommy Rådberg

Det gingo sig två flickor åt rosendelund
att plocka de rosorna röda;
den ena, hon var så hjärteligen glad,
den andra var så sorgeligt bedrövad.

Den rika, hon talte till den fattiga så:
"Varför är du så ledsen i ditt sinne?
Haver du bortmistat din fader eller mor,
eller haver du förlorat din ära?"

"Nej, varken har jag bortmistat fader heller mor,
och Herren, han bevarar min ära;
men väl sörjer jag för den fager ungersven,
den vi höllo båda så kära."

Och ungersven, han stod allt bakom buskarna där,
han hörde allt, vad flickorna de talte,
så smyger han sig genom buskarna fram
och räcker den fattiga i handen.

"Ack, ungersven, ack, ungersven, vad tager du dig för,
som räcker den fattiga handen
och inte tager mig, som stor rikedom har,
och låter den fattiga få fara?"

"Ja, rikedom, det är ett lån utav Gud,
men fattigdom, det är ju en belöning;
för den, som riker är, han kan en gång fattig bli,
den fattige kan en gång riker bliva.

Trädet, det växer så högt upp i sky,
en gång skall det till jorden nederfalla;
och när man är förskjuten av sin lilla vän,
man tycker sig förskjuten utav alla."


Bredvid sin häst i gränden.
text: Carl Boberg (1859-1940)
skillingtryck

Bredvid sin häst i gränden
en gosse syntes stå;
han strök sin vän på länden,
de fröso båda två,
ty dagens gyllne pilar
ej värmde luften mer,
med kvällens kalla ilar
ett snöslask tyst föll ner.

Med lass de kommo redan
på morgonen till stan
och båda stått alltsedan
på öppen vedgårdsplan.
Ty hästens grymme herre
som just var gossens far
till krogen gått dessvärre
och dröjer ännu kvar.

De sågo på varandra
det var som hästen sagt
du som är fri må vandra
och se vad som har bragt
vår herre att förgäta
att vi stå båda här
och inget har att äta
och hungern oss förtär.

Och gossen lydde trogen
den stumme vännens blick
och bävande till krogen
att söka far han gick.
Förskräckt han syntes glänta
på dörren: Kom nu far,
ty hemma de oss vänta
och mörkret på oss tar.

Stäng dörren, pojke, genast
röt fadern rusig nu.
Jag rår mig själv allenast
se efter hästen du!
Jag svarar själv för risken
och pålle skall nog få
traktering utav pisken
så det skall undan gå.

Med sorg i sena stunden
gick gossen åter ned
till hästen som stod bunden
och frös och svalt och led.
Ty vindens kalla byar
igenom gränden flög
och snön från hemska skyar
i stora massor föll.

Ännu en gång till krogen
gick gossen. Kom nu far,
ty annars genom skogen
sig aldrig hästen tar.
Han fryser så han skakar
och utan hö han står
och hemma mamma vakar
och undrar hur det går.

Följ gossen, sade alla
som sutto inne nu.
Vad lyster ni befalla?
Tig bonde, vad vill du?
Du är ju överlastad,
och grälet snart tog slut
ty gossens far blev kastad
bland gatans drivor ut.

Fast gossen honom hjälpte
att uppå benen stå
på nytt den druckne stjälpte,
det var en sorglig stråt.
Det tänkas kan förresten
hur gången tog sig ut.
Till genomfrusna hästen
de kommo dock till slut.

Nu värmdes djurets leder
när drinkarn tömmen fick
och under slag och eder
det efter vägen gick
till pinglet utav klockan
som uti bringan satt
förtonade i tjockan
uti den mörka natt.

Men snön den häftigt yrde
och vinden tjöt kring dem
och hur den druckne styrde
de kommo aldrig hem.
Det påstås att han stjälpte
i drivan än en gång.
När gossen honom hjälpte
gick hästen därifrån.

Alltnog, när andra dagen
sin gryning syntes strö
de gingo hela dagen
att söka lik i snö,
men först när stjärneblossen
om kvällen tänt sin brand
de funno lilla gossen
höll troget faderns hand.

Men längre in i skogen
stod hästen ännu kvar
i selen än så trogen
fast kall och stel han var.
Hans skarpa ögon lyste
så hemskt i månens sken
att starka karlar ryste
i både märg och ben.

Nu detta hemska drama
på spriten skrivas bör
därför I unga vänner,
betänk er vad ni gör.
Förbannad vare krogen
som utspyr sådant gift.
Det var så hemskt i skogen
så mörkt och vålnadslikt.

Kärlekskväde
text: sjöngs av Bergseleverna 1872
musik: Skrattvisan ur Orfeus i Underjorden

Cavalle och Potta finns i Kille,
Och i Sahara finns det Gnu,
hos dileranter finns det dille,
Men i mitt hjärta finns blott Du.

Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la-la la la la la la la.
Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la la la la la.

Grodungen leker uti träsket,
Två kära leka kuttrasju,
Trikinen leker uti fläsket,
Men i mitt hjärta leker Du.

Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la-la la la la la la la.
Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la la la la la.

Hos Kuntze sitta lösbehagen,
På Pinden sitta muser sju,
Magsyran sitter uti magen,
Men i mitt hjärta sitter Du.

Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la-la la la la la la la.
Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la la la la la.

På havets klippa hänger algen,
På spiken hänger nyckeln ju,
Kanaljen hänger uti galgen,
men i mitt hjärta hänger Du.

Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la-la la la la la la la.
Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la la la la la.

Ett lejon ligger i sin kula,
En äkta man ju hos sin fru,
och uti Ryssland ligger Tula,
Men i mitt hjärta ligger Du.

Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la-la la la la la la la.
Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la la la la la.

I varje harem finns en snöping,
I varje as finns maskar Hu!
Mekanisk verkstad finns i Köping,
Men i mitt hjärta finns blott Du.

Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la-la la la la la la la.
Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la la la la la.

En ädel ande bor i sången,
Slisk bor uti en "billet-doux",
Och småkryp bo uti chignongen,
Men i mitt hjärta bor blott Du.

Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la-la la la la la la la.
Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la la la la la.

Ben slinka in i mollskinnsböxor,
Och tiden slinker i ett nu,
Och drängar slinka in till köksor,
Men i mitt hjärta slinker Du.

Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la-la la la la la la la.
Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la la la la la.

Gud Fader härskar i sitt rike,
Kung Oscar härskar uti tu.
Arbetarn härskar genom strike,
Men i mitt hjärta härskar Du.

Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la-la la la la la la la.
Singlala.
Singlala.
Singla-la-la-la la la la
la la la la la.

Det växte en blomma vid granarnas fot
text: Johan Alfred Boberg
musik: Traditionell

Det växte en blomma vid granarnas fot,
i skogen bland mossa och ljung,
den lilla knappt syntes vid jättarnas rot,
hon stod där så älsklig och lugn.

Säg, fruktar du ej att i skogen stå gömd,
omgiven av skuggornas vakt?
O nej, ty jag aldrig av Herren är glömd,
han även på blomman ger akt.

Men önskar du ej att i trädgården stå
och dofta till mänskors behag?
O nej, jag trivs bäst bland de ringa och små!
Jag föddes till skogsblomma jag.

Men snart skall för vintriga stormen du dö,
du blomma, som blommade nyss?
Då vilar jag ljuvt under täcket av snö
och vaknar vid vårsolens kyss.

För läxan hav tack, lilla blomma så skön!
Om enslig och bortglömd min stig,
den Gud, som mig skapat, min fader ju är,
han vårdar sig även hos mig.

Fast ringa och liten, är Herren mig när,
jag vandrar så lycklig och säll.
Var morgon mig bönen till himmelen bär,
jag slumrar hos Jesus var kväll.

En klädnad jag fått av min Frälsare huld,
i blodet tvådd skinande vit.
Den passar för staden med gator av guld,
och passar på vandringen dit.

Likt blomman en gång skall jag vissna och dö,
men Frälsarens löften stå kvar.
Om stoftet än göms under täcket av snö,
är anden hos Gud i förvar.


Lars Petter och grevedottern
text: Wilhelm von Braun
musik: Traditionell

På grevens gods Lars Petter i trasor synes gå.
De greveliga svinen han vaktade uppå.
Och var Lars Petter föddes och vad han var och allt
han visste det själv icke blott att han frös och svalt.

Till allt vad snuskigt hette man honom göra gav
och grevens herrar drängar han tjäna fick som slav.
I stället fick han ligga när stormen small i knut.
De hästar hade täcken men Lars ej minsta klut.

Det enda som åt honom en blick av ömkan ger
är grevens yngsta dotter, ett barn som himmelskt ler.
De kräseliga rätter som henne bjöds var dag
hon sparar åt Lars Petter så sjuk så blek så svag.

Då börjar gossen gråta och ser så hjärtans gott
uppå sin lilla fröken som rodnade så smått.
En dag, en dag måhända kan jag ge er igen,
så i en dröm mig viskat en röst från himmelen.

Det var när Herrens nattvard jag första gången fått,
jag var så glad, så lycklig. Om er jag drömde blott,
och drömde då så mycket som aldrig kan slå in,
jag drömde, ack förlåt mig, jag drömde ni var min.

Farväl, från denna dagen ni ser mig icke här,
men giv mig lilla blomman som ni i handen bär.
Och flickan räckte blomman med handen fin och späd.
Får jag den handen kyssa? ja, gärna munnen med.

O, Herre Gud i himlen, jag just har drömt det så.
Nu bör uti fullbordan det andra även gå.
Så talade Lars Petter och som en pil flög hän.
På greveliga godset han syntes icke sen.

Men åtta år därefter kom där en vagn så grann
till slottets marmortrappa - i vagnen satt en man.
Han syntes hög och ståtlig med ädla, blida drag,
men godset under klubban just skulle gå i dag.

Han såg en skymt i fönstret av en förgråten mö.
Då drog sig djup en rodnad uppå hans kinders snö.
Han in i salen träder - auktionen börjar gå.
Han bjuder dubbelt värde - se här är pengar, slå.

Sen går han bort till greven som helt förkrossad satt.
Behåll ert gods min herre, men hälsa fröken att
Här började han stamma ... men hälsa fröken att
bland skatter uti världen är hon den största skatt.

För hennes skull jag letat i Kalifornien guld
och samlat millioner för hennes godhets skull.
Föraktad och förskjuten som jag av alla var
var hon min tröst allena, nu räddar hon sin far.

Sen gick de in i salen när greven fattat mod
i denna samma salen där snart ett bröllop stod.
Där vigdes de tillsammans, de barndomsvänner två
och man kan nogsamt finna att Gud det ordnat så.


Lek.
text och musik: Martin Koch (1882-1940)

Nu flicka blir det sång och dans
i ljusa sommarnatten;
den första kärleksdrömmens glans
uti den sången fanns.
Så låt oss mötas än en gång
vid strängalek och munter sång,
ty sommarnatten är så kort
se´n gå vi båda bort.

Kom, flicka, vi ska binda nu
den ljuva bröllopskransen,
vi dela sedan mitt uti
vår krans av blommor sju
se´n drömmer du i natt om mig
och kanske drömmer jag om dig
men ingenting jag lova kan
vi glömma nog varann.

Men, flicka, vi ska leka se´n
den gamla kärleksleken
att du är min som förr igen
och jag din hjärtans vän.
Och när vi lekt vår lek till slut,
så blir det "sista paret ut".
Så springer man så fort man kan
långt bort ifrån varann.

Vi mötas kanske än en gång
med grått och vitt i håren;
ty så var all vår levnad lång:
än tårar och än sång.
Men då har blomman mist sin doft,
och graven väntar på vårt stoft,
med klockors tunga klang och sång
vi skiljas nästa gång.


Hör min lilla flicka du
Ur August Bondesons visbok nr 45
upptecknad 1898

Hör, min lilla flicka, du!
Vill du bli min kvinna,
må du kunna häckla hör,
nysta garn och spinna.

Väva, sticka, sy ibland,
maten sparsamt dela,
aldrig korten ta i hand,
icke tok mer spela.

När som vaggan börjar gå,
får du strumpor sticka,
knyta kjortlar, nätta små,
åt vår lilla flicka.

Se på golvet pojken tjock
rider i vår stuga,
se, om då min gamle rock
kan till byxor duga.

Får du draga känger på,
hatt på huvud sätta,
gå att se, hur korna må,
om de äro mätta.

Se, att allt går rätt i lag,
efter äggen fråga,
sila mjölken själv var dag,
gräddebunken råga.

Hålla alla kär´ngar kort,
fast de ödmjukt niga -
tid och stunder ila bort -
veta aldrig tiga.

Vill du bli mig mycket kär,
stek mitt fläsk i panna!
Koka litet söter gröt,
skaffa öl i kanna!

Vill du bli mig hjärtligt kär,
lilla söta flicka,
må du kunna allt det här
båd´ till punkt och pricka.


Prostesmöret.
text: Brånasme(de)n
         Johannes Olsson i Bråna (1818-1886)
melodi: Var hälsad sköna morgonstund psalm 119
musik: Philip Nicolai (1556-1608)

Till prosten O Fryxell på Ör
jag skriva vill om gammalt smör
och om den gamla resten.
Fast jag ej andens smörja fått
jag som en lekman endast blott
på lek vill smörja prästen.

Ja, jag vill
bjuda till
endast bara
att förklara
prostesmöret,
fast jag ej har kvitto för ´et.

För mig och alla i vårt hus
den sanningen står klart och ljus
att smöret ej förglömdes.
Det året mer än andra år
fast i vår makt det icke står
få kvittot som förgömdes.

Därför jag
natt och dag
är bedrövad
och berövad
all min gåva,
till att äta smör och sova.

En strupe som är ren och klar
är ju det språkrör prästen har
då herrens ord han talar.
Och därföre bör prästens hals
av ingen torrhet lida alls
i våra tempelsalar.

Nej, den bör
med vårt smör
väl försörjas
flitigt smörjas
och uppmjukas,
för att bättre kunna brukas.

Min käre prost, förbarma sig
och smörj med nådens majsmör mig
fastän mig kvittot brister.
Gör på min ledsnad nu ett slut
tag pennan och stryk därmed ut
mitt svarta skuldregister.

Prosten må
lita på
vad jag säger
sanning äger
sanning bara,
det är, vad jag sökt försvara.


Till prosten O Fryxell på Ör
jag skriva vill om gammalt smör
och om den gamla resten.
Fast jag ej andens smörja fått
jag som en lekman endast blott
på lek vill smörja prästen.

Ja, jag vill
bjuda till
endast bara
att förklara
prostesmöret,
fast jag ej har kvitto för ´et.

Fly du livets mörka strimma
Mördaren Pehr Göthes betraktelser under sina sista stunder.
Skillingtryck (1862)

Fly, du livets mörka strimma
och försvinn i glömskans natt!
Klart syns nådasolen glimma
för mitt öga, nyss så matt.

Lyst av den på sista färden
lugn jag vill ur livet gå,
nöjd i hoppet att med världen
mina brott försona få.

Kärlekslöst mitt liv förrunnit,
ty jag trampat Herrens bud:
av Guds kärlek jag ej funnit
förrän nu ett återljud.

Religionen jag ej fattat
i min ungdoms yra fart.
Usla nöjen blott jag skattat,
tills mitt brott blev uppenbart.

Girigheten, brottets frände,
manande invid mig stod,
och en avgrundstanke sände
i min själ - att gjuta blod.

Mördarns värv jag kallt utförde,
utan avsky för mitt dåd,
fast den armas rop jag hörde,
då hon bönföll om min nåd.

Snart min handling kom i dagen,
straffet blev min säkra lott.
Jag av ånger nu är slagen
och försona vill mitt brott.

Rättvis dom är ren avkunnad,
mänskors nåd jag ej är värd.
Döden är mig blott förunnad,
slut är snart min sista färd.

Snart skall evig morgon randas,
ovan i en bättre värld.
Och min sista suck utandas:
Jesu, styrk min hädanfärd!


Korpral Kanon.
text: Otto Borgström
         ("Petrus på Tjäderkulla")

Mig lyster för eder att sjunga
om gamle korpralen Kanon,
som fröjdat båd´ gamla och unga
och var just en lustig patron.
Lappskräddare till professionen
var stackaren vanför och arm
men sjöng som en lärka och tonen
klang alltid ungdomlig och varm:

"Va nötter te", sa´n
"att glo på sne", sa´n
"å ta te lip", sa´n
"för minsta knip", sa´n,
"nej morsk och kry", sa´n
"i ne och ny" sa´n
"för nöjd och gla", sa´n
"dä vill ja va!"

I Tyskland så manliga stred han
och vågade muntert sitt liv.
På sjukbädden kämpa och led han
men sjöng under läkarens kniv.
Den dag den fördömda granaten
sprang sönder helt nära invid
och dömde den käcke kamraten
till träben för hela hans liv.

"Gör ej ett grann" sa´n
"Ty Carl-Johan" sa´n
"kom till min säng" sa´n
"och trä-biäng" sa´n
"Kom och en kväll" sa´n
"Gen´ral Kardell" sa´n
"Tack och farväl" sa´n
"Du glada själ!"

Han Bolla var kärlig och trogen
snart prästen förenade dem.
En anspråkslös koja i skogen
blev så deras fattiga hem.
Där levde han lycklig som ingen
tog världen och sorgerna lätt
men Bolla för mjölet i bingen
hon kunde väl gråta en skvätt.

"Tig bara still" sa´n
"Din lipesill" sa´n
"och lär dig då" sa´n
"en gång förstå" sa´n
"min gamla tös" sa´n
"Ej hös om flös" sa´n
"men horp om snorp" sa´n
"Hör till ett torp!"

Di fingo förskräckligt med ungar
som präster och skräddare få,
men gubben var kung ibland kungar
och Bolla var katig också.
När prydd med medalj uppå brickan
han skulle till prostgården gå
med tolvskillingsedeln i fickan
att bytingen kristnader få.

"Herr prost godda" sa´n
"här kommer ja" sa´n
"min halte tok" sa´n
"slå upp din bok" sa´n
"skriv dit en ny" sa´n
"som stork från sky" sa´n
"har bragt till mor" sa´n
"så fet och stor!"

Stor lärdom hans pojkar ej brydde
mer enkelt uppfostran ej ges.
Med korsben de sutto och sydde
och lärde sig Luthers katkes.
Till var av linhåriga drängar
som lämnade barndomens dal
i stället för reskost och pengar
höll pappa ett gripande tal.

"Var kry och rask" sa´n
"din puttefnask" sa´n
"sitt pigg och lätt" sa´n
"på din lavett" sa´n
"Sy friska tag" sa´n
"var arbetsdag" sa´n
"tänk på din själ" sa´n
"Vet hut, farväl!"

Jag ofta tog vägen åt gubben
om kvällen vid vinterens tid
då ensam vid härden på stubben
han lappade byxor med frid.
Hans Bolla för himmelen mogen
re´n länge har vilat i ro
och fjärran från hemmet i skogen
ha pojkarna fästat sitt bo.

"Nej se på den" sa´n
"nu här igen" sa´n
"kanske jag får" sa´n
"en könjakstår" sa´n
"som gör så gott" sa´n
"i gammal skrott" sa´n
"men ä ej så" sa´n
"så skål ändå!"

En afton med lykta i handen
jag styrde till hyddan min gång.
Märkvärdigt, i mörker jag fann den
ej hörde jag gamlingens sång.
Därinne han vilade stilla
med halvbrustna ögon han log.
Snart fri från all världenes villa
han jollrade - i det han dog.

"Tack för god vakt" sa´n
"med Gud i akt" sa´n
"med friskt humör" sa´n
"korpralen dör" sa´n
"snart ödmjuk står" sa´n
"avlösning får" sa´n
"för Herrans tron" sa´n
"Korpral Kanon!"


Det gamla hotellet i Klara
text: Stig Dagerman  musik: Tommy Rådberg

Väl mött i skuggornas skara!  
Sitt ner och spendera ett krus  
för det gamla hotellet i Klara,  
som blivit till luft och ljus.  
  
Här sjöng några törstiga slarvar,  
mens andra bar vinkel och lod.  
Men nu flyger måsar och sparvar,  
där sängar och flaskor stod.  
  
Här möttes den fjortonde dennes  
ett annat år två i en kyss.  
Hans första men inte hennes.  
Ack, väggarna fälldes nyss.  
  
Och han som var mager om bena,  
magrade här några år  
och byggde i natten den sena  
palatser som än består. 
  
Och han som lämnade livet  
en afton med hjälp av ett spjäll  
bor ännu, fast det är rivet,  
på sitt gamla Klara-hotell.


Martyren

Lyssna nu, jag vill berätta om en liten späd martyr
som med Jesus i sitt hjärta blev ett ljus likt klippans fyr.
Hon i söndagsskolan lärde älska Jesus frälsaren,
och hon sjöng med ljus och glädje: Jag är glad, han är min vän.

Uppå krogen hennes pappa sökte sin förnöjelse
bland de gudsförgätna fäder, de som hemmen skövlade.
Och en dag när lilla Anna sjöng en sång om barnens vän
börjar fadern svära banna, frågar: vem har lärt dig den?

Den jag lärt i söndagsskolan, svarar lilla Anna glad,
där jag hört om Jesu kärlek och om ljusa änglars stad.
Och nu fadern vredgad säger: Ej i söndagsskolan gå,
och dig sådan dumhet lärer, jag skall då till döds dig slå.

Söndag kom och lilla Anna modern frågar: Får jag gå
till min kära söndagsskola och om Jesus höra få.
Under tårar modern säger: Gärna Anna får du det,
men kom hem förr`n pappa kommer, han är drucken som du vet.

Förr än hon från skolan kommer pappa redan kommen var,
frågar vredgad var hon varit. Anna säger: Pappa hör,
jag har hört om Jesu kärlek. Jesus älskar pappa, men
vill ej pappa älska Jesus och gå in i himmelen?

Såsom skogens vilddjur ryter rusar fadern på sitt barn,
slår det våldsamt, blodet flyter, ingen skonsamhet han har.
Grannar komma nu och taga barnet halvdött ur hans hand,
och till cellen drinkarn föres där han slås i starka band.

I den sena natten vakar modern över barnet sitt
Det på blodig bädd nu vilar. Snart hon lidandet är kvitt.
Nu hon vaknar, viskar sakta: Gråt ej mamma ty jag går
hem till barnavännen Jesus där jag min belöning får.

Och min klänning som blev blodig då min pappa hårt mig slog
skall jag ta och visa Jesus, att jag glad för honom dog.
Hälsa pappa när han kommer ifrån krogen att jag ber
att han möter mig hos Jesus och att han ej dricker mer.

Nu hon slumrar för att vakna hemma hos sin bäste vän.
Men den arme drinkarns hjärta räds för avskedshälsningen.
I förtvivlans djupa vågor, förd av samvetskvalens flod,
lider han likt skepp i lågor, sjunker ner vid klippans fot.

I en nattlig syn han såg sig stå vid stranden av en flod,
som ej gick att komma över, men på andra stranden stod
med en blodig kjol i handen lilla Anna vinkande:
Pappa kom till denna stranden, jag vill pappa hos mig se.

Av en okänd hand han föres sakta över flodens brus
till sin älskling, och hon viskar: Pappa här är fridens hus.
Det var Jesus som dig förde. Han dig frälsar från all nöd.
Fadern vaknar och förstår att Jesus frälsar ifrån död.

Såsom solens stråle bryter genom cellens fönster in
Jesu nåd och kärlek lyser in i fångens själ och sinn.
Och om Jesu nåd han vittnar. Många hör det, tror därpå.
Skall en gång i livets morgon Anna många kärvar få?

"Visor från farfars tid", Lennart Kjellgren, 1973. s.161.


Ogräsets sång
text: Elsa Beskow
musik: H. Palm

Vi äro bara ogräs vi
och kunna aldrig annat bli,
men morska sjunga vi ändå;
hör nu bara på,
ja, hör nu bara på!
Med spett och spjut man hackar oss,
med stora spadar nackar oss;
man rycker, sliter, drar och slår
både höst och vår,
ja, både höst och vår.

Men hur de slå och mota oss,
på nytt vi likväl rota oss
och lyfta käckt mot solen opp
både blad och knopp,
ja, både blad och knopp.
Ni trädgårdsväxter hata oss
och säga, att vi lata oss,
men vi ä´ inte sura vi;
det ä´ ofta ni,
ja, det ä´ ofta ni.

Ej minsta köld fördraga ni;
och bränner solen, klaga ni;
vi ogräs lika morska stå
och må bra ändå,
ja, vi må bra ändå.
Åt all er jämmer skratta vi,
och från ert goda snatta vi;
vi kunna aldrig bättre bli -
vi ä´ ogräs vi,
ja, vi ä´ ogräs vi.


Pojkarne.
text: Anna Maria Lenngren
musik. Cristoph Willibald Gluck

Jag minns den ljuva tiden,
jag minns den som i går,
då oskulden och friden
tätt följde mina spår,
då lasten var en häxa,
och sorgen snart försvann;
då allt utom min läxa
jag lätt och lustigt fann.

Uppå min mun var löjet
och hälsan i mitt blod,
i själen bodde nöjet.
Var människa var god.
Var pojke, glad och yster,
var strax min hulda bror.
Var flicka var min syster,
var gumma var min mor.

Jag minns de fria fälten,
jag mätt så mången gång,
där ofta jag var hjälten
i lekar och i språng,
de tusen glada spratten
i sommarns friska vind
med fjärlarne i hatten
och purpurn på min kind.

Av falskheten och sveken
jag visste inte än,
i var kamrat av leken
jag såg en trogen vän.
De långa lömska kiven,
dem kände icke vi.
När örfilen var given,
var vreden ock förbi.

Ej skillnad till personer
jag såg i nöjets dar,
bondpojkar och baroner,
allt för mig lika var.
I glädjen och i yran
den av oss raska barn,
som gav den längsta lyran,
var den förnämsta karln.

Ej sanning av oss döljdes
uti förtjänst och fel.
Oväldigheten följdes
vid minsta kägelspel.
Den trasigaste ungen
vann priset vid vår dom,
när han slog riktigt kungen
och greven kasta bom.

Hur hördes ej vår klagan,
vårt späda hjärta sved,
vid bannorna och agan,
som någon lekbror led!
Hur glad att få tillbaka
den glädje riset slöt,
min enda pepparkaka
jag med den sorgsne bröt.

Men, mina ungdomsvänner,
hur tiden ändrat sig!
Jag er ej mera känner,
I kännen icke mig.
De blivit män i staten,
de forna pojkarne,
och kivas nu om maten
och slåss om titlarne.

Med fyrti år på nacken
de streta i besvär
tungt i den branta backen,
där lyckans tempel är.
Vad ger då denna tärnan,
så sökt i alla land?
Kallt hjärta under stjärnan,
gul hy och granna band.

Ain sorgeli visa om vau-illen pau tinged i Auby.
text: Carl Zetterholm
melodi: Lincoln-visan

Har ni hört den fårfardelia händelsen
som i Auby i hina dana hänt,
om ain vau-ill som borja på ain käring
som ain kacklon i tingssalen tänt.

Hon va där får å höra mauled om Ola
får hon roa se sau meed au de,
men så to de ill i hinga kjola
å vem hin konne raua for de?

Dar slo en lua opp bagom hinga änne
får dai illa mä Skråmbarja kol.
Ni kan tro dar ble ait falians vänne
når de brände ait sådent stort hål.

Här luter sveed, sa han som hållt Ola.
Ja, får hondan, ja tror illen e lös,
de bränner ju i käringens kjola
som sto där häne ve onen å frös.

Å folked di rusa på dåren
å somma slo rudorna itu,
å ain glas-skjarva en näsa blai skåren,
å ruan e väll ente legt inu.

Men domaren skreg: ta vare på Ola
får ella kanske han springor mä,
når de bränner i käringens kjola
kan haila tinghused bränna mä.

Å pau tored di tuda å tromma
pau alla vannspröjtorna i byn.
De låd som når knäjtana dai komma.
Ni kan tro dar blai ain fali husasyn.

Men ain han to käringen i fainen
mä en spann vann han rädda hinga liv,
å käringen ho to te bainen
å de råg som au ait lokmativ.

Men Guskelöv de bara svedde i jeren,
å sau ait lided grann pau hinga kropp,
men alla vi som va där å sau ed,
vi trodde käringen hade bronned opp.

Den motsträvige brudgummen.
en Jödde  i Göljarydsvisa

De klädde en brud i bröllopsskrud
I kväden väl, om I kunnen.
Då hälsade brudgummen hem till sin brud:
"Jag vill inte vara brudgumme."

Och när som de kommo till kyrkogård,
I kväden väl, om I kunnen.
Två honom ledde, den tredje drev på,
För han ej vill vara brudgumme.

Och när som de kommo till på kyrkohall,
I kväden väl, om I kunnen.
Det hördes så grannt, hur den stackar´n han gnall:
"Jag vill inte vara brudgumme."

Och när som de kommo i kyrkodörr,
I kväden väl, om I kunnen.
Så skrek han långt värre än han gjorde förr:
"Jag vill inte vara brudgumme."

Och när som de kommo i kyrkan fram,
I kväden väl, om I kunnen.
Så ynkade honom båd´kvinnna och man,
För han skulle vara brudgumme.

Men fram kom prästen med boken i hand.
I kväden väl, om I kunnen.
"Nu är hon din hustru och du hennes man,
Nu slipper du vara brudgumme."

Och brudgummen tog sin brud i famn.
I kväden väl, om I kunnen.
"Nå, Gud vare lov, nu är jag din man,
Nu slipper jag vara brudgumme."


Den glada festen. (1796)
text: Anna Maria Lenngren
musik: Elis Ellis

Uti prästgåln slamrades med mortlar:
bråttom hade alla husets hjon.
Pigor svängde sig i helgdagskjortlar
och på spettet satt en gödd kalkon.

Gamla prästmor sågs beställsamt trippa,
hade mycket att bestyra om,
tummade sin blanka nyckelknippa,
nickade så fromt åt vem som kom.

Vandrade i nattyg - nätt och struken -
ifrån köket ömsom och i saln,
bredde ut den fina korndrällsduken
och tog fram den räfflade pokaln.

Varför då den myckna ståtligheten,
detta fej och fjäsk i kyrkherrgåln,
denna tårtan och högtidligheten,
frikadeller, korv och krams i kåln?

Vilkens, denna nötta käpp, som siras,
som så grann och blomsterlindad står?
Jo, vår goda prästfars högtid firas:
gubben fyller sina sjutti år.

Gamla prästmor, fintlig och förslagen,
med små fêter på sitt enkla sätt
fyrti gånger firat denna dagen,
fyrti år sin goda gubbe glätt...

Redan var nu middagstunden inne:
väntat lag i hemligt antåg var.
Gumman log så fromt uti sitt sinne
åt det spratt, som hon ställt till åt far.

Gubben tidigt ren på morgonstunden
trogen önskan av sin gumma fått,
med en stoppad nattrock blivit bunden...
rån och skålbrön, kaffe utvalt gott.

Nu satt han så god och glad till sinnes
- i hans uppsyn lästes lugn och frid -
förde sig med tacksamhet till minnes
Herrens nåd på den förflutna tid.

Kände varma glädjetårar falla,
blickade ibland så gott på mor,
visste med sig: han var kär för alla:
maka, vänner, barn och socknebor.

På en gång blev gubben glatt förlägen:
någon aning nu föll honom in...
"Dammar det ej." sade han, "på vägen?
Skäller icke Herkules vid grin´n?"

Gubben ej förgäves detta tyckte:
skumt han redan röjt dem långt ifrån.
Nu han ömt i sina armar tryckte:
dotter, måg och lilla dotterson.

Späda gossen räckte morfar käppen
med den granna blomsterkransen på.
Mormor log och bet sig skälmskt i läppen,
var så stolt för det hon hittat på.

Hedersmågen, herr kaplan i Våla
kom nu fram med verser, ett patent,
som han låtit med små änglar måla,
grant och vackert och förgyllt och pränt.

Sedan dotter hjärtligt gratulerat,
med jordgubbar fram en korg hon bar,
dem hon i sin trädgård själv planterat
enkom för sin gamla goda far.

Släkt och vänner syntes nu sig samla
mangrant till ett glatt och utvalt lag.
Alla önskade så högt den gamla
lycka, lycka på hans hedersdag.

Mormor ropte: "Far, nu väntar maten!"
Fromma laget strax kring bordet står.
Gubben märkte rosorna kring faten...
Lilla Göran läste Fader vår.

Alla rätter ösas, skäras, styckas,
gumman, fryntlig, lägger för och ler,
fröjdar sig, att tårtan velat lyckas,
blir så nöjd, när någon vill ha mer.

Glad är dagen, tillfället betydligt,
blanka silverkannan fylls med vin...
på det drivna locket synas prydligt
tolv apostlar och en karolin.

Till ett mål nu alla troget syfta:
morfars välgång runt kring laget går.
Gubben ses sin sammetsmössa lyfta,
blottar rörd sitt silvervita hår.

Uppå gåln från lövsaln folket hurrar...
ingen glöms av matmor vid kalas.
Ölet strömmar, nyckelharpan surrar:
polskan vid oavbruten bas.

"Vet ni vänner," ropte prästmors svåger,
tog pokaln och drack sin granne till,
"alla kungars pro- och epiloger
mot vår fest jag icke byta vill!"

Den Gyldene Freden.
text: Gunnar Annell
musik: Tommy Rådberg

När dagen är slutad och lyktorna brinna
kring Slussens små gränder och lutande hus,
då vill jag därnere mig gärna befinna,
på F r e d e n, bland glas och bland drypande ljus.

Så stiga vi ner i den Källaren djupa
och dricka i glädje och gamman en skål.
Se här få vi sjunga och här få vi supa -
gutår, mina vänner! - så mycket man tål.

Se här runt omkring oss hur borden de digna
av läckraste rätter och blommor och vin.
Och Bacchus är med och skall glädjen välsigna -
Han står här och vinkar med faderlig min.

Här leva ju minnen från alla de gånger
då Sångarens stämma vid lutan skalv -
här klinga väl ännu de Bellmanska sånger
i Gyldene Fredens små källarvalv.

27.9.28.

Kommunalstrejkens slut
melodi: Skeppet Skulda

En Pyrrhus-seger vunnits av Malmö kommision,
Och nu emot arbetarna man ej ger nån pardon.
Man vill ej hänsyn taga till ålder, slit och släp;
Nej så´na män betraktas nu av staden såsom skräp.

Man icke eftertänker, att dessa slitna män
Av tidernas reformer de förts i striden hän,
Och inte ville offra sig åt kung kapital,
Som endast smider ränkor uti sin stora sal.

Tror stadens vise fäder, att därmed blir betalt
Allt ont som staden lidit, de tänka ganska skralt.
Men ingen bör väl undra, om deras tankegång
Har kommit i det skede, att den tar sneda språng.

Att folket det blev slaget, det var förräderi
Av höga som av låga och eget kompani,
Men de, som tände gnistan, ej därför klädde skott,
Men blevo tillfredsställda, då det kom till utbrott.

För jämt ett hundra år se´n, då Sverige låg i fejd
Med stora ryska riket, en förrädare blev lejd,
Och Finlands fall vart följden, och folket över lag
Förbannar den förrädaren än i denna dag.

Jag ock av hjärtat önskar, vi aldrig glömma skall
De männer som förrädiskt bidragit till vårt fall.
Och låt oss mot dem visa vårt djupaste förakt,
Så få de själva dragas med penningväldets makt.

Några av dem redan har fått sin lön därför:
I stället för anställning här, de visas till Skanör.
Och inte tro vi att det kan göra någon gla´ ,
Att så där bli bjuden till lilla staden dra´.

Nu må vi ej förtvivla för detta nederlag;
Vi måste vapen smida för att slå nya slag.
Och de, som äro fega, vi stryka ur vårt led,
De kunna oss ej gagna, de svika blott sin ed.

Nu ha vi mönstrat trupperna, vi vet vad kärnan är,
Må vi den väl bevara och hålla henne kär.
Och så när tider kommer med den vi rycka fram,
Då skall vi ha den mogen och fri från mask och damm.

Murarevisa
ur folklustspelet "Mjölksurran"
musik: G. Michaelis - bearbetning Tommy Rådberg

Vet ni vad murarn ä´ för karl?
En upphöjd plats han städs intar;
Med bruk och sylar varje dag
Han står och syr med friska tag.
Han blott befaller; vad han vill
Man honom genast langar till;
Och under hela dagens lopp
Kalksmäckan passar honom opp.

Ja!

Den murarn, den murarn
Det är en riktig präktig karl!
Den murarn, den murarn
Det är en riktig präktig karl!

Och när han på sin landgång står
Då är han stolt så det förslår;
Med djupt förakt han gubbar gör
Åt bylingen där nedanför;
Och spelar ödet honom puts
Så att han gör ett futs i futs
Och råkar några stutar slå,
På brännvin får han allt bestå.

Ja!

Den murarn, den murarn
Det är en riktig präktig karl!
Den murarn, den murarn
Det är en riktig präktig karl!

Och när han knogat timmar par
Han sina fem minuter tar
Och tömmer lilla klämtaren
Tills basen ropar: opp igen!
Då gäller det att sy med fart
Tills det blir ny avjämning snart
Och timmermännen i sin tur
Få rida ranka på hans mur.

Ja!

Den murarn, den murarn
Det är en riktig präktig karl!
Den murarn, den murarn
Det är en riktig präktig karl!

Om lördagskväll´n med muntert sinn´
Han sina sylar plockar in
Och sedan i kamraters lag
På sleven kantar friska tag.
Han går och firar da´n därpå
Och fluktar efter flickor små;
Får han en kilig unge se
Han henne kysser ett tu tre.

Ja!

Den murarn, den murarn
Det är en riktig präktig karl!
Den murarn, den murarn
Det är en riktig präktig karl!


Jag är en nordisk flicka
text: Daniel
melodi: Å jänta å ja

Se sländan hon går
se sländan hon går
och ögat det flammar, hjärtat det slår,
Och sländan hon går
och sländan hon går
och jag är en nordisk flicka!
Och aldrig kan dagen bliva mig lång,
när arbetet går vid sprittande sång. -
Till fjällen jag flyr, om hyddan blir trång,
ty jag är en nordisk flicka.

Får sorgen mig fatt
får sorgen mig fatt
så spelar jag väl den skälmen ett spratt,
får sorgen mig fatt
får sorgen mig fatt
så är jag en nordisk flicka.
Jag sjunger min sång och beder min bön,
och redelig flit får alltid sin lön,
och dagen blir glad, och kvällen blir skön,
ty jag är en nordisk flicka.

Och sedan så har
och sedan så har
jag också en vän, så duktig och rar,
hans hjärta jag har
hans hjärta jag har
och jag är en nordisk flicka;
ja, när det blir vår han hämtar sin brud,
och bröllopet står vid flöjternas ljud,
och själv väver jag hans brudgummeskrud,
ty jag är en nordisk flicka.


Punschvisan.
1911
författad av Georg Nordensvan

Att punschen är ett farligt ting,
det vet vi lite var,
och mången en förtidig grift
utav den funnit har,
men när den smakar nu så gott
vad gör det välan då,
om vi får lite mera brått
till himmelen den blå?
Ja, när den smakar nu så gott
säj gör det nånting då?

Nej det gör ingenting, nej det gör ingenting
drick bara inte vatten till
dissociationen är ett väldigt farligt ting
och bli nån Jon-son tror jag inte att du vill.

Se jag är nykter nykterist,
men det hör inte hit,
ty uti denna punschen visst
ej finns en droppe sprit.
Åtminstone har jag ej märkt
ett enda dugg av de´
jag blivit blott en smula stärkt
det bör ni kunna se,
fast hur det gått har jag ej märkt
men gör det nånting de´?

Nej det gör ingenting, nej det gör ingenting
drick bara inte vatten till
dissociationen är ett väldigt farligt ting
och bli nån Jon-son tror jag inte att du vill.

Du sitter på din kårlokal
och längtar efter punsch,
men där får du ju ej ett skal.
Jo titta, tyst min mun ..... sch,
En halva utan minsta ljud
du tar i hemlighet
ur fickan på din vinterskrud
fastän du säkert vet
att ej du får, men Herre Gud,
säj, gör det nånting de´?

Nej det gör ingenting, nej det gör ingenting
drick bara inte vatten till
dissociationen är ett väldigt farligt ting
och bli nån Jon-son tror jag inte att du vill.

Du fått en tutta hem en kväll
och hånglar vilt, men svär,
ty hon törs inte vara snäll,
fast längtande hon är,
men snart hon blir så mjuk som vax
sen får du vara me´
ty punsch en feg gör modig strax
en djärv än djärvare,
en tråkig blir en livad lax
men gör det nånting de´?

Nej det gör ingenting, nej det gör ingenting
drick bara inte vatten till
dissociationen är ett väldigt farligt ting
och bli nån Jon-son tror jag inte att du vill.


Vem är din vän?
skillingtryck från 1860-talet

Vem är din vän? Du tusen vänner finner
så länge du på lyckans höjder står.
Men var och en av dessa snart försvinner
så snart din lyckas sol tillbaka går.

Vem är din vän? Kanhända lekkamraten
ifrån din barndoms lyckligare dar.
Nej, han har fått en högre plats i staten,
han minnes knappast vem han fordom var.

Vem är din vän? Kanhända den som glaset
dig skaffade uti ett muntert lag.
Nej, du tar fel. Det var blott vid kalaset,
han var din vän och bror en enda dag.

Vem är din vän sen snabba ryktet spred sig
att du står fattig men dock hederlig?
Man drar på axeln, har medömkan med dig
men är generad av att känna dig.

Vem är din vän sen lyckans sol gått neder
och bleka nöden för din tröskel står?
Vem söker upp dig, delar ditt bekymmer?
Vem är din vän som var din vän i går?

Vem är din vän? Fly till din moders hjärta!
Fast ofta glömd hon känner dig igen.
Ifrån den dag hon födde dig med smärta
hon är och blir din ende sanne vän.

Bröder när gyllene bålarna flöda
text: August Blanche
musik: Nils P. Möller

Bröder, när gyllene bålarna flöda,
själen som våren blir livlig och skön,
dimmorna fly, när druvorna glöda,
sorgen blir glättig, och vintern blir grön!

Upp från det töckniga, jordiska land
svingar sig själen till stjärnornas land.
Fanns något moln på vår rynkade panna,
som icke bålen att skingra sig tvang?
Därför i lugn bland rankorna stanna,
svärma och stäm in i bålens kling klang!
Därför i lugn bland rankorna stanna,
svärma och stäm in i bålens kling klang!

Dryckesvisa om veckans dagar

upptecknad av Margareta Kjellberg

Fem trappor upp i Urvädersgränd
där har jag bott och där bor jag än.
Fem trappor upp i Urvädersgränd,
där har jag bott och där bor jag än.

Hur mår Du? Jag mår bra Du.
Du var full igår men inte ja´ Du.
Häll i brännvin! Häll i brännvin!
Häll i brännvin i da´ Du.

Måndagen är en suparedag.
Häll i brännvin! Häll i brännvin!
Tisdagen är en suparedag
Häll i brännvin i da´ Du.

Hur mår Du? Jag mår bra Du.
Du var full igår men inte ja´ Du.
Häll i brännvin! Häll i brännvin!
Häll i brännvin i da´ Du.

Onsdagen är en suparedag.
Häll i brännvin! Häll i brännvin!
Torsdagen är en suparedag
Häll i brännvin i da´ Du.

Hur mår Du? Jag mår bra Du.
Du var full igår men inte ja´ Du.
Häll i brännvin! Häll i brännvin!
Häll i brännvin i da´ Du.

Fredagen gör vi rakt ingenting.
Häll i brännvin! Häll i brännvin!
Lördagen ringer sabbaten in
Häll i brännvin i da´ Du.

Hur mår Du? Jag mår bra Du.
Du var full igår men inte ja´ Du.
Häll i brännvin! Häll i brännvin!
Häll i brännvin i da´ Du.

Söndagen ska´ till kyrkan vi gå.
Häll i brännvin! Häll i brännvin!
För att titta uppå flickera de små
Häll i brännvin i da´ Du.

Hur mår Du? Jag mår bra Du.
Du var full igår men inte ja´ Du.
Häll i brännvin! Häll i brännvin!
Häll i brännvin i da´ Du.

Arbetarnes sång på första maj
ur dikthäfte tryckt i Malmö 1890 ("sång på första maj")
melodi: "Dåne liksom åskan bröder"

Framåt, fram för åtta timmar,
som vi satt på vårt standar.
Framåt, fram, ty solen glimmar
uti österled så klar.
Träldomsnattens långa timmar
ändats, slaven vaknat har.
Och i klara morgonljuset
ser han skymta framtids land,
därför åsklikt dåne bruset -
Framåt, Bröder, hand i hand.
därför åsklikt dåne bruset, bruset -
Framåt, Bröder, hand i hand.


Fram för dem, som utanföre
stå och ropa nu på bröd.
Dem vi arbetslösa göre,
skapande oss själva nöd.
Hungerbataljonen höre
ropet som kring världen ljöd,
fallen upp utur reserven,
varmed oss man krossa kan.
När av guldet I er värven,
medan vi stå man vid man.
När av guldet I er värven, värven,
medan vi stå man vid man.


Framåt - fram för egna härden,
som vi icke nu rå om.
Vi får endast skapa värden
åt en guldets Molok, som
ännu aldrig uti världen
någon gång till mättnad kom.
Nu vi vilja hemmet äga,
annat än till sovplats blott,
nu vi vilja kunna säga,
att vi barn och maka fått.
nu vi vilja kunna säga, säga,
att vi barn och maka fått.


Framåt ... Färden ock´ vi ställa
till ett mål dit städ´s vi trått.
Framåt - fram mot kunskaps källa,
tills det målet ock´ vi nått.
Länge nog dess flod fått välla,
för ett ringa fåtal blott.
Låtom djupa tag oss dricka,
hur den se´n må gå vår färd,
vi med friska ögon blicka
skola kring oss i vår värld.
vi med friska ögon blicka, blicka
skola kring oss i vår värld.


Målet är ej nått med detta,
färden aldrig får stå still,
fram för allt som högt vi sätta,
och vad stort vi sträva till.
Hindren äro dock så lätta
blott man riktigt segra vill.
Fram så långt som tanken famlar,
tills förtrycket själv du drap,
tills ditt mål en gång du hamnar:
Frihet, Likhet, Broderskap.
tills ditt mål en gång du hamnar: hamnar:
Frihet, Likhet, Broderskap.

Kolarvisa.
text Olof Ekardt, Älvkarhed, Alfta född omkring 1875
melodi: "I låga ryttartorpet"

Långt bort på Alftaskogen,
det blev en drivning stor,
och nära hundra hästar
till Ramfors trakter for.
Bland körare och huggrar,
det var blott liv och lust.
De tänkte tjäna pengar
och pröva mången dust.

Det första vi fick göra
när alla kommit fram,
det var att skotta vägar
uppå bergets kam.
Ty snön i stora massor
låg djup och ganska hård
och myren helt ofrusen
och källans bäckar svår.

När äntligen det börjar
att synas bliva fart.
Det ekar uti bergen
vid trädens hemska brak.
Då börjar hästar stupa.
av korsförlamning dö.
Och många bliva sjuka
av vinterns is och snö.

Re´n många har fått resa
att söka läkaren.
Vi få noggrant tacka
den stora skaparen,
som gav oss hälsans gåva
att kämpa livet ut,
att vara här i skogen,
tills drivningen blir slut.

Förtjänsten den blir dålig,
det kan envar ju se.
Ej ens den minsta ökning
bolaget månde ge.
Väl tio hästar strejkat
och emot hemmet drog.
Och även många andra
av skogen har fått nog.

Ej några tärnor finnas
för dessa unga män.
Som uti dystra skogen
ej har en enda vän,
som kvalda hjärtat tjusar
och gör dess sinne ungt.
Vad är väl då att undra,
om livet bliver tungt?

Men våren skall väl komma
en dag för oss också.
Då vi får skogen lämna
och emot hemmet gå.
Då lärkor månde sjunga
och fröjda trötta sinn´,
De är ju allas vänner,
och därför även min.


Robert
ur August Bondesons visbok (nr. 167)

Robert, Robert, minns du kalla vintern,
för första gången när vi taltes vid?
Uti min faders enkla boning,
där bad du, att jag skulle älska dig.
Men att du var så falsk uti ditt hjärta,
att du så gruvligt tänkte narra mig!

Jag var en ung och oskyldig flicka,
jag gav mitt hjärta och min hand åt dig;
jag tänkte sammans få med dig leva,
men se, just då blev du så falsk mot mig.
jag tänkte sammans få med dig leva,
men se, just då blev du så falsk mot mig.

I sex år långa har jag nu vandrat,
förutan vänner och förutan stöd.
I glädjedagar har man vänner många,
men var är vännerna i sorgens tid?
I glädjedagar har man vänner många,
men var är vännerna i sorgens tid?


Sista veckan.
text: Olov Lönnqvist
melodi: Och Petter Jönsson, han såg i Fäderneslandet...

Det är för kusligt, jag ska tentera på månda
i nästa vecka och känner olust och vånda.
Det var nog dumt, att jag skrev mitt namn på en lista,
för tiden går alltför fort, och snart är det tisda.

Ja, tiden går utan läsning, och det blir onsda.
Då tar jag tåget till stan som snart blir miljonsta
att lugna nerverna i en främmande storsta.
Jag är tillbaka först nästa dag, som är torsda.

Jag tänkte läsa igenom allting på freda,
men allt jag bläddrar igenom väcker blott leda.
När sedan samtliga andra dar är förstörda,
är inte jag den som sitter inne en lörda.

Och jag kom hem glad men ganska sent, först på sönda.
Men varför klaga; det var en strålande skön da.
Jag skyller ingenting alls på henne, den blonda,
men jag går aldrig mer upp och tentar en månda.


Skansvisan
text: Jödde i Göljaryd

Ja mycket har jag skådat och mycket har jag sett,
O, ja sett,
Och somligt det var bakfram och somligt det var rätt.
Fallilallala, fallilallala, fallilallalallalej,
Och somligt det var bakfram och somligt det var rätt.

Ja, jag har skådat folk och jag haver skådat fä,
O, ja fä,
Men aldrig förr att mamsäller kan växa uppå träd.
Fallilallala, fallilallala, fallilallalallalej,
Men aldrig förr att mamsäller kan växa uppå träd.

Det var en ljuvlig sommardag, tre daler hade jag,
Hade jag,
Så gick jag upp till Skansen helt lustelig och glad.
Fallilallala, fallilallala, fallilallalallalej,
Så gick jag upp till Skansen helt lustelig och glad.

Vad där jag nu beskåda fick gick över min sans,
O, ja sans
Och huvet går som ett kvarnahjul kring, men benen vill till dans.
Fallilallala, fallilallala, fallilallalallalej,
Och huvet går som ett kvarnahjul kring, men benen vill till dans.

För spelemännen stod och gned, så hjärtat smalt som is,
O, ja is,
Och gräbborna de dansade på mors och mormors vis.
Fallilallala, fallilallala, fallilallalallalej,
Och gräbborna de dansade på mors och mormors vis.

Och nu så kan jag begripa, hur Karl den tolfte han
O, ja han,
Slog fienden till fota och världen övervann.
Fallilallala, fallilallala, fallilallalallalej,
Slog fienden till fota och världen övervann.

För hade jag tusen bussar så goda som doktorns män,
O, ja män,
Så fore vi till Pultava, det finge vi nog igen.
Fallilallala, fallilallala, fallilallalallalej,
Så fore vi till Pultava, det finge vi nog igen.

Och Noaks ark han var väl full av allehanda djur,
O, ja djur,
Men här så finns det säkert flere än världen sett förut.
Fallilallala, fallilallala, fallilallalallalej,
Men här så finns det säkert flere än världen sett förut.

Här har de björnar och vargar, ock kanaljefoglar där går,
O, ja går,
Och här finns gäss så stora, ja nära på som får.
Fallilallala, fallilallala, fallilallalallalej,
Och här finns gäss så stora, ja nära på som får.

Och, kan I tro, jag såg en katt, som låg i själve sjön,
O, ja sjön,
Och "kisskiss" ropade jag till´en, då dök han som en örn.
Fallilallala, fallilallala, fallilallalallalej,
Och "kisskiss" ropade jag till´en, då dök han som en örn.

Där stod på en sten en gubbastut, tvi vare så lik mej han var,
O, ja var,
Jag visste till slut inte riktigt jag, om det var han eller jag.
Fallilallala, fallilallala, fallilallalallalej,
Jag visste till slut inte riktigt jag, om det var han eller jag.

Så kom jag opp på backen, jag ville se mig om.
Se mig om,
Däroppe fanns ett kyrketorn precis dit jag kom.
Fallilallala, fallilallala, fallilallalallalej,
Däroppe fanns ett kyrketorn precis dit jag kom.

Då skrek det neder till mej allt neder från en rönn:
O, ja rönn,
"Hahaha, vackra Klara", och jag blev stel på stund.
Fallilallala, fallilallala, fallilallalallalej,
"Hahaha, vackra Klara", och jag blev stel på stund.

Då gick jag fram till mamsällen, för det förstod jag att hon var.
O, ja var,
Men hon var alldeles borta, en gröner skata satt där kvar.
Fallilallala, fallilallala, fallilallalallalej,
Men hon var alldeles borta, en gröner skata satt där kvar.

Så tog jag av mej mössan och bockade som så,
O, ja så,
"jag trodde mamsäll var en fogel, ursäkta mej då".
Fallilallala, fallilallala, fallilallalallalej,
"jag trodde mamsäll var en fogel, ursäkta mej då".

Men se´n tog jag till bena och sprang så skörtena ven
O, ja ven,
Och stannade alls inte, förrän jag var i mitt kvarter.
Fallilallala, fallilallala, fallilallalallalej,
Och stannade alls inte, förrän jag var i mitt kvarter.

Och det så får jag säga Er, I som vill höra på,
O, ja på,
Nog kan den doktorn trolla, det kan I lita på.
Fallilallala, fallilallala, fallilallalallalej,
Nog kan den doktorn trolla, det kan I lita på.

För är det inte trolleri, så vill jag bli en nors,
O, ja nors,
Men gå och titta själva, ja bara om I törs
Fallilallala, fallilallala, fallilallalallalej,
Men gå och titta själva, ja bara om I törs


Vad vill du?
text: Wilhelm von Braun
musik: Gluck

Vad vill du? flickan sade
till mig i torsdags kväll,
då ömt min hand jag lade
på hennes hand, så mjäll.
"Jag vill... jag ville bara...
just ingenting jag... vill"
Nå, så låt handen fara
och sitt nu vackert still!

I fredags djärvt jag förde
kring hennes liv min arm.
Vad vill du? strax jag hörde
från purpurläppen varm.
"Jag vill... jag ville bara...
just ingenting jag... vill"
Nå, så låt armen fara
och sitt nu vackert still!

I lördags, snabb som vinden
men likasom på lek,
jag stal en kyss från kinden.
Vad vill du? högt hon skrek.
"Jag vill... jag ville bara...
just ingenting jag...vill."
Nå, så på kyssen spara
och sitt nu vackert still!

I söndags, tärd av lågan,
en ring jag blygt tog fram.
Vad vill du? gamla frågan
jag också då förnam.
"Jag vill... jag ville bara...
jag vill ha dig till... fru."
Nå, varför ej förklara
mig detta förrän nu?