[Start] | [innehåll] [Visornas hemsida] | [text- diktarkivet] | [Johan Ludvig Runeberg dikter]

Ack, mången grånat i ärans glans,

Ack, tänkte jag i hjärtat då,

Ack, vem vill stappla trög och tung?

Adlercreutz det var och Hertzen,

Adlercreutz har kunnat svara, Cronstedt ock, och andra fler,

Aflecht, han som främst i striden

Aftonrodnan var dock bleknad redan,

Aj se, för tusan, där föll Per Pistol!

Akte, att hans namn ej glömmes.

Aldrig brusto ord vid bivuaken,

Aldrig ljuda skall det ord,

Aldrig nej, vadhelst hon sade;

Aldrig skall vår fosterjord

Aldrig under, alltid över

Aldrig ängslig och förlägen,

All hans vår kylt av till höst,

Alla, alla käckt framåt!

Allt det svaga hos befälet

Allt detta ger en bild av krigaren och hjälten.

Allt djupare, ju högre solen stod,

Allt drog gubben Buss i dagen.

Allt du mistat, intet står dig åter.

Allt efter lyckans lek,

Allt från hedenhös soldater,

Allt för det mörkret där kring ditt ögonbryn,

Allt för din sömnighets skull?

Allt knot var slut, all sorg förgick,

Allt med honom är för dig förlorat,

Allt närmre krigets brak;

Allt om äran att i dater

Allt syntes Kulneff överallt

Allt vad hans hjärta fordom tjustes av,

Allt var ordnat, det blev natt, man sov i fred;

Allt var som det varit, intet annorlunda;

Allt är strid igen.

Allt, allt, vad förr hans ande vingar gav,

Allt, allt, vad här som syn, som sång

Allt, ja, utom ett - att klaga.

Andra må här han sin gamman.

Andra tider, andra seder,

Anletet, med kinden slät och näsan tvagen,

Annan ståt fanns ej att skåda.

Annars var han som en bonde.

Annat finns ej i språklådan;

Annorlunda kriget gått,

Armen åter fast mot bordets ände,

Armén är bestört, allt går på sin hals;

Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg.

Att bitter harm förtynger varje spår,

Att bo i samma gård som jag.

Att bota allt ej troddes svårt,

Att bära nesans börda av den dagen,

Att den ena seger vann:

Att den härbärgerat en kula och två,

Att den skall tryggad bli till gods och liv,

Att den var hans och hans vargering med.

Att den var hemma från ett trofast bröst.

Att denna tårflod rann,

Att detta sken var himmelskt skönt, därom

Att dra det plagget uppå;

Att dö som han, sen så man fått

Att ej guld i din ränsel du bär;

Att ej hava tröttnat längesen.

Att ett barn, som hört den nu i vaggan,

Att ett enda ord om kriget höra,

Att falla endast blomman var

Att Finlands folk förrått sin fria bygd i nord.

Att forska om och fråga,

Att få slut en gång på sin reträtt.

Att för fosterlandet dö med seger.

Att för henne gevär du ej tog;

Att försöka närma sig mer.

Att gamle Törne stod uppå sin kant

Att genom dem dess lösen kan förbli:

Att gunstigt gyckel driva.

Att gå undan, så de fallit, orden,

Att han följt med möda vårt skyndande tåg

Att han gått flera steg än jag

Att han högg in med fröjd som vi,

Att han nu dugt ses uppå;

Att han nådde en styrketår.

Att han rakt slöt upp att slå,

Att han sovit, det var ej fallet,

Att han var född för svärdet, ej för trossen.

Att hon ej var närmre än de.

Att hållas dyrt och kärt?

Att hämta i skymmelns ställe

Att jag kunde två hans anlet blodfritt,

Att jag äger detta minne i min ålders höst ännu,

Att jag är dåligt klädd, lär ingen klandra;

Att kämpa, kämpa nätter, dar,

Att landets sista hopp gått ner,

Att lyftas som en grönklädd ö

Att man talar om Lotta Svärd.

Att mannen böter ej för hustrus brott,

Att marskalkens värde mäta:

Att minnet, när på denna dag

Att mot vart hinder sina böljor vända,

Att ni är vår fegaste man.

Att nämna de tappra rader,

Att plåga och att plågas blott?

Att på Tornes isar stelna och vid Kalix skänkas bort.

Att skyldra, fälla bajonett, allt tycktes han förstå;

Att spänna kring vår medja

Att stjäla i kyrkor, att snatta smått,

Att stora planer välvdes i hans sinne,

Att strida mot sin herre och monark,

Att störta denna jätte ned var mer än arm förmått,

Att Sveaborg var svenskt ej mer.

Att svika pliktens bud var ej hans vana:

Att till fots den vilde ryttarn följa.

Att till Sandels i hans läger

Att träda fram och rädda Finlands ära,

Att ut ur stugan gå,

Att veta akta den, se det var dygden.

Att vi i nåder klätt oss

Att vår vapenvila är slut.

Att värna rätt, förmedla bördors last

Att även gubben haft sin dag,

Att, bryter en, all skuld är endast hans,

Att, om hon lyssnat, som hon såg, hon hört sitt hjärta slå.

Av aktning hatten vid den gamles ord.

Av att detta land försvara.

Av barn och kvinnor ej!

Av dagens sol, som lyste mild och klar;

Av de båda, som i pörtet voro,

Av dem du närt med bröd av bark!

Av den rike, som har far och hembygd.

Av dess flammor hans öga sken.

Av fana och av fosterland

Av fältkanonens sång,

Av gravens namn, var gång han det måst höra,

Av gråa kämpen, där han satt,

Av hans släkt gått fram i världen,

Av härar omvärvd, sliten som ett rov

Av krigets ädlaste kämpar en rund,

Av leende välbehag.

Av lugna mödor; den fanns mer ej kvar.

Av lust, av nöd, av låga eller höga,

Av mod, av kraft, av guldren tro och heder

Av samma fader född och samma mor,

Av sommarluft i lunden;

Av svärden än en gång,

Av syskonskaran honom kärast var,

Av tacksam fosterjord!

Av tusen fiender tryckt,

Av tvång han följde truppen åt, hans håg var ej att slåss,

Av våldets makt ur oförblödda bataljoners armar ryckas;

Av vår arma marskalks öde.

Av äktaste skrot och hålt,

Bad han om en halmkärv strax,

Bajonetten vackert fälld,

Bakom en buske störta till marken ned,

Band och stjärnor sen nån gång.

Bands den ädle herden, dittills skonad,

Bar sitt huvud själv för sig,

Bar sitt svärd som bihang blott,

Bara hejsan och ur vägen,

Barclay, Kamenski, Bagration,

Barmen såg man genom rivna tröjan.

Becksömsstövlor sist på foten,

Befall på höjd, på slätt, längst bort i

Begrät han mänskans hårda lott

Begynte kasta av sig

Behöll sin plats och svarte blott: Jaså!

Bekymrad nu:

Beredd att allt förkrossa med ett nytt.

Beredd att lära vem som helst sin bästa exercis.

Beskrev han finnens enfald för gelaget,

Bespard sen många år,

Bestrålande hans land;

Besåg han stum den gråa krigarns skick.

Bet tillhopa sina tänder

Betrakta blott lugnt processen,

Bevars, ni är varm som en ugn.

Björnen, sjöng han, föds till skogens konung,

Bland gråa hjältar nämndes även han

Bland guldmoln i det blå,

Bland husets bundna bokförråd.

Bland lik och spillror på en blodstänkt jord.

Bland tavlor en av eget slag,

Bland vilka jag höjde mitt svärd.

Blankt offra ert unga liv?

Blev dock vid den gamles anblick fasan.

Blev då mörk och ryckte häftigt hatten ur soldatens hand,

Blev ej gärna trött av leken,

Blev hemmet honom ödsligt,

Blev landets stolthet, blev berömd

Blev olikt tytt ändå.

Bliv vår, sen för en seger än vi kämpa fått!

Bliv, som du var, min närmaste man och kund,

Blivit sen på samma dag,

Blixt, dunder! Det ädla djuret

Blod kostar vart ögonblick.

Blod var gjutet, våldet rådde, nöden

Blodig lek var bragt till ända,

Blott de värsta blivit kvar på stället,

Blott ej sin ära svika,

Blott en frusen flik fanns kvar av fädrens land,

Blott en stor parad till lags.

Blott för att döda tiden,

Blott för nöjet att en stund

Blott han med två hans sekreterare;

Blott i öster, mellan skogens toppar dragen,

Blott Konow svor, och bister röt von Schantz.

Blott pressat från hans läppar hörde vi:

Blott sorg var spord.

Blott två gestalter rörde sig i den.

Blott ur ett rum, ett enda, lyste ljus.

Blume trodde ej sitt öga, - det var Spelt;

Blöda får du, om vi dröje,

Blött och dött i lägsta graden,

Bor i hjärtat oförbytt,

Bor i hjärtat oförbytt.

Bort, bort, vila, rast och fred!

Bort, skrek han, du fräcka sälle,

Bott i samma hem.

Bra! Kasta namnet tillbaks på dem,

Bra, bra, han ropte, bra, håll ut, min käcka gosse du,

Bra, korpral Flink, du skjuter som i fjol!

Brann samma eld i samma öppna blick,

Branter möta, bäckar hindra, spångar

Brast äntligen i gapskratt ut.

Broder, fem man stark är skaran,

Brusin har vänt med vår förpost om,

Brydde sig om segern fan,

Bröder voro alla där.

Bröder, han har ändrat vana;

Bröt av sin långa tystnad,

Bröt fram att det vid stridens låga tända,

Bröt ned från kullens topp

Bud om Siikajokis seger

Bunden låg på golvet ren min make,

Båd' dö och leva kunde han,

Båd' som major och överstelöjtnant.

Båda liknade varandra

Båda stodo lika nära

Bägge sleto press och våda,

Bästa konsten mot att retirera

Bättre fly än illa fäkta!'

Bättre, tapprare.

Böjde djupt sitt gråa huvud och stack fram sin slitna hatt.

Böjde knä och tog sin duk och täckte

Böner allt från barndomsåren

Carl Lagerbring, blott de.

Christiernin såg upp mot Lode:

Dager blev, och solen steg på valvet,

De bröto mot stranden ned.

De burits av femton, Stolt.

De båda bilderna, du kunde se,

De båda unga männerna i saln,

De dragit ut till kamp mot den vid morgonsolens sken;

De fingo falla för det land, dem födde,

De fingo segra i sin ålders vår,

De fyllt sitt värv, de gjort sin skörd, en dyrbar skörd den gången,

De fyllt sitt värv, de vände nu till sina hyddor om.

De föllo i hans rund;

De för dess framtids räddning låtit rinna,

De glesnat mycket, desto mera har

De nesans steg, hans bud har föreskrivit,

De nämnde ofta sen med eldad håg

De orden hade ständigt gjort hans nöje,

De orden hörde löjtnant Zidén,

De orden, herre, de slogo ej klick,

De råkte mål.

De rände på, man efter man, men åt envar, som kom,

De slagnas sista andedrag

De starke, de och han.

De sägner, här i sång jag satt,

De tala några enkla ord,

De trotsa honom, som de trotsa döden.

De visste bära opp varann,

De övriga såg han ej.

Delat troget varje våda

Dem kände varje Finlands son,

Dem ägde han, käck och god:

Den andra blev första sommarens stöld,

Den andra foten blödde och var bar.

Den andra sade: Det kom inifrån,

Den bjudna famnen visade tillbaka.

Den bleka mannen såg med lugn mot höjden,

Den blev kort, så ryktet säger;

Den blickar över hav och fjärd

Den bror, som kommit, syntes breda ut

'Den djävuln aktar ju ej ens folks syn'.

Den drabbe honom blott.

Den ena går alltjämt där den andra går.

Den ena höll det för ett yttre lån

Den ena stupade på Lemos strand,

Den femte juli, ack, den drog

Den finska härens mod,

Den finska truppen, färdig blott att falla,

Den fria stäppens käcke son,

Den främste, där det dracks.

Den främste, där det höggs och stacks,

Den får han ej i gång, den står vid sitt standar

Den fördes av kapten Schantz.

Den förstod man sig uppå.

Den gamle Druva han spände sin blick:

Den gamle Duva häpnade och grät helt rörd en tår;

Den gamle fänrik Stål och jag;

Den gamle knekten talte så,

Den gamle märkte fladdret i syrtuten,

Den gamle skar av blad sitt slag,

Den gamle talte ej ett ord,

Den gamle Toll, grev Piper

Den gamle tänkte gå?

Den gamle åt på nåd sitt bröd.

Den gamle, där han satt.

Den gamle, utan minnens skuld, och utan

Den gamle, väckt ur dvalan, såg.

Den gav oss ofta djupa sår,

'Den gick nära, barn, vem fick'en?'

Den glesnat mycket, han såg det väl,

Den grav, vari han göms, den trogne finnen,

Den grövsta piske, där finns!

Den hade kämpat med hjältemod,

Den hade smultit ihop till slut:

Den hann generalens batteri,

Den har ej mer blott döden att förbida,

Den hemska nejden ljus;

Den hårde brodren sina ögon täckte

Den här skall i arv dem få.

Den höll hon ej mycket värd,

Den höll primen, han höll basen,

Den kantiga figuren,

Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli,

Den leken leks ej till tidsfördriv,

Den lilla mannen syns med band om pannan,

Den lyfter högt sitt Gustavssvärd

Den låg där häftad, som på nåd,

Den låg som öppen för mitt skärpta öga.

Den lät hon drunkna i tårars flod,

Den man, som detta skådar, skådar allt förött,

Den man, som fick mitt hjärtas tro, har flytt med skam ur striden,

Den man, som för den, tröttnat att med flykt och skam

Den man, som till hans tjäll i natten lände.

Den man, som tänt vårt hopp i nödens tider,

Den mörka skogens dystra sus,

Den nye krigarn, till denna stund

Den ringa hop, som vid Kauppila stod,

Den ryska härens övergeneral

Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;

Den sista, där han var med;

Den sjuttonde augusti

Den sjuttonde augusti

Den sjuttonde augusti

Den skrud, vårt svenska lejon

Den skugga, som de ädla anletsdragen

Den skulle slumpen leda, icke han.

Den sköna dagen på Lappos fält

Den skönaste,

Den slöts, och kvällen likaså,

Den som fick vara med!

Den som lärt sig denna konst en gång,

Den som sagt att KLingspor stannat,

Den som vill, må härda ut att jagas,

Den stod omsvängd nu och hade häst för redet.

Den stolta Björneborgska marschen ljuda.

Den store hjältens svärd

Den stund, vårt hopp var djupt i mörker sänkt;

Den störtade honom förbi.

Den svartnade, i trasor klädda hären

Den svenska flottans största glans,

Den tappre hörde halvt förtrytsam orden:

Den tappre i faderlig famn.

Den tappre! Nyss likväl jag honom såg

Den tappre, vilket härligt ord

Den tår, som ur hans öga gick,

Den tänker segra nu, ej endast strida,

Den unge fänriken var helt förlägen;

Den unge hjälten! Hans namn gick opp

Den unge läkarn hörde mulen ordet,

Den uppläts, färdlös trädde genom salen

Den var sydd på hemloftskullen

Den vidgades, den tätnade, den lade an, det small;

Den vissnade solförbränd.

Den vädjar till hans stöd.

Den välbekanta tonen

Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut:

Den ädla, tappra, varma generaln.

Den är borta, hela barmen,

Den är bruten, vår konvention;

Den är enkel och alldaga,

Den äter man excellent.

Den, som ditt öga sökte nyss och nu ej återfann,

Den, som förrått sitt land, han har

Den, som vandrat dit vid morgonrodnan,

Denna hand fanns kvar att sträckas mot en unnad gåva än,

Denna lumpna trumf i spelet?

Densamma du var förut,

Dess allra första salva ren blev åtta finnars fall.

Dess fasta murar sprängt?

Dess mod är tyst, dess lugn är hårt,

Dess seger vid Svensksund, var hans.

Dess trohet trotsar döden,

Dessa anletsdrag jag skådat, tänkte jag, men när och var?

Dessa tusen, tusen sjöar.

Det batteri, ni radat på mitt bord.

Det bistra uttryck, krigarns anlet haft,

Det blev fred. Han måste bära

Det blev fröjd, det blev jublande rop.

Det blev tid att vända om.

Det blida ögat skymdes nu av inga tårefloder,

Det blir hans lön för hans bedrift

Det blixtrar blott och krossar så.

Det bott i mitt hjärta blott femton år,

Det brast itu.

Det brukte han sällan varsna,

Det dröjde heller länge ej, förrn han den visa fick,

Det dystra sorgespelet börjas åter,

Det där har vuxit i blod.

Det där klang stål!

Det där var hurtigt: ett slikt försök

Det där är från forna tider,

Det fanns ej köld, ej nöd.

Det fanns i ryska härens namn,

Det fanns vid Cronstedts skara förr en man,

Det fick jag, herr genral, här nyss i striden.

Det finns ännu: vid sorgens hand

Det finska folkets hjärta slog,

Det folk, som våra bördor bar

Det frågtes blott, det gavs ej svar.

Det förtäljs om honom då,

Det gav han ej akt uppå,

Det glömmes ej, du var dock där tillstädes,

Det gäller ert liv, rid ned!

Det gör jag allt för hedern att stå närmst er;

Det hade dött, ens fosterland,

Det hade han ej väntat av sin korpral.

Det hopp, vi byggt på klingspor,

Det här blir en fördärvat rolig lek.

Det härjas ej, det störs ej nu,

Det höjde sig så stolt bland nejdens hus,

Det hörde hans gamla korporal,

Det hördes ingen ringning

Det hördes snart från höga nord, när hären ryckte ned,

Det i sin avgrund sänkt,

Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.

Det kom ej för min tanke då;

Det kom ej svar igen;

Det kom ett bud från Adlercreutz: Forcera!

Det kom ett bud, ett ilbud kom:

Det känner intet offer svårt,

Det kärlek för de få, det äger kvar.

Det land, som hjältens kärlek tog;

Det låg ett vittne ren i denna röst,

Det lärt att bära öden,

Det lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,

Det mörknade kring land och hav

Det möttes blott av stolt förrakt.

Det nämner Dunckers namn, som jag,

Det räknar lederna utav de män,

Det sista av henne jag såg.

Det skall dock väcka mindre sorg

Det skall gälla vid Virta bro. -

Det skulle vara hugg, som bet uppå.

Det slukar massor, vidgas, växer, rullar

Det spordes snart, att han fått två;

Det stödet är förbi.

Det svärdet sänks ej för att slå,

Det syntes i denna stund:

Det syntes klart för alla, svensk som finne,

Det syntes på hans blick, hans gång, på allt,

Det syntes, om närmre hans skick man såg,

Det såg jag på Lappos slätt,

Det sägs, det var den första gång han blekna setts i strid!

Det sägs, sen brodren tröstlöst vandrat, att

Det säkra bud oss hann,

Det tackar dem för allt det ädla blod,

Det tackar dem för detta trogna mod,

Det talte om förräderi,

Det tyckte hon om att se,

Det tycktes hans blick var skum,

Det var de båda tappres gamla moder,

Det var den broder, som i forna dar,

Det var den dag, då Duncker dog.

Det var den ende, som han ägde kvar

Det var den hälsning, som den mottogs med.

Det var den tappre löjtnant Zidén,

Det var densamme bjässen,

Det var densamme von Essen,

Det var detsamma, blott man föll,

Det var dock nästan mera än svar på tal,

Det var ej gott att dröja mer, man sviktade envar.

Det var ej lätt att över honom rå,

Det var ej någon obekant, det var en välkänd man;

Det var en främling ej, det var hans bror,

Det var en gubbe, känd sen åttiåtta;

Det var en kort sekund; när den förgått,

Det var en lust att se därpå, det gick på eget vis.

Det var en skrift av onämnd man

Det var en stund, en oförgätlig stund.

Det var en syn, som dugde se,

Det var en vinterafton, mörk och sen.

Det var en äkta folkets man,

Det var Finlands kamp han sjöng om, fosterlandets sista strid,

Det var för denna brud han dog.

Det var för honom tidsfördriv;

Det var för mycket. Salens dörr slogs opp,

Det var gubben ej, den gode,

Det var han, som sist av alla

Det var hans eld, när det var kallt,

Det var hans hjärtas skuld;

Det var hans kommandorop.

Det var hans konst, den sjukes, endast hans.

Det var hans krigarätt.

Det var hans lust att orda utan ända

Det var hans sturska vana, efter ingen

Det var i striden i Virta bro,

Det var konstlöst, men man rördes,

Det var korpralen numro sju, Standar.

Det var marknad; folk och varor mötte ögat, vart man såg,

Det var Matts kusk, soldaten,

Det var min fröjd, när han blev vred

Det var min höga lust att se

Det var mitt tysta avskedsord, då han drog hän med skaran.

Det var Munters bragd den dagen.

Det var natten för det stora slaget,

Det var när Oravais blodiga dag

Det var pojken, som var vred.

Det var på håll hans åsyn blott,

Det var på Lemos strand,

Det var sagt, det var nog, det behövdes ej mer,

Det var Sandels' adjutant.

Det var som förtrollat, nej!

Det var storm, det var brak, det var strid på den strand,

Det var så madamens maner,

Det var så när att han mig träffat hade;

Det var så ovant mot förut,

Det var visst icke den första gång,

Det var vår vana ren.

Det var, som om en aning stört det stilla hjärtats saknad.

Det var, som om han frågt därvid:

Det var, som om man läst i brons däri:

Det vinter var, min dag blev lång,

Det yrde opp ett moln av damm,

Det är annat än att drabbas

Det är att dö, och dock ej dö.

Det är att skona den som hör.

Det är att trotsa glömskans sjö,

Det är blott så, han kallas bör,

Det är den femte juli nu.

Det är denna mor du bedrog.

Det är Dolgoruki, som brådskar igen;

Det är ej i magasiner

Det är en karl att sikta bra, den där.

Det är ett folk, vi kalla vårt.

Det är för oss som Konung

Det är i dag en högtidsdag.

Det är i dubbel mening,

Det är just Kulneffs bild.

Det är kungen, som har felet;

Det är länge sedan jag henne såg,

Det är min manliga, min fria bön.

Det är sant att lyckan svek oss under mången blodig dag,

Det är sant att våra segrar byttes snart i nederlag.

Det är sant, han är en främling,

Det är skam att tappra männer

Det är synd med sådan ståtlig kung.

Det är så min önskan och plikt;

Det är till dig jag blickar mot det höga;

Det är von Hertzens trupp. Genralen känner den

Det är väl, jag känner dig nu.

Det är världens tack, och den är tung,

Det ögonblick jag föll, må vi vänner bli.

Detta möte var det sista,

Dig borde jag rakt slå ihjäl.

Din blomning, sluten än i knopp,

Din kind är vit som snö, är du pultron?

Dit de följde fienden i spåren.

Ditt hem går an, ditt försvar är gott;

Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp,

Ditt yrke, det är dock, säg,

Ditåt styrde han sin gång.

Djup, hemsk och dyster som en suck ur graven:

Djupt i ödemarken, långt från vägen,

Djupt på skuldran föll hans vackra silverhår,

Dock den vapenlöses liv var fredat;

Dock djärvare blev fienden, ju mer hans hopp bedrogs;

Dock fatta, broder, rörd hans hand,

Dock fick man vara trygg och van

Dock flammade ännu vårt hopp,

Dock glödde än min låga,

Dock glödde än vårt mod.

Dock god min behölls och kvävdes.

Dock hade Finlands hela här

Dock i den gamles tycke

Dock jag kom med några andra än till Västerbottens strand.

Dock kan för det du flamma;

Dock kan jag än de tappres antal öka,

Dock kämpa landets söner som förut

Dock mera milt med var minut,

Dock minns jag än hans stolta gång, jag minns den var minut,

Dock om sitt ljus, sin glans en värld

Dock plötsligt fick hans ädla anlet dag;

Dock som kära plantor båda.

Dock stod kring hans läger i tyst förbund

Dock sörjde en blödande här hans lott,

Dock var han ovant mild också den dagen,

Dock vet jag, att varhelst min tanke hunnit,

Dock visst lär han de äldre gett långt mer än billigt var,

Dock älska även vi hans glans,

Dock än en strid. Hans rader fly, men snart

Dock än ett minne åt sägn och sång

Dock än med livets färg ifrån hans drag

Dock är det du, blott du, som frälst oss alla,

Dock, - det var ej gamle Lode,

Dock, att jag det ej gjorde, är min skam;

Dock, en stark kan brytas, och en svag kan hämnas.

Dock, han må svara själv för sina öden,

Dock, ingen skuldlös främling hade dröjt

Dock, om i morgon du vid samma timma

Dock, till modet än behållen,

Drack av fröjd, blev vild om kvällen

Drack sitt fyllda glas i botten,

'Driv ut prelaten', ropar han åt drängen,

Du blygs? Vad mera! Jag vet det nog,

Du blödde och slogs likväl,

Du dock så älskat vara,

Du gav mig kraft att stridens massor välva

Du gick framför den vid dagens storm,

Du har hjärta, han har mage,

Du har talat klokt och rätt;

Du kämpe från vår äras gyllne tider.

Du känner, när jag vill rida,

Du minnas denna, minnas Döbelns dag.

Du må ha den sena trevnad och din vackra sång för mig.

Du nämner mörk en Wadenstjernas namn?

Du segergivare, jag tackar dig.

Du ser den gamle von Essen,

Du ser den tappraste bland tappre, Adlercreutz: -

Du ser det i dess vila, du,

Du ser en ande, som i stormar höjts,

Du ser ett sinne, som ej bräckts, ej böjts

Du ser ett stycke av det land,

Du ser hans vanliga sed.

Du skulle sett hans anletsdrag!

Du skådar allt, rannsaka, vad jag känner,

Du skådat, - allt var verklighet och frid.

Du skänkt mig åter fosterland och vänner

Du slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!

Du stod där, du, men stum, men klingan dragen,

Du såg en lika härlig jord

Du träder närmre, och du ser

Du var dock med, så talte han omsider,

Du var oss närmare dock än nu

Du vet dö, och han blott äta.

Du vet, när timmen är full.

Du väckt i mitt hjärta, du,

Du älskar, yngling, ton och sång,

Du är en präktig pojke och stursk som fan.

Du, i vars vilja livets banor gå.

Du, mer lat och sotig förr än likar andra,

Du, min ålders stöd, min levnads ära,

Du, som bär medalj på rocken,

Du, som knappt på själva dagen förr hölls vaken?

Du, som så ofta sågs i stridens lek,

Du, vid vars namn det fosterljud än glädes,

Dubbelt kär är mig dock nu den ädle,

Dyr i sorgen till vår boning kommen,

Dyrbar mer än annat allt i världen,

Då bet han tänderna ihop och svor,

Då blev det han, som drack vårt vin

Då blev von Törne vred: Nej, si en tocken,

Då brann också detta hjärta, som rättnu är kallt som is.

Då bröt en tår ur Döbelns stolta öga:

Då bröt han fram som blixt ur sky,

Då bröts hans kraft, och han såg sig om,

Då de unga trampa våra stigar,

Då den syntes ånyo, min segrande tropp,

Då denna sägn blev sann,

Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod,

Då det ljöd: Till vapen, männer, det är slut med landets fred!

Då det stormades, minns du det?

Då Döbeln hann den gamle, sågs han stanna.

Då eldades varmast kanonen,

Då fanns eld i mannasinne, då var allt på annat vis,

Då fick gubben stryk till slut,

Då fick Munter lov att tåras,

Då finska krigarn gav sig, förrn han blött,

Då flög eld igenom varje hjärta,

Då flög en viskning oss förbi,

Då frosten kom med hungerns kval,

Då föll på skymmeln hans blick.

Då giv hans svarta bragd sin dag

Då grinade av välbehag

Då han av Sveas stolta folk förglömmes.

Då han ej var i knipa.

Då han höll frid, som då han stred:

Då han kom med kanonerna åter i hamn,

Då han var ung i världen,

Då hans vita Bijou bland lederna lopp,

Då har hans lov, hans ära än ej dött,

Då hon hörde dörrens gång, men glädje

Då hälsa honom än från fordomdags,

Då höjde fridsamt hon den sänkta pannan

Då höjde löjtnanten ännu sin arm,

Då höjdes våldsamt gamle Johans barm,

Då hörs i fjärran än, men var sekund mer klart,

Då i sin faders hem de växte båda,

Då jag fick nålen ur hans hand

Då kamraten stred.

Då kom ett bud: Din fader dött, han dog för ädla sår.

Då kom han såsom storm på hav,

Då kom Klingspor, fältmarskalken, stolt som majestätet självt

Då kom Klingspor, tog befälet med sin höga titels rätt

Då kom räddarn, då var hjälpen närmast,

Då kom Schwerin;

Då kom till henne, där så hon stod,

Då kriget gör sin rund,

Då kriget röt från dal till dal,

Då kände han tung sin plikt,

Då likt ett dystert tordönsslag

Då ljöd omsider den förskjutnes röst,

Då lydde alla, när det ljöd: gevär i hand, reträtt!

Då lyste fram ett blottat sår ur barmen,

Då man stormade byn mot kanonerna än

Då man är ung och är student

Då mindes hon knappast sin fägrings slut,

Då mitt i värsta striden din chef du slår.

Då måste han stundom stanna

Då naturen lik en söndag tiger,

Då på jorden allt är natt och mörker.

Då reser han sig plötsligt upp i sängen:

Då ropade grånade kämpar hans namn,

Då råkte Sveaborg bli nämnt.

Då sad' Munter: 'Pass, ursäkta!'

Då segrade omsider

Då skall hans ande ila över haven

Då slogs du i främsta led.

Då spordes ej mer ett smygande knot,

Då steg jämmern över damm och bräddar.

Då stod du hos honom i denna stund

Då stod han högrest opp:

Då stod han upp, ett steg han tog

Då stod Wibelius vid sitt domarbord,

Då strålade Döbeln av välbehag:

Då Sveas stolta borg, förrn kula stött

Då svek den arma flickans lugn, då sågs dess styrka brista;

Då svettades gubbens panna,

Då syns en julle tätt vid strand,

Då syntes Sandels med sin flock och såg hur Duva slogs.

Då såg han efter, hur flinkt de gått,

Då såg jag din trasiga jacka igen

Då sågs vart hinder brutet,

Då talte han ett ord, vars spår

Då tog han ord, då brast han ut:

Då tog omkring oss drivan purpurfärg,

Då träffade säkrast hans vingade led,

Då tycktes hon ledsna att vänta mer,

Då var allt präktigt, då ropte han:

Då var gubben klar att vända,

Då var gubben lik hin onde,

Då var han rund och trygg som framgent sedan;

Då var hon vacker. En läpp, en kind

Då vi döko i åkern, hann du oss opp

Då vi ätit, rida vi ut. -

Då vid kvällens trevliga härd

Då vore jag aldrig värd

Då vore så mången ej fälld.

Då är bättre sova, än att vaken vara.

Då är Stål på fötter åter

Då är tid att börja annan sed.

Då, så säga än hans män,

Då, säger man, hade han dignat ned

Då, säger man, strålade klarast hans mod,

Då, säger sångmön, föll en tår

Där avgörs finska härens återtåg.

Där bor den gamle Johan Wadenstjerna.

Där de syntes så alltjämnt i trängen sist,

Där den gamle Hurtig blott var med;

Där den käcka finska hären sina högtidsstunder höll,

Där den Sandelska hären var ställd.

Där den tappre bor i mullen,

Där den trycks av en hel bataljon,

Där dessa ryckte an.

Där en skogseld gått med härjning över,

Där en vagn i trängseln stannat några ögonblick förut.

Där fanns Finlands HÄr församlad, ung och modig, stark och fri,

Där fanns mer än härd och flamma, mer än vila natten lång,

Där Finlands fana höjts,

Där framtill finns helst skörtet i behåll,

Där försöktes vård och ans.

Där grydde morgonrodnan av vår ära:

Där Gyllenbögels frikår uppställd var.

Där han satt mot geväret stödd,

Där han väntats först till sena kvällen.

Där hans farfar bet i gräset.

Där Hans Munter skulle jordas.

Där har du hans yttre skick.

Där har ni order, jag ber.

Där hennes älskling sov.

Där höll gubben rast, där dröjdes,

Där i skägget glatt en ann'.

Där Imatra i skum sig klär.

Där Kamenski slutligt sprängt hans led,

Där kom en skara kosacker,

Där kulan viner och där blod det regnar,

Där kulor vina tätast då,

Där livets hav oss gett en strand,

Där nyss Bulatoffs eldar djärvt han släkt.

Där på blodiga sanden han satt,

Där satt en yngling allen,

Där sen hösten krigets skiften rådde.

Där skall man finna mig också,

Där stod en liten förpost nu, knappt tjugu man en gång.

Där stod en yngling, nyss från plogen tagen;

Där stod han axelbred och styv, helt lugn på gammalt vis,

Där stod han glad, var han sig ställt,

Där stod Tutschkoff med ett tusen man,

Där stod vid sitt bröstvärn Finlands tropp,

Där striden hetast brann.

Där syns en gård, som höga björkar värna.

Där sågs hans blick bli kvar,

Där sång och trohet byggt,

Där tappre krigarn fuktar den med blod,

Där tog han plats vid vägen

Där tår ej göts, där suck ej fanns,

Där var hon ej långt bakom.

Där vid stranden den segrande stod.

Där vill ock jag försöka på

Där vreden rasat nyss, nu rådde friden:

Där Vuoksens bölja svallar,

Där vår ära lyste klarast, där vår lycka blidast var,

Där är banan, som den ädle vandrat,

Där, där var hans tanke hemma,

Därav det mörker, på hans panna bor,

Därav lärde han befalla;

Därborta, kom hit, tag mod!

Därför säga ock hans män,

Därför äro vi kamrater, därför kom och sätt dig här!

Därom fick hans trupp sig bry;

Därtill var hans kantschuk vriden.

Därute lyste solen,

Dö för vårt land

Dö, leva, det får ni, herre,

Döbeln stod då bland de sina,

Döbeln vilar, Duncker vilar; spörjs det nu om deras tid,

Död, säker död, om ni står er slätt,

Dödsrop gny, pistoler knalla,

Dömd till vila på det sättet,

Dörren hann han, klippte sedan

Efter marscher, stormar, strider

Efter många hårda strider

Efter slutad bön och sång.

Ehrnrooth talte: Låt oss minnas,

Ej att han stått med svärd i hand

Ej att se vår segerglädje snart i mörk förtvivlan bytt,

Ej att sörja tusen bröder, bittert dömda innan kort

Ej blott i dag, men långt förut i tiden.

Ej det språk, vår tunga talar;

Ej ett anletsdrag. -

Ej föllo ord;

Ej glöms i tiders tid den dag,

Ej hans fosterson och ej hans dotter;

Ej hustrun för sin mans.

Ej här, därborta må vi pröva svärden:

Ej hövs att om skam här orda,

Ej jag tvungits då att tåga högt mot nordens snö på nytt,

Ej kom en vän, som kunde få

Ej kunnat visa en soldat,

Ej likt dens, som går och snart skall glömmas;

Ej lyfts en höjd mot himlens rand,

Ej med klagan skall ditt minne firas,

Ej ord, ej ljud. Minut uppå minut

Ej prägeln av hans lugna själ försvunnit,

Ej runnit sin barn han var.

Ej rygga för en faras hot, ej svika, böjas och förtryckas.

Ej sedd på många dar,

Ej segra mer, stod bruten, spridd och störd;

Ej segrar blott, men nederlag,

Ej spårlöst bort, jag minns den nog

Ej strid, men flykt han nödgats anbefalla,

Ej sågs en bana mer ljus av hopp,

Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,

Ej var den jord, han blödde på,

Ej veklig klagan, blott saknad tung,

Ej vill han stelna bort i polens snö,

Ej vräkas som ett flarn på vredgad sjö,

Ej ätt, ej stam, ej son, ej far.

Eja, det var sömn ej då;

Eld och iver brände i hans tappra sinne,

Eljest var det aldrig bra;

Eller fått sig ett ädelt sår,

Eller gladan, som satt mätt i granen,

Eller ryggade tillbaka,

Eller röva på allmän väg?

Eller såg mot dödsminuten

Eller tag ock min!

Eller vargen, som med blodigt byte

Emedan finnen sköt så skarpt och kallt.

Emellan vän och ovän växelvis,

Emellertid förspörjes

En ande henne fört.

En aning grep hans hjärta visst,

En annan ande vilar över den.

En av Cronstedts adjutanter,

En av de tappras skara,

En ban till bragder öppnad genom mig;

En bild av bara skägg;

En bland många, som det unnats tidigt

En blick, helt öppen, varm och mild,

En blixt av fröjd flög genom männens rund,

En dag gryr opp, en dag förgår;

En del, den tredje, som återstod,

En djärv, fientlig krigartrupp var nedgjord eller fången,

En duktig och stursk kamrat,

En dyster stillhet rådde under tiden,

En eld, mer tärande än den, han bar;

En enkel hjärtlighet, en flärdlös tro

En ensam flicka ror i land.

En enslig bilderdyrkerska kanhända,

En femtonåring, en grev Schwerin

En fick pris, en ann' en skrapa,

En fientlig fot ej trampat spången,

En finsk major till botten av sin själ.

En framtids fruktan, satt vid brasans sken

En fridens man allt från sin ungdom hän;

En fridlös vålnad lik, hon steg

En fråga, bävande och skygg, en fråga utan röst,

En främling far oss stolt förbi

En främling kunnat tro sig sen en stock,

En fröjd i sin levnads dar;

En föresats allvarlig

En gammal krigare man såg,

En gammal, knotig björk med masur inne,

En glans uti hans öga låg,

En granat kom in och fräste

En grånad krigsmans ord?

En gång den skönsta lager skar,

En gång skall röjas i din framtids drag;

En gång som ett troll omsider

En halvt förstelnad yngling låg;

En har stupat av de fyra,

En hatad främling här han var.

En hopplös färd, en vandring utan rast och halt,

En hälsning ock ifrån det land, dig födde;

En hämmad ström ur sprängda dammar lopp

En högre rodnad flög på Döbelns kinder,

En högrest krigarbild, en smärt gestalt,

En högtbetänklig sak.

En högtidsdag den var.

En kosackhop kom.

En krutsprängd fan;

En kämpe till min och blick,

En kärlek få, så skön, så stark,

En man från Hoglands tid;

En man till häst syns nalkas. Vem är han?

En man, som prövat faror, kämpat, segrat, blött

En man, som vant sig att bruka gevär,

En missnöjd blick mig mötte;

En mistning steg för steg av hemland, ära, allt,

En mund, som under skägget ler,

En mäktig här i hjärtat genombruten,

En människa kan dragas till den andra?

En oro djupare, än feberns var.

En oväns svärd han bar;

En plikt är fylld, de segrat, mina leder;

En pressad suck sig bröt,

En sekund blott övrig är;

En skam är att misstros så.

En soldat skall kunna mista liv och lycka, arm och ben.

En storm var lös däri av harm och smärta;

En storm är lös, det ljungar eld och fältkanonens åska rullar;

En strid han kämpat ännu en gång,

En strimma av sol och vår,

En stund blott flammar kampens låga än;

En stund blott än, och sig allt förbytt,

En stund flöt bort vid glam och skämt;

En stund flöt bort, en stund ännu, det led mot natten redan,

En svag, försoffad värld.

En svartklädd kvinna, hög, fast böjd av år,

En svartklädd man, den andra av de två,

En sådan har man gagn av i nödens stund.

En sådan stod då i din trupp, von Kothen,

En sälle, en ung dragon;

En tavla fäst på salens vägg, och skild

En tjuguett, den andra nitton år.

En togs av den första vinterns köld,

En tredjedel varje gång.

En trupp av femtio man;

En tvillingsbroder, lika skön befunnen.

En tår föll på hans kind ibland,

En ung soldat, som bud till honom bär;

En vandrare hans bonings skygd begära.

En veteran från kriget då,

En veteran,

En viskning, bitter och dov,

En vredens tolk.

En yngling fram till bädden, till generalen;

En åska var, Standar, din röst för alla,

En återstod från dyra segrars dar?

En ädel krigarhållning

En älskad fosterjord.

En överjordisk fred.

Endast ja och ja han hade,

Endast mer bemärkt och ärad,

Endast talt i Munters anda;

Endast unge fänrik Blume sov ej med.

Endast överstelöjtnant,

Enkel skrud och enkel ära

Ensam gick han för det mesta,

Ensam mäktig mer än vi tillsamman!

Ensam stod den gamle, upp mot himlen

Envar, befäl och manskap, log åt detta underting;

Er båda kallar jag

Er härskare har lovat vörda den,

Er snärt, då jag gjort som bäst,

Er ära gör er värd

Ett anfall var tillbakakastat bara,

Ett annat skick han gav

Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott.

Ett folk, förnedrat till förtvivlans rand,

Ett gemensamt mål;

Ett glas för Lappo till godo du har

Ett glas till hans ära, min vän!

Ett glas? Maderan är god.

Ett glatt hurra, ett högt hurra

Ett guldland dock det är.

Ett hjärta, fläckat ej, ej heller brutet,

Ett härligare slag.

Ett härligt liv de levat dock, en härlig död de fått.

Ett jubel hälsat ren hans kända toners ljud;

Ett jubel skallade från led till led,

Ett kraftigt bud, en maning nu till dem:

Ett kärnfriskt mannahjärta, fullt av mod.

Ett land, ett fosterland vi fått,

Ett liv gick för mitt hjärta opp,

Ett månvarv hunnit ej halvt förgå,

Ett mästerstycke jag kalla må

Ett offer bli, på söners mod bedragen.

Ett ord av frid, som må din dom förmildra.

Ett rykte söderfrån;

Ett sken av mattad purpur göts kring bygderna och tjällen,

Ett slagfält ständigt byta mot ett annat,

Ett stycke fram på härens väg gick över ån en spång,

Ett tag som ditt, det kallar jag karlatag,

Ett verktyg för en annan viljas lag,

Ett vänligt ord, en doft kardus,

Ett värv är övrigt, även det är mitt.

Ett ögonblick var hjärtats språk förstått

Ett ögonblick, och se, hans eld har brett sig ut,

Fahlander, Malm och Duncker,

Falla kan den tappre blott,

Falla, sköna krigarlott,

Fann jag mig mätt av ruset.

Fanns aldrig ett ädlare par.

Fanns blott en enda tanke hos de två;

Fanns ingen man på vallen kvar?

Fanns nog, ja nog, men ordnarn borta var.

Fasar, spritter, kastar ut sin vinge;

Fast de forna löjenas högkvarter

Fast den var kort till ljuset;

Fast det ej var grant och mycket,

Fast ej blicken strax i skuggan föll därpå;

Fast han sjöng blott som för eget nöje,

Fast långtifrån:

Fast slocknande och matt.

Fast späd och fin.

Fast utan hem och hopp.

Fast vår seger blev en dröm blott för en hjärtlös veklings skull.

Fast vår trohet blev besviken, fast vårt hopp blev slaget kull,

'Fick du trava?' ljödo ropen

Fick då buga för en tocken.

Fick en slant av en och annan, av de flesta ingenting;

Fick gubben ostörd bli,

Fick han tillbaka: Herre, håll er trut!

Fick han var stund för segrarens behov

Fick han åter lyckan pröva,

Fick i första dusten redan

Fick man dÄr tillsammans skåda.

Fick ock därför egen skara.

Fick sig en sats av splittrad bark mot skallen:

Fick sin hatt inunder armen

Fick sin trupp i ordning ställd,

Fick vara dräng, där man höll rast, soldat där striden brann;

Fick, i en kosackhop fången,

Fieandt bar för djupt sin heder;

Fieandt stoppade uti,

Fienden var för hans händer,

Fingo följa honom åt.

Finland ligger för oss öppet himmelsvitt,

Finlands genomblödda slätter,

Finnas ej, och höstregn fyller kärren.

Finnen, visste han helt gott,

Finns ej mera hjälp i nöden?

Finns här bland ett yngre släkte någon enda som var med,

Finns ingen yngre här till hands än du?

Finns någon här, som aktar

Flink att skynda ut på backen.

Fly, det är det usla hopp, man har,

Flyktens dag förvandlad till en segerdag,

Flyktigt som på kvällens silverskyar,

Folket sade sen: Anamma!

Folket sade: Fyr och flamma!

Folket skilde sig med vördnad och gav plats från hörn till hörn,

Folket var ej glatt att skåda, och för köp var ej min håg.

Forna junkern är densamma

Forna junkern är densamma,

Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss.

Fram hon sprang och slöt hans hand i sina,

Fram till Karstula omsider.

Fram till målet bär hans färd;

Fram, fram, vårt ädla, härjade standar!

Fram, fram, vårt ädla, trotsiga standar!

Framgick stilla till den fallnes sida,

Framledde han hingsten stum.

Framsteg korpral Buss på griften

Framströmmade tår på tår.

Framåt här, gossar! Fan skall ta den fan.

Framåt med bataljonen, skynda mera!

Framåt, det var huvudsumman.

Framåt, framåt led vid led!

Framåt, framåt till seger eller död!

Framåt, mina vasagossar,

Framåt, så ropte han, flinka ben,

Friboren är jag, och jag tänker fritt.

Fritänkare jag nämns, det är min heder;

From och lugn med silverhåren,

Fråga oss, som närmst i elden

Från andra länder och av annan tro?

Från dagens mödor glad och trött en skara lantmän kom,

Från den på ringa avstånd fanns en annan.

Från denna helgedom,

Från ett torp i skogen till strids du drog,

Från fientliga strandens vall,

Från forna tappra strider

Från första slag, han slog.

Från första stund skall du hos honom röja

Från gubbens läpp de stamma,

Från gård till gård han syntes gå

Från Kristina var en man,

Från kullen, där vi stannat;

Från man till man, från trakt till trakt

Från mon till insjöns strand,

Från obemärkta trakter

Från segerns blodade fält,

Från Stål, från bragderna, från Revolaks.

Från vad plikt och mod och ära bjöd,

Främst ville han gå var fara emot,

Fröjdas åt dess offers tal?

Full av glädje, ljus och lugn och sånger

Full med skärvor av granaten!'

Furan växer opp att pryda heden;

Fyra blanka pikar måttas

Fyra stodo vid hans kista;

Få av många kommo undan döden,

Fåfängt bedd att dröja, tog han vägen

Fåfängt än i stoftet brottas

Får jag bringa tillbaka ett svar?

'Får jag svansa din kanon?'

Får man ej ens till natten frid?

Får strax han ett blidare drag,

Får, som här, till vittne duga en förgäten invalid.

Fårskinnspäls, helt kort, men vid,

Fått luckor i varje led;

Fått med honom kulor smaka,

Fältmarskalk Toll, er ålder,

Fältmarskalk Toll, grev Piper,

Fältmarskalk Toll, grev Piper,

Fältmarskalken var som vanligt

Fältmarskalken, fältmarskalken,

Färm var han, aldrig dåsig,

Fästets stilla stjärnor lyste klart och kallt,

Föddes äldst bland bröder alla,

Föga akt han gett;

Följd av blod och härjning hit. - Det mindre

Följd av en väpnad tropp.

Följde hären fienden till mötes.

För att ej blekna vid hans chock;

För betalningen, den får gå;

För de steg han tog tillbaka, då han kunnat framåt gå,

För de tårar, dem vi göto, då vi bort få gjuta blod?

För dem, ni hotat har.

För den kloke blev hans mening tydlig,

För den nesa, som han fäste på vårt rykte, på vårt mod,

För den som för en brud, en mor

För den tappre till yttersta rand,

För den, som guld begär,

För denna sköna dag,

För dess första skymt av lycka,

För dess äntligt frälsta ära.

För detta samma fosterland,

För ej budskap opp till ödemarken,

För en fattig moder i fält du gick,

FÖr en krigsmans sinne hon var,

För fronten här uppenbart!

För fronten ville han gå allen:

För hans likar gällde flera,

för honom sänkts i denna klippas grav,

För kung och land,

För kölden han dragit på sig

För mig finns ingen nöd.

För minnet återkalla

För nöjet och behagen,

För oss med moar, fjäll och skär

För sin chef med lågande blick.

För sin front med hatten av.

För sitt fosterland, det kära,

För soldaten då än nu;

För strängt den stränge dömt, så hör också

För trofast hedet, för manlig strid

För varje man, som kämpat bra,

För varje steg hon tog,

För vid hans sida hans kohort i striden.

Förborgat är, om lyckan eller nöden

Fördrog ej trassel och exercis:

Fördömt, det syntes hål i båda två.

Fördömt, så röt han åter, det går ej bra,

Före kväll var vunnet härens första slag,

Förgäten i sin koja;

Förgäves tapper gör sitt motstånd än en här,

Förgäves, han såg platt ingen,

Förhatlig är den fege blott,

Förkastat, skändat, härjat, trampat neder.

Förneka djärvts, att han var finsk major.

Förr så var det brådska, då vi mest bort rasta;

Förrn den hinner oss,

Förrn den ädle kungen i Finland stred,

Förrn döden nådde hans unga barm,

Förrn en tår föll ned på hennes kinder

Förrn fåfängt vinkad av bragden

Förrn han syntes, förrn ur öknens klyftor

Förrn krigets flamma här var tänd;

Förrn mitt i striden han var.

Förrn någon annan till anfall kom,

Förrn någon dem sprang förbi,

Förrn pulsen stelna, som slog så varm,

Först då, när fiendens hop han nått

Först när han sin bön fått ända,

Först uppe på batterit.

Först vid slutet av den krökta gången,

Försvann i nattens vind,

Försvunnen var en blodig dag,

Försök att stå med den på tjänstens vägnar,

Försök herr pastor! En dåb på gås?

Förtappad är han evigt, om han dör.

Förtig hans ätt, nämn ej hans stam,

Förvånad upp från noten,

Föryngrad i en ätt, men ej en annan,

Förändrad var han mycket

Gamla herrn och gamla rocken,

Gamle Christiernin och Lode,

Gamle Lode, barske herren,

Gamle Spelt, skall han så helt förgätas? Nej!

Gamle Spelt, som nedböjd genom landet farit,

Gammal tro med gamla seder

Gav akt, så långt han såg, på en och var

Gav blott korpen, ropande från molnen,

Gav vid ån en örfil redan,

Gavs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom.

Ge frid och lugn till pris.

General, jag är skyldig er sanning, nåväl,

General, man har märkt er, man måttar på er,

Generalen synes ej än.

Genom farstun ut i rycken,

Genom honom blev hon bärgad.

Genom marknadssorlet trängde stämman, darrande och skär;

Genralen såg de bleka anletsdragen,

Genralen, han hörde hotet,

Genraln, i sitt bästa skick,

Ger eld som fordomdags, det är nog av.

Gevär och ränsel fick han dock behålla, även han,

Gevär på axeln lärde han, gevär för fot också,

Gibraltars like i vår nord?

Gick den gamle. Överallt var döden,

Gick fram på slätten, med hans blod begjuten,

Gick han sin bana fram, den raske gossen.

Gick han ut, som om från glöd han ilat;

Gick i fält med namnet Lod;

Gick till vila, då de andra gingo,

Gick vid slutad måltid ingendera.

Gick vördande förbi.

Giv akt, tyst hör! Det ljöd hurra på höjden.

Giv ej förakt åt den, som söker tröst,

Giv åt Stål en penning även,

Gjorde med sin dagg försöken

Gjordes snart de två,

Gjort var allt, som borde gÖras,

Glatt det var mig stÄds att råka en kamrat från krigets tid,

Glatt fläktat på segerns fält,

Glatt hälsade trupp och befäl;

Glatt i Frantsila ett jubel

Glatt vi dela må det mindre, när det större lika är.

Glesnare leder vittne bära

Glädjen i hans barnasjäl.

Glädjens glädje, sorgens bot och lättnad,

Glömma bivuakens nöje

Gnabbats hade de som fränder,

Gnabbats än som stridskamrater,

Gode vänner, män och kvinnor, finns här någon som mig hör,

Gode vänner, män och kvinnor, finns här någon som mig hör,

Gossen dröjde kvar och blev en yngling.

Gossen kom en vinterkväll i stugan,

Gregori Tigerstedt jag glömmer ej.

Gror bragdens ära blott på stridens mark,

Gråa lockar höljde ren hans hjässa,

Grålle bar från eget stall sitt damm i världen,

Gubben fick ej annat göra

Gubbens vandring långtifrån,

Gubbens vapen var karbasen.

Gud bevare fosterlandet! Ringa är allt annat sen;

Gud bevare fosterlandet, det Är summan av min sång,

Gud give att alla, som vi, ryckt an,

Gud give i morgon ren!

Gud nåde den, som var trög på fot,

Gud sig förbarme, en sådan skam!

Gud sig förbarme, en sådan skam!

Gud skydde den ädle gossen,

Gud vare pris och ära,

Gud vet det, hur han kom en dag

Gud vet eljest hur det är,

Gud vet hur länge än han dröjt med slaget,

Gud vet, om han sköt ett skott

Gud är med oss, ingen fara,

Gå, jag möter ensam skocken,

Gå, sök dig en vän här nära,

Gången jämn och efter trumman,q

Går bakläng's icke fram.

Gärna tog jag mot och tålte spe och snäsa;

Ha, han har kommit, han och ingen annan,

Hade aldrig segern honom svikit;

Hade börjat nu sitt återtåg.

Hade fostrat dem,

Hade gråa krigarn lagt sig ned.

Hade han ej nog av striden?

Hade hunnit dit om kvällen.

Hade med armén fått vandra,

Hade slutit sig kring dessa.

Hade småningom dock flytt,

Hade som hans likar måst i glömska falla,

Hade somnat nu förrn någon ann.'

Hade sutit tyst vid talen;

Halt dock! Ingen storm förut,

Halt, skrek han, gossar, tagen stöd av träden

Halva Österbotten snart han genomfarit,

Han bjuder tystnad. Hör hans röst! Han ropar

Han blev ej så lätt försagd;

Han blev frälst som av ett under.

Han bytte dräkt, och hans kind den brann,

Han började berätta

Han ej mätt på blod ännu?

Han fanns ej bland de döda här, och därför vill jag dö.

Han fick ett ögonblick rast, han sprang

Han fick knappt ur mustaschen sitt sista ord,

Han fick vitt i anletsdragen

Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned,

Han fänrik var, jag mer än kung.

Han fäste på den sin blick:

Han följde mig till tröskelns rand

Han följde sitt gamla krigsmaner:

Han föll i strid med svärd i hand,

Han föll; och dock, vad härlig lott

Han för arméer en gång.

Han förde, då kriget först bröt ut,

Han förstår ej våra seder,

Han gick dock ej från stället,

Han gick ett varv i salen

Han gick helt stum och sluten,

Han gick och kom på minuten

Han gick rakt fram mot kullen,

Han gick sin bana framåt

Han gick ut att söka den försvunne.

Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut;

Han hade sin egen sed,

Han hade sitt sextonde år ej nått,

Han hade sitt sextonde år ej nått,

Han hade smakat ej ens som stöld

Han hade sprängt dit över sten och stock,

Han hade summa tre:

Han hade talat till en broder nog,

Han hade ärr blott kvar;

Han har de bilderna för själ och öga.

Han har ej vist sig än.

Han har funnit råd på gamla dar.

Han har kommit, sprängd är ringen,

Han har sakta börjat blygas ren

Han har sett dess skär och öar,

Han har talt förbannat galet.

Han hoppade högt av harm.

Han hunnit ge,

Han hängde nedra läppen och sköt och svor.

Han högre sin resliga kropp,

Han höjde än sin röst?

Han kallar, bjuder, ber; men nej, de dröja än,

Han kan ta farväl av allt sitt språng.

Han kom blott från en blodig dust

Han kom från ett fientligt land,

Han kom, steg fram och höll helt kort ett tal

Han kommer, Döbeln, på sin vapenbroders bud,

Han kommit tröttad och tömt sitt glas

Han kysste och han slog ihjäl

Han kämpat ut, han njöt sin segerlön,

Han kände icke mig, men honom jag.

Han kände varje man i bataljonen

Han känner detta folk i var brigad, var tropp,

Han led av pulsens brand, men i sitt sinne

Han levat deras liv, han hoppats deras hopp

Han lever än, han tänkt på dig, och därför lever han.

Han log var gång ett jättelöje då.

Han lät dem prata, stod helt lugn och redde saken så:

Han minns hur ofta från stridens ras,

Han minns, hur glad för tredje Gustavs blick den stod

Han må hålla ut där en timme, en halv. -

Han nådde sin yttersta flygel till slut

Han och hästen, som han körde, likaså.

Han red till ynglingen hän med hast,

Han reste sig ansenlig

Han rider fram, de sluta sig hans hopar,

Han ropat till folket så,

Han ryckte ned och höll med säker arm,

Han räckte den åt sin herre:

Han räckte svärd och handskar

Han räknade var stund, som hann förlida,

Han rörde sig ej, stolt dröjde han kvar,

Han sagt det knappt, när han från närmsta tallen

Han satt allena nu. Sin hand han räckt

Han satt på samma plats som förr

Han satt som i djupaste frid.

Han ser dess slutna skaror lösas åter opp,

Han ser sitt fosterland, en fattig, skyddlös mor,

Han sett så mången blodig dag,

Han själv höll vid.

Han själv vid den älskade härden

Han sjönk till jorden, han såg och såg;

Han skröt med sin flinka rapp.

Han skulle nu ej se dess sista öden,

Han skyndade in i salen, han stod

Han skötte dess eld, han tjänte för fem:

Han slöt, hans panna sjönk, hans stämma dog

Han som en helig plikt sig föresatt,

Han somnat här med genomstungen barm.

Han sparad blev för fosterlandets fana.

Han sprang då ofta upp burdus

Han stampade, att marken skalv, och gick, så svetten rann;

Han stampar helt vilt av harm.

Han steg från sin farstutrappa,

Han steg till häst och syntes snart ej mer;

Han stod då gärna bredbent mitt i ringen,

Han stod där ensam i den hemska runden

Han stod där sjuttiårig,

Han stod med söndrig sko på ena foten,

Han stod på sin farstutrappa

Han stod som av åskan slagen,

Han strök sig om ögonbrynen,

Han står allena, ingen har han när,

Han stått mot svallet av stridens hav,

Han svedde skägget på dem.

Han svängde sig, barsk i synen

Han svängde sin slitna hatt:

Han syntes bruten nu, hans läpp var stum,

Han såg en krigare i samma stund,

Han såg för få som stupat, där han gick fram,

Han såg kring nejden som förut

Han såg mot finska hären,

Han såg och såg. En rysning genomfor

Han såg på honom, när han såg.

Han såg på mannen och teg.

Han såg på sitt ur, han bidde sin tid,

Han sänkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordet

Han sänkte tungt sin hand uppå dess pärm,

Han sög sin rök, han knöt sin not

Han sökte ej ett annat.

Han tackade skaran där, som först;

Han tackade vänligt var trupp därvid

Han talte så och drog en suck tillika

Han talte så. En bävan genomlopp

Han tog hans hand och tryckte den med kraft

Han trodde sitt öga ej:

Han tycktes blott betrakta.

Han tycktes ej ha emot'et,

Han tycktes hava lagt sig nu att vila på sin lek,

Han tycktes lyssna, vänta, ängsligt bida,

Han tycktes veta, vad hon mist.

Han tycktes vänta: och hon kom,

Han tänkt på dig, han följt mitt råd att ej gå blint mot faran,

Han vaknat för fort kanske.

Han var en man, soldaten,

Han var från Carols tid.

Han var för stolt att tala

Han var kusk vid trossen, högre var han ej,

Han var min fader, han.

Han var mitt ögas fröjd från dag till dag,

Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann',

Han var vår fiende, välan,

Han vet, att denna här ej liknöjd går

Han vet, att i vart bröst bor frätande ett sår,

Han vilar nu. Den starke har fått frid,

Han ville höra klangen

Han ville se Gud tjänas

Han visste av det själv och trodde gärna,

Han viste på vägen vid kullens rand:

Han viste sin knutna, väldiga hand:

Han vände stel sig bort, med handen blott

Han ägnade göra sin ritt.

Han ägt sin mannaålders gyllne tid

Han är borta, han gömmer sig undan igen,

Han är en man så trofast något land har fött,

Han önskat vila, vila en sekund;

Han, som Aflechts öde hade,

Han, som då allt gavs bort, än ägde kraft och mod

Han, som en gång på våra kala drivor stod

Han, som föddes lik en fläkt på heden,

Han, som för detta land göt glatt sitt varma blod,

Han, som vakat förr till sista man,

Hand i hand och huvud sänkt mot huvud,

Hann den gård, där kyrkans herde bodde.

Hann höll tal, hur mild var ej hans ton?

Hans adel föll därpå.

Hans andra likaså.

Hans anlet sken, hans sårade barm

Hans arm har domnat längesen,

Hans barm sågs kämpa, ögat brann i lågor,

Hans batteri var hans härd, hans hem,

Hans blick blev ljus, hans panna klar,

Hans blick, på boken fästad, lyste klar:

Hans blickar lyste av övermod,

Hans bragder blekna bort för större minnen,

Hans broder kom, men stöttes från hans famn

Hans bror från Saimens strand.

Hans bröst höjts lugnt som ett valv;

Hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött.

Hans egen hembygds hyddor fostrat dessa män,

Hans ena handske på,

Hans enda vasagosse,

Hans fader föll vid Villmanstrand,

Hans folk fick trampa hans stråt.

Hans folk, hans hand, dess trohet, kraft och heder,

Hans folk, svårt härjat, till flykt sig spred,

Hans gamla far skall få mitt torp för Pecka.

Hans gamla korpral vid hans sida låg,

Hans genomstungna bröst var kallt,

Hans hatt, hans plym, den bruna hyn

Hans hela anlet var.

Hans hela värld var ärans fält,

Hans hembygd Volgas bölja skar;

Hans hjärtas djup, när han den komne kände.

Hans hälsning har studenten gömt hos sig,

Hans ilbud flyga, nya sändas var minut,

Hans kind var blek, hans barm förblödd.

Hans klinga drogs mot oss, hans lans,

Hans kära vasagossar,

Hans kärlek gjorde den till hans,

Hans like skall ej hittas lätt;

Hans lugn var lika glatt,

Hans nötta masurhuvuds lott.

Hans ord bröt sinnen, hans stämma klang,

Hans ord, ej tydda än?

Hans panna låg mot handen stödd,

Hans pikar glänste fram.

Hans plats i vrån för trång?

Hans plit och gevär också:

Hans rock, så ovant skuren,

Hans samvete det var.

Hans segerkrönta svärd.

Hans sista avskedsord,

Hans skarpa öga tycktes överfara

Hans skick, hans dräkt, hans läppars trots, hans blickars brand

Hans släkt skall jagas utan nåd och frid

Hans sorgsna öga log.

Hans styva skick, hans anlete,

Hans tålamod förgick.

Hans tårar, frusna i livets köld,

Hans varma hjärtas låga.

Hans veteraners lugna gång mot döden,

Hans yttre röjde en ung löjtnant,

Hans återtåg är gjort, och tyst och allvarsam

Hans ädla namn och hans krigarskatt,

Hans ära lever kvar allen,

Hans öga lyftes opp ibland,

Hans örnenäsa mest ändå

Har du ej lärt dig än förakta döden,

Har du mjuknat nu till början?'

Har du på livets stigar märkt nån gång

Har du sett ön i havets famn

Har du, som hört med fasa nu därpå,

Har ej växt i våra dalar,

Har han kommit nu till korta

Har han nu gjort halt omsider,

Har han äntligt vågat stanna.

Har havets bottenlösa svall

Har himlens blixt, har åskans knall

Har ingen sig fästat vid;

Har man lärt sig nog och lär sig än.

Har min bättre arm i Ume och den andra bräcklig här.

Har ni förstått min mening, ord för ord,

Har som ett barn här legat och fördragit

Har tänkt på mig, har tänkt på sig, har följt ert varningsord

Har ytterst dig den sökt och dig blott funnit,

Har överhöljt som med ett sorgens flor:

Harm brann i den unge krigarens själ,

Hatten av i alla leder!

Hav tack, min unge vän, en kyss på pannan!

Hava störtat ner.

Heder över honom, heder

Hela finska härens hopp

Hell dig, du som fostrat landets räddning,

Hell, han sade, nu är lätt att blöda,

Hell, hon sade, hell dig, gamle fader,

Helt kort därpå vid Lappo föll den andra,

Helt lugnt, det märkte man,

Helt nära där han satt,

Helt nära fältet, där den stått, den långa, heta striden,

Helt rak tillbaka han steg,

Helt vördnadsvärd att skåda

Hemsk och tigande stod kämpaskaran,

Hemsk och tyst, som skaran sövd därunder.

Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke,

RGET="fstqqq">Herr general, det har flutit strömmar av blod,

Herr general, här ni ser ett beskärm

Herr general, så svarte veteranen,

Herr general, väl är jag gammal vorden,

Herr hövding, Finlands kamp har nått sitt slut,

Herr pastor, jag låtit kalla er hit. -

Herr pastor, kotlett av kalv?

Herr pastor, ni följer ej nu.

Herr prosten talte: Döbeln är en hedning,

Herr prosten, där han satt i all sin ståt,

Herr överstelöjtnant, ni drar ert svärd

Hit kom strömmen ren vid morgonstunden,

Hittills slapp du det.

Hjältar, gömda nu i graven, bragder, halvt förgätna ren.

Hjälte var han ej just så,

Hjälten Adlercreutz, genralen,

Hjärta, språk och kraft och sinnen

Hjärtat slog och barmen hävdes,

Hjässan lyste kal ur mössans rämnor,

Hon blivit en krigsmans brud;

Hon dröjde ej, hon såg en gång ditåt, där striden brann,

Hon dröjer en minut, sen syns hon gå;

Hon dröjer än; o dotter kom, din oro fåfäng är,

Hon gick från lik till lik och teg,

Hon grät ej högt, men pannan sjönk mot hennes öppna hand,

Hon hade vandrat. Nästa ögonblick

Hon knöt vid sidan sin näve blott,

Hon kom. Vid nattens bleka sken

Hon lever nu av sina minnens skatt:

Hon långsamt skred från broder och till broder,

Hon räknade tjugo år,

Hon satt så stilla, men så varm, så spanande ändå,

Hon sjönk emot hans öppna famn,

Hon sköt på den stolte en vredgad blick:

Hon slungar mot dig dödens bud

Hon såg den fallne svensken ren.

Hon såg som den, som söker, ser; vem vet, på vad hon tänkte?

Hon såg, och ropte högt hans namn,

Hon sörjde de tappres sorg, och hon log,

Hon tillbad ej, - hon tog godnatt.

Hon tycktes gråta blott.

Hon vandrar så, var gång till natt det stundar:

Hon älskade kriget, vadhelst det gav,

Honom följde i det sista:

Hopklämd mellan fyra bräder,

Hos varenda soldat den tanke jag fann,

Huggits man mot man,

Hur av en okänd makt, ett inre tvång,

Hur blev den banan ej kort ändå!

Hur den gamle hölls på lasset, vete Herran.

Hur den kan vara mig så ljuv

Hur det höll ut i blod.

'Hur gick färden, hur var stigen?'

Hur glatt sitt unga hjälteblod de blödde.

Hur gör han sådant alarm?

Hur han blickat åt sidan ren

Hur han kom så tyst och sakta

Hur han lyfter nu sin panna;

Hur han nödgats tänka ut ett sätt

Hur han stannade vid randen

Hur han var käck, hur han var stark, hur i var strid han stred.

Hur han var till börd och minnen,

Hur härlig han såg ut.

Hur kunde, arma fosterland,

Hur länge skall här jag bida

Hur mången lämnar ens ett spår,

Hur nära de voro uppå.

Hur skaran kom och drog förbi i fridsamt återtåg.

Hur sökande mot livets storm en hamn,

Hur tappert hans bussar gått.

Hur trumpen kamraten förut man sett,

Hur tätt i spåren hans skara kom,

Hur var det, herre, är Sandels feg,

Hur vill du röra dina pinnar nu?

Hur ärlig mången var, men dum också:

Hur ödet kastar än vår lott,

Hur, liksom att föra ordet,

Hur? Ljuga här? stolt han sade,

Hurra för Kulneff, för hans mod!

Hurra för vår tappra genral!

Hurra gossar, raskt framåt!

Hurra, det var flink manöver,

Hurra, det var flink manöver,

Hurra, hurra, far över fält och kullar,

Hurra, mina män, framåt!

Hurra, mina vasagossar,

Hurtig kan ej mer därmed;

Hurtig lek det skulle bli,

Hurtig, nöjd och oförtruten,

Hurvida finska kriget

Håll dig skaligt, gå ur vägen,

Håll in er värja, herre, ett ögonblick,

Håll in, herr löjtnant, med sådant tal,

Hållit truten, talt med svärden.

Hållit ut en dag.

Hårda slut på våra mödor, tunga avsked från vÅrt land!

Hårt var kriget ren från höstens början,

Häll i, så skrek han, för ingen bang,

Hän till sitt folk,

Hänger näbb och går bedrövad,

Häpen stod där granadören, men genralen tog till ord:

Häpet, som ur sömnen väckt,

Här bars, vad det fördrog.

Här dugde ej att ha sprucket mod,

Här fanns ett folk i Suomis land,

Här får Matts skräddare ett vackert göra!

Här glöms han aldrig, här har för sitt folk han blött,

Här har du en blank dukat!

Här har du stått och styvnat hela dagen,

Här jag levat nu med likars bistånd,

Här jag sitter nu i skövlad boning,

Här kom en kosack på vägen,

Här och tross skall innan natt i ordning lagas,

Här skall han leva, om ock där begraven.

Här striddes våra fäders strid

Här är oss allt beskärt

Här är oss ljuvt, här är oss gott,

Här är vår sekelgamla frihets sköna stråt.

Här är vår vapenlösa trygghet än,

Här, där blott döden ser med slocknat öga,

Här, här, i klar som mulen tid,

Hären fick till ro sig vända

Hären, krossad lik en brusten våg,

Härligt om mod och bragder, om vårt lands försvar.

Häst och ryttare tillika

Hästen gick i sömnen, gubben sov på kärran,

Höge herren, generalen, klädd i glitter, bjäfs och band,

Högre, högre upp mot nordens bygd man kom;

Högrest, men med blottat huvud på en trappas steg han satt,

Högst tre ord, sen stum som spiken,

Högt i jämmer brast vid talet skaran,

Högt i skogen låg det ringa torpet,

Högt över hjässans rand,

Högtidlig lik en gud,

Höj överallt en lövrik strand

Höjde Aminoff sin hjässa,

Höjde ordet, som till tröst, den gamle:

Höll den ena sina steg med två ben dyra,

Höll det hemmet varmt och ungt.

Höll disk, som hon förr var van,

Höll han ej med Rysslands stolta fru?

Höll han kvar av liv en gnista;

Höll han övning däremellan,

Höll in sin häst och röt med vredgad ton:

Höll lugnt en kandelaber, och hans hjässa,

Höll sig ej med lugn i samma syfte.

Höll sin högra hand vid brickan;

Höll upp ett skört, det andra likaså, -

Höllo glade rast igen;

Hölls gudstjänst denna tid,

Hör dock! Gamle Buss må tala.

Hör du den tappre nämnt framför;

Hör du, broder, på de unga?

Hör ett skott och kulans ljud förnimmer,

Hör, vilken storm av rop! Vad vållar fröjden,

Hörde hur hans rykte steg;

Hörde samma kula vina:

Hördes blott en klagan, djup och dov;

Hördes än från gubbens mund.

Hörs då i en suck, som knappast höres.

I afton vill jag bestå,

I Alavo till slut.

I bygder, där ej sol gick opp,

I bättre dagar, längesen förflutna,

I dag av Adlercreutz.

I dag, där det gällde blod.

I dag, ett slaget, blir striden ny,

I dag, jag har känt det förut.

I de sorgsna drömmars famn,

I den segervana handen.

I den vilda skogen höll man hov.

I den, sen sekler ren, det stadgat stått,

I denna boning vuxna med varandra.

I denna morgonstunden;

I denna stund, han teg,

I detta ögonblick,

I djupa Finland bortglömd fanns en man,

I dräkten, gul och blå,

I eld, i blod, i frost, i svält;

I en sådan krets behövde

I ett rökmoln svepte sig vatten och land,

I ett språng var han nere på den;

I farans stund, i stridens brand

I fjärran bygd hans hem, hans allt.

I fridens värv ren grånad, styrde han

I frost, i svält, i storm, i strid,

I från dess fjällar höga;

I fyra runda timmar han redan trätt,

I glans ditt Saima-öga opp!

I hans blick var mörkt av sorg och oro.

I hela min levnads tid.

I hennes vredes stund:

I Herrans namn, du arma son, vad skall av dig väl bli?

I Karl den tolvtes skrud.

I Karl den tolvtes skrud.

I kunnen kämpa, icke så befalla;

I kvällens mörker nyss? Vem bor däri?

I livet möter honom på din bana:

I ljus smalt rodnan bort kring österns berg,

I Lottas bräckliga tält.

I luckan, där femton stått.

I massor fienden att vägen stänga.

I mina fäders spår.

I mitt tält, där satt du försagd och vek

I morgon, innan solen gryr, är ren din brudgum här.

I många år förut,

I natt och dimmor åter ut på vägen.

I nästa stund då är den ren förbrunnen,

I nästa stund hon vilar ren och blundar,

I omotståndlig fart från trakt till trakt;

I pärlor klädd av daggens gråt.

I regn, i snö, om dag, om natt,

I samma stund såg Konow en skäggig man

I segerns stund, av stridens glädje varm,

I sin snöglans purprad med blod,

I själva hans dödsminut.

I skvadronen stodo de;

I skyn sam molnet silvervitt, men skymning låg där nedan.

I slagnas isade tält.

I spillror söndras ordningen för striden.

I sporrsträck på en löddrig häst, kom Sandels' adjutant:

I spår, där döden gått.

I storm ett rör;

I strid var åter hans trupp, som flytt,

I strida floder flöt;

I stridens eller lekens ras,

I stridens hetaste brand?

I sträcktåg har han hunnit framom tiden.

I sträcktåg nyss hans skaror norrut ilat,

I stugans skymda vrå,

I Sveas trygga jord hans aska gömmes,

I Sveriges här för det.

I sådant fall blev mossa blott

I tre kolonner vi rycka fram,

I trenne växlingar gick den bort,

I tusende kanoners ljud.

I täta rader blixtra ren gevären,

I unga, tappra söner

I vartenda slag,

I vida världen, liten eller stor,

Ibland de tusende, du där sett vandra,

Ibland likväl, när han var rätt i taget,

Ibland när farten norrut blev för stor

Icke modet, endast farten.

Icke slut ändå.

Icke striden nu, men fatet?

Ifall jag ej orkar gå.

Ifrån den nejd, där först de mött varann;

Ifrån hans gård och mark.

Ilbudet for, en sekund förlopp,

In i döden än densamma.

Inför hans öga ligger Siikajokis nejd

Inga makter, inga välden

Inga slavar trampe kullen,

Ingen fanns, som ens med blickar talte.

Ingen fanns, som gick ett steg till mötes,

Ingen fanns, som ropte folket samman,

Ingen fanns, som stod med tårlöst öga;

Ingen fick i omsorg svika,

Ingen fick stå lat och gapa.

Ingen fläck skall mer på landets ära stanna;

Ingen gav ett råd och ingen lyddes,

Ingen klagan, hållning prydde

Ingen man sin tunga banda:

Ingen mänska skönjdes, lass och vagnar blott,

Ingen märkte detta av hans husfolk,

Ingen ovän hade funnit stället,

Ingen piske bet på gubbens tjänstekläder,

Ingen skyldring gick med gamman,

Ingen sväng förtjänte ros,

Ingen vågade sig kalla

Ingen välja känd och kär,

Ingen ändring dock i skick och lugn och fart,

Ingen, som ett ord till välkomst sade,

Innan Fader vår var läset

Innan kyrkobyn han hinna kunde.

Innan närmsta gård han tröttad nådde.

Innan stormskyn, sedd vid himlaranden,

Innan tiden stålsatt sinnet.

Inunder sin gräsliga vikt.

Invid hans sida var hans stridshäst bunden.

Ja, det är samma här, han nu för an,

Ja, herre, Duncker hette han.

Ja, här för oss det var,

Ja, jag har felat. Mig ock ödet fött

Ja, jag har segrat. Kringvärvd, innesluten,

Ja, jag minns hans vita huvud, där bland rotarne han red

Ja, mente gossen, här går allt helt avigt mig i hand;

Ja, min gamla barm känns höjas

Ja, ung han dog;

Ja, yngling, här från denna strand

Jag blott min glädje kände;

Jag blott student, han mer än kung.

Jag blött kanske för mycket under tiden,

Jag fann så mycket återstå

Jag frågar er, som är så stolt i orden,

Jag fått en visshet, lika svår att sakna:

Jag fått glans och rika håvor, du fått ringhet, du och nöd;

Jag gav ej en sådan son.

Jag ge dig åt piskens hån;

Jag gick till gamle fänrik Stål.

Jag gick till gubben ofta ned

Jag glömmer ej, hur skön han var.

Jag glömmer mycket, glömmer lätt, men nej!

Jag går bort från detta gille,

Jag gör som mången annan, jag gör som ni,

Jag hade sökt bland leden Tigerstedt,

Jag hade sökt, jag hade hittat rätt,

Jag har ej huld, jag har ej hem allt sen min faders död;

Jag har ett liv i sin styrkas vår,

Jag har fått kraft på nytt, sen jag såg er.

Jag har gjort nog som människa och präst.

Jag har guld, om du behagar, jag har tak och bröd för dig,

Jag har hört din sång, jag kämpat såsom du för samma jord.

Jag har låtit de stormande yvas; välan

Jag har nämnt de stora båda, ära, ära över dem!

Jag har sett nog, att tveka båtar föga,

Jag har stått för kulor, sjöng han, uti sex och tretti slag,

Jag har varit man i ledet, fast jag nu förskjuten är,

Jag hörde detta ord

Jag hört dem mången stilla natt

Jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga,

Jag kom igen, som förr jag kom,

Jag kom med ändrat sinne:

Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning,

Jag kände gubben under freden redan,

Jag låg väl fallen, men låt mig försöka,

Jag lärde känna där en man,

Jag läst om Finlands sista krig,

Jag läste en rad, läste två,

Jag mindes sen fordomdags,

Jag minns hans stämma, fostrad högt i nord,

Jag minns hur ofta, när han var bland kända,

Jag minns väl knappast, om jag talt tillförne

Jag måste dit, förrän min trupp är slagen.

Jag måste tänka, när jag såg däri:

Jag måste upp, om jag i graven låg.

Jag nämnde flyktigt blott dess namn,

Jag red med honom i kapp.

Jag rökte Gävle vapen jag

Jag satt där tyst och hörde på,

Jag satte mig på sängens halm,

Jag segrar såg och nederlag,

Jag ser det ej första gången

Jag ser er stå här så späd och vek,

Jag ser, hur barken ryker från tallarna,

Jag sett det på nödens bana,

Jag sett det, där Finlands fana

Jag stannade en stund och såg. Det var

Jag stod på kampens kulle. Allt var lugnt,

Jag såg det blöda dag från dag,

Jag såg det då detsamma;

Jag såg det hos mången, mången

Jag såg det i dess prövningstid,

Jag såg ej honom sen. Kanhända du

Jag såg en här, som frös och svalt

Jag såg ett folk, som kunde allt,

Jag såg mig då som en person

Jag såg, att ren i stugans dörr

Jag söker gunst ej och begär ej lön.

Jag sökte människor i salen, men

Jag sörjde, men min sorg var ljuv, den var ej bitter då,

Jag teg. En blick ur hjärtat var

Jag tog den första bok, jag fann,

Jag tog den på mitt rum och satt

Jag trodde, att han låg som man på fältet bland de döde;

Jag tuggar tvenne bussar, som var man ser,

Jag tänkt behålla er hos mig i dag,

Jag tänkte då, jag vet ej vad,

Jag var ett barn, när han drog bort, sen fridens dag var slut,

Jag var furir vid gubbens trupp den tiden

Jag var man i mitt led också,

Jag var ren veteran, en yngling han,

Jag var student, på kondition,

Jag var så yr, jag var så ung,

Jag var så yr, jag var så ung,

Jag velat kyssa varje rad.

Jag velat leva tusen år att honom sörja få.

Jag ver en som ville lyssna, en av granadörens sort,

Jag vet det väl, ni följer konstens lagar:

Jag vet ej, hur jag så fick fatt

Jag vet, du syftar på en dyster sägen:

Jag vet, han ville icke dö från livets fröjd och oss.

Jag vill blott glad inför ditt anlet stanna

Jag vill se dig inom den snart.

Jag vill se, vem min gärd försmår!

Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas,

Jag ville aldrig få den slut.

Jag växer högre dag för dag,

Jag är beredd, gör med mig vad ni vill!

Jag är en krigargosse jag,

Jag är fattig gosse jag, som äter andras bröd,

Jagas, bröder, skall ej gubben mera.

Jo vid Lappo, jo vid Salmis stod han bland de tappres tal,

Jo, att ni sätter er vackert ned

Jo, därom kan jag ge besked,

'Jo', sad' Munter, 'tack för smörjan!'

Jo, säg Fahlander, att bron är smal

Jord och himmel, hemland, fader, moder.

Just den sista kärra, som åkt upp i ledet,

Just nu för kung och land.

Just varit åt honom ment.

Jämlik dem vid deras sida

Järn och stål och krut och bly,

Kall bidde Kothen, sluten red Grönhagen,

Kall mot jordens kalla sköte sluten.

Kalla folket upp, låt röra trumman snart,

Kamrat, får du då aldrig nog av slagen?

Kamraten långtifrån.

Kan bäras i ryktets famn;

Kan du den tysta tår förstå,

Kan ej den vapenlöse hälsas stark

Kan förtigas, om ock ej förgätas;

Kan stolt till dig sig vända

Kan utan vittnen jag dig tacka få.

Kan väl mödan knappt betala;

Kan väl också ha sin sida.

Kanhända får jag det av er?

Kanhända sjunger du en gång,

Kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land.

Kanske man den förstått,

Kanske ni befaller margå?

Kanske än mer karg på orden,

Karl Adlercreutz, han är en ärans man.

Karl den, som i dag har fart!

Karl i början, karl i slutet,

Kinden höll han tryggt mot handen lutad,

Klar blev i hast var mulen blick,

Klar blir hans panna, blicken ljus och varm;

Klingspor får man höra klandras,

Klingspor har som vanligt åter

Klingspors hjälteban har burit

Klädd han gick i grå syrtut,

Klädd i slitna krigarkläder

Klämde till för kung och land,

Klämts och frusit i hans bröst.

Knappast läkt på nytt den gången,

Knappt anad förr än känd,

Knappt tjugu alnar långt från hans jägarked.

Knappt tolv hundra man numera;

Kolonnen kom, den kom helt när,

Kom denne man, en hyddans son,

Kom gubben rakad från vår fest,

Kom han då inför paraden

Kom han, landets ovän, segerdrucken,

Kom han, rakt från första dagen

Kom han, styv till skick och later,

Kom hans mor till bivuaken;

Kom hit, min gosse, ett glas ger tröst,

Kom Kulneff som en obedd kund,

Kom, låt oss andas några drag

Kom, så hon sade med bruten röst,

Kom, vila en stund, var lugn!

Kom, yngling, om du vill som jag,

Komme nu all avgrunds skara

Kommer ensam, osedd, snabb som pilen

Kommer, brister, haglar och förskingras,

Komna dit att skåda och att sörja.

Korpens rop han känner ej; en främling

Korpral Svärd nöp kungen tyst i rocken:

Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek,

Korpraln var mörk att skåda, och hans major,

Kort därpå blev Armfelt slagen;

Kort goddag och red sin kos.

Kort var domen, inom några stunder

Kraft och mandom ej är glömd i landet.

Krigsmän! Nu är Munter borta.

Kring fält och sjö for vinden

Kring honom varje stund,

Kringjublad han nått till slut.

Kulor kommo, slogo neder

Kunde härens fanor säga,

Kunde ingen rätt förstå,

Kunde slåss fast hela dan,

Kunde stå och tyst betrakta

Kunde under ingen vara,

Kunde utan våda klandras,

Kunde världen oss betala

Kung Karl den tolvtes handskar

Kungen själv stod med i rök och blod,

Kunnat tåla köld och hunger, kunnat vaka natt och dag;

Kusken höll, och framför spannet röt åt hopen en lakej.

Kvar han satt hos flickan hela kvällen,

Kämpa vill han, icke stanna,

Kämpat ut sin sista hårda strid;

Kämpens starka arm,

Känd och käck, långt mer än mången,

Kär han var mig, mot mitt hjärta sluten,

'Käre son, var ej förvägen!

Ladau sade: Du är jävig

Lagt sig här till rast i backen

Landet tärt av vän och ovän lika,

Landets fall och huvudhären:

Le, men med sitt bästa löje,

Ligger landets ovän, som på ängen

Lik en skog, där ej en fläkt sig rörer;

Lika nöjd och oförfärad

Lika skarp som förr i synen,

Lika tovig gubbens lugg och hästens svans.

Liksom för döda komma fick och vandra;

Liksom han, så hela raden

Liksom ur slummern väckt,

Litet fuktel för besväret.

Litet stoft av fosterjorden;

Liv och kraft i var manöver,

Livet blott som stundens lån,

Livets gåva vill dock än jag skatta,

Ljud högt, o dyra ord!

Ljöd den som nordan skarp inför plutonen;

Ljöd från Cronstedts lägerställen;

Ljöd marskalkens framför andras.

Lod gick fri i alla strider,

Lod om kvällen kom.

Lod tog ordet: Sväng, ty faran

Lode? Nej, han mätte fälten,

Lode? - Nej, han sökte nöden,

Log med skalken i sitt öga:

Log, när Munters kärnspråk hördes,

Lugn fanns ej i något vaket hjärta,

Lugn står blomman på den branta stranden,

Lugnt med sin medalj i näven

Lugnt är allt, och endast djupet sjuder;

Lust och fröjd, varhelst han kom,

Lustigt skall det bli att skåda,

Lutad stilla mot en furas stam,

Lutad, men med kraft i armen,

Lyckan svängde dock omsider,

Lys högt, du segersälla fana,

Lyser oss till seger skön;

Lyss på budskap nu från kvinnohjärtan.

Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas;

Lyste vandrarns stig till kyrkogården.

Låg bland fiender, som stupat, hjälten.

Låg den gamles skatt av slantar slagen över torget ut.

Låg den i ro, sen det var gjort, långt skild från hugg och skott,

Låg en yngling för hans fötter slagen,

Låg ett drag av lugn tillika, fast förnämt och stelt och kallt.

Låg Finland för ditt öga

Låg han tyst och led,

Låg han, Munter, i sin låda

Låg i hans hela skick.

Låg i hans trogna minne gömt.

Låg som sjuk på lasarettet,

Låg vid Revolaks vår styrka ej i armar, men i ben?

Låg vissnad hans domnade arm.

Lång var förnedringen, de burit, lång;

Lång är vägen fram till byn, min dotter,

Långa månar av elände

Långsamt far man, när från eget land man far.

Långt efter den blev till.

Långt för middag är han ren tillbaka,

Långt före våra dar.

Långt förr än kriget blev.

Långt förrn berättarn hunnit än till slut,

Långt skild från hemmets jord;

Långt skild från ryska härens stråt,

Långt var det liv dock, han leva fått,

Långt, långt i fjärran hördes segerfröjden;

Låt bli att trotsigt nalkas ön,

Låt hämta hans ränsel, hans rock, hans hatt,

Låt höra till först ditt namn?

Låt isen smälta, broder, i ditt bröst,

Låt maten smaka er! Sås, min Gud!

Låt mig ej vid jämrens sagor dröja!

'Låt oss vänta, det blir än väl tid.'

Låt rodna dina fjällars topp,

Låt skimra dina strömmars lopp

Lägg därtill i vintertid

Länge satt dock ej den ädla flickan,

Längre ej, än efter solens nedgång

Längs hela dess stolta rad.

Längs linjen hördes snart ett jubel skalla:

Lät ett ord ej det förråda,

Lät jag de andra smeka och slog också.

Lät sin närmsta busse bida

Lät sitt folk gå som det ville.

Lätt, fast översköljd av blod, igenkänd.

Löjtnant Reiher, föll i talet:

Löjtnanten dröjde. Vår kamp blir hård,

Major Furumarck tog ordet:

Man blir varm för ärans lagar.

Man drog sig undan steg för steg längs stranden av en å.

Man forcerar med framgång bron,

Man följde makligt en transport,

Man hade kämpat dagen ut,

Man hinner ej riva bron.

Man hör ett årslags sus,

Man hörde ett dämpat knot:

Man klandrar,att han tog ett rus,

Man kom med vapen och dräkt i hast,

Man måste tänka på hunger och tÖrst,

Man märkt vid talet från stund till stund,

Man och kvinna, ingen såg förskoning.

Man ser ett anlete, en röst man hör,

Man ser, en eld är lös i djupet av hans barm,

Man sov den sömn, som mer ej störs i tiden;

Man sport, att en fientlig trupp vill över älven där.

Man stod och grät vid gravens rand.

Man stred ej mer, man sov där djupt och tungt,

Man ställt till Finlands stöd,

Man såg dock, att djupt det skalv.

Man såg hans vandring blott.

Man trodde glad, att allt var slut

Man träffar från kriget en gammal kund,

Man viste på Sven Duva då. Han hade kämpat ut,

Man väntar ej med dem attack, man gör.

Mannamod och mannaseder

Matts kusk, du mitt straff på jorden,

Med blicken mörk, med handen på sin panna,

Med blod och dödar hotande varandra.

Med brillor utan skalmar på.

Med den blidaste stjärnas sken.

Med den grövsta piske, som fanns.

Med den i hugen lyfte stolt han pannan,

Med den vänstra handen höll han över knät sin slitna hatt.

Med denna kärlek blev han stor.

Med denna stolta handling,

Med dessa ord han lade geväret an.

Med dessa trupper kan man trotsa världen,

Med dyster undran, när i stilla tåg

Med Ehrnsvärds fästen på,

Med eldat hjärta och med upprätt panna,

Med en krigares enkla ord

Med ett löje emellanåt;

Med flammande eld i barm,

Med få, ja inga brister,

Med hand i sidan och med benen ut.

Med Heideman och Ramsay vid sin sida,

Med hot i min och ton:

Med huvudet högt uppburet

Med häpnad hennes tysta tåg

Med högt hurra, i täta leder sluten.

Med jättelånga steg.

Med lycka hård, med lycka blid,

Med lätta andedrag;

Med mässingsskodda hatten

Med mössa av krigarsnitt,

Med nya massor ses han spetsen bjuda,

Med om saken oavbrutet.

Med rika lockar av ett silverhår,

Med sabel eller glas.

Med sabeln lyft, i eggat språng,

Med samma eld ändå,

Med samma tjänare i samma spår

Med samma varma själ.

Med sextusen söner kring sig, lika stark som fienden,

Med sig själv blott höll han gille,

Med sin Gud och med sin tropp;

Med sin kohort, sin fullmakt och sitt svärd.

Med sin tappra, vänliga själ

Med skymmeln stolt att se;

Med sporrar och ryttarkappa;

Med sporrar och ryttarkappa;

Med starka pulsar och med eldat blod,

Med stolthet till det land, som honom fött:

Med svärdet än,

Med tanke, svärd och plog,

Med tidig glans.

Med tjugu vasagossar

Med två hakor och ett öga och av hjärta knappt en hälft,

Med var hon, hade med möda fått

Med vredens eld de mött varann

Med årbräckt hand

Med återtåg i blygd, med strid och ära väjd

Med ära kunde veckla ut sin fana.

Med ögon i granit,

Mellan fallna kämpar, vän och ovän

Mellan herrarne kring bordet.

Mellan ödelagda gårdar banad,

Men aldrig hade i sådant språng,

Men annat var det nu med mig,

Men att ha kraft i armen, det är summan.

Men att såsom Fieandt strida

Men att, om någon brottsligt håller vid

Men av liv ej ens en suck att spörjas.

Men binda de mig här för timmar, dagar,

Men blott snö är jag på nattens fötter,

Men blott tvenne stego fram till bordet;

Men blott tvenne väcktes nu i torpet;

Men Brask, han hörde butter majorens tal:

Men budet talte: Herr general,

Men bäst han stod där mitt i själva taget,

Men bäst vid drömmens barm man låg

Men dagen led, och solen

Men dagen slöts och dess kamp bröts av,

Men dagens första väkt knappt än förgått,

Men de tappre, hör jag, finnas, där de icke svara mer.

Men den bruna kinden var våt.

Men den gamle bröt omsider tystnan;

Men den gamle Hurtig sov;

Men den gamle Hurtig sov;

Men den högra, den var borta, kriget hade skördat den.

Men den kom, den minut, som han väntat, och nu

Men den nalkades nu i flykt.

Men den ryska klockan är ett.

Men den ädla flickan sade åter:

Men den ädla flickans tårar glänste,

Men det blev allvar då:

Men det bästa ha vi lika, trohet, aldrig vilseförd,

Men det var mörkt och tomt och dött därinne,

Men detta landet älska vi,

Men djupt ur mången sluten barm

Men du och dina ädla vänner alla,

Men dukar du opp en fabel

Men då främst ej mera,

Men då ständigt han sjönk blott djupare ner

Men där blod det gällde, där var du ej sämst,

Men emellan dem blev grälet

Men en dag har knappast än förflutit,

Men en vår är flyktig, enblomning kort,

Men ett stycke borta vid vägens rand

Men fast han sällan släpptes till paraden,

Men framför honom och bakom står här mot här,

Men framåt! skrek han åt hären

Men fråga, om du träffar på

Men från rote till rote en viskning lopp,

Men fähund har man mig kallat mest

Men Fähund, ser jag, har tjockt av blod,

Men fänrik Stål satt utan knot

Men förrän den fjärde sommarn ändats,

Men gamle herrn fick lust att göra halt,

Men generaln befallt. - Ja, leve han!

Men gick hans trupp, då han själv sprang fram,

Men gömt var tältet, hon valt till tak

Men han fanns här, han fanns ej bland de vakna.

Men han gick sin egen stig,

Men han gick trygg sin jämna gång, var tålig som förut

Men han mulnar också, då du ler till svar,

Men han sjöng om höga minnen, dar som strålat längesen,

Men han syntes, han kom. Vid sitt främsta standar

Men han talte - hjärtat brinner än av glädje i mitt bröst,

Men han talte. - Glöm ej orden!

Men han tycktes ej veta därav;

Men han var kapten den tiden, nu är han en hög genral.

Men han ändrade icke en min.

Men hans rekryt förblev sig lik vid allvar som vid lek.

Men hans öga såg åt sidan stundom,

Men hans öga, det brann i glans;

Men hela ansiktet ock.

Men hell envar som tappert gått

Men hennes hand, till hälsning räckt, var kall som nattens vind,

Men hjälper mig i dag på mina ben!

Men hon bor i mitt minne dock,

Men hur det hände sig en gång,

Men hur du jublar då, men hur du klagar,

Men hur ock striden välvde,

Men hur stridde i dag här du?

Men här en trasa bara utan fåll.

Men hölj i natt hans namn som jag.

Men höll man mindre amper min,

Men i den stocken fanns ett hjärta slutet,

Men i eld och rök och flamma

Men i pörtet, vid det långa bordet,

Men i stugan satt vid muren ensam,

Men i stugan satt värdinnan ensam,

Men i vagnen satt en herre, vårdslös mot suffletten stödd,

Men ingen av de slagna bar de kära anletsdragen.

Men ingen såg jag svika;

Men jag sökte nu ej vila, tänkte ej på tak och härd;

Men klaga är ej mitt behag,

Men kom en annan och försökte klandra, -

Men korpral Brask stod lugn i sitt gamla skick.

Men kringränd rest sig mot fiendens led,

Men Kulneff visste ingen av,

Men kvinnan, ädle främling, som du såg

Men lag skall överleva mig, som jag

Men liv kanske, om ni siktar rätt.

Men lyckan var i nedan.

Men långt förr, än någon av dem vaknat,

Men med röken frisk i munnen

Men med sammanknutna händer, mållös,

Men mera att hedras ändå.

Men mera hedras ändå.

Men min blick var skum av tårar, och jag såg den snart ej mer.

Men mor, hon grät tre dar å rad,

Men natten skrider mer och mer,

Men nej, den får ej slåss, den måste fly i dag,

Men nej, en yngling, spenslig och fin,

Men nämn ej ordet Sveaborg, ty då

Men nämns du fähund från denna dag,

Men när troppen ren i blod sig mättat,

Men om i hjältars land, i sena framtidsår,

Men om med färre och om med fler,

Men plötsligt blev det annat av, ty utför närmsta brant

Men plötsligt, mitt i glädjens stund,

Men på denne såg jag bara, hjärtat blev ej varmt därvid.

Men på det fält, där striden hetast brunnit,

Men på faran ej akt han gav,

Men på huvu't slog han spiken.

Men på sin bädd låg Döbeln, tärd av plågor,

Men roptes skyldra, fällde han som oftast bajonett,

Men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom,

Men ryssen står bredvid dem, och han går fri,

Men samma anda bodde i oss båda.

Men skynda, gosse, kära Janne, kom

Men slåss och passa opp gick allt med samma jämna ståt,

Men slöts ej mer av den.

Men stum från väggen ovan stolens karm

Men svarade själv för sin bragd.

Men syntes hög ändå;

Men säg mig blott var du har ditt hem

Men tacka Gud, att han gett mig er,

Men till heders sen för resten,

Men till vila, fast av sönda'n manad,

Men truppen gick sin bana fram, och flickan såg den tåga;

Men tåren gömde han uti sitt hjärta;

Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött,

Men vacker än, fast på annat vis,

Men vad jag är, det blev jag för trofast mod,

Men vad vållar gubben vreden?

Men var jag man att spränga pliktens damm

Men varifrån det vackra ljuset kom,

Men vart ord drev bloden ur hans hjärta.

Men Vegesack prisade livets vår,

Men vet du, vad jag syftar på,

Men vi hörde er röst, och vi följde er,

Men vika, nej pass för det!

Men vill blott tala nu om Lappos dag.

Men visst slog han med häpnad

Men vårt land, det har han skådat,

Men välan, ett försök! Var beredd till affär,

Men ynglingen steg fram och höjde armen

Men åt och drack av bästa sort,

Men ännu var kinden röd;

Men är det så, att äran er syns för klen,

Men är ej sämre, då man är som andra,

Men ärkeängeln dröjer,

Men ödmjuka oss behöva vi för ingen man ändå,

Men, säger hon, han kysste blott

Mer av denna stolta prägel, han på livets höjder fått.

Mer kvalfullt, än om dödens hand det givit.

Mer mörk kanske, än jag förmått att skildra;

Mer skön än hans.

Mer tyst än sucken själv, som smög ur hennes fulla bröst.

Mer älskad än vår bygd i nord,

Mer än den finska ädel, käck och klok.

Mer än himlen ses då i ett öga,

Mer än jorden sluts då i ett famntag,

Mer än leva, fann jag, var att älska,

Mer än leva, fann jag, var att älska,

Mer än moders råd och faders vilja

Mer än sparven under taket fattig,

Mer än älska är att dö som denne

Mer än älska är att dö som denne.

Mera glad dock än i lyckans dagar

Mera öppen hade blygseln synts därpå.

Middag blev, och ingen tredje syntes.

Mig vinkar från förflutna år

Min arm var stark, min kind var röd,

Min bräckta panna och min vän Bjerk´n.

Min dag flög som på vingar bort,

Min fader slöt på Lappos slätt, sin fana närmst invid:

Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann,

Min farfar dog med svärd i hand;

Min Gud, min broder, hur jag dig må kalla,

Min håg blev tänd att höra mer,

Min häst, låt sadla min Ädla Bijou!

Min kropp är bräckt, och mina lemmar skälva,

Min sorg det gör.

Min tanke genom rymder lopp,

Min tanke än så gärna,

Min vän, snart spelas här höga kast

Min väntan såg sig fylld så ganska föga,

Mina vänner, det var andra tider

Mindre färm blott, det är givet.

Mindre stolt, men bättre smyckad var du, när du blödde då.

Minutligt blott man komma ser och vandra

Mitt barn och log så fint, så gott,

Mitt enda, lättförstådda svar,

Mitt folk skall väl finnas i hopen där?

Mitt hem på denna jag har.

Mitt hjärta började att slå.

Mitt i skocken, högst bland alla,

Mitt mensa gav mig överflöd,

Mitt sinne stäms så underbart

Mitt öga flög från blad till blad,

Mitt öga följde dem. Det fanns en bild,

Molnets broder bröt som storm i stugan,

Molnets broder flög ej bort med vinden,

Molnets broder, den förlåtne tiggarn,

Molnets broder, se, en ljungeld vorden,

Mot björnen från kosackens land

Mot den fallnes barm.

Mot den trotsande fiendes hop,

Mot dess granitvall, fegt blev skänkt och tagen.

Mot fiendens hop som då.

Mot hans eldar rusade opp.

Mot höjda svärd och vilda eldgaps låga;

Mot någon välkänd, trumpen veteran.

Mot ramar, vilkas tag han rönt,

Mot ryska likaså;

Mot sitt sövda barn i vaggan lutad.

Mot-, medgång, fröjder, besvär,

Munter blodbestänkt, ja, färgad,

Munter sad': 'Hon sprack, den saten'.

Munter sade lugnt: 'Å näcken!'

Munter svarte: 'Jag var pricken.'

Munter svarte: 'Tämmeligen.'

Munter, van att röra bränder

Må ingen rodna för hans skam,

Må slaven för sin Gud i stoftet ligga;

Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi,

Månen, nattens sol, den bleka, ensam

Många deras vederlikar gått som de till fridens hem.

Mångbeprövad, sjuttiårig, var han än soldat och man,

Mångdubbelt starkare kommer han,

Mången kämpe bet i gräset,

Mången kämpe, van att akta

Mången med galon på rocken

Mången, ej i tjänsten övad,

Måste dock den mänskan vara,

Måste dra sin trupp ur flamman

Mänskobarnet, om till kraft och storhet

Mörkbrun, som av koppar gjuten.

Möta fjällar, får han örnens vingar;

Natt på drivan genomvakad, stjärnenatt vid Tavasthus,

Natten är förliden, dagen lyser klart!

Ned, ned, general, er fara är vår,

Nej, aldrig går det ur min syn,

Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,

Nej, en ätt av gamla stammen

Nej, ett jubel stormade honom emot,

Nej, främling, ingen vålnad, ingen strid

Nej, gå i fält helt varm och ung

Nej, hellre stupa, värmd av stridens flamma,

Nej, kämpa som en man och sedan manligt dö;

'Nej, min gosse', svarte han helt blid,

Nej, till dina fält och isar stod min längtan denna gång,

Nej, till tredje Gustavs fana

Ni föraktas av hela armén.

Ni förde en tapper tropp.

Ni har ej prövat en sådan lek,

Ni har förstått mig ni, som ingen annan;

Ni har säkert ridit er hungrig och trött,

Ni kan ju se det, här är ingen fara.

Ni känner trakten här bättre än jag

Ni segrat, makten tillhör er i dag,

Ni skall få hjälp, genralen själv han ilar hit, var trygg!

Ni strax till hären bud,

Ni såg, herr löjtnant, tillbaks ej mer,

Ni är en man, och så är även jag.

Ni, Lagerbring, behandlar

Ni, Piper, skall oss hjälpa

Nog det var att vittne bära

Nog också till krigarns minne; -

Nu bar det ändå till fjälls.

Nu blev gubben röd i synen

Nu blev han misslynt, tog sig vid sitt öra:

Nu blev trolöshet hans död;

Nu blevo de efter igen.

Nu blevo de efter igen.

Nu blir strid likväl, så snart det dagas,

Nu bodde på sin torva han och fick sitt bröd av den

Nu bär du rosor, då var du blek,

Nu dö vi som herrar, vi!

Nu emellan tvenne ystra hästar

Nu endast en skyrest gran.

Nu får jag säga, som Hans Klinga sade,

Nu gav han mannen en vink: Du, du

Nu ger han reson och skäl:

Nu gick det tokigt, här är sjufalt värre,

Nu gick vreden strandlös lik en vårflod

Nu gäller att hinna med!

Nu gäller det fart, låt gå!

Nu har för dem grytt opp en hedersdag en gång,

Nu hava de gått som paddor,

Nu hava de gått som paddor,

Nu hava vi fallit till sista man,

Nu hyste rynkor i flock,

Nu höll den gamle kämpen frid.

Nu hörs om dig ej annat än klagomål,

Nu kan fan ej skrämma gossen,

Nu kan mannen visa ren och klar sin panna.

Nu kom det glada. Gubben stod vid fanan,

Nu lever Brask hos Konow sen många år,

Nu ljöd sången, skrällde plötsligt orden, som jag nämnde här,

Nu log han ock på nytt sitt stora löje

Nu lyser julisolen klart,

Nu lyssna vänligt och hör ett drag,

Nu låg han stel, på samma driva sträckt,

Nu lär gummans hjärta brista.

Nu puffar aldrig mera den som fått'et.

Nu på strövtåg hade båda

Nu reste han sig plötsligt,

Nu ropar han. Lyss till orden,

Nu rycka de andra i seger fram,

Nu ser jag fienden rycka an,

Nu skall dig djävuln taga med hull och hår,

Nu sken på hans hjärta för första gång

Nu skulle Duva få sig pli och läras exercis,

Nu skulle truppen bryta opp, då blev i fråga ställt,

Nu som sanden, där du vilar, ringa.

Nu stråla blomsterprytt, o land,

Nu syns han. - Adlercreutz, som eldad av en gud,

Nu så hör, hur han såg ut:

Nu så låg den tappre slagen,

Nu sökte ej den unge strid,

Nu till Oravais han kommen var.

Nu var han gammal, jag var ung,

Nu var han stel i armen utan måtta

Nu var hans fosterland i kamp och strid,

Nu vasserra, äntligt fick han

Nu vill jag icke dväljas mer på denna svekets ö,

Nu åt han von Essens bröd.

Nu ägde fänriks titel han,

Nu äntligt lösta ur ett hopplöst tvång,

Nu är allt förändrat, finska hären stritt,

Nu är därtill en marskalk för god.

Nu är graven värd långt mer än gården.

Nu är gubben ung på nytt;

Nu är åsen i min stuga bruten,

Nu äro vi herrar, vi.

Nu, herr general, gör ej min konst er hinder. -

Nu, Lagerbring, besörjer

Nu, när denne hörde dörren röras,

Nu, när ett sekel hunnit halvt förgå,

Nu, när skild från strid och skiften

Ny fart den finska björnen tog

Nykter var han ock alltsedan,

Nypa här en kund i öra,

Nyss på orderna vi läste,

Nyss till godnatt och lämnat sina kära,

Nå, det var synd med stackars gossen käcka,

Någon stund likväl av kvälln han sutit

Någon vind lär från mitt hem väl komma,

Några män blott, av hans bästa,

Några trasigt klädda pojkar och en glad student och jag.

Nämn endast ej ett namn, ett namn, som må

Nämn honom blott den falska arm,

Nämn honom blygd och hån och harm

Nämndes även Stål.

När allt i seger ändat var, då var det afton ren.

När allt var lugnt, satt Sandels av och kom till stranden ned

När bådas blod rann varm,

När den från oss är tagen?

När den gamle hört det sista ordet,

När den gamle hört det sista ordet,

När den gamle inom muren trädde,

När den gamle inom ringen trädde,

När den gamle så sin dotter hörde,

När det sista kriget med storm bröt ut

När det väckes fråga än

När detta namn blott ljöd,

När detta varv han slutet,

När då den sista truppen

När därför sergeant Duva kom en vacker dag igen

När en röst, som var hans dotters, hördes,

När en stund förgått, så lång som stunden,

När ett hjärta mött ett annat hjärta,

När folket sade, att han hade kärna,

När från Hattelmalas höjder jag dig första gången såg!

När för en trumf av Brasken han damp till jord;

När granaten sprang i stycken.

När han då red fram för skocken,

När han gick med den i hand,

När han höll ro nån gång,

När han kom till Lintulaks,

När han sen i hopen stod,

När han skall sitt dåd förklara, när skall han till ansvar stå

När han stänkte den röd med sitt blod.

När han såg den gamla draken;

När han vaknad såg den gamle nalkas.

När han äntligt kom att stanna; -

När han, delad mellan hopp och ängslan,

När hela skaran gått förbi, de första som de sista,

När högt på andra strandens vall en rysk pluton sig spred.

När jag från honom skildes;

När jag honom minns i ledet;

När jag sist var rest till staden, hörde jag på torget den.

När jag tänker på hans uppsyn, när jag minns hans ord och röst:

När korpralen slutat hade

När kulan strök förbi hans ögonbryn:

När kulan ven, när striden brann,

När Kulneff togs med finnarne;

När kvinnan nådde dessa på sin rund,

När ljudet Sveaborg blott når hans öra.

När man ser sitt folk med skam fly unnan bara,

När plötsligt han, ur vilans drömmar väckt,

När segern själv blev ett nederlag,

När skaran kom, och han ej kom, begrät jag nyss hans öde,

När stridens sista flamma var förbrunnen

När Sven lät upp sin breda näbb och svarte: Jo, soldat!

När så han gick mot faran,

När så mot faran det bar.

När till gudstjänst ringdes första gången,

När till närmaste griftvalv vägen

När vid Anjala i upprorsskocken

När, av vaknad sorg och oro slagen,

När, med sin korta päls uppå,

Närmast honom kring hans trappa stodo i förtroligt lag

Nästa afton hade Finlands skara

Nästa morgon allt i skick att bryta opp!

Nästa morgon fick sig sällen

Nästa morgon, tre vid lag,

O denna här! Han prövat har dess kraft, dess mod

O dotter, hör din moders röst, en fåfäng tår du gråter;

O fosterland, vem spanar dina öden?

O land, du tusen sjöars land,

O liv! Den man, vars skuld det var

O moder, jag har sökt bland lik till sista skymt av dagen,

O tid av guld, o liv blott tänt

O vilken syn! En här med slocknat hopp

O, blott på livet hämnden ser,

O, då var det, som om ståten

O, vad min bok mig syntes kort!

O, vilken himmel, vilken jord!

Obemärkt han sprang det första året,

Och Adlercreutz smekte den bleknades bår,

'Och akta dig, om han släpps in härnäst!'

Och aldrig blev han kallad rädd, blott tokig mellanåt.

Och aldrig lär jag glömma det, tänker jag.

Och alla pulsar brände.

Och alla tyckte överallt, att Sandels talat rätt.

Och allt dess tålamod?

Och allt gick än affären på samma sätt.

Och allt kring gamle krigarn

Och allt som han såg, så höjde

Och allt som han teg och dröjde,

Och allt stod gubben kvar mot order dock.

Och allt vad kval i liv,

Och att batterier han har.

Och att en gång stanna, Gud vet var.

Och att rocken var genomblödd.

Och att som pojkar drilla blir mig svårt;

Och av egna får var ullen.

Och av spotskhet svällde hans ton:

Och begynte strax attacken.

Och betraktade brygga och strand.

Och bilda dig ett namn därav

Och bjöd oss kvitta detta lån

Och bland fritänkare är jag visst en;

Och bland stolta namn, som nämndes,

Och blev spak som trots en annan.

Och blev vårt liv en stjärnedans,

Och blinda kulor veno

Och blir i Finlands tid ej glömd.

Och bläddrade i bladen,

Och blöda är vår vana.

Och brinnande hetsigt blod.

Och brukte herr majoren här ensam slå,

Och brutit sig bana och huggit sig ut

Och bryt ej över en förkrossad staven.

Och bröt han in, var det med fröjd,

Och bröt in i värsta klämman,

Och bröt ut i harm och sade:

Och båda för ett älskat fosterland.

Och bären mig, gossar, bären,

Och böjde sig och gick.

Och börjat hugga och slå,

Och dagen kom, hans festdag, då vår här

Och dagen slöts, och nattens tårar stänktes

Och dagens strålflod kom alltmera nära,

Och de grå mustascherna krusas lätt

Och de gråa gossarne höll hon av,

Och de kunderna skröt hon utav.

Och de mina synas ej än.

Och den blodiga marken skalv.

Och den grå butiken, den röjde också,

Och den rike stormaren fann ej gott

Och den tappre Fahlander, han dröjde ej mer,

Och den tappre återvände

Och den unge, som hans hjälp bort vara,

Och den vräktes tillbaka, pluton för pluton,

Och denna dag, säg anar du,

Och denna högtidsklädnad,

Och denna äras rena glans,

Och denne åter såg helt nöjd

Och deras första, stora seger vunnen.

Och dessa ord de spriddes sen i hären vitt och brett,

Och dessa vittnen två, som dröjde kvar,

Och det blir skick på nytt från led till led.

Och det feltes ej stort, att till råga hon fått

Och det ljöd kring hans hjässa av kulor ett vin,

Och det roptes av röster till tusental:

Och det var här, det blodet flöt,

Och det var här, sin fröjd det njöt,

Och det var här, sin suck det göt,

Och det åt honom giv;

Och det är fridens sömn, hon sover då.

Och detta hjärta bar han med,

Och detta hjärta slog för fosterbygden;

Och dock så är det han, just han, som nyss befallt

Och dotter kom, med tysta fjät hon nalkades sin moder;

Och drack på nytt och åt;

Och drack sin avskedsskål.

Och drag åt helvete nu!

Och dragoner hade båda

Och drev i bistra skurar snö mot rutan.

Och drev mig utom knuten;

Och drick ett glas för vår ära,

Och drog förbi soldaten,

Och drog valk vid ögonbrynen,

Och drogs ej upp ur dy, herr major, men blod.

Och Druva han såg med förundran uppå,

Och dräkten är ej mannen, vill jag tro.

Och dröjde kvar som vän och gäst,

Och dyrka efter döden än?

Och då trumman rördes och Svärd drog med,

Och då var Kulneff där.

Och där låg Sveriges lag.

Och där skotten smällde och kulan ven,

Och därför bränner i hans själ dess sår,

Och därför ha vi fattat

Och därför har min kind ej rodnat mer;

Och därför reser sig av harm hans hår,

Och därför skakas han sen många år

Och därför var hans dag och utan rast

Och därför var hon oss kär.

Och därför vet han, vad den vill och kan,

Och därför, när han ser den rygga, mörknar han

Och dö för ära, land och kung,

Och Döbeln talte icke mer, men höjde

Och Döbeln talte till sin unga gäst:

Och dödens lugn i minen,

Och dödens ädla skördar,

Och dök som de övriga med,

Och efter kvällen räcker till

Och ej på nitton år fått återskåda.

Och elden i fart på nytt.

Och en ring av yngre kämpar

Och en ryttare syntes igen:

Och en våg vek in till oss att härja.

Och en äkta pärla också,

Och en äkta pärla också,

Och enslig, obesökt, med nötta runor står

Och ett hav att ösa dem från,

Och fallit först, när de sina

Och fanns en vaken, var det blott en vän,

Och feberflammor färgade hans hy.

Och fick gynnarn över nacken,

Och fienden kom undan från stam till stam.

Och Finlands kämpar hejda ren sin fart;

Och Finlands skalder sjunga än i dag,

Och flickan såg med bävan opp, ur sorgsna drömmar vaknad,

Och flyktens nesa tvådd med blod från tappre män,

Och framåt såg han, han såg sig ej om,

Och fred var åter sluten.

Och frisk en ström av blod i dagen lopp.

Och frågte var den mannen fanns, som stod på bron och stred.

Och från hans läppar ljödo dessa ord:

Och främst red Döbeln själv med draget svärd.

Och furiren, jag, - den fjärde.

Och fyllde de ur närmsta bål

Och får er kuvert i skick;

Och får jag vara i lust och nöd

Och fängslas, glädes, vet ej själv varför.

Och föll och dog, vad tänkte han?

Och föllo de alla för ädla sår,

Och för den forne krigarn

Och för den skull blev hon berömd.

Och för hans tanke än mer ödslig Finlands fejd

Och för kärlek till fosterjord.

Och för Ruona fullaste två.

Och förde Savolaks vargering an.

Och fördes vi att bo i glans

Och fördubblat hördes kanonernas dån

Och förgat den åter, bäst den brann.

Och förr blev ingen efter,

Och förtrycket vek, de fräcka föllo.

Och förändrad var han mycket, ej likväl av åren blott,

Och gamle Nord slog trumman, att det ljöd,

Och gammal själv han var.

Och gav helt färmt en bal;

Och gav order, han som Klercker, men hans order var reträtt.

Och ge djävulen alltsamman.

Och generalen med tjusningens eld i sin själ

Och genom byn vi följdes åt

Och gick i striden fram och tecknade med blod

Och gick tillbaks till sitt rum.

Och gjorde allt med bästa flit,

Och gjorde samma narri om.

Och gjorde spratt på spratt;

Och gjorde vårt återtåg.

Och gjort dig till korpral från gemen soldat?

Och glad sitt hjärtblod givit

Och glömdes ej och kändes nog

Och Gripenberg för fram sin tavasthus'ska tropp

Och Gripenberg har sänkt sin segervana glav.

Och grät om kvällen, grät den långa natt

Och grät än som ett barn, när morgon bräckte.

Och guld det skar du ej här.

Och guld och gröna skogar såg,

Och går med två tuggbussar av högfärd blott.

Och hade dig sett, hur i dag igen

Och hade du skatter, din ränsel full,

Och hade jag helst vid kanonerna där

Och hade jag plundrat en tiggare blott,

Och hade jag stulit stort eller smått,

Och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem var Sven.

Och hade ord för alla som en far:

Och hade sjöskumspipa;

Och han mätte den här, som i segrande lopp

Och han nämnder med glädje ett ord och par

Och han satt orörlig med tub i sin hand

Och han sjöng för menigheten, vem som ville höra på,

Och han sken på sin ädla Bijou,

Och han sken på sin ädla Bijou,

Och han sov, som om av Gustavs tider

Och han såg den komma, den kom helt när,

Och han såg sig ej tillbaka,

Och han sågs på sin springare långtifrån,

Och han söktes av dödar från tusen gevär,

Och han tryckte manligt hatten på soldatens hjässa ned;

Och han uppstod, granadören, gick bland menigheten kring,

Och han, han ligger tyst en stund och hör;

Och hann så kyrkovallen,

Och hann till flickans fot och dog.

Och hans kind var vit, hans läppar skälvde,

Och hans röst, som ljöd till strid, förspordes;

Och hans släckta öga tändes åter,

Och hans vita lockar sopa stoftet.

Och hans öga var lugnt, och hans panna var klar,

Och hans öga var lugnt, och hans panna var klar,

Och har du ej fått stå i varenda strid

Och har fullt opp för dagen

Och har jag ej berömt dig som färm och rask?

Och har jag icke dragit dig upp ur dyn

Och har jag icke skaffat dig lön och stat

Och hellre såg man mot hans hugg

Och hennes, den blev ej lång,

Och herre, talte han till dem, som förde folket an,

Och Hertzens bataljon har stormat stranden.

Och hon i sin levnadsvår.

Och hon kan förtjäna det ock.

Och hon nämnde ynglingens namn.

Och hon sjöng med lutad panna sakta:

Och hon syntes bland oss på nytt,

Och hon talte, nyss till stället kommen:

Och hon tog den fallnes hand och sade:

Och hur var han dock ej boren

Och hände då, att han kring sig fann

Och här och här är detta land,

Och här, här har jag försvar.

Och högre klinga skall en gång

Och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm.

Och höll tal om stridskamraten.

Och hölls den ej i kyrkan,

Och hör du, skrek han omsider,

Och hörde lugn, hur stormen ute ven

Och i beständig växling,

Och i jublet hördes hans lov,

Och i kamp på nytt.

Och i samma stund i vagnen satt den gamle granadörn;

Och i tjänsten bar ock Grålle barkat läder.

Och ingen annan sorg försökt,

Och ingen kula rörde

Och ingen okänd gäst så stum sig böjt,

Och ingen skådar än en gryning av den tid,

Och innan kvällen hann sin skugga sända,

Och intet ord förspilldes,

Och jag bär min hatt på huvu't, bär du, gubbe, din också!

Och jag hörde vagnens rullning, där den for längs gatan ner,

Och jag kastade blicken dit,

Och jag såg och såg. Ett minne vaknade från forna dar.

Och jag vände mig med stolthet från den höge herren bort,

Och Jan, hans gamla dräng, steg fram: Ack herre,

Och kallades magister;

Och kan ge mig notiser av vikt.

Och klyver ditt huvud itu.

Och knöt en lycka falskt ibland.

Och kom fram till gamle knekten, där han satt och sjöng sin sång.

Och kom han i strid förrn den:

Och kom sitt nät att riva,

Och Konow spände blicken, som han var van:

Och konung Gustav Adolf

Och konung Gustav Adolf,

Och konungen tog ordet

Och Kosatschoffski ordnade sin skara,

Och krigarn, jagad nyss, fick ändra bana.

Och krigets skaror ren försvunnit

Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.

Och kunde föga mer en virvel slå;

Och kunde för sitt land dock kärlek bära,

Och kunde nämna många andra drag,

Och kusken, han kom ur stallet

Och kuttrade sin gamla ton: Vad skall du bli, o Sven?

Och kved att du sårad var.

Och kyrkan stängd och tom.

Och käckt vår ovän nära!

Och känna dig så väl, så full av ro,

Och Lange, Kihlström, Bremer, Bröijer, Nordensvan

Och Lappos hjälte log och räckte handen

Och lever jag tills jag blir stor och fyller femton år,

Och lika fritt som snabbt hans val:

Och likafullt så bitter?

Och ljuger mig full här nu,

Och ljög ej, herre, ändå.

Och log och sporde sakta:

Och lugn var natten som en grav.

Och lät oss andra stoja.

Och lät Sven Duva passa opp, ty han var med också.

Och madamen kommer jag gärna ihåg,

Och man drack i spridda gillen

Och man språkade vid glaset,

Och manar stolt: 'Kom hit!'

Och med en bragd för sekler skall den firas.

Och med famnen sträckt mot morgonrodnan.

Och med fröjd mot söder sen, så snart det dagas.

Och med glädje hör, vad jag förtäljer:

Och med hatten sänkt i handen,

Och med honom gick vår tropp mot svärden,

Och med ögon som en faders såg på sina gossar ned.

Och medalj bar Lod.

Och mejen skocken, som man mejar säden;

Och ment åt själva kulan: Stopp, vet hut!

Och mente, hur nära hon striden stod,

Och mera tankfullt än förut

Och minnet ger oss glädje än,

Och minns ej, vad han var;

Och mot trädet, vid vars stam han sutit,

Och murens port var sluten,

Och månen går ur moln och ger

Och mången blick, på tårar arm,

Och mången krigare såg sig blind

Och mången kämpe grät av harm och smärta,

Och natten hunnit halvt förgå,

Och nekade att vika

Och Nord slår trögt sin virvel, men slår hårt.

Och nu han slog sitt klara öga opp

Och nu med öppen famn ett steg han tog

Och nu ryckte han fram därmed.

Och nu så är du en ung soldat

Och nu så är du vår krigskamrat

Och nu, med händren slutna som till bön,

Och numero femton Stolt.

Och något tålte hon skrattas åt,

Och något tålte hon skrattas åt,

Och när till flickans fot han hann

Och nästan lika ofta så träta de.

Och ofta ljusnade de bistra dragen

Och ofta nämndes hon än med pris

Och ofta som förklarat

Och ofta var hans blick på dörren fäst.

Och om den flacka kust du såg,

Och om dess folk, ett sådant folk som hans.

Och om någon med Svärd vid hans fana stått,

Och om någon tröttnat i rök och eld

Och order har jag att stanna

Och prövat mer på färden,

Och prövat svärd och arm.

Och på lika sätt gick även färden till,

Och på oss gav fienden eld.

Och på oss såg fosterlandet och på fosterlandet vi.

Och rev sin slitna gråa tröja opp.

Och ropat sin skara och ilat förut

Och rycka an i omotståndligt tåg

Och rycka till mig händelsernas roder,

Och ryska härens jubelhån i spåren.

Och rysse liksom svensk var trött.

Och räddad Adlercreutz, och fri hans färd.

Och samma syssla skötte.

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,

Och satt man stadigt på sin häst

Och satt och såg uppå,

Och se den gamla kvinnan åter där.

Och se det nya släktet,

Och se! Än var ej allt förbi. Ännu

Och se, om det står bättre till bakom.

Och se, om jag vet skatta vad du skänkt!

Och segrade tillika;

Och sen han lågat natten ut,

Och sen ni druckit, så ät än mer,

Och sen ni fått den, så ät i fred,

Och sen ni ätit, så drick,

Och Siikajokis fält är vårt igen,

Och Siikajokis unga seger fått

Och sin grålle, bruten av spatt.

Och sitt sot på näsan Spelt från egna härden.

Och skakade sin ram och slog.

Och skar en bit av steken än och åt.

Och skaror svänga om, som skyndat bort förut,

Och skarpa strider bidde man,

Och skreks gevär för fot, flög hans på axeln lika lätt.

Och skuggan från hans ögonbryn:

Och skuld och straff och död.

Och skulle, när du dig skickar

Och skulle, när så du blickar,

Och skyndade efter min tappra här

Och skönk i den brustna skaran,

Och sköts det, sköt jag värre,

Och slog buckla på geväret;

Och sluten var han mer, än han var van;

Och slå eld, förrn han fick strida.

Och slå mot himlabågen

Och slå som han med häpnad

Och slår ned i skogssjöns famn, en planta

Och slåss till sista man.

Och smög på väg och flydde tyst och skymdes och försvann.

Och solen sjönk, och kvällen kom, den milda sommarkvällen,

Och som löv i stormen spridda desse.

Och som rökt tobak i striden.

Och som tusendes gällde hans fall,

Och sorgsen var hon, om än hon bedrog

Och sov helt lugnt och sött;

Och sparkar ock som en häst.

Och stacks det, stack jag som två.

Och steg ned från vigda sanden,

Och stod du nu längst upp i nord,

Och stod han, Svärd, vid geväret än

Och stod högrest upp i salen,

Och stolt som jag var ingen kung.

Och stora tårar sköljde ljuvt den friska kindens brand.

Och strök det tomt uti ett enda drag.

Och strök åt båda sidor

Och stumt var allt, förvissnat allt.

Och ställde sig helt trygg, som nyss förut,

Och ställdes här mot här till slag,

Och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott;

Och svara, sen ni prövat själv och sett,

Och Sveaborg har fallit,

Och Sven han tog sin säck på rygg och gick till närmsta kår.

Och Sven tog till att tänka själv, så gott han det förstod.

Och svikit sina bröders hopp och sina fäders jord.

Och svärdet stålblankt i hans manligt knutna hand,

Och syntes blott hans kända drag,

Och så bröt han in i elden

Och så kom han fram till vagnen, där den höge herren satt,

Och sådan var han, säger man,

Och såg mot dem liksom i bön en stund.

Och såg på generaln.

Och såret, var finns det, var?

Och säga: Se det landet där,

Och säga: Se, så härligt log

Och sänker, som av blygd, den stolta pannan.

Och tack för det vackra minne,

Och tack för ditt arga sinne, -

Och talte allvarsam:

Och till anfall order gav,

Och tog harmfull så till ordet:

Och tog mig tyst vid handen;

Och trofast skall han svara:

Och truppen, som han för, den vill detsamma.

Och tryckte glatt min bjudna hand.

Och trängde in, ty det var krut i tonen;

Och tusen än, säg om de lärt att strida?

Och tycktes av hans famn ett möte bida.

Och tycktes Johan Wadenstjerna skaka,

Och tyst kom Döbeln och ställde sin man

Och tyste voro de.

Och tystnad rådde en minut,

Och täcktes bryta tystnan

Och tände kärlek i din håg.

Och upp han sprang, fast sviktande och svag:

Och ur bottnens djup sög röken,

Och ur Druva såg man pressas

Och ur molnet blixtrade eld,

Och ur smultna källor med hejdlöst språng

Och utan höga anors lån

Och utan prut blev han rekryt vid Dunckers kompani.

Och utan sömn hans natt.

Och utan sömn och utan vila satt

Och vad för de tappre han varit,

Och vandringsstav i hand.

Och vann en storhet, knappast drömd,

Och var beredd att gå fast mot en värld

Och var det den, vars kula mig pep förbi

Och var det varmt och var det kallt,

Och var du har ditt försvar!

Och var hans namn du nämnas hör,

Och var hon vacker, och var hon ung?

Och vart det bar, vadhelst han pröva fick,

Och vi litte på varandra, vi på honom, han på oss.

Och vid din egen faders sida dröja.

Och vid hand namn ej mer ett hjärta eldat slår

Och vid högt hurra slöt Druva

Och vid Ruona där stod du på bryggan främst,

Och vid skrattet klatschar, det var klippt och skuret,

Och vid tygeln ren i skick en man sig ställt,

Och viker ej ett enda steg tillbaka.

Och vill ej överge sitt folk i nöden:

Och vintern gick, och drivan smalt, och det var lust och vår,

Och visa glatt på sjö och strand

Och visa hjältemod?

Och vitare än fästets sky var hennes svala kind.

Och voro de främst i sin löjtnants spår,

Och vågar dock bjuda ert liv som gärd

Och våra bäckars språng,

Och välsignelsen var slut.

Och vän och ovän lika

Och vänner kan jag mig få!

Och vänt lugnt i vädret klacken.

Och väntade på bättre tid, - och så bröt kriget ut.

Och ynglingen med barmen sönderskjuten

Och Åbos kämpar skynda mot den opp,

Och åt döden gett sig fången.

Och återskenet syns i anletsdragen.

Och älska var hans hjärtas lust,

Och är nu på språng igen.

Och även där han kämpat skönt en strid,

Och även jag är finne.

Och även Lagerbring.

Och ögat ensamt var brunt ej mer,

Och över ängens blomsterstråt

Och överstelöjtnant Druva han stod

Och, så sant jag lever, på jordens rund

Ofta mitt bland vapnens brak

Ofta satt han långt på natten vaken,

Ojämnt falla ödets lotter, så en högre vishet bjöd,

Okänd kom han, lik en otam fågel

Om akt på dess flikar man gav,

Om blott man närmre är.

Om de tusende besvären,

Om dem vet sägnen tälja många drag,

Om det sviktar i dag, är det sålt.

Om det är brott att kämpa för sitt land,

Om detta land, det bästa rakt, som fanns,

Om dock någon ville hämta vatten,

Om Dunckers eld, om kapten Malm,

Om Duva kunde anses klok och tagas med i fält.

Om ej löjet är glatt och gott.

Om ej, så bli på platsen där han stannat.

Om en förklaring stilla, underbar,

Om en general man fått,

Om finnen saknar eld och har ej vett!

Om från byn de utan skada komma,

Om från striden, nära kyrkan hållen,

Om gubben haft förstånd, han själv, att dela med sig av

Om han ej fått namn som latast bland dem alla.

Om han ej mig fick skåda;

Om han följde, om han dröjde,

Om han höll sig, där man ställde'n,

Om han kunnat lyda andra.

Om hans land är bärgat eller fallet.

Om herrn så vill, ty jag var med.

Om hur kriget gick bakfram,

Om i byte han vunnit hans.

Om i striderna och slagen

Om jag ej får med andra gå, får jag väl ensam gå.

Om jag slår till nån gång, är ej ont däri,

Om Kulneff jag berätta vill,

Om liv är bragd.

Om liv, om död,

Om madamen och skrattar smått;

Om mannen från S:t Michel, gamle Törne?

Om med avsikt så den hejdats, om av tvång, det vet jag ej;

Om mången bragd för detta;

Om ock för evigt plånas ur vårt minne,

Om sista finska striden;

Om solar bleknat för hans svärd,

Om till flärd och stoft det föds, vet ingen.

Om vi falle, om vi blöde;

Om vår trohet, om vår ära.

Om våra vapens hån;

Omkring dig än din trogna finska vakt du har.

Omsider tryckte han min hand

Omslöts han av en skara,

Omstrålat ej, men vördnadsvärd ändå,

Orden lydde: Han var finne.

Orörlig dock står Adlercreutz än kvar,

Oss bringa hit i dag

Oss lyser på vår bana;

Oss till mötes på vår stråt,

Oss tillhör landet nu med vapnens rätt;

Otto Fieandt hette han,

Paff, kom en kula åter och flög hän

Palatsets stora sal, som lyste klar;

Pass! Det gick an för gubben, ej för andra.

Pengar värd var gubben ock att se uppå,

Pipa skulle dock han ha,

Pipan, den låg gömd i fickan.

Plantan mattad väntar aftondaggen,

Plötsligt sågs ett stoftmoln röras,

Pojke var han, men med heder,

Pojken log dock än ur ögat,

Pojken satt i hjärtat lugnt;

Pris och ära! Då var hjälpen närmast;

Prövade sin dagg mot klacken

Prövar ren hans svärd;

På avstånd sina armar mot den andra.

På bår ren lagd.

På de bruna ögonens glans.

På den fallne aktar ingen,

På den femtonåriges hjässa,

På den fästa, gråa brickan

På den harm, kamraten röjde,

På denna sköna dag?

På denna stora dag.

På det andra högg han sveder redan;

På drivans bädd hur mången natt

På dödens skuggomhöljda skördar ner.

På egna klutar också.

På en halv mil nÄrmare er.

På en tiggarskepnad, en trasig kund,

På hans bleka kinder flög dock rodnad,

På honom såg hon från stund till stund

På honom sänkte hon blicken ibland

På kinden brann en högre färg, än aftonrodnan skänkte.

På klippan där med Ehrnsvärds grift.

På krigets ban förbrödrar oss,

På Lappos slätt, vid Kauhajokis strider,

På minuten är fienden här.

På Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter, Lützens kullar,

På nytt han nu, han såg trumslagar Nord.

På nytt med dessa ord:

På redutten han stannade nu,

På Röjkö torp han hamnat

På samma slätt, på samma sand,

På Savolaks-brigaden,

På sin skyddslings trasiga kolt.

På sin sköna konst att aldrig fly.

På sin sköna konst att aldrig fly.

På sina gamla dar;

På stugans låga trappa satt en flicka tyst och såg,

På tappre män se tappre fäders andar ned.

På tvenne dygn, de sista, icke vilat;

På uppenbarelsen,

På Uttis malm, för Gustavs land,

På återtåg var Sandels stadd, och ryssen trängde på;

På älvens is en bataljon han har;

På ögonblicket sågs allt bero,

R>Men Döbeln red längs fronten av sin skara,

Rajevskis blixtar skrämma ej: det namn, han bär,

Rak som trots en yngling bar han sina år,

Rakt fram till vaggan Kulneff kom,

Rakt genom porten mellan gubbens knän.

Rart vin - en stor, klar tår.

Rastlöst fram från strid till strid,

rDock såg man ej hans tankar,

Red Döbeln fram, där hans här sig ställt,

Red mig en grav, o moder kär, min levnadsdag är liden;

Ren för fan i våld på resa.

Ren har i vrede Döbeln hunnit tåga av,

Ren till dödens nesa hopplös korad.

Ren tystnat efter hand;

Ren vid första glimt av morgonrodnan,

Ringa blir då, vad förut var mycket,

Riv bron, om ni det kan; om ej så slåss till sista man!

Rotfattig var han annars

Ryck framåt, herr major! - Tyst, herre, bara!

Råkat ut för deras tunga.

Rätt så, Karl Hurtig, det var träff, det skottet,

Rökte friskt i Perho sedan.

Rör sig ej, ett barr ej, lugn står tallen,

Sad' han endast: 'Fan tog bollen'.

Sagt sitt amen högt och glatt,

Sagt, och kämpens öga slocknar sakta.

Sagt; ett sken av hög förklaring i hans anlet nu sig spred,

Sagt; sin sabel sågs han skaka,

Sakta bar likväl det framåt, småningom,

Sakta lät på graven falla

Samma färd som hittills tycktes åter stunda.

Samma färd? - Nej, något olikt fanns ändå,

Samma kämpe som i livet,

Samma pipa, samma rock,

Samma rykte nämner om

Samma skratt, var han for fram, var han höll still,

Samma trakt vid Saimens stränder

Samma tävlan fanns än kvar,

Sandels han fällde sin gaffel, han teg,

Sandels han kom till sin här i galopp,

Sandels han rörde sig ej från sin ort,

Sandels han satt i Pardala by,

Sandels han satt och smorde sitt krås,

Sandels han såg på den komne förstrött:

Satt den gamle vid sin vakteldsglöd,

Satt en lördagsafton sorgsen värden,

Satt en yngling, snart förblödd, vid vägen.

Satt han stum, orörlig, sluten, bortskymd,

Satt hans dotter, sluten lik en blomma,

Satt ock sedan långt på natten,

Se de med tjusning ärans kransar viras:

Se dessa män! von Essen, djärv, vid svärdet van,

Se hans öga, ljuvt ännu i döden;

Se här är det gevär, ni själv mig gav.

Se här, genever till först?

Se mot kyrkan, långt som vägen räcker,

Se, det är annan lott!

Se, då såras även Lod;

Se, hur i språng de rusa fram på blodad plan!

Se, i rovlust lik en skara vargar,

Se, med bruten styrka stod vår skara,

Se, ur vår kärlek skall gå opp

Sedd från träskets is en vinterafton.

Segern vår väl mången gång:

Segerns hopp har flytt;

Segrarn segrar icke mer,

Sen dock bar på nytt herunter.

Sen döden gjort där ren sin första skörd,

Sen en skara män från närmsta socken

Sen för din fosterjord du stridde då.

Sen han bett sin moders bön.

Sen han den åter stark och tryggad fann,

Sen han fått en smula blunda,

Sen han sagt den, hade lugnt han knutit

Sen han stupat i striden, Svärd.

Sen han travat genom landet,

Sen han vapen och rustning fått;

Sen jag där med trofast kÄrlek blött den svenska sanden röd,

Sen jag tanklös gått och vandrat, kom jag till ett hörn till slut,

Sen långa tider ren, sen många år

Sen ni ropat en gång framåt;

Sen sitt ord han sagt.

Sen sjutton år den dagen,

Sen sågs han aldrig mera nöjd,

Sen tredje Gustav var Sveriges kung

Sen utan hem han irrat

Sen var stunden, bister kvällen, jag var trött av dagens färd,

Sent mildrad och tidigt sänd,

Sent på ett besök i våras

Ser du, jag är stolt däröver, mycket stoltare än du.

Ser Finlands här en väg till räddning bruten,

Sett eller läst om en i skrift, i bok,

Sett som vi från våra höjder

Sex hundrade krigare stormade ner

Sexhundra blott hade de.

Sexton timmar höll han ut,

Si! Detta land är din gamla mor,

Sin bana mellan leder genombrutna.

Sin första strid.

Sin hand han bjöd:

Sin hjälte skulle kalla

Sin krigarbana fram!

Sin lilla käcka hop,

Sin skräck, när utan krus och lov

Sin slitna vardagsdräkt,

Sin tappra björneborgska skara an,

Sin trogna här han ordnat ren till slag,

Sin trollmakt avklätt och sin glans berövat.

Sin tropp till färd syns Palmfelt sammantränga,

Sin ungdoms kraft och mod

Sin vandring denna gång?

Sin värld där runtomkring,

Sina armar över bröstet blott,

Sina breda fötter öva;

Sina tappra fäder trogen,

Sitt allt han ville våga, -

Sitt hela kompani,

Sitt kvarter han fått, soldaten,

Sitt liv med ära hölja!

Sitt och vila dina trötta lemmar

Sitt silvervita hår.

Sitt tält, sin kärra med käril och mått

Sitter nu jag här på torgen, sjunger för en smula bröd.

Själv av åtta armar gripen, slets jag,

Själv prövad nog;

Själv var han kommen till Nykarleby.

Sjöar simmar han som anden över,

Sjönk hövdingen i domarsätet ned;

Skakat nu hans mod och hopp,

Skall det veta att bryta ett led?

Skall dock gagnlös bli;

Skall du som nyss se ljus i salen glimma

Skall förtälja den för sonasöner.

Skall han föraktas blott.

Skall jag se den ädle, se min make,

Skall mogna ur sitt tvång

Skall ni våga i dag, om det gäller,

Skall nu som en häst jag smaka

Skall ständigt dock bland dina skönsta dagar

Skall svara för batteriet,

Skall vägen spärras, Adlercreutz bli tagen?

Skarpt korn, kall siktning! Här får korpen stek,

Skarpt är vårt stål

Sken denna morgonrodnad, - den var blod.

Sken i mörkret nu mer ljust än förr om dagen.

Skingrad som en hjord, den ingen leder,

Skodd eller oskodd gör till saken ringa;

Skral var sången, priset ringa, hans publik var likaså;

Skrek som åt sitt arbetsfolk;

Skrek stormande hela hans kår.

Skrek överste Fahlander,

Skrik ni som Armfelt: 'Marsch, framåt, rör trumman'!

Skulle dödens fåror plöjas,

Skulle handen domna, foten svika

Skydde ständigt graven. Amen!

Skyn i luften törs jag kalla broder,

Skälmen kröp ur gömman opp.

Skämtsamt ur den ystra hopen,

Skänk av himlen, nyss så stor och härlig,

Skönt, som vid Virdois sjöar här,

Skörden på min teg av hagel härjad,

Sköt nätet bort, stod upp att gå

Skövlad syntes nu den stora gården,

Slaget hölls, och segern svek de våra,

Slet ont på åkern som en träl och bröt opp skog och mark,

Slikt lärospån.

Sliten av strider sen en grånad forntids dar,

Sliten blank, hans faders hatt,

Slog döende ögat opp:

Slog han björnen, över hjorden fallen.

Slog han ned, och krossad låg förtryckarn.

Slog på hjässan ned sin hatt:

Slogs han glatt, fast övervunnen.

Slut var kraften att vårt land försvara.

sluten kring hans vän;

Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!

Släpper sent sitt hem ur minnet,

Slöt vid Revolaks sin bana,

Smakte ej en bit till föda.

Smärt, högrest, silverhårig,

Smärt, högrest, silverhårig;

Smög han obemärkt ur stugan ensam.

Snart fäste dock annat genralens själ,

Snart i rykte framom alla

Snart ljödo kanonerna, ynglingen stred

Snart också från man till man en maning lopp:

Snart stod ett slag; då bröt med sin jägarked

Snäste till sin yngre bror,

Snö i locken, eld i barmen,

Snön från nattens fötter smälte icke,

Sobelbrämad var hans kappa, och hans barm var stjärnbeströdd.

Soldat för längesedan,

Soldat, bland de tappre en,

Soldaten kom, och hon fyllde sitt mått

Soldaten slår du, där han som bäst klär skott,

Solen skymdes ren av skogen fjärran,

Solen stod ren skogens toppar nära,

Som av åskan drabbad, stod den gamle,

Som av åskor dånade rymdens valv,

Som brusar jublande från man till man?

Som bröt leder och högg ned,

Som bröt vårt hopp.

Som den en broder nu för broder röjde.

Som den har gjort en dag förut och alla.

Som den var sänd i ändamål att bota vägen blott,

Som denna ära höll han ingen annan,

Som detta folk bestod,

Som detta folk, som dessa män

Som dit ledde; bud om blod och strider

Som djupt har sörjt ditt öde, tappre Eek!

Som då en åsksky, nyss från valvet skriden,

Som ej för skämt var gjord,

Som ej höll gamle Kulneff kär

Som ej tjusas in i döden

Som en afton gråter dagg om sommarn,

Som en blixt han sprängde till trappan opp,

Som en ensam stjärna mellan molnen;

Som en fura, mellan tallar fallen,

Som en fågel, då han oförmodat

Som en kamrat och like mig närmst invid,

Som en lavin av röster ned mot daln.

Som en rotlös gran mot andra fallen,

Som en skugga över skördad åker

Som en slant till krigsman slagen, -

Som en slant till krigsman slagen;

Som en son hos sin köttsliga far,

Som en stormvind in i vassen bryter.

Som ett barn, fast grå till håren

Som ett byte mellan rovdjur slites;

Som ett månsken över kala hösten.

Som ett stjärnevalv av skyar härjat,

Som fosterjord han trohet svor,

Som fosterland du kallar:

Som frambröt eller vek;

Som fäst med glädje sin strålande krans

Som föll här i kompanit?

Som föll på skuldran ned, var en av dessa;

Som för dess tro, dess hopp, dess minne blödde.

Som fördes hit i ryktets famn,

Som förr den aldrig spanat,

Som förstått värdera tiden,

Som fört i hundra blodigt sköna strider

Som gett det, och tröstad var.

Som gör mig för i morgon sjufalt värre,

Som han fordom stod;

Som han i freden var, var han i striden.

Som han stampar av, i stugan kommen. -

Som han sutit, satt han ännu,

Som han var i alla öden,

Som han var i dessa strider,

Som hennes så skär knappt fanns,

Som hos en vän, som somnat, dröjde än.

Som höll på er och sköt, då jag slog er kull.

Som hövding nu sitt län.

Som i blomningens bästa dar,

Som i hans anlet låg.

Som i mitt öga sitter?

Som jag i dag bär på mig andra dan!

Som Konung och som man.

Som kära vänner får man dem ofta se,

Som man klätt sporrar på och krigsmansrock.

Som min blick har följt, sen foten svikit,

Som min tanke följer än i döden.

Som nu hans bild på väggen där,

Som nu så kärt mig blivit.

Som någon hjälte vann:

Som när sommarns virvelvind en afton,

Som om det mödan lönt.

Som om ett bud hon hört,

Som om han stått för roten:

Som om han varit vår;

Som om han ärnat stå till världens slut

Som om pojken, halvt förgråten,

Som om varje glas, hon räckte en kund,

Som priset över alla vann,

Som på sitt blad historien skrev,

Som sin kalk vid nattens inbrott sluter;

Som själv till denna stund ej motstånd prövat.

Som skrämde mer än pik och skott,

Som skulle i ditt eget hem du bo

Som skådar över fjärdarna och fälten?

Som skådat dagens strid,

Som sköljs av Bottenhavets våg,

Som slog knut uppå vår nesa;

Som starkast bland dess vakter

Som stod där tyst och allen.

Som stod upp och blev vårt hemlands räddning.

Som stridde i Savolaks.

Som stått för kulor och död,

Som tagit sin kost av staten;

Som tar och skjuter platt fördärvad rocken,

Som till byn, den välbebodda, ledde.

Som trots en stridskamrat.

Som vanligt i främsta led,

Som vill lyssna till en visa av en gammal granadör?

Som vill lyssna till en visa av en gammal granadör?

Som yngling redan under ärans fana.

Som återvänder hem;

Som än vid polens is ej slöt att brinna,

Somnat utan sorg och huvudbry

Sorg jag bar, och därför bar jag sotig näsa.

Sov förutan sorg och huvudbry

Sov mer djupt från marscher, språng och strider

Spelt han var ohjälplig, det var uppenbart;

Spordes ej, han teg,

Spottade i styva händer

Sprang han upp, fast lam av sår och mödor.

Sprungit har man en gång förr mot norden

Språng av, herr adjutant, vår skörd är mogen;

Sprängde av med stolt förakt,

Sprängt är vart hinder för dess segerlopp,

Spökade kring nejden än.

Spörj om han kände dock en man,

'Stackars gubbe, ena armen,

Steg dragonen in:

Steg högt i dödsminuten,

Steg i Karl den tolvtes tider

Stilla allvar var hans yta;

Stilla andakt, helig frid!

Stod där kvar i tyst förbidan,

Stod en mänskoskara mellan korsen,

Stod han upp, som om han vilat länge,

Stod han, där blod det gällde, med i raden.

Stod hans manskap hela raden

Stod kvar i kvällens sena frid en man.

Stod kämpen än med ishöljd kropp

Stod nu i hären han.

Stod sin fana närmst den dagen,

Stod skälvande, höljt av skum.

Stod snart för allas blickar

Stod stolt och rund och bredbent efter vanan,

Stod så när på trappan redan,

Stod upp att värna sina fäders land.

Stod upp uti sin sal,

Stolt själ och lättrört hjärta

Stolts rock är blodig, det fordras mod

Stor tack vill han er säga

Stor var eljest icke hopen,

Stora tårar sköljde hennes kinder.

Storstövlar och vargskinnspäls.

Stred Finlands kämpaskara

Stryka än en gång hans lock med handen,

Strå vid strå, där skördens lie framgått;

Strök mustascherna åt sidan. -

Strömmen ändras, den förföljde nu förfölja.

Strömvis spills hans blod;

Stugan blev för kvav, han fick ej ro därinne.

Stugan reddes, morgonbrödet frambars,

Stum och bister hotar döden,

Styrde några steg åt sidan genom trängseln tyst min gång

Styrkan ren hans arm förlåter,

Stål blev sårad han.

Stål han log ett hånfullt löje:

Stål han såg kamratens lycka,

Stål så hette en, den andra

Står dubbelt hotfull åter, där den flytt.

Står för sin front han nu, besluten att gå fram,

Står nu putsad främst och främst beredd att vandra.

Står ordnad, hotfull, fruktansvärd igen;

Ständigt, förrn han gick att strida

Stäppens fåle, snabb som ilen,

Stäppens son med blodig panna

Stör icke drottningen av sjön

Större än en man i nejden vunnit,

Stötte det med kraft i bordet,

Suto de i sorglös frid vid muren.

Svarte kort och talte föga,

Sveko vi vid Siikajoki, när det äntligt gällde sen,

Sven Duva blott tog miste han och fällde bajonett.

Sven Duva växte opp likväl, blev axelbred och stark,

Sven Duvas fader var sergeant, avdankad, arm och grå,

Svetten svällde i hans panna,

Svärdsmedaljens hederstecken;

Syns dragonen än.

Syntes nu den fordom rika gården;

Så alltjämt med sägner, lika dessa,

Så begyntes sången, yngling, ord för ord jag minns den än;

Så blev hon lagd på bår.

Så blev Sven Duvas exercis beryktad vitt omkring,

Så blint han tillförne rusat

Så bryt dem som en man, det är mitt ord.

Så byt och kläd dig i uniform

Så den gamle. Utan akt på talet

Så drag din plit och säg: hut!

Så farligt är ej därmed;

Så från stolen flög den unga kvinnan,

Så följde hon samma ljud.

Så följde hon trogen och käck armén,

Så gala öppet, min käcka gök,

Så gick gamle Lode fram.

Så gravlikt hemskt det stannat i mitt minne:

Så går jag och tar min sabel

Så har man tytt hans mening,

Så hjälper nog sig foten utan sko.

Så hon sade utan gråt och jämmer,

Så hölls den näst invid;

Så i kraft som mod.

Så i stillhet släcktes dagen även;

Så i ängslan knappt den gamle klagat,

Så klarnade anletet opp.

Så känn på hjärtat och svar mig giv:

Så låg kyrkan bortom byn på kullen,

Så låg tystnad över öde nejden,

Så lågt vid dörren, som den komne dröjde,

Så långt ditt öga hinner, skönjes branden.

Så länge Sveaborg var vårt.

Så längesen hade den flytt.

Så lärde han in på eget vis

Så manligt som nu, min son,

Så moderligt varmt och rent,

Så mycket, som ren världen glömt,

Så må jag kalla er vek ej mer,

Så många dunkla föremål.

Så många faror delat,

Så mången vänlig stjärna.

Så ned, såg på den, den var genomskjuten,

Så omsider nåddes Siikajokis strand,

Så red han hän och kom till ån, till stranden,

Så red han hän till Brakels trupp; där dröjde

Så sads, han fått medalj också.

Så satt en gång han på sitt ämbetsrum,

Så skall fosterlandet dig begråta,

Så skrek en skyltvakt: I gevär!

Så skriv! Han slöt med trotsigt välbehag.

Så skäggig han kom dit;

Så skönt, så fruktat nyss, är dömt att slockna här,

Så snart löjtnanten ropat:

Så sparkar jag upp tillbaka

Så stod soldaten färdig

Så sågs han, när han rände an

Så säg, när gäller det kamp och död?

Så talte gamle Stål en gång om dig,

Så talte generalen blott, den visste mer än vi;

Så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi.

Så talte Konow vredgad till korpral Brask.

Så talte mannen, och hans öga sänktes,

Så talte vid sitt middagsbord, det rika,

Så tar jag bort den andra och går med en.

Så till Möttönen han red,

Så tog den gamle mörk till ord.

Så tveksam bidat, sådan bävan röjt,

Så tyst, så lugnt, så visst, som om

Så ung, så käck, så stark sin stormning våga

Så utkräv straff av män med svärd i hand,

Så var byn att se i rök och aska,

Så var hans språk, så förde han befäl,

Så var med dem, så blödde de, så har det ständigt gått;

Så var min hälsning. Gubben såg

Så var till mod och till hjärtelag

Så ville hon ha sin butik så ställd,

Så vinterödslig, som ett lik på båren,

Så väldig och likväl så ny,

Så är den hemska sagan om de två,

Så är tjänsten, gubbe lilla!

Så, då sången slog den unges sinne,

Så, fast andra ord förbytas, slutar jag den varje gång.

Sådan gudstjänst har i dag här hållits,

Sådan kom han med sin flock,

Sådan red han framför roten.

Sådan slöt han denna dag;

Sådan slöt han, sådan var han,

Sådan var ej Munters vana,

Sådan var farten, sådan var ock rykt och ans,

Sådant hände. Dock blott sällan,

Såg blott styvt mot sadeln ned,

Såg den enkla bädd fullbordas,

Såg den övergivna vid sin sida,

Såg dörren öppnas och i snöhöljd dräkt

Såg efter, vad hjälp han hade,

Såg hans öga, som mot himlen skådas,

Såg man hans öga, röjde sig där inne

Såg man i hans blick likväl,

Såg på dem med en uppsyn,

Såg på honom, såg på folket, såg, och inom en minut

Såg sin vän från forna dagar komma,

Såg trotsigt faran emot;

Sågs den gamle Lode bida

Sågs den som i speglar bryta

Sågs ej ett ljus sig mer i slottet tända.

Sågs en blekröd strimma gry, en rand av dagen.

Sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat,

Sågs samma lugn i samma anlet råda;

Sången hade knappt den gamle fattat,

Såsom sången föll och orden ville:

Säg allt, och lugn han höra skall därpå,

Säg ej, att din moder i graven bor,

Säg så, men krossa mig med hat ej, broder!

Säg, har du glömt hur du tog dig gevär

Säg, har du hört om den?

Säg, kan det hjärtan tända?

Säg, kan man dö för detta land?

Säg, skall jag ej våga det bjuda?

Säg, skurk, är min syn bedragen,

Säger man så? Åh hut!

Sälla må vi väl oss prisa,

Sänkt sig tyst och somnat gott,

Sökte hedens skymda klyftor åter.

Sökte sömn på all sin möda,

Sömn var sällspord över huvud taget,

Söner av ett folk, som blött

Sörj därför ej, om ett glas du tar,

Sörj ni blott för att vi få stå, ej springa,

Tag allt vad mörker finns i grav,

Tag denna hälsning kärt, det bor i den

Tag mot dem, dyra fosterjord!

Talande om krig och fred,

Talte finska som en tolk,

Talte fritt om varjehanda;

Talte muntert: Skål för Klingspor!

Tavasthus, jag kan ej glömma, hur i månans sken du låg,

Teg och log och såg på skatten.

Tiden på hans hjässa snögat,

Tiden var en sorgens tid;

Tigerstedt, den finske gossen,

Tiggarsonen kom med kungapanna

Till armén från vilda skogen

Till blåa sjön och stranden,

Till bryggan, gossar, ropte han, för Guds skull, i gevär!

Till detta arma land ändå

Till detta folk, som striden nyss förspred;

Till ett försonligt bröst?

Till flydda tider återgår

Till förtrycktas värn och armas bistånd!

Till hjältens ära, som dog så ung,

Till honom talte generalen så:

Till korpraler av befälet

Till målet har som kulan vart hans ord

Till namnet icke blott, men till personen,

Till Näsijärvis dunkla våg?

Till samma svält, till samma kamp, till samma död jag går.

Till sin chef på redutten han red:

Till sin trupp på nytt;

Till sin överste sprängde han ned:

Till sin överste talte han stolt:

Till sist vid den,

Till slut dock, som kraften ger.

Till soldatens grav i dalen,

Till sorg gick opp,

Till stallet igen, och minns

Till Svansjöns nejd nån gång din kosa ställ;

Till svar, en spänd pistol mot broderns hjärta.

Till varje led, till varje man hon blickade en fråga,

Till vart ord från moderns tunga

Till vittnen av min handling

Tillbaka åt de tre,

Tillbakaträngd var Finlands tropp,

Tillintetgjort fann fienden sitt anfall innan kort,

Tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utav;

Tills av några djärva kunder

Tills den föll nedtrampad vid bron.

Tills grånad ren han bär den fram omsider,

Tills han gav dem allesamman

Tills hans sorg fick ord och brast i klagan:

Tills hon äntligt hördes sjunga:

Tills jag fått mäta honom hans skäppa full,

Tills, som i bön så stilla, dock till slut

Tittade ur stugans dörr,

Tog en pärla, förrn han for,

Tog för sig i en bondgård där allt vad den kunde få,

Tog genralen själv en spade

Tog han därför ny tobak,

Tog han sin skönas sko till slut

Tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom.

Tog ljud och höll ett tal.

Tog med bruten röst han åter ordet:

Tog på sin högtidsklädnad,

Tom och ödslig, lik en avklädd holme,

Tom och ödslig, lik en tall på heden,

Tre djupa sår han fått.

Tre korpraler, pengar värde,

Tre ting i lust och smärta,

Tredje Gustav var hans man. Vad strider

Trefalt hell den ädle, som du fostrat

Trefalt hell den ädle, som oss förde,

Tron mig, om hans herrar bott ej vikit

Tryckte djupt sin hatt på pannan

Trygg och nöjd att se i döden,

Träd in i detta gästfritt öppna tjäll,

Trög i ord, men kvick i faran,

Trött av år, den gamle knekten Klinga.

Trötta skaror sökte tälten,

Tung för mig, en börda för min nästa;

Tung i stugan, längtar, fast förgäves,

Tutschkoff har sänt mig ett vänligt bud,

Tvangs att följa, halva milen

Tvekan fanns ej, fruktan fanns ej, allas längtan var att slåss,

Tvekan flydde, honom kände alla,

Tvenne tappra veteraner,

Två blott äro vi.

Två soldater grävde gropen,

Två ting dock lärt mig akta läkarns yrke:

Två tårar till däribland.

Två ädle bröder Ramsay voro de,

Tvär och tung i högtidsdräkt,

Ty aldrig har han skådat

Ty bron sågs fylld av fiender i samma ögonblick.

Ty de kära gossarnes unga mod,

Ty den främsta var vasaflocken,

Ty en pärla var hon på krigets stråt,

Ty en pärla var hon på krigets stråt,

Ty för den son, som sist blev född, fanns knappt en smula kvar.

Ty hjärtat är det, ej armen,

Ty kringom den på höjden,

Ty långt ifrån att dra sig bort, bröt han på spången ned.

Ty namnets ära var, att det var hans,

Ty nu är stunden vår och nu är skördens tid!

Ty silver har jag, du hör dess klang,

Ty vad som mer än alla band

Ty visst var tanken, mente man, hos Duva knapp till mått;

Tycks ej fullbordat bli,

Tycktes knappt ett pris förslå för den med fyra.

Tycktes somna, förrn de andra somnat,

Tyst och lätt hans genom skjutna panna.

Tyst ur stugan gick han, tyst på stigen,

Tysta stodo nejdens kvinnor även,

Tysta, slutna av varandras armar,

Tån stack fram emellan snön på foten,

Täckas tala om en sådan.

Tände jämt sin korta pipa an

Tänder i hans blickar blossen,

Tänt sin pipa och i klagan brutit

Tätt efter i fjäten, bussar,

Tätt efter i fjäten, gossar,

Under dagen tung och lång,

Under hela långa kriget;

Under Siikajokis, Lappos, Alavos och Salmis dar.

Unge Blume visste knappt att fatta sig:

Unge herre, hördes lugnt den gamles svar,

Upp sprang han, drog sin värja, av vrede blek:

Uppför kommissariatet,

Uppå den gamles kind,

Ur djupet av dess bölja;

Ur en fallen krigares hand

Ur sommarvarma vågen,

Ur striden sin enda skatt,

Ut på trappan kom han. Mörkt och tyst var allt,

Utan buller, utan ståt;

Utan en hjältes liv.

Utan förspann, vända norrut, som de stått;

Utan Gud och utan hjärta

Utan moln var än den gamles panna,

Utan tårar än hans dotters öga,

Utav hans klinga fått,

Utav vår fosterjord,

Uti en ström av tårar, bittra, strida.

Uti Guds hus i dag?

Uti hans bleka anlet kunde jag

Utom generaln och prästen,

Vackert var det att betrakta

Vad blir, du tappra här, ditt öde sen?

Vad blott ett brustet hjärta ej begråter.

Vad bragder krävdes ej av den,

Vad dem eggat som gemena,

Vad den andra var.

Vad en Munters likar väga,

Vad finns på jorden mera värt

Vad hade jag förmått av egen makt?

Vad han sade, föll i tycket,

Vad han satt och tänkte på,

Vad han trott sin skara om.

Vad hans hjärta kunde tycka,

Vad har du understått dig, krabat? han skrek,

Vad hinner han ej, om hans tid blir lång?

Vad hon tänkte, var för henne ensam.

Vad håller en sådan för min?

Vad jag förtäljer nu;

Vad kraft i hug, vad eld i blod,

Vad lugn i skiften alla,

Vad man sig tyckte vara ren.

Vad mening låg i den?

Vad mer, om än han göt vårt blod,

Vad mod hos denna skara!

Vad namn i världen jag fått av präst,

Vad ni förordnat, har jag därför tagit,

Vad order ges, vad befalls?

Vad sade väl hans sorgsna blick,

Vad skulle man ock göra

Vad tobaken för hans tänder:

Vad tålamod, vad mannamod,

Vad under! Brusar han ej upp av harm

Vad vapen man i handen höll,

Vad visste jag av andras nöd,

Vad är att gråta? Fatta mod, än står oss hoppet åter,

Vad, tror du, kände jag därvid?

Vad? Skulle jag bli förlägen?

Vadhelst han blev i livet än,

Van att handla, ej att pråla,

Van att sakna, van att tåla,

Vapen i hand

Var av liv en gnista röjdes,

Var borta, varmt han mötte gubbens blick;

Var den syntes, sågs blott dyster smärta,

Var dess hågkomst honom ljuv?

Var det en bön, han ville be

Var det ett ont däri?

Var det för hjärtats frid kanske,

Var det högmod? Kanske icke; - i hans min, hans skick, i allt

Var det till Herrans tempel,

Var dock allt detsamma, han i Nyland varit.

Var ej gott för fienden,

Var en puls än vaken fanns,

Var ett huvud högre nu, än förr han varit.

Var fick du ett sådant mod?

Var fiende på flykt,

Var fritt, var glatt, var tryggt!

Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok,

Var för din fattigdom ej skyggt,

Var för honom ett.

Var god, foreller en bit!

Var gubben Kulneff god som guld;

Var gång han sin fot stack ner.

Var gång Lod blev nämnd med ära,

Var han allt till sista tider,

Var han klädd som fordomdags.

Var han lyst i sina dagar;

Var han man att allt fördraga,

Var han ren helt annorlunda,

Var han seg som gamla eken,

Var han som på eget hemman.

Var han säker att ej bli glömd;

Var han varit värst i klämma

Var hans fröjd, kampanjen lång.

Var i kriget, det är sant,

Var ingen helgedag.

Var jag den starke, som bort träda fram?

Var jag för höglärd att förstå,

Var krigarn, ingen ringare person;

Var man det minsta rädd för fan,

Var man för honom ock;

Var man helst må råka samman.

Var med år åttiåtta ren och var ren gammal då;

Var mest såsom vanligt förr,

Var måttet på den också.

Var mänska talar om hur du blivit bål;

Var ni sett en nation på vida jorden,

Var nu grå i skägget vorden,

Var ryska styrkan kastad över ända,

Var som störst och ingen hjälp att vänta.

Var sommarvarm och klar,

Var sommarvarm och klar,

Var stund är dyr. Med storm går över istäckt hav

Var stundom ängslig, stundom glad;

Var trupp, var rote, varje enskild man.

Var trygg, vi skola ej lukta blod. -

Var åter lugnt och tryggt.

Var än en syn att se,

Var ändad, och segerglad

Var är ert öga, gossar, hur sikten I?

Var är fostrarns hopp? Den gamle sitter

Var är nu hans rykte, kärt för mången,

Var, fast kampen var förliden,

Varför fick jag icke falla, där så mången hjälte föll,

Varför har han satt i nåder

Varför skulle jag mitt gamla anlet två?

Varför? Jo, därpå gav han det besked,

Varhelst de skarpast möttes,

Varhelst han tyckte bäst.

Varje minne längesen han mist,

Vars sår ej tid har helat;

Vars tjusning det ej anat,

Vart ville budet med en slik ta vägen?

Vart ville gamle krigarn

Vart ärnade han styra

Varthelst på sin marsch den kom,

Vartill vart ädelt hjärta svarar nej,

Vasserra, det märktes snart.

Vasserra, mot en sådan en

Ve dig, ve dig, du min arma dotter!

Ve mig, att jag så skall se dig åter,

Vem har fått dig väckt, det är dock huvudsaken,

Vem har pressat i din gråa lugg en kam,

Vem har tvått ditt anlet rent från sot och damm,

Vem hinner främst av de tre?

Vem mätte allt dess spillda blod

Vem skulle samla våra glesa leder,

Vem täljde väl de striders tal,

Vem var den tappraste man i dag,

Vem var hon, säg? En vålnad utan ro?

Vem var hon? En minut, och allt förgick:

Vem vill undra, om han älskar

Vem är den höge mannen där på älvens strand,

Vem är du, bonde? Säg, vad gäller nöden?

Vems och vadan? - Fråga vems och vadan

Vems är palatset, som jag for förbi

Vet ej historien av;

Veteranen i det sista.

Vi behöva den nu envar.

Vi delte sorg, vi delte fröjd,

Vi kunna sträcka ut vår hand

Vi leva ju mitt i freden,

Vi låtit nämmeligen

Vi måste nöjas med vad vi få, -

Vi rastade. Lotta skötte sin sak,

Vi rökte vapnet båda.

Vi slutat Oravais blodiga dag

Vi suto efter slutad dag

Vi tog han den uppå?

Vi trott allt i det längsta

Vi vilje kring oss gjorda

Vi vilje lägga an;

Vi ville fram, var man var redobogen,

Vi voro fiender som han;

Vi voro sända då att rensa skogen,

Vi älska våra strömmars brus

Vi ärnat föra ut;

Wibelius var hans namn, av anors glans

Vid aftonbrasans sken,

Vid aftonens sista glans;

Vid brädden av den dunkla våg,

Vid dessa ord från genralens mund

Vid detta trots? O nej, han står betagen,

Vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man.

Vid graven hatar ingen mer.

Vid Gud, en droppe för allt ditt gull

Vid himmelens Gud och Fader,

Vid hopplöst återtåg, av nöd och våda,

Vid Jutas hade skotten tystnat alla,

Vid polens gräns den stod;

Vid pärtans matta flamma.

Vid Revolaks ljöd ropet: I gevär!

Vid solljus middag, eller kolsvart kväll

Vid stränderna av Don.

Vid vägen låg ett litet torp, halvt öde då för tiden.

Vid västerns portar stod,

Vigt in vid Narva slag.

Vilade på denna tropp,

Vilande från veckans vedermödor.

Vilken boja hålla den som älskar?

Vilken makt kan tjusa så som kärlek,

Vilket under, gubbe, har förvandlat dig?

Vill du lyssna till hans saga?

Vill följa vägen, som till slottet bär,

Ville blott ge drift åt striden,

Ville därför hjälpa arten,

Ville han betrakta döden,

Ville han knappt ovän illa.

Ville han med fröjd och ära göra front i livet än.

Ville lindra likars kval.

Vilsamt tecknad ut i ödemarken;

Vilsefaren in i mänskors boning;

Vinns sådan ära med första språng,

Visa ville jag med fröjd för alla

Visst bar jag en helare rock.

Visst märkte man, var han tog tag,

Visst ägde ett öre jag dock;

Visst är, att det är förtiget.

Visst är, att i sitt rätta ljus

Vlastoff kom med trefalt flera.

Von Döbeln log med ett ögonkast

Von Essen, sjuttiårig,

Von Konow in i skogen, och Brask var med;

Von Schantz, herr kapten, hör hit!

Von Törne hörde ganska lugnt därpå,

Von Törne, vet du, var en äkta finne,

Vräk undan dem nu som en man!

Vår finska här, Gud bättre,

Vår forntid älskar du;

Vår forntids land, vår framtids land,

Vår fosterländska sång.

Vår förtrupp sviktar i Kauppila gård,

Vår hela front, att den sig framåt rör.

Vår här har mod, men den hade det mer

Vår kamp blir skön, i dag är Döbelns dag.

Vår lag, vår stora skatt i lust i nöd;

Vår längtan skulle stå.

Vår ovän eller vän!

Vår stjärnenatt, vårt sommarljus,

Våra bistra dar och nätter,

Våra segrars, våra sorgers och vår äras gyllne tid.

Vårt folk vet segra än,

Vårt fosterland det är!

Vårt hjärta rört en gång.

Vårt Kungliga beslut,

Vårt land är fattigt, skall så bli

Vårt land, vårt land, vårt fosterland,

Vårt ur var tolv, och vi följde det,

Vårt öga ser det här

Väbeln sade: 'Tag ej illa,

väckte tankar mångahanda,

Väl behövs i fält gevär,

Väl hade han gjort mandaten,

Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.

Väl svårare skuld jag hade

Väl var han böjd av åren,

Väl var jag intet förr och är nu korpral,

Välan då, ädla folk, till strid, till slag!

Välan, här är en penna, sätt er, skriv

Välan, vem följer nu mitt tåg

Välv ej på den hans brott;

Vän och ovän, allt var lika,

Vän vill hämnas vän;

Vänfast, trofast, lugn och stilla!

Vänner, det var häst i redet;

Vänstra skuldran genomskjuten.

Vänta, Lod är där.

Värn i nöden, fader, broder, make,

Yngre var han dock i Gustavs dar.

Yvs, jag tänkte, lys och stråla; förr var du bland oss också,

Åhå, jag kunde vänta sådant här,

Åhörare för gången

År och mödor böjt hans kropp,

Åt friskt, som om intet hänt.

Åt frukost i allsköns ro.

Åt hans underliga rund.

Åt honom ensam hån och skam,

Åt mannen från den tappre Armfelts dar.

Åt sådana mätte hon fullare mått,

Återsvalla skulle en gång jagad bölja,

Ädlaste mål

Ädle, unge herre, nu är tid att hasta!

Ägde de ett språk att tala,

Än att gå från man till man,

Än att mustaschen växer trögt!

Än buren upprätt, sken som snö också.

Än det, han bar på Sveaborg.

Än finns en flik med Finlands gamla färger kvar.

Än finns här en pärla kvar,

Än finns på mången hyddas vägg

Än han stupat på ärans stråt.

Än har dagen ljus för oss, han sade,

Än har Finlands kraft ej dött,

Än har gubbens vår ej flytt.

Än i dag, när morgon grydde,

Än i stoftet störst och utan like,

Än i truppen, än bredvid.

Än kan med oväns blod ett fält här färgas rött!

Än kommer dag, än är ej allt förbi.

Än kommer dag, än är ej allt förbi.

Än kommer dag, än är ej allt förbi.

Än kommer dag, än är ej allt förbi.

Än lever fädrens anda,

Än med seger hem den ädle kommer.

Än mer, hans svängning till reträtt gick och besatt på sned,

Än mot hans svarta lugg.

Än på gubbens rygg och än på kreaturet.

Än se det trygga mod, jag förr där funnit;

Än talar mången moder om

Än vid bivuaken sist,

Än våra fäders jord.

Än, sen många är förflutit, står du för mitt sinne ljus,

Ända till furir en Munter;

Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater kvar.

Ännu ett värv han har att övervaka:

Ännu har landet män.

Ännu i minnet kär för mig att skåda;

Ännu så händer det mången stund,

Ännu var alltjämt den ena

Ännu är pipan utan fel, och hanen

Äntligt tycks dock lyckan svika;

Är det den lön, du för vår seger fick?

Är det ett språk av en, som nalkas döden?

Är det fruktan, det skriker, ert folk, så förgjort?

Är det färdigt, ert folk, är det likt sig ännu,

Är det kring Saimens tusen skär,

Är det säkert, att på skratt var ingen brist;

Är detta ditt verk? Säg nej!

Är friden bruten och i storm hans sinne.

Är för god att slåss.

Är för trygg för att ha brått,

Är helt enkelt att stå kvar;

Är leva för vår ära.

Är samma kraft att slåss.

Är väl knappt, då kvällen stundar, hemma.

Ära över gamle Klercker, evig ära kräver han!

Ära, med vårt blod beseglad, och vårt hjärtas vittnesbörd.

Ärvd vid Villmanstrand på näset,

Även denna skulle snart till byte lämnas;

Ögonblicken äro dyra,

Ömsom yr och allvarsam,

Örnens språk förstår han ej att tyda,

Över krigarn, där han gömmes!

Över nejden: värnlös eller väpnad,

Övergå varann.

Översköljd av svett och blod,

Överst på hans hjässa satt,

Överstelöjtnanter båda,

[Fänrik Ståls Sägner - topp]