[Axplock ur Skillingpoesin]
[älvsborgsvisan]
[alpens ros]
[ebba brahes klagan]
[elvira madigan]
 

Axplock ur Skillingpoesin

text: Harry Blomberg 
Om Skeppet Skulda och Mördaren Nordlund 
Wahlström & Widstrand 1923

Egna och andras olyckor ha alltid inspirerat skalder, även de allra finaste. Ty sången är ju av sorg upprunnen. Heines skugga borde, om den ville, gott kunna förstå det där rallartjutet som rullar över det lappländska snövidderna.

Och Lidner, som skrivit den hiskliga dikten om grevinnan Spastara, hans skugga kan tryggt räcka den ena handen åt Lejonbrudens diktare och den andra åt de sena tiders bröder, som hämtat inspiration, liksom han, i tidningspalterna. Hade han två händer till, borde han, ihågkommande sin tid som jungman på ostindiefararen, räcka den tredje handen åt sjömansskalderna och den fjärde åt vagabonderna, vilka ju kraftigt erinra honom om dagarna i Göttingen, där han hoverade sig med "hatten fullsatt av präktiga fjädrar".

Förresten, vem kan icke räcka handen åt folkdjupets obeaktade sångare: Deras hjärtan uppleva precis samma öden som de stora skaldernas - det är bara en fingerfärdighet i ordsammanställning, som skiljer de diktande åt.

När de egna olyckorna av någon besynnerlig anledning taga en paus eller draga sig tillbaka för att hämta krafter till ett nytt dråpslag, får man tid att i någon mån veklaga andra. Då man icke har tillgång till annan litteratur än Aftonbladets Halvveckoupplaga (med Brokiga Blad) vilken tidning de avlägsnare landsändarnas befolkning livligt omhuldar, finner man vid söndagens läsestund på sofflocket, att gräsliga olyckor, krig och brand, mord och skörlevnad alltjämt blomstra.

Detta fann man ju redan innan Aftonbladets Halvveckoupplaga någonsin var påtänkt, men effekten är fortfarande densamma: Man reser sig mödosamt från sofflocket och med tidningen i knäet föreläser man dagens sorgligaste händelse eller styvaste bovstreck.

En gång för många herrans år sedan hette sensationen Fröken Madigans och löjtnant Sixten Sparres gripande kärleksdrama. Det var på den tiden, då man brukade samlas till sångstunder i stugorna. Kanske några flickor just slutat den vackra sången om Älvsborgsfången:

älvsborgsvisan - midi-format

Den blomsterprydda gondolen gled  ut över Älvsborgs blåa böljor ned.  Det var så hemskt i den mörka natt.  En flicka skön vid rodret satt.  Kring pannan bar hon en lagerkrans  beprydd av stjärnornas milda glans.  Hon sjöng om vännen så ljuv och kär,  som uppå Älvsborg fängslad är.  Men Herman hörde den stämman klar  som genom järnbeslagna fönstret far.  Hallå, han ropar, min sångarvän,  nog känner jag din röst igen.  Jag haver mördat ett barn för dig,  det kunde du ha förlåtigt mig,  ty kärleken den är lika stor  hos fången som på Älvsborg bor.  Och havet ryter och åskan går  och böljorna emot Älvsborg slår.  Det blixtrar till och den fången såg  sin sångarvän i böljan låg.  Att sitta innespärrad i en bur,  så klagar fången, o jag arma djur.  Min Sigrids öde jag dela må,  min grav skall bliva böljan blå.  Och fången kvar uppå Älvsborg satt  till dess han rymde därifrån en natt  och kasta' sig i den böljan blå  för att sin Sigrid återfå.  Och mången gång uppå Älvsborg sen  man haver hört den rösten ren,  och denna rösten man känt igen  ty det var fångens sångarvän

Eller kanske de redan sjungit igenom de vaxduksböcker, där arbetshårda nävar oskickligt inskrivit visorna om Idas grav, På London slätter bodde..., Skördeflickan, fröken Agnes och Hjalmar och Hulda och kanske de lyssnat till pojkarna, som klämt i med Drabanten Gustav Örn och herr Peder - ja, det kan rent av hända, att gammalmoran själv blivit så uppiggad av all sången, att hon darrat fram I låga ryttartorpet och visan om flickan som trampade på brödet - alltnog, nu slå de upp Alpens ros, ty den är ändå bland det allra vackraste, om man inte räknar med Ebba Brahes klagan förstås:

alpens ros - midi-format

Uppå alpens isbelagda spira  dit ej någon mänsklig fot kan gå  där syns alprosen sina stänglar vira  in i bergets högst belägna vrå.  Men i dalen växte upp en blomma  lika skön som alpens fagra ros.  Många friare till henne komma,  ty alla ville äga alpens ros.  Den blomman var en ung behaglig tärna  en dotter till den rike Conrad Moor.  Men henne följde ingen lycklig stjärna,  ty högmod uti hennes hjärta bor.  Ack, ni blommor, suckade hon ofta,  den som finge äga er en stund  och få känna huru skönt ni dofta  och trycka blott en kyss på eder mun.  Så hon tänkte då en yngling sade:  Evelin, säg vill du bli min brud?  Allt mitt guld jag för din fot nedlade  och klädde dig i alpens blomsterskrud.  Nej, hon sade, ingens brud jag bliver  förrän som han mig ett löfte ger  och det är att han mig en alpros giver,  en enda blott jag fordrar inte fler.  Kuno har du mod att detta göra  så vill jag för evigt bli din brud.  Må Herrans hand dig uppå berget föra.  Farväl, o Kuno, dig nu skydde Gud.  Kuno klättrar upp för bergets klippa  tills han kom dit blomman slagit rot.  Hans enda handtag var en blomsterknippa  och mot en tuva stödde han sin fot.  Evelin, här har du dina blommor!  Men vad var det? En alpros vit som snö.  Evelin vänta, se nu snart jag kommer.  Min Gud, jag faller, låt mig icke dö.  Så han ropte då han störtar neder  ifrån bergets högst belägna topp.  Uti dalen ligga blott hans kläder  och så hans rysligt sönderslagna kropp.  Evelin hon skyndar ifrån gillet,  då hon såg den döde vilt hon skrek:  Store Gud, nu har jag själv förspillet  livet för den som jag älskade.  Evelins fader kommer ock till stället.  Döden då förenar båda två.  Och hela byn med honom tårar fällde  ett brudpar döden gjorde dem ändå.  Nu ej pennan här må längre rita  uppå kvinnors trots och övermod.  Alpens rosor äro ej mer vita,  de äro färgade av Kunos blod.

Det blir tyst i stugan en liten stund. Gammalmoran som sitter på vedlåren vid spisen tar ett tag över kinden och en annan harklar sig.

Men när några minuter gått säger någon:  - Ta om Ebba Brahes klagan en gång till!

Flickorna rensa strupen högtidligt, zittran ger ifrån sig ett d-durackord; flickorna titta på varandra och nicka, att nu börjar vi, och så kommer visan framför alla visor (Gud, vad vi gräto i Roslagen!)

ebba brahes klagan - midi-format

Sin lätta mantel breder aftonstunden  så milt och vänligt över sjö och land,  och fågelskaran tystnat har i lunden  och Mälarn skimrar på den sköna strand.  I nattens lugna sköt naturen vilar,  men inom detta bröst en stormvind ilar.  I nattens lugna sköt naturen vilar,  men inom detta bröst en stormvind ilar.  Ack, friden ägde jag i forna dagar  och himlen såg jag leende och blå.  Att mänskosjälen har ett språk som talar  så glädjerikt jag kunde ej förstå.  Jag lycklig var då morgonen mig väckte  och kvällens sol i vågorna sig släckte.  Jag lycklig var då morgonen mig väckte  och kvällens sol i vågorna sig släckte.  Jag lycklig var då oskuldsfull jag drömde  att klädd jag stod som Gustaf Adolfs brud,  och hoppets vällust i min själ sig tömde  och smyckade mitt liv i blomsterskrud.  Men tro ej hoppet, det skall sorger föda,  det är en orm som tjusar för att döda.  Men tro ej hoppet, det skall sorger föda,  det är en orm som tjusar för att döda.  Men ack, förgäves var den ljuva flamma,  som tände sig en berusad brand.  Allt är förbi, min värld är ej densamma,  ej hatets boja fängslat har min hand.  O, Gustaf Adolf, lär dig att försaka  tänk du med köld på de la Gardies maka.  O, Gustaf Adolf, lär dig att försaka  tänk du med köld på de la Gardies maka.  Var kall, var kall, och låt mig ensam lida  och ensam gå till mina fäders grav.  En huldrik genius vandrar vid min sida,  som stödja skall min trötta vandringsstav,  en ängel tröstande mitt sorgsna sinne  och ängelns namn är - Gustaf Adolfs minne.  en ängel tröstande mitt sorgsna sinne  och ängelns namn är - Gustaf Adolfs minne.

Ja, den visan är i alla fall den allra finaste.

Men det är då, far i huset prasslar med tidningen på sofflocket, och sedan han vänt sig på sidan och spottat i trälådan med sand och hackat enris, som står på golvet, göra hans rödrandiga ullstrumpor några mödosamma rörelser, och han sitter upprätt. Har ni hört? frågar han. Jo, några ha hört, men andra inte. Det här vådliga dramat i Danmark, fortsätter han. En greve, som blivit tokig i en lindanserska, som heter Elvira Madigan, ser det ut - och nu har dom skjutit ihjäl sig.

-Ja, folk lever då inte skapligt nu för tiden, infaller mor på vedlåren. Så blir dramat högtidligt uppläst och diskuterat, porträtten synade: Unga människor bägge två, ja, jag säjer då det.

Och slutligen säger någon:  - Du Fredrik, som är så dann med att sätta ihop viser, nu går du väl sta och skriver om de´ här rysliga morde´?

Ja, kanske Fredrik gör det. Någonstädes sitter i vart fall någon och väter på en blyertsstump och diktar en visa om dramat, som noga ansluter sig till tidningsreferaten. Och sedan han skildrat händelseförloppet, antingen ytterst realistiskt eller blomsterromantiskt, glömmer han icke att i en eller ett par slutstrofer framhålla det sedelärande i tragedien:

elvira madigan - midi-format

Sorgeliga saker hända  som romaner fylla kan,  sorgligast var dock den ända  som tog fröken Madigan.  Vacker var hon som en ängel,  kind så röd och ögon blå,  smärt om livet som en stängel,  tjusande att se uppå.  När hon dansade på lina,  lik en liten lärka glad,  bifallsropen hördes vina  ifrån långa bänkars rad.  Då kom löjtnant Sixten Sparre,  vacker, bildad adlig börd;  ögat stråle, hjärtat darre,  ty hans kärleksbön blev hörd.  Gift var Sparre, men sig skilde,  från sin maka innan kort;  allting han försaka ville;  med Elvira draga bort.  De till Danmark styrde färden,  men den resan den blev kort,  fastän långt i vida världen  tänkte de att draga bort.  Det tog slut på deras pengar,  ingenting att leva av.  För att undgå ödet stränga  sökte de en blodig grav.  Nöd och kärlek dem förenat,  leva här det var ett tvång,  därför båda nu sig enat  dö på en och samma gång  Sparre en revolver lade  i sin hand och sikte tog  mot Elvira, vilken sade:  Sixten min! och föll och dog.  Vitt kring land och rike denna  händelse sig spridde ut.  Skildra den förmår ej penna.  Brottslig början - rysligt slut.  Se dig för, du ungdom glada,  som så sällan ser dig för,  att du ej en gång får bada  i ditt blod förrän du dör.  Tänk därpå i ungdomsåren,  o, hur lätt du falla kan.  Brottslig kärlek, följ ej spåren!  Tänk på Sixten, Madigan!

Hur ohörd och föraktad har denna varning klingat! Kärlekspar efter kärlekspar hava gjort slut på sina lidanden och blivit först kraftiga rubriker i dagspressen och omedelbart därpå klagande visor med varnande slutstrofer. Så vart även Volkov och den unga kvinna, som föll för hans kula, ett vispar - kanske ett av de sista - och refrängen: Balalajka, balalajka, balalajkaspel! antyder, vilken mystisk tjusning hjältens musikinstrument utövat på diktarens fantasi.

[topp]
[text- diktarkivet] | [tillbaks index]