[Skillingtryck och gamla visor]
[Visornas hemsida]
|
DAGENS VISA: http://www.dagensvisa.com/minata/dav/aktuell.htm
|
KARL-ERIK FORSSLUND (1872-1941)
 |
 |
Storgården - ett sångspel(kodat i XML, skapat i Word 2000) |
[topp] | [Storgården - ett sångspel]
[topp] | [Storgården - ett sångspel]
Storgården - ett sångspeltext: Karl-Erik Forsslund manus: Tommy Rådberg musik: Tommy Rådberg/Karl-Erik Forsslund Tio scener 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Personer: Karl-Herman Birgit Annika Visor Kullerullvisan Vägarna de skrida Vintervals Mot Vår Min älskade ett liv du bär Marjos vaggvisa Å den synen vill jag kalla Strö ut Än blommar blå förgätmigej Så sitta vi tillsammans Dikter Se, allena har jag vandrat Det ligger ett gammalt rödmålat hus En midsommarsaga Start Sida 1Scen 1 Ridån är nere. Karl-Herman, Birgit, Annika: Kullerullvisan text: Karl-Erik Forsslund musik: Gånglåt från Mockfjärd Här sitter jag och tralladiradirallar för mej själv, Djupt i dalen går den brusande älv. Jag hör väl hur han kalladiradirallar just på mej. Han vill hava mej till sällskap åt sej. Å han vill att vi ska gå tillsamman ner till kullurullurullorna i byn, Kullorna de små med rosende liljor målade i hyn. Å han vill att vi ska gå tillsamman ner till kullurullurullorna i byn, Kullorna de små med rosende liljor målade i hyn. Å jag ska ta fiolodolodolodolen med mej, Älven själv ska hålla basen med sitt brus. Små kullorna dra kjolodolodolodolen kring sej Den vill släcka alla ljus i dansens hus. Å de svinga å de vide-virvla å de trippilippa hoppiloppa lätt, Kullorna de små, en fjäderils dans, en rosende bukett. Å de svinga å de vide-virvla å de trippilippa hoppiloppa lätt, Kullorna de små, en fjäderils dans, en rosende bukett. Min kära stora brusudurudurudusande vän, Du å ja vi ä nog gamla nu, vi två. Små kullor vill ha tjusudurudurudusande män, Som kan svänga sej å sno sej fram på tå. Vi få lunka vi i våra höjder blå å sitta i vår vrå å titta på. Nya unga karar dansa väl bort med kullorna de små. Vi få lunka vi i våra höjder blå å sitta i vår vrå å titta på. Nya unga karar dansa väl bort med kullorna de små. Sida 2Karl-Herman, Birgit, Annika: Vägarna de skrida text: Karl-Erik Forsslund musik: Folkmelodi Vägarna de skrida, Älvarna de glida, Vindarna de rida högt på löddrig sky. Skogarna de gånga Stora steg och långa, Åsarna de draga långt från bygd och by. Högst av alla vandrar solen själv. Kom och låt oss följa sol och vind och älv! Högst av alla vandrar solen själv. Kom och låt oss följa sol och vind och älv! Stackars de, som sitta I en vrå och titta Rakt emot en vägg och ingen solglimt få! Stackars de, som ligga Längtande och tigga Bara litet luft och litet himmel blå! Lyckliga vi fria vandringsmän, Glatt vi gå och komma gladare igen! Lyckliga vi fria vandringsmän, Glatt vi gå och komma gladare igen! Upp i fjällen gå vi, Blåa höjder nå vi, Vinden blåser bort all dalens rök och damm. Vidderna de tiga, Klinterna de stiga, Djupt i djupet under oss dra molnen fram. Vandra vi i dalen ner igen, Fjällets friska vindar dansa kring oss än! Vandra vi i dalen ner igen, Fjällets friska vindar dansa kring oss än! Sida 3Scen 2 Prolog. Annika: Så här ser det ut: ett gammalt rödmålat stockhus i två våningar, med vita knutar och fönsterposter och ett svarttjärat spåntak, sluttande mot gafflarna på samma sätt som mot långsidorna. Starbo heter en av herrgårdarna kring Wessman., Solvik en annan. Vid en tid, då denna historia börjar, ägde brukspatron på Starbo, en gammal ungkarl och enstöring, både Solvik och Storgården. Han hade fått dem i arv, det var hans far, för övrigt skogsskövlare och traktens buse, som haft sådana affärer med sina grannar på de andra gårdarna, att de måste ge honom sina hem och alla egendomar i betalning. Solviksherrskapet, måg och dotter till Storgården, drog sin väg som fattigt folk och hamnade i tre rum och kök vid en gränd i huvudstaden. Men herren till Storgården dog på kuppen. Hans änka, redan då gammal och utsliten, fick emellertid bo kvar. Köket och ett par krypin där bredvid upplätos i nåder åt husets forna härskarinna och hennes dotterdotter, en av Solviksherrskapets telningar. Hon hette Birgitta, i vardagslag förkortat till Brita och vid högtidligare tillfällen till Birgit. Innan ridån går upp, måste ännu en huvudpersons namn skrivas på programmet. Det lyder Karl-Herman Bondeson och bäres av en ung man i islossningsåldern, sonson till gumman på Storgården och genom föräldrarnas bortgång redan i hans barndom överlämnad först åt henne, sedan åt sig själv det stod fortfarande en torftig gästkammare bredvid gummans och Birgits för hans räkning, men han hedrade den numera sällan med sin närvaro. Han var student nu sedan några år, låg än vid universitetet, än som barnlärare här och där i bygderna. Sida 4Scen 3 Birgit: Vintervals text: Karl-Erik Forsslund musik: Tommy Rådberg Vita vinter, frisk och ren Är din luft att andas. Tränger genom märg och ben, Stark med blodet blandas. Varje lungans minsta vrå Fylles av en isklar bölja. Genom hjärnans celler grå Svala vågor skölja. Vita vinter, hög och ren Är din klang att höra. Inga rop från kvist och gren Nattens stillhet störa. Blott en enda glasklar ton Genom månblå rymder svingar, Tonar genom Ödemon, Genom bergen klingar. Vita vinter, fin och ren Mjuka drivan skiner, Gnistrande i solens sken Pärlor och rubiner! Stugans luft gör vek och slö. Låt oss tumla, låt oss bada, Vita vinter, i din snö, Friska, rena glada! Sida 5Scen 4 Annika: En eftermiddag om vintern, ett par dagar före julafton. Birgit stod och lyssnade och kände en sällsamt klar och ljus aning stiga inom henne. Och så följde händelserna slag i slag hon hann inte ens tänka, hann endast lägga några nya vedträn på brasan, tända lampor och ljus och kasta en hastig blick i spegeln. Då tittade göken i klockan fram och gol. Sju kuku gol han, det var alldeles som det skulle vara, eftersom klockan var sju men hon tyckte att hans gamla hesa stämma aldrig klingat så klar och ren. Gumman vaknade och satte sig till hälften upp och medan de lyssnade på göklåten, hörde de liksom medar glida över snön på gården - snön knarrade under dem - de stannade utanför köksförstukvisten - och Birgit ut i köket - Ja, där stod han i dörren . Fiollådan hade han i ena handen och granen i den andra skidorna hade han ställt ifrån sig i förstugan, nu stod han och skrattade mot henne, vit som en snögubbe, med rimfrost i mustascher och ögonbryn och friskt rödbrun i ansiktet. Någon prins var det inte nu heller - inte ens något ditåt. Inte ens en okänd främling långt, långt bortifrån, utifrån stora världen. Det var bara en ung man som hon sett många gånger förr. Som till och med hade en kammare där i gården för sin räkning, fast han sällan hedrade den med sin närvaro. Och som hon hälsade med ett till hälften glatt överraskat och till hälften grymt besviket: Karl-Herman! Sida 6Ridån går upp. Scen 5 Scenen: Birgits rum - öppen spis. Birgit och Karl-Herman sitter intill brasan. Karl-Herman: Nu skall helgonet få höra en orolig själs bikt. Birgit: Jag tror jag kan den förut. Karl-Herman: Det är en bisak. Jag måste ha ur mig historien. Birgit: Och jag är den enda lämpliga avstjälpningsplatsen, tack så mycket! Karl-Herman: Ja, vad är publiken annat för oss biktare? Men jag väljer åtminstone min. Kunde ju ha satt mig i en järnvägsvagn och begagnat någon guvernant från trakten, som jag händelsevis fått ressällskap med. Men jag tålde inte vid att sitta instängd och skaka idag - måste stå på skidor i yrväder för att få frisk luft i hjärnan och få blodet att rinna lugnt igen. Birgit: Det har alltså varit uppträden på det här stället också. När tänker ynglingen bli en mogen och sansad man egentligen? Karl-Herman: Ä, spela inte gammal och förståndig, det klär dig gudskelov inte. Du skulle ha gjort som jag, där var blankt omöjligt att stå ut. Jag har nu aldrig varit vidare lidelsefullt förälskad i stora byar - såna som växt upp kring en järnvägsstation blivit ”kommunikationscentra” och dragit till sig löst folk från alla landsändar, som utvidgats och ”gått framåt” och ligga och drömma om att stiga i graderna, till köpingar först och till småstäder sen. Fult ligger den också, mitt på en slätt av åkrar, på stranden av en grund pöl till sjö. Ligger och pöser och vräker sig och speglar sig i sjön och tycker att den är alldeles förbaskat stor och grann och sympatisk på alla sätt. Och se såna hus - fyrkantiga smutsgula trälådor, i rad efter linjal med tanke på de blivande stadsgatorna, det ena från stenfoten till takåsen en död efterapning av det andra. Och inte ett träd eller en buske i närheten, på sin höjd ett potatisland. Jag vill bara fråga om man kan stå ut i en sån omgivning? Birgit: Det finns folk som kan. Karl-Herman: Jag kallar dem inte folk. Lyft av taken på huslådorna och titta in i rummen ett tag. Emmor och divaner, var lugn för det - med blommiga överdrag och tiotusen virkade trasor för att skyla över alla hål och fläckar. Och atenienner i vartannat hörn, överfyllda av dödfödda missfoster - porslinsgubbar, buketter av pappersblommor i brokiga vanskapande vaser, tjocka album med spruckna ryggar och trasiga spännen, uselt illustrerade andliga sånger i gottköpspraktband, och så vidare i oändlighet. Men allt det där tycker man är ganska hemtrevligt och stilfullt, när man sen tittar uppåt väggarna. Tapeterna vill jag inte tala om - men allt som hänger på dem! Oljetryck och sotmålningar - solfjädrar och parasoller, och palmblad och makartsbuketter och kottiljongsdekorationer och blomsterkort med bibelspråk och fan och hans mormor. Jag vill bara fråga om man kan andas i en sån atmosfär? Birgit: Det finns folk som kan. Karl-Herman: Jag kallar dem fortfarande inte folk. De äro emmor, tjocka och pösiga och med granna överdrag över sina fläckar. Oljetryck och antienner äro de, fullplockade med en hop billiga fabriksarbeten, och varenda en med precis samma som alla andra. Åtminstone kan jag slå vad om att alla byns anteniennsjälar ha en miniatyr-Kristus av terracotta och en porslinspojke på ett nattkärl bland sina samlingar. Förmaksreligionen och rökrumshumorn i lagligt äkta förbund, ett dråpligt resonemangsparti! Paus. Det hörs steg ovanför. - Hör, bor det någon här ovanpå, det lät som steg? Birgit: Nej, det är de gamle, de sitta på golvet och lyssna … Karl-Herman: Så, de spöka än. Nå, låt dem lyssna. - Men det värsta är att man inte kan tala med de där oljetrycken. Man menar inte samma sak med samma ord, inte ens de vanligaste - oftast menar man raka motsatsen. Det kan göra en tokig. Säger jag: det där är en härlig tavla så svara de: ja, den är minsann härlig - men det är en vacker och dyrbar ram. Säger jag: det här är en ung bok, så skratta de och säga: ja, den är grön! - och ropar jag: människor, se solnedgången, såna färger! Så svara de: ja, det blir regn. De säga förresten alltid att det blir regn, och därför blir det också regn för det mesta. Jag har inte haft en klar dag under hela denna höst. Birgit: Nej, det har varit en tung höst. Karl-Herman: Så, för dig också. Karl-Herman stiger upp och vandrar av och an över golvet. Men är vi inte ena arma ankor som inte slita oss lösa och ge oss i väg. Utan ligga kvar och plaska och kväka i dammen snällt och beskedligt. Husdjur. Det hörs ljud från gumman. Hör, är farmor vaken, eller pratar hon i sömn? Birgit: Hon mumlar så där emellanåt. Jag misstänker att hon både hör och ser, om hon också sover. Karl-Herman: Nå, låt henne höra. Du ska väl också bli en sån där gammal uggla som sover både dag och natt? Du är på god väg. Håll i bara, och bo här några år till, så är du färdig. Birgit! Du är värd bättre. Slit dig lös, flyg ut ur den här usla buren. Dörren är ju öppen och du har vingar, människa! Här vissna de snart bort, men flyg ut så växa de! Paus. Birgit stirrar in i brasan. Och åter hörs steg i rummet ovanpå. Hör, de tyckas vara oroliga däruppe i kväll. Birgit: De hålla vakt, jag är fången. Men de kunna vara lugna, jag ämnar inte rymma. Ut, det är så lätt sagt - men vart? Vart tänker du själv ta vägen? Karl-Herman: Jag har det inte klart för mig än. Kommer väl först att fullborda mina studier, som det så vackert och osant kallas när man tar en examen. Det bör gå på ett år, högst två. Och sen - då är pengarna slut, då ska man börja leva! Gudarna, jag har längtat denna höst, som aldrig förr. Har också varit fången - fjättrad till hand och fot, av döda själar och gengångare även jag. Jag teg i början och begärde endast att till gengäld själv få vara i fred. Tror du jag fick? De fordrade att jag skulle säga ja och amen till deras ständiga gnat och gnäll på allt som jag håller styvt på och älskar. Att jag skulle instämma i fruns klagovisor över den tilltagande gudlösheten och i fabrikörns förbannelser över norrbaggarna och socialisterna att jag skulle spela Waldteufel med dottern och sjunga kvartetter med bokhållarna, beundra deras rika vänner och förakta deras fattiga, och bli mätt på deras kvarlevor och uppfostra deras barn till samma bleka oljetryck och fullplockade atenienner och pösande emmor som de själva. Medge att man måste bli het och explodera till slut! Paus. Det är ledsamt, det här. Jag trodde du var ung än och skulle hålla med mig. Eller åtminstone förstå mig. Jag har ingen annan än dig, Birgit. Jag kom hit för att väcka dig och vinna dig och få dig med mig en gång - ut i livet. Karl-Herman knyter handen och hyttar mot taket. Men jag kommer för sent. De har redan fått dig i sitt våld, de däruppe - de förbannade. Å, när ska vi bli fria, när ska vi komma loss ur det gamlas förlamande famntag och slippa känna de dödas knotiga fingrar kring strupen! Paus. Jag kände dem omkring mig där borta. De smögo mellan huslådorna om kvällarna, skruvade ned gaslyktorna så de inte skulle lysa alltför klart, och vaktade dörrar och fönster, så ingen frisk fläkt skulle leta sig in. De hade ett huvudkvarter vid bönhuset, ett avskräckande fult och naket brädskjul, ett annat vid kyrkan - en träkåk som är grådaskig av ålder och har urtavlor runt omkring tornet men intet verk - blindur som varken gå eller slå! Därifrån gingo de ut på sina missionsresor och tiggarvandringar. Och överallt listade de sig in - jag slapp dem inte ens i mitt eget rum de smugglade in medeltida uppbyggelseskrifter och bakåtsträvande småstadstidningar på mitt nattbord om kvällarna, de sleto ned och brände upp några fattiga fotografier jag hade på väggen - se det förekom nakna människor på dem! - och en gång hängde de in en gammal frack i mitt klädskåp, förbaskat finkänsligt eftersom jag inte ägde någon dylik uniform för likbärare. Jag talade emellertid om för dem, att jag aldrig skulle komma att bära svartrocken, och hängde upp plagget som fågelskrämma på närmaste potatisland. Det gjorde mig gott, men därmed var också den väpnade freden bruten, och kriget flammande upp på allvar. Ett ädelt krig - en mot alla, de hetsade till och med barn och tjänstefolk mot mig. Birgit: Barn! Dina egna lärjungar? Karl-Herman: Ja. Vad hade jag då annat att göra än att rymma fältet? Å, det kändes skönt att bli fri! Jag hade en härlig resa, genom snön och stormen. Fick bort bönhuslukten ur kläderna och dammet ur ögonen. Och därute på sjön - det sjöng omkring mig och det svarade inom mig. Och så kommer jag hit... Paus. Birgit. Du tycker jag är en stackare, och det har du rätt i. Jag är bitter och hatfull och tungsint. Kanske beror det på att jag är så ensam har ju intet hem, ingenting fast och visst att längta efter och sträva för. Jag vill bara ut - det enda ordet är allt för mig, hem och mål och framtid. Därute - där väntar livet på mig - jag kan se det, hur det går oroligt av och an, av och an och väntar på mig. Var, det vet jag inte - men just det gör mig vild av längtan och spänning, jag måste söka rätt på det, och jag skall finna det! Paus. Birgit, här är förfärligt. Här får du inte stanna, de ta liv och själ av dig. Jag kan inte fara min väg utan dig, jag blir ingenting och hittar inte rätt utan dig - och du kan inte bli kvar här ensam, du blir tokig… Birgit: Jag är fastväxt. Vi får försöka ta oss fram var och en på sin väg. Birgit öppnar dörren till Karl-Hermans gästkammare och stänger den åter efter honom. Sida 7Scen 6 Ridån går ner. Personer: Annika, Karl-Herman Annika: Kära syster i skogen. Allvarsamt talat så mår vi som vanligt, det vill säga si och så. Mig går det visserligen ingen nöd på, jag har fullt upp att göra, hinner ej grubbla vidare mycket över livet, varken det förflutna eller det tillkommande, och har gudskelov inte tid att lyssna, om saknaden skriker till i mig ibland. Värre är det med Far och Mor, jag har ännu inte upphört att förvåna mig över hur de sitta fast i allt detta som gått, i sina lantdrömmar och herrgårdsvanor. Tror du inte de ha kvar sin gamla tideräkning än i dag! Det var strax före höbärgningen, det var vid Olsmässan och det vid Miksmässan, och det hände vid lövsprickningen och det när syrenerna blommade, säga de, fast de intet hö ha att bärga, ingen Olle med kaka att glädja sig åt, ej grönt löv eller en syrénkvist att lukta på! Och värst är det på förstås på sommaren att gå på brännheta stengator, i stinkande skyar av damm och rök, att sitta instängda i kyffen, kvävande kvalmiga fast aldrig en solstråle kan lista sig in i dem, när man är van att plaska i friskt rinnande vatten och att sitta i svala blommande lövsalar! Det känns knogigt ibland, jag beundrar de gamla, att de stå ut. Jag har gått och hoppats, att Karl-Herman skulle titta hit någon gång och hjälpa mig att pigga upp gubben och gumman för en stund. Men inte ett ljud ha vi hört från honom, och ingen av oss har ens stött på honom på gatan, förrän nu för ett par dar sedan, då jag såg en skymt av honom på avstånd. Jag märkte, att han också såg mig men i detsamma försvann han i en port, alldeles som om han inte velat träffa mig, jag förstår inte vad det är åt honom, förstår du? Skriv snart och tala om det, är du snäll, Brita lilla! Och hälsa sjön och skogarna och alltihop från din längtansfulla Sida 8Karl-Herman: Är jag sjuk, eller vadan denna ständiga misstämning, denna kväljande oro. Det är som om jag skulle sjunka i något grått och mörkt, själv stretar jag fåfängt emot och ingen annan ser jag som kan hjälpa mig upp. Jag känner mig ensam, mitt i vimlet, mitt i hopen av fest- och arbetskamrater. Det var längesen vi gåvo varann våra tankar och drömmar, mitt helgon borta i skogarna. Jag har kommit långt ifrån dig - har ej funnit någon frihet och salighet att bjuda dig härute i vida världen. Bäst därför att du ingenting vet om mitt liv. Jag såg din syster en dag, men jag gömde mig - har ingen hälsning att ge dig, ingen gåva att sända dig. Sankta Birgitta, var det du som hade rätt? Ligger ej lyckan här i en vrå och väntar oss - ligger ej mitt verk och slumrar som en pärla i sin mussla djupt på bottnen av det vida, brusande havet? I väntan på dykaren som skall plocka den och föra den upp i ljuset. Annika: Syster Brita! Endast några rader i dag. Far är klen, det är nog ingen fara på färde, men han vill träffa dig och om du på något vis kan så kom hit på någon vecka ju förr dess hellre! Det finns väl alltid en gumma i någon av dina stugor, som kan vikariera för dig som borgfru på Storgården under tiden? Om du hinner så vandra över till Solvik på en titt och tag med en hälsning därifrån, helst in natura (köp en killing eller en smörbytta eller något i den stilen av rättarns!) Far skulle sätta värde på det. Skriv eller telegrafera ett par ord och säg när du kommer! Du minns väl att vi ha flyttat nu i dagarna, till Bergsgatan? Ja, jag möter dig förresten vid station. Välkommen. Sida 9Scen 7 Ridån går upp. Scenen: Staden, hus med fönster Birgit och Annika kommer från stationen bärandes på en koffert. De går förbi Karl-Herman utan att de ser honom. Men Karl-Herman ser sina kusiner från Solvik. Karl-Herman ser på när de går in. Han väntar. Och ena fönsterhalvan öppnas. Och en kvinna står där. Kvinnan är Birgit. Karl-Herman: Ropar Min sol, min sol! Se, allena har jag vandrat text: Karl-Erik Forsslund Se, allena har jag vandrat genom glädje, genom sorg. Ensam, ensam har jag vandrat på de vimmelfyllda torg. Vilse jag i natten trevat. Ensam, ensam har jag levat. Birgit går fram mot Karl-Herman och fattar handen. Se, då smög du till min sida, tog min hand och bad om stöd, följde mig på vägar vida, blev mig när i lust och nöd. Ljust vart livet, kvällsljuv döden. Lugn jag går mot dunkla öden. Sida 10Scen 8 Scenen ändras från en stad till ett Storgården i bakgrunden samtidigt som Karl-Herman fortsätter: Å, jag är lycklig, lycklig! Du och jag - vi äro två barn, som ska leka i paradiset. Vi ska tala med fåglarna, vi ska rulla om i gräset med de vilda djuren, i böljorna med lommar och änder, med gäddor och slingrande ålar! Vi ska fladdra som två fjärilar bland våra lustgårds blommor de ska ha namn som lysa, dofta: rosor - solrosor - stockrosor brandgula liljor och vallmo och pioner stormhattar och riddarsporrar, lejongap och lövkojor ringblomma, tusensköna och konvolvel! Och de vilda: fackelros och kungsljus, guldris och ögontröst! Och vi ska äta av livets träd och av kunskapens träd, att våra ögon må öppnas och att vi må varda såsom Gud, vetandes vad gott och ont är. Och vi ska äga hela jorden, vi äga allt. Ha vi icke berg och dalar, skog och sjö, åker och äng? Se vi icke från vår tron ut över trenne väldiga riken, stenarnas, växternas och djurens? Välver sig icke Vintergatan mitt över vår gård ser icke solen in genom våra fönster från varje klar morgon till varje molnfri kväll? Vi öppna dem på vid gavel allt dagens jubel strömmar in och fyller vårt arbete, all nattens leende ljuvlighet glider in och famnar våra drömmar! Sida 11Scen 9 Ridån går ner. Annika: De kände sig denna kväll som två barn, vilka gått vilse och kommit ifrån varann i bergen. Hon hade nog alltid haft en känning av, åt vilket håll hemmet låg hade också råkat på en stig, som hon visste skulle föra fram, och satt sig på en sten att vänta. Men han hade strövat vida i vildmarkerna hade trasslat in sig i snåren och följt de vilda djurens spår och kommit allt längre och längre bort från rätta vägen - till och med till slut gått åt rakt motsatt håll. Han hade stannat ibland och ropat på henne - kom häråt, kom häråt, här en väg! Och hon hade svarat i början - nej, här är vägen, kom hit! - tills avståndet blev allt längre och han ej mer kunde höra hennes rop. Då hade han till sist stannat framför en brant bergvägg, just när han trodde att han var på rätt stråt och strax skulle se bygden breda ut sig vid och fri under hans ögon. Han hade sjunkit ihop rädd och uttröttad först, men sprungit upp igen och gett sig till att klättra uppför klippan och när han efter stor möda och dödsångest stod däruppe på toppen -- då såg han gården djupt nere i dalen med rök ur skorstenen och ljus i fönstren, och såg också henne, där hon satt och väntade på honom i en glänta i skogen helt nära gården. Han hade rusat utför branten igen, det hade gått med fart. Så hade de träffats, och nu gingo de hand i hand och med säkra steg hemåt. Sida 12Scen 10 Ridån går upp Scenen: Storgården i sommarlandskap, ängar Personer: Karl-Herman, Annika, Birgit Karl-Herman: Det ligger ett gammalt rödmålat hus text: Karl-Erik Forsslund Det ligger ett gammalt rödmålat hus på en udde i Wessmans sjö bort i Dalarna. Kring knutarna gå vindarna med sjungande sus, mot stränderna slå böljorna med sorlande brus, det är stilla i de tomma, låga salarna. Jag har längtat dit både dag och natt, till udden i Wessmans sjö bort i Dalarna. Har längtat tungt och har längtat glatt dit bort till de skymmande stilla salarna. Ja Herre min Gud, till en gammal katt som slickar sig i solskenet dagen i ända, till åkerns fågelskrämma i stukad helgdagshatt, till skrubben på vind - där står en gammal slända - till brandgula liljor och turska bönor, till häggdoft och stall-lukt och kalvar och hönor - ja, Herre min Gud, jag har längtat till allt som lever därborta, som kryper och flyger, som doftar och lyser, och tassar och smyger - till smultron och lingon och plättar och palt, till mörten som slår och masken som krälar, och till alla de gamla dödas själar, som om natten på tå genom salarna gå ... Jag har längtat dit både nätter och dar, till gården på stranden därborta i Dalarna. Nu min säng jag tar och min väg jag far och flyttar in i de tomma låga salarna, för nu blir det sommar, Herre min Gud, och nu står min käresta midsommarbrud! Så bjuder jag eder farväl och adjö, du mörka stad, du salta sjö, och godnatt, I gator och gränder grå, jag har egna, ljusare vägar att gå! Du spårvagnskusk, räck mig till avsked näven - jag får väl egna hästar att köra även. Du fängelsecell, där jag inspärrad sutit, du spindel som gift i mitt sinne gjuti - jag ger er så många som flyger och far, min säng under ena armen jag tar, mitt skrivbord under den andra och drar mina färde en morgon, Herre min Gud, en majmorgon klar! Sida 13Annika: Mot Vår text: Karl-Erik Forsslund musik: Tommy Rådberg Vi gå med skal av hårdnad snö, med isigt blanka pansar. Vårt sinne är en frusen sjö, där aldrig böljan dansar. Vår längtan är en nattlig rymd - den ville ljusna gärna, med vårens morgonstjärna står än av töcken skymd. Vi ligga djupt i hål och hörn som lata larver gömda. Vi ruva som en fjättrad örn på minnets skatter drömda. Som sjuka djur vi krypa ner var i sin skumma klyfta man blygs att högljutt snyfta, man jublar aldrig mer. Skrik ut din harm, sjung ut din fröjd, stig fram med allt du gömmer! Bryt bojan, flyg mot himlens höjd, du örn som kuvad drömmer! Spräng skalet, larv i stock och stam - du fått i sömnen vingar, vak upp, och fri du svingar ur snårens skugga fram. En vårstorm över jorden far. Den gamla jorden ryser, men nattlig rymd blir hög och klar och morgonstjärnan lyser! - En solstorm genom skogen går att väcka alla unga - stig upp, låt jublet ljunga, det ljusnar, det blir vår! Kom storm, kom sol och smält vår snö, slit bort vårt hårda pansar, bräck isen på vårt sinnes sjö att den står upp och dansar! Låt upp var ängsligt sluten dörr för ljus och luft och lycka, låt all vår jord sig smycka till fest som aldrig förr! Sida 14Karl-Herman: Det är min hustrus födelsedag i morgon. Jag skall smyga mig ut medan hon sover, och plocka en famn full konvaljer de ha slagit ut nu, ha just öppnat sina härliga vita klockor. Så skall jag duka en kaffebricka, klä den runtom med vitsippor och grönt, och binda en krans av konvaljerna. Smyga mig in till henne, ta henne på sängen med brickan och lägga kransen på hennes bröst, kring hennes hals. Då skall hon vakna, fullsövd och strålande och ljuvlig, och medan konvaljernas klockor stilla klinga, med gullkläpparna satta i dallring av hennes lugna andedrag, skall hon läsa ett papper, vilket skall ligga hopvikt bland sippornas vita stjärnor på brickan. Dessa verser skall hon läsa där. sjunger Min älskade ett liv du bär text: Karl-Erik Forsslund musik: Tommy Rådberg Min älskade, det liv du bär med bävan i ditt sköte, på lyckans träd en knopp det är som trår till solens möte. Den sväller, sväller i din famn, som full och hög sig välver, den trår till mänskligt liv och namn, av längtan stark den skälver. Min älskade, det liv du bär under ditt varma hjärta, en gnista ifrån solen är, tänd uti salig smärta. Den tindrar flämtande och matt igenom moln och dimma, den längtar att en lyckans natt bland klara stjärnor glimma. Min älskade, det liv du bär ur mörkret fram mot ljuset, en glimt av evigheten är, som sprungit fram ur gruset. Vi slockna snart, vi tappa snart de böjda vandringsstavar - o lys, du stjärna, varmt och klart på våra tysta gravar! Sida 15Birgit: Marjos vaggvisa text: Karl-Erik Forsslund musik: Traditionell Sov, Marjo, sov nu gott! Än är det natt över jorden. Stjärnorna vaka blott Högt över mörka norden. Ligg på din kudde, den är en sky, Du är en slumrande stjärna. Sov nu, och vakna klarögd och kry Väx till en strålande tärna! Sov, Marjo, sov nu lugnt! Än ligger snö över norden. Blommorna slumra tungt Djupt under snön i jorden. Se, lik en sluten blomknopp du är, Vit är din bädd som en driva. Sov nu, och vakna rosig och skär, Lys lik en rodnande viva. Sov, Marjo, slumra still! Än är det vinter på jorden. Lärkorna slå sin drill Fjärran från tysta norden. Du är en lärka - nu har du flytt Fjärran från snöiga gärden. Å, kom igen när solen på nytt Stiger i glans över världen! Sida 16Karl-Herman: Å den synen vill jag kalla text: Karl-Erik Forsslund musik: Tommy Rådberg Morgonsolens gullflod faller genom rutans frostkristaller. Ute ligga land och sjö höljda mjukt av bländvit snö. Inne muntert flammar en brasa i tysta kammaren. Ungmor ligger blek i sängen. Den har vita sängomhängen med en bård i rosengång. Tyst hon lyss till brasans sång, varmt och stilla susande, stundom stigande, brusande. Soln sig över bädden silar. Se, vid vita bröstet vilar knubbigt rund och röd en pilt. Ungmor ser på honom milt, stort och klarögt leende, ljusa syner seende. Solen skiner, brasan flammar. Ungmor, när din pilt du ammar, när han vilar på din arm, vid din fulla vita barm, snövit livssaft drickande, vaket och blåögt blickande. Å, den synen vill jag kalla skönast, djupast, störst av alla! Du är, i din vithet klädd, Moder Jord i drivans bädd - Moder Jord den födande, famnad av arlasol glödande. Och den pilt, som hos dig drömmer, våren är som än sig gömmer under drivan - frisk och varm och ur jordens vita barm glöd och styrka diande, signad av arlasol siande. Å, den synen vill jag kalla rikast, heligast av alla! Ungmor, ungmor, kärestan min, tyst vid vita bädden din sjunker jag knäfallande, lovsjungande, åkallande. Sida 17Annika: Strö ut text: Karl-Erik Forsslund musik: Karl-Erik Forsslund Nu ligger jorden grann och ler i gränslös rikedom. Soln öser sina skatter ner, och ej en vrå är tom. Nu spirar gräs, nu grönskar lönn, nu doftar starkt syren och rönn, konvaljen står i blom. Nu blåser sunnan maskrosfjun framför sig yr och het, nu segla sälgens fina dun bort över äng och vret, och aspar sina hängen strö, i trädgårn faller blomstersnö i tallös ymnighet. Där falla vita flingor tätt från alla aplar grå. - De lossna tyst, de sväva lätt, de dansa fint på tå. I solvarm snö med honungsdoft, i sammetslent och skylätt stoft med mjuka steg vi gå. Vi gå i sol, vi gå i glans, i doft och hög musik, vi gå i sång och vindars dans, i glädje yr och rik. Så låt oss ut kring jorden strö som asp och apel blom och frö, strö liv kring strand och vik! Låt oss som sunnan sprida milt musik och färg och glöd, som solen slösa fritt och vilt vår värmes överflöd! Av inga gränser livet vet, men trång och trumpen sparsamhet är ålderdom och död. Så spörj ej efter art och namn, men bort med band och bom, och öppna vitt din håg och famn och plocka blad och blom. Allt, allt som är till hjärtat slut, för vind och våg strö ut, strö ut din sommars rikedom! Sida 18Birgit: En midsommarsaga text: Karl-Erik Forsslund jag drömmer att det är du, min Lille-Man, som spelar hjältens roll i den, och tycker mig se dig springa omkring i hätta och lösskägg och bjuda allt folket häromkring till dans på vår äng! Så lyder sagan: När solen röd sig sänker midsommaraftons klara kväll och gyllne fläckar stänker på bergets gråa häll - när varje ruta blänker som gull i fattiglappens tjäll och skogen står och tänker, gnolande tyst och säll! Då öppnas bergets gråa vägg, då träder fram i dagen en liten man med mossgrått skägg, som räcker över magen. Gråklädd han är, i byx till knät, hans rygg är krokig men hans fjät - hoppa över stätta! - är spänstiga och lätta. Han har en eldröd hätta på huvudet, och skinnet är rynkigt, men se sinnet det har allt ungdomsfärgen kvar. Det strålar fram som solglans klar ur ögonspringor smala, det flyger som en svala fram utur tandlös mun, det spelar och leker kring jordens rund som fågel och fjäril i grönan lund, som allt som leker i skogarna och spelar kring röda logarna. Han vandrar ner mot dalen, på vägarna han springer kring. Kom barn, nu börjar balen, kom kom å ta i ring! Han röda hättan svänger, han flyger och han flänger. Han ropar över ängarna åt jäntorna och drängarna - å vill ni ha en sväng, så står det en majstång på Fröjdens äng, å vill ni ha en svängom, så kom å kom å kom! Han hoppar fram på tuvorna och skuttar över stubbar. Han ramlar ner i gruvorna - kom opp i soln, ni gubbar, I hyttorna han hälsar på - hihi åhå, ni svarta sotiga grabbar, kom tvätta era labbar å släggan i hörnet ställ, för ikväll är det midsommarkväll! Han sneglar in i stall och kök - kom pojkar, kom flickor, släpp tömmar, släpp brickor, släpp bråk och stök å gnat å gnäll, för i kväll är det midsommarkväll! I varje gård i dalen han tittar in i salen - Godkväll båd far och mor! Vill ni ha en sväng, så står det en majstång på Fröjdens äng, en riktig grann och stor! Och kvällens timmar skrida, och dansen går på Fröjdens äng. Och sorlet svävar vida - klaver och skratt och stamp och fläng. Ölet är gott och mustigt, hej lirum leva lustigt, fiollåten virvlar vilt och glatt i gyllne sagonatt. Men runtomkring står hagen så tyst i kvällens röda sken. Där sitter på en mossig sten en liten man betagen. Han ler och lyss till skratt och sång, till dansens dån och låtens gång och härmar med en murken gren fiolstråkens språng och visslar sakta melodin med milt lycksalig min. Och natten flyr. Ren solen står högt i det blå, ren spelman går att vila armar trötta, och dansarskaran hemåt drar till vardagssysslor nötta eller försvinner par om par i skogen. Han är ensam kvar. Då kryper han från stenen ner, en sista lång lång blick han ger den höga gröna stången, - tack tack för denna gången! - sin röda mössa svänger han och med en knackning spränger han bergväggens gråa häll. Den tunga porten stänger han bakom sig och försvinner i mörkret där sol ej brinner, i djupet där livet rinner så tyst som i gravens fattigmanstjäll. Men än en gång ur klippans häll han träder ut i solens ljus, väckt ur sin trollsömn av skogens sus för en natt, för en midsommarkväll! Sida 19Karl-Herman: Än blommar blå förgätmigej text: Karl-Erik Forsslund musik: Tommy Rådberg Än blommar blå förgätmigej i våra blomstersängar, än grönskar gräs och timotej på alla våra ängar. Men liarna slå och räfsorna gå med raska slag och slängar. Och blomstren falla ned och dö i doft som stilla söver, i doft av bär och gräs och hö, av smultron och av klöver. Och liarna slå, och räfsorna gå, och snart är sommarn över. Se drängarna i skjorta röd, se jäntors vita linnen - det lyser grant som heta glöd till fröjd för unga sinnen. Men liarna slå och räfsorna gå, snart äro blomstren minnen. Där föllo ibland gräs och strå två vallmoblomster röda. Min räfserska, ett av de två skall vid din barm förblöda. Och liarna slå och räfsorna gå, snart bli vi alla döda. Sida 20Karl-Herman, Annika, Birgit: Så sitta vi tillsamman text: Karl-Erik Forsslund musik: Tommy Rådberg Så sitta vi tillsamman I stilla glam och gamman I detta ljusa spisgemak Med himmelen till tak. Och skogens hulda håvor Och markens goda gåvor De fylla doftande vårt bord, Och skön är rymd och jord Si skogens hulda håvor Si markens goda gåvor, Si högblå rymd och grönklädd jord Och blomster på vårt bord! Hur solen ler och bränner! Tag för er, kära vänner, Å, tag en enda smörgås till Med hummer eller sill! Det doftar ännu, gräset, På detta gröna näset. Drick lite öl, tag lite mat Sur mjölk - ägg och spenat? Känn, ännu doftar gräset På detta gröna näset, Och Helan smakar härligt till En smörgåsbit med sill! Så må vi glasen brädda Med Mosel - denna gädda Ska ge oss kvick och spänstig håg, Böljklar som Wessmans våg. Och denna tjädersteken, Förr vild och grann i leken, Ska ge oss kraft att flyga vitt Och spela hett och fritt. Si denna tjädersteken, Den går väl än i leken, Den ger oss lust att leka fritt Och flyga högt och vitt! Får det ej lingon vara? De ha som droppar klara Sipprat ur mullens mörka kött. De färga blodet rött. Nå, hjortronkräm med grädde? Förr myrens mark den klädde. Den smälter guld i hjärtats ugn Och skänker viddens lugn. Si hjortronkräm med grädde Si, ödemark den klädde Den gjuter viddens gyllne lugn I hjärtats heta ugn. Och nu vi glasen tömma Och lägga oss att drömma På gräsets bädd med själen nöjd Och full av styrkans fröjd. För alla hulda håvor, För alla goda gåvor, Som lyst och doftat på vårt bord, Hav tack, o Moder Jord! För skogens hulda håvor, För markens goda gåvor, För allt som doftat på vårt bord, Hav tack, o Moder Jord! Slut |