[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]

[topp]

Gustav Vasa och dalkarlarna Konung Gustav rider till Dalarna, han tingar med dalkarlar sin, men Kristiern ligger för Södermalm, han äter stulen svin. Kristiern sitter i Stockholm och dricker båd´ mjöd och vin. "Hören I, mine dalekarlar, allt vad jag bjuder uppå: viljen I mig följa till Stockholm och slå de jutar av?" Då svarade de dalekarlar, de svarade alle i sänder: "Det stod ett slag om långfredag, vi minnas det alle än." Så svarade och konung Gustav, han svarade för sig så: "Vi bedja Gud Fader i himmelrik oss må nu full bättre gå!" Då svarade ock de dalekarlar, de svarade allt förty: "Viljen I vara vår hövitsman allt in för Stockholms by? Snöskravu och furufnatten rätt pilen har råkat uppå, Kristiern hin bloderackan må nu ej bättre gå!" "Gärna är jag eder hövitsman", konung Gustav svarer så, "viljen I mig vara trogne allt under min fana blå." Så svarade de dalekarlar, de svarade all en man: "Vi blod och livet våga mot en så grym tyrann, vi blod och livet våga allt för vårt fädernesland." De dalekarlar begynte sig rusta, de rusta´ sig i dagar två, de vilja följa konung Gustav vart ut han lägger på. Så gladelig rider konung Gustav utöver Tuna bro, flere åtte han dalekarlar än danske månde tro. De dalekarlar börja sig hasta allt in för Stockholms stad, flere voro de dalepilar än hagel faller på hav. De dalekarlar började vanka allt in för Stockholms by, fast flere voro de dalepilar än hagel faller av sky. De dalekarlar begynte att skjuta, de sköto ock all en man, tjockare röko de dalepilar än sanden på sjöastrand. De dalekarlar månde så skämta och pilarna hava sin gång, två jutar buro den tredje uppå sin spetsestång. Ut kommer en mölnarhustru allt vid det samma sin: "De säckar äro malne, vi dragen I dem här in?" "De äro icke malne säckar fast I nu säjen så, det är den ypperste jute, som stod på Malmens igår, det är vår fattige jute, som stod för pilen igår." "Jag haver så ont i huvud, jag gitter ej lemman rört, jag haver druckit det starke porsöl, som är ifrån Dalarna fört. Det värker ock i min sida, jag gitter mig icke vänt, jag haver smakat den härske strömming, som är från Dalarna sänd." Ut kommer man av huse i Stockholms gatu lång: det var stor lust att skåda huru juten från hättan språng. Det var en ryttar Erik, så skria´ han som fler: "Herre Gud nåde oss jutar, vi se ej Jutland mer!" Konung Gustav rider på högan häst i fältet av och an: "Tacka vill jag mina dalekarlar för eder trohet sann! I haven med mig ståndit som trogne svenske män; vill Gud mig livet unna jag gör eder gott igen."

[topp]

melodin i midi format

Den flyende Gustav Vasa. ur sånger  för skola och hem (1910) Se Norges fjäll! De snart mig skola skilja Från Kristians våld. Ack, arma fosterland. Må bland ditt folk en kraftigare vilja Mer lyckligt lösa dina träldomsband! Hur länge skall tyrannen sprida fasa? Så klagar flyende den ädle Vasa. Hur länge skall tyrannen sprida fasa? Så klagar flyende den ädle Vasa. Men utur Sälens dystra skogar skalla dalmannaropen; Gustav, Gustav, kom! Vi följa dig, med dig gå svenskar alla. I fosterlandets namn vänd om, vänd om! Och fjällens genljud återgåvo orden, och räddning skänktes arma fosterjorden. Och fjällens genljud återgåvo orden, och räddning skänktes arma fosterjorden.

[topp]

BARBRO STIGSDOTTER ORNÄS Genom en ädelmodig gärning, vilken åt det olyckliga fäderneslandet bevarade dess räddare, har Barbro Stigsdotter förvärvat åt sitt namn odödlighet och ett tacksamt minne hos den senaste eftervärld. Ur den obemärkta skugga, där hennes verksamhet eljest gömdes, har hon endast i denna sin ädla gärning framträtt, och den är det enda, historien känner om henne. Hon var dotter av en orolig tid och tillhörde en släkt, som ansågs tillgiven ett främmande land och dess förtryckande konung. Det var släkten Svinhufvud, vars medlemmar med nit och iver omfattade det Danska välde, som med blod och död utbredde sig över Sverige och hotade att tillintetgöra landets frihet, medan dess utmärktaste män föllo för bödelsbilan. Denna släkt var särdeles mäktig i Dalarna. Biskop Otto i Västerås troddes till och med hava givit Kristian Tyrann listan på de personer, som i Stockholms blodbad avrättades. Ottos syster var gift med Stig Hansson Diekn, och deras dotter Barbro hade fått till make Arendt Pehrsson Örnflycht till Ornäs. Med denne sin man levde hon på hans gård, belägen på en högländ udde vid en vik av den vackra insjön Runn, omkring en mil från staden Falun. En novemberafton 1520 inträdde till Arendt Pehrsson en främling, i en vandrande dalkarls dräkt, med en yxa på skuldran. Han uppgav frimodigt för honom, såsom en ungdomsvän från deras läroår vid Uppsala högskola, sitt namn och sina avsikter. Han hette Gustav Eriksson, av den gamla och ansedda Vasasläkten. Hans far hade nyligen i Stockholm måst böja sitt huvud under bödelsyxan. Själv hade han från sin fångenskap i Danmark flyktat undan och uppträdde nu i Sveriges avlägsna trakter, för att tillställa en uppresning emot den blodige tyrannen. Därtill sökte han barndomsvännens råd och biträde, helst de båda tillsammans, innan Arendt Pehrsson ingått sina nya förbindelser med Svinhufvudska släkten, kämpat under Sten Stures fana mot Danskarna. Arendt blev förvånad över hans djärva mod, men låtsade som han delat hans fosterländska iver. Han kom ihåg, att ett pris var utsatt på Gustavs huvud, och att han sålunda kunde förtjäna stora penningar med att överlämna honom levande eller död i Danskarnas våld. Sedan han därföre lovat att intala sina grannar att deltaga i anslaget, anviste han den ädle landsflyktingen ett rum i loftsbyggningen, där han försäkrade honom om trygghet och ro, och uppmanade honom att utan fruktan lägga sig till vila. Så snart gästen gått till sängs, välvde dock den listige Arendt helt andra förslager i sitt huvud. Han avreste ännu om aftonen till sin granne och anförvant Måns Nilsson Svinhufvud, och uppmanade honom att deltaga i fångsten, ty nu hade han den man i sina händer, på vilken konungen satt ett så högt pris. Måns Nilsson förklarade sin avsky för en så nedrig gärning, som att svika godtrogen gäst. Arendt avstod dock icke från det tilltänkta förräderiet, utan beslöt att vidtaga en annan utväg, för att fullborda det. Hans hustru Barbro hade en systerson, Brun Bengtsson, vilken var Kristians trogne befallningsman över Bergslagen och Dalarna. Han bodde på en gård, som hette Sätra, och Arendt reste genast dit från Måns Nilsson. Då han i denna avsikt färdades förbi sin egen gård, bemärktes han av sin uppmärksamma hustru. Hon anade genast oråd, och fattade medlidande för den olycklige främlingen, som hon lätt kunde förstå, att hennes man bestämt till sitt offer. Arendt fann i Brun Bengtsson en villig deltagare, och de togo båda sina mått och steg för att försäkra sig om Gustav Erikssons person. De samlade tjugu man och rustade sig att om morgonen gripa honom. Men fru Barbro lät imedlertid sin dräng spänna före en släda och hålla med den utanför loftbyggningen. Hon gick därefter upp till den slumrande flyktingen, väckte honom och underrättade honom om hans fara. Hon gav honom det rådet att vända sig till den redlige prästmannen herr Joen i Svärdsjö. För att icke väcka uppmärksamhet hos sitt gårdsfolk, uppmanade hon honom att obemärkt smyga sig ned, och därtill begagnades de den tiden brukliga långa handkläden, som funnos i rummet. Den förföljde hjälten kom lyckligt ned och ilade, kuskad av den trogne drängen, utåt insjöns isbelagda yta, nya äventyr till mötes, vilka dock slutades med den lysande bedriften av fäderneslandets befrielse och förvärvade honom själv Sveriges krona. Med den ädelmodige Barbro fick lida för sin ädla gärning. Då Arendt Pehrsson om morgonen kom hem till sin gård, åtföljd av befallningsmannen och hans karlar, blev han högst förtörnad över fångens flykt, och fattade sedan ett outplånligt hat till henne. Den byggning, i vilken Gustav Eriksson blev härbärgad och ur vilken den ädla Barbro Stigsdotter räddade honom, är ännu underhållen på Ornäs, för att förvara minnet av den fosterländskt sinnade kvinnans gärning.

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]