[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]
[Anna Maria Lenngren]
[En afton hos fru Lenngren]
[Ljusets fiender]
[Morianen]

DEN 1 NOVEMBER 1796

På Gustav IV Adolfs myndighetsdag den 1 november 1796 nedlade hertigen Karl sitt förmyndarskap. Den som i praktiken fungerade som premiärminister under Hertig Karls förmyndarregering var Gustaf Adolf Reuterholm (1756-1813). Reuterholm, en småskuren, avundsjuk och långsint natur, egenskaper som skulle förkväva hans svärmeri för 1700-talets stora idéer och göra honom till en despot.  Eklog, den 1 november 1796, av Anna Maria Lenngren, är en dikt från skaldinnans anonyma penna, som hade en stor betydelse för det samtida Sverige då den publicerades i Stockholmsposten.  Skaldinnan ville ge den unge Kung Gustav Adolf en hjälpande hand.

Ifall man skrattar, skrattar man åt mig. Så "ljusets fiende" instinktlikt känner. Carl Snoilsky En afton hos fru  Lenngren

[topp]

Eklog, den 1 november 1796
text: Anna Maria Lenngren

I en koja, kring sin spis, satt en menlös släkt på bygden, gubben grånad, from och vis, gumman, god som gamla dygden, nöjda vid sitt tända ris. Matmors gärning hurtigt led, Karin nystade på garnet, Jerker slöjdade en sked, och på golvet lekte barnet, husets barn i tredje led. Drängen med sitt sista lass kom från skogen trött till kvällen. Gårdshund, gamla trogna Pass, makligt låg i ring på hällen ... Katten tvättade sin tass. Moster Gunnil i en vrå talte sagor, band på noten. Gamla Lustig då och då, husets vän, soldat vid roten, finska fejden minde på. Hastigt husbondfar man såg pipan emot spisen knacka. Rörd var han i själ och håg, tog så brått sin almanacka, som i stora bibeln låg. "Vänner," ropte han, "se här," med en fröjd, som ej var tvungen, "denna dagen är oss kär ... låt oss be till Gud för kungen: det hans dyra högtid är! Kungars kung, som allt förmår, giv hans ungdom mod och lycka!" utbrast gubben, och en tår föll uppå hans nötta krycka, stödet för hans sjutti år. Gumman sade: "Rätt och lag skall han skydda för de ringa!" - "Sveriges ovän skall en dag bäva för hans tappra klinga." inföll Lustig .. "det svär jag! Jag i Stockholm sett min kung för de flinka blåa gossar. Skölden blir ej honom tung ... tapperhet ur ögat blossar: han är rask som han är ung." Dotter Karin fick nu ljud ... hennes önskan var för freden och en kärlig kunglig brud. Jerker lade från sig skeden och bad samma bön till Gud. Gunnil, fattig, fromma själ, tog till orda så gudsnådligt: "Folket för allt split och gräl, kungen för allt krankt och vådligt, store Gud, bevara väl!" Nu förentes allas röst, nu upphöjdes allas händer: "Sveriges kung till Sveriges tröst styre lyckligt sina länder till dess sena ålders höst!" Tänd din lusteld, lyckans son, låt kanonen glädje dundra, fröjda dig med stoj och dån ... låt oss små din prakt beundra, dina murar vitt ifrån! Då palatset upplyst står, glindrande i lustbarheten, blott en suck från kojan går. Högre dock än fröjdraketen detta tysta offer når. (1796)

[topp]

Ur Morianen - M. J. Crusenstolpe

Gustav IV Adolfs tillträde av regeringen skedde enligt utfärdat ceremoniell med mycken pomp och ståt på rikssalen. Konungen intog tronen. Hertig Karl, hans farbroder och f. d. förmyndare, stannade ett trappsteg lägre ned och överlämnade, efter hållet tal, regalierna åt Gustav Adolf, vilka buros av riksämbetenas innehavare och deras vederlikar, klädda i stora ceremonidräkten: en sid släpande mantel av purpursammet, med bräm av hermeliner. Excellensen Reuterholm, som föreställde riksskattmästaren, svängde sig med stolthet och välbehag i den präktiga skruden. Konungen delade vid detta tillfälle allmänna uppmärksamheten med sin farbroder och dennes förklarade gunstling. Man anade ett spänt förhållande mellan det nyss försvunna och det uppstigande väldet, och man slök nygirigt varje ord, varje blick, varje åtbörd, som röjde deras inbördes känslor och avsikter. I konungastolen, av gediget silver med Sveriges vapen i drivet arbete över ryggstycket, hade ingen suttit sedan Gustav III, förrän i dag. Nästa dag fick Reuterholm det väntade enskilda företrädet hos konungen. Deras roller voro nu ombytta. Konungen gav honom välförtjänta förebråelser för hans högfärd, hämndlystnad, agg mot Gustav III:s minne och hans vänner, hans dåliga hushållning med rikets medel, hans okloka styrelse och de medel han nyttjat för att tillsluta konungens ögon. Överraskad, bestört och slagen försvarade Reuterholm sig ganska lamt; och med en ertappad missdådares uppsyn och osäkra röst framstammade han frågan: på vad sätt hans maj:t hädanefter funne gott att använda honom i dess och rikets tjänst? "Ni är ju president i Kammarrätten,"  svarade Gustav Adolf med eftertryck, "och det är också det ämbete ni nu mera kommer att förvalta." Nu föregick Reuterholm både tålamod och betänksamhet. "Dit återgår jag aldrig!" brast han ut med hetta, "utan efter jag finner, att jag gått miste om ers maj:ts förtoende, så begär jag på stället mitt avsked även från denna syssla." Konungen, på en gång förvånad och missnöjd, yttrade avmätt och högdraget: "Vi bevilja er det också på stället. Farväl således för alltid, herr baron Reuterholm!" Vid första öppna vatten efter denna händelse gick excellensen baron Reuterholm ombord i Ystad på en postjakt, vilken överförde honom till Tyskland.

[topp]

Stockholm d. 1 november 1796. --- Nu i dag, den första november, är en högtidlig dag. - Ack, vet söta mor, jag tycker det är så synd om vår lilla kung, som påtagit sig en så tung börda. Men kanske att han finner den ej så tung och att han har krafter att bära den. I förmiddag var jag och mina kamrater ute och såg den stora procession öfver Borggården. En moster Stridsbergs kusin skaffade oss rum i ett fenster på slottet, där vi kunde se den rätt väl. De gingo då i Rikssalen, där hertigen öfverlämnade och konungen emottog regeringen. Begge ha di ej kunnat hålla sig från tårar. Konungen har gjort ett så vackert tal, sägs det, och talt med styrka och redighet. Ifrån Rikssalen gingo de i Storkyrkan och så gick vi hem, ty där var ej möjligt att slippa in. Vi tänkte oss åter ut för att få se publika spisningen, som följde därpå, men vi slog det ur hågen, och så godt var det nog. Vår gode herre har varit hemma. Han borde ha vari med i procession, men galadräkten kostar 40 à 50 rdr. - Vi ha ock firat 1 nov. på det sätt, att jag i afse lämnade köksjungfrun Maja kaffe och bad henne koka åt oss. Det drack vi i all tranquilité i våra rum; och i middags sade frun, att hon äfven befallt kaffe i dag åt oss, men jungfru Maja hade ej förstått sig därpå. I det ställe fick hon lof att bränna och koka eftermiddag. Men värre var väl det, att frun hade ämnat oss stekt korf till frukost, och den hade jungfrurna redan i går morse förvarat i sina egna magar. Det var en oersättlig förlust. Söta mor, förlåt att jag skrifver så mycken strunt, men det är så lustigt. Söta mors lydiga Cajsa. Källa: Lotten Dahlgren Norrländska släktprofiler 1911

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]