Badin
text: M.J. Crusenstolpe
(Miniatur-almanach 1854)
| Från Danmarks afrikanska besittningar hade
danska etatsrådet Reiser fått en välbildad och eldig negerslavgosse,
vilken han sedermera medförde till Sverige, när han något
av de sista åren på 1750-talet satte sig ned i Stockholm, därtill
övertalad av sin hustru, som var av svensk härkomst. Det svarta
barnet var fött 1746 eller 1747 och bar bland sina hedningar namnet
"Cuchi"; men med anledning av gossens livliga lynne kallade Reiser honom
i stället: "Badin". Händelsevis kom detta till Lovisa Ulrikas
kännedom och väckte hennes nyfikenhet att se "morian-ungen".
Etatsrådet Reiser skyndade icke blott att fullgöra denna hennes
önskan, utan även att som gåva åt drottningen erbjuda
negergossen, - och hon mottog med välbehag denna sällsamma äreskänk. |
| Jämnårig med de kungliga barnen, blev Badin utsedd och uppfostrad
till deras lekkamrat. För att likväl icke stöta de andäktige
i landet och dess inflytelserika prästerskap för huvudet, fann
hon nödigt att låta döpa honom; och i dopet fick han namn
efter hela dåvarande konungahuset, med undantag av den andre prinsen
i ordningen. Morianen hette således: "Adolf Ludvig Gustaf Fredrik
Albert Badin Cuchi," ehuru endast det av "Badin" behövdes och begagnades. |
| Bland Lovisa Ulrikas många infall och de rön hon anställde,
var även försöket att låta ett människolynne
utvecklas utan ledning och uppfostran, helt och hållet på egen
hand och utan tukt. Med det sjudande negerblodet var detta rön i synnerhet
svårt, vådligt och olycksbringande. Det fanns intet spratt,
ingen grovhet och oförskämdhet, som Badin ej tillät sig
mot hovfolket, rikets ämbetsmän, även de högsta, till
och med mot de kungliga barnen. Man fick ej straffa honom - drottningen
hade uttryckligen förbjudit det, och hennes vilja var även den
fromme konungens lag. För alla, som stodo i beröring med konungaborgen,
utgjorde Badin en fasa. Drottningen skrattade av full hals åt den
vånda hennes svarta gunstling förorsakade alla, som råkade
inom hans synkrets - och Adolf Fredrik teg och låtsade ej bli varse,
när morianens upptåg och förolämpningar gingo till
den ytterlighet, att konungen icke ens av artighet mot sin gemål
kunde småle. I de kungliga gemaken sprang Badin fram och tillbaka
samt knuffade med häftighet undan vem som helst, som stod honom i
vägen. Under måltiderna hängde han sig dinglande mellan
konungens och drottningens stolar. Vid deserten lyftades han upp på
bordet, där han spatserade av och an mellan tallrikar och fat. En
fet hovman bet han en gång av ilska med den våldsamhet i magen,
att tvänne av morianens egna tänder sprungo sönder. Kronprinsen
kallade han: "Gustaf du skurk," prins Fredrik "Munsjör snus," o. s.
v. Om han blev förtretad på någon, karl eller fruntimmer,
bad han dem, även i kungaparets närvaro "draga fan i våld"
och majestäterna förtörnades icke. Under en middagsmåltid
befallde drottningen honom att gå till riksrådet Scheffer,
som satt vid andra ändan av bordet, och säga någonting
artigt och roligt åt hans excellens. Detta efterkom Badin på
det sätt, att han yttrade till den höge ämbetsmannen: Vad
skall jag säga? Varom skall jag tala? Skall jag tala om "gatusmuts"?
Vid ett annat tillfälle i hovkretsen skulle grevinnan Brahe examinera
negerynglingen i katekesen, och hon frågade honom om huvudstyckena.
Härtill svarade Badin med de grovheter som finnas anförda i "Portefeuille",
första delen sidan 105; och denna oerhörda plumphet hälsades
av majestäterna och hovcirkeln med en salva skratt! Naturligtvis stegrades
av bifallet ännu mer hans oförsynthet och djärvhet, och
slutligen förgrep han sig mot den höga beskyddarinnans egen person.
Då först fann Lovisa Ulrika av behovet påkallat och tiden
inne att näpsa hans ofog. Hon gav således befallning, att morianen
skulle tillhållas uppföra sig anständigt och agas när
han förgick sig. Hovfolket, länge förfördelat och pinat
av den svarte plågoanden, lät icke säga sig detta två
gånger. De åtlyddo befallningen con amore, med en skyndsamhet
och eftertryck, som vida överträffade drottningens både
beräkning och önskan. Badin var i sitt tjugonde år, då
han i sin ordning blev misshandlad och på ett grymt sätt fick
göra bekantskap med ferlan. Drottningens veto räddade honom slutligen
från den allt för länge fördröjda uppfostringsmetoden. |
| Hela sin levnad stod Badin på den förtroligaste fot med
holstein-gottorpska regentsläkten i Sverige. Hans utseende i yngre
åren var, färgen oberäknad, särdeles fördelaktigt,
och rykten ha allt ifrån den tiden varit i omlopp rörande förhållanden
av den mest ömtåliga art. När och var som helst hade han
fritt tillträde hos alla de kungliga personerna av bägge könen.
Den ende av dem, vars namn han icke bar, blev i morianens äldre dagar
just den, vars böjelser och sysselsättningar han företrädesvis
delade. Näst hertig Karl fanns i hela Sverige ingen större ordensvurm
än Badin. Allt vad han i fast, löst och reda penningar under
loppet av sin långa livstid fick av sina kungliga välgörare
och vänner - och det var i sanning icke obetydligt; ty holstein-gottorpska
huset var icke fläckat av snålhetslytet - använde han på
ordensupptåg och för ordensändamål. Timmermännen
erhöllo av honom ansenliga donationer. Liksom Cornelius Tratt, enligt
fru Lenngren, "trivdes gärna i damasker," styrde Badin gärna
ut sig i frimurarnas uniform. |
| Badin var tvänne gånger gift och bägge äktenskapen
barnlösa. Hans första hustru, Betty Svart, dog 1798 och den senare,
Magdalena Elenora Norell, överlevde honom. Den 18 mars 1822 blev Badins
dödsdag. Han begrovs i Katarina kyrkogård och lämnade sin
änka i ytterst torftiga omständigheter. Av de ordnar, på
vilka han i livstiden slösat, fick hon något ringa understöd.
Hans avbildning - ett bröststycke målat i pastell - prydde biblioteksrummet
i prinsessan Sofia Albertinas palats vid Gustaf Adolfs torg. Hon skickade
tid efter annan åt sin fosterbroder på hans äldre dagar
kontanta vedermälen av sin hågkomst och vänskap; och ännu
finnas i behåll biljetter, dem hon med egen hand skrivit till honom,
vittnande om hennes deltagande för hans välgång. |
| Vid Karl Johans första ankomst till Sverige var Badin nyfiken
att se och lära känna honom. Han begagnade sin rättighet
en gång för alla, att oanmäld gå ut och in när
och var han behagade på Stockholms slott. Kronprinsen var sysselsatt
vid sitt skrivbord, med ryggen vänd åt dörren då
Badin inträdde och blev då han såg sig tillbaka, oangenämt
överraskad av den svarta, obekanta ansikte, som mötte hans blick.
På de häftiga frågorna: "vem han vore? vad han ville?
och huru han vågat och kunnat komma oanmäld in i prinsens rum?"
sade morianen sitt namn, åberopande sin rättighet till obehindrat
inträde hos kungliga familjen och uppgav sitt ärende endast vara
att få se Sveriges nye tronföljare. |
| "Nå väl!" utbrast Karl Johan, barskt, steg upp från
skrivbordet och antog en rak ställning - "Se nu noga på mig.
Gå sedan er väg och kom ihåg, att hos mig slipper ni hädanefter
aldrig in, utan efter gjord anmälan, eller på min särskilda
befallning." |
| Detta var det gamla konungahusets gunstlings både första
och sista audiens hos den nya regentsläktens stamfader. |
