[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]


Ingen har fyllt en bana, liknande min.
Må man öppna världens hävder!
Jag har styrt ett folk, ömtåligt om sina rättigheter.
Då Napoleon anföll det land, som anförtrott sina öden åt mig, fann han i mig en rival.
   Karl XIV Johans ord på dödsbädden



[Teckning: Karl XIV Johan]
[Det andra tronföljarvalet]
[Vulkanerna utslunga klippblock, revolutionerna människor]
[Länkar]

[topp]


KARL XIV JOHAN (1763-1844)


[topp]

Det andra tronföljarvalet
text: Emil Svensén

Plötsligt och oväntat sågo sig de svenska statsmakterna nödsakade att snarast möjligt anställa nytt val av tronföljare, då konungens skröplighet gjorde det möjligt, att tronen när som helst kunde bliva ledig. Den lille prins Gustaf hade forfarande inga utsikter, och genom Fersens gräsliga slut hade han mist sin förnämste förespråkare. Tre namn voro närmast att välja på, konungen av Danmark, hertigen av Augustenburg och prinsen av Oldenburg.

Under gynsamma förhållanden kunde således konung Fredrik VI av Danmark haft rätt stora utsikter att även få bestiga Sveriges tron. Danmarks anslutning till Napoleon hade gjort det till Englands fiende, och lika säkert, som England med sitt välde på havet skilt Danmark från Norge, kunde det även väntas skilja dess konung från hans nya svenska rike. Då Fredriks egenskaper icke voro av den art, att de kunde tilltala svenska sinnen, under det hans val med eller mot vår vilja måste indraga Sverige i den världskamp, ur vilken det nyss med nöd sluppit löst, förlorade han snart alla utsikter att komma i åtanke.

Georg Adlersparre hade med sitt val fallit på hertigen av Augustenburg, en äldre broder till Karl August. Sannolikt hoppades Adlersparre, att om hertigen bleve vald, skulle han i Sverige närmast sluta sig till sin framlidne broders vänner och bereda dem tillfälle att fullfölja sina planer, som de tänkt sig vinna under Karl August.

Adlercreutz åter var närmast böjd för prinsen av Oldenburg, vars enda stöd för möjligt anspråk på svenska kronan låg i hans härkomst från en yngre broder till konung Adolf Fredrik, vadan han var närmaste släkting till den gamla konungaätten. Men oldenburgaren var lika allt igenom obetydlig som augustenburgaren.

Då så var, hade helt naturligt tanken hos mången vänt sig till den sida, där statsstyresmän med huvud och hjärta, i dessa kritiska tider framför allt stodo att finna, nämligen till den hjältekrets, som slöt sig kring den franske världshärskaren. Att tänka på hans bröder kom ej i fråga, ty de voro redan försörjda med konungariken, och lika litet kunde hans styvson Eugêne Beauharnais, som var fransk vice konung i Italien, tänkas villig att vända sin håg från den soliga södern till den snöiga norden. Ville man med sitt val vända sig till någon av Napoleons marskalkar, vilka i sin kejsares spår med ära fört de franska örnarna kring alla Europas slagfält, kunde valet försvåras därav, att ingen bland dem stod så högt över de andra, att hans företräde syntes utom allt tvivel.

I sin rådvillhet lät den svenska regeringen sitt sändebud i Paris under hand höra sig för hos kejsar Napoleon för att inhämta hans mening om valet. På det svenska sändebudets förfrågan skall han ha svarat, att i Sverige ju finnes en greve Bonde, som härstammade från landets framfarne konungar, och måhända kunde han passa för den lediga tronen.

I detta sakernas ovissa läge kunde den minsta tillfällighet giva utslaget, och det blev även den blinda slumpen, som skulle fälla detta utslag i en riktning, varom ingen på förhand kunnat drömma. Tanken på en av Napoleons marskalkar som svensk konung hade främst vunnit insteg bland krigsbefälet, som med en fransk hjälte i spetsen hoppades få utkräva vedergällning av Ryssland vid världshärskarens sida i det krig mellan honom och tsaren, som i trots av den nyss så varma vänskapen redan började synas oundvikligt.

I Sverige anade ingen då ännu den del, som kejsaren haft i Finlands förlust, men med svenskarnas sinne för det romantiska och sagolika var deras beundran för hans lysande hjältebana stegrad till det yttersta. Vid ett plenum plenorum på rikssalen under 1809 års riksdag hade ständerna i något sammanhang fått mottaga den första underrättelsen om Napoleons seger vid Wagram, och trots aktningen för rummets helgd kunde de ej avhålla sig från högljudda bifallsyttringar.

Under valriksdagen i Örebro skulle ett par kurirer avsändas till Paris med viktiga depescher till det svenska sändebudet angående valet av tronföljare. En av dem blev den unge löjtnanten baron Karl Otto Mörner. När Mörner väl hunnit installera sig i Paris, tog han sig för att på eget bevåg och utan samråd med någon göra sin uppvaktning hos marskalk Bernadotte och utan vidlyftiga omsvep eller förberedelser fråga honom, om han ville mottaga ett val till svensk tronföljare.

Vid den tiden sades det om den franske soldaten, att han bar en marskalkstav fördold i sitt patronkök, om han blott förstod att taga rätt på den. Med samma rätt kunde det sägas om den store kejsarens marskalkar, att de buro en konungakrona hängande på sin värjspets, om de blott kunde taga ned den. I dessa tider, då den kejserlige örnen lekte med Europas kronor, syntes det ingen konst för en djärv lyckoriddare att när eller var som helst vinna sig ett rike. Ingenting borde ju hindra, att denna lycka kunde falla Bernadotte till så väl som någon annan.

Med denna sin framgång är Mörner också i det närmaste ute ur sagan. När han efter väl förrättat värv kom hem och anmälde sig till tjänstgöring hos sin chef, röt denne förgrymmad mot honom:

"Pojke, om här ginge rättvist till, borde du sitta där varken sol eller måne skiner".

Mycket riktigt fick han också krypa i arrest för sitt tilltag, men detta gick numera sin gilla gång honom förutan.

Vid valriksdagen i Örebro hade ständerna efter åtskillig tvekan bestämt sig för hertigen av Augustenburg, till vars förmån deras hemliga utskott den 11 augusti uttalat sig, men hänförelsen för det nya konungaämnet var minst sagt av det ljummaste slaget.

Då spred sig lik en löpeld nyheten om Mörners dumdristiga tilltag, och på samma gång anlände från Frankrike en köpman vid namn Fournier, med Bernadottes uppdrag att verka för hans val.

Tanken på Bernadottes val tände eld i alla sinnen, och den allmänna meningen bland ständerna slog nästan ögonblickligt om till hans förmån.

Adlercreutz, som redan uppgivit den oldenburgska kandidaturen, gick över på Bernadottes sida, och till honom slöto sig Baltzar von Platen och flere andra av de ledande männen efter revolutionen.

Endast fem dagar efter det hemliga utskottet avgivit sitt förra utlåtande var det redan färdigt med ett nytt, i vilket det lika enhälligt tillstyrkte Bernadottes val.

Den 21 augusti 1810 blev denne likaledes enstämmigt av alla fyra stånden utkorad till svensk tronföljare.

Före sin avresa till Sverige inställde han sig pliktskyldigst hos Napoleon för att taga avsked. Napoleon räckte handen åt den nye kronprinsen med de ryktbara orden:

"Välan, må våra öden gå i fullbordan".


[topp]

Vulkanerna utslunga klippblock, revolutionerna människor
text: Emil Svensén

"Vulkanerna utslunga klippblock, revolutionerna människor", har Victor Hugo en gång sagt. Den store franske skalden har därvid särskilt haft sin tanke riktad på den stora franska revolutionen, och sällan eller aldrig har väl en världshändelse fört med sig sådana omkastningar i människors öden. Franska revolutionen lät mången försvinna i de tysta djupen, som förut stolt tronat på samhällets höjder, under det mer än en, som börjat sin bana bland folkets djupa led, inom några få år lyftes upp på en tron.

Högt över alla de andra reser sig även i fråga om sitt livsödes underbara sammanfogning Napoleon Bonaparte, den korsikanske världserövraren. Men närmast efter honom, om än på ett oändligt avstånd, framstår bland hjältekretsen den bérnesiske skrivarsonen, som var bestämd att på sin ålders dagar bära Sveriges och Norges dubbelkronor.

När Jean-Baptiste Jules Bernadotte den 26 januari 1763 föddes i den lilla staden Pau (Béarn) på den franska sidan om Pyreneerna, där Henrik IV av Frankrike och Navarra två hundra år tidigare skådat dagens ljus, kunde säkerligen ingen i hans frändekrets ana, att detta barn en gång skulle sluta som konung i två avlägsna nordiska riken, som väl knappast till namnet voro kända i hans omgivning.

Han tillhörde en välaktad småborgerlig släkt, vars anor kunna följas några led tillbaka, och hans fader var advokat vid parlamentet eller överdomstolen i hans födelsestad.

Men så bröt den stora revolutionen ut. Allt ifrån Bastiljens stormning den 14 juli 1789, då folkmakten tog ledningen och militärens slapphet eller vanmakt bröt de privilegierade klassernas motstånd, hade ett ständigt växande antal av dessa förtvivlat om möjligheten att hålla stånd mot den överväldigande folkrörelsen och flytt ur landet.Före revolutionen voro nämligen officersposterna vid den franska hären så gott som uteslutande förbehållna åt adelsmän och adliga vederlikar.

I spetsen för dessa s. k. emigranter gick konungens yngste broder, den allmänt hatade greven af Artois, och till honom sällade sig en skara adelsmän, som växte för varje nytt vindkast av revolutionen. Över hela Europa foro de från hov till hov och rörde upp himmel och jord för att förmå världsdelens konungar och furstar till ett gemensamt krig mot den förhatliga folkrörelsen.

På våren 1792 fick den stackars redlöse konung Ludvig XVI med knappast återhållna tårar förklara det krig mot sina vänner konungarna, som under ett tjugutal av år skulle dränka Europa i ett hav av blod och lågor och föra Frankrikes trefärgade fanor med seger kring alla världsdelens slagfält.

I början syntes likväl denna utgång föga sannolik. Revolutionen hade drivit de flesta och bästa av de gamla officerarna ut bland emigranternas skaror, och de, som stannat kvar, hade under dess stormiga skiften bättre lärt sig att politisera än att kommendera. Därför såg det i förstone ut, som om det begynnande kriget skulle förlöpa efter mönstret av den svenska frihetstiden och den polska republikens krig, och samtidens furstar voro ej allt för måna att i grunden kväva en rörelse, som väntades göra det mäktiga Frankrike mindre farligt för dem.

Men den överhängande faran vände snart det franska folkets håg till det hotade fäderneslandets försvar, och under marseljäsens eldande toner stormade hänförda skaror av frivilliga till gränsen.

Härarna utskrevos i enlighet med den allmänna värnpliktens stora folkliga grundsats. Svårare syntes i början att finna anförare för dem, när deras forna officerare till det mesta stodo i fiendens läger. Men även här kommo revolutionens folkliga grundtankar väl till pass, då en befälspost ej längre kunde vinnas på grund av börd, utan endast genom förtjänst och skicklighet. Häri låg orsaken till, att dessa, när fältet en gång låg öppet för dem, med sådan underbar snabbhet förstodo att sätta sig in i sin nya ställning. Men så gick också deras befordran för sig med otrolig hastighet, och de förenade konungarna funno sig snart stå inför en krets av borgargeneraler, som kanske hade något ohyfsade och föga hovmannalika later, och över vilka själve Göthe icke aktade under sin värdighet att göra sig lustig, men som dock först och sist förstodo konsten att segra.

Snart skulle dessa borgargeneraler och deras nyutskrivna härar jaga fienderna med blodiga pannor över Frankrikes gränser, och inom kort följde de erövrande efter dem till deras egna länder. Samtiden stod slagen av häpnad inför denna väldiga kraftutveckling, och på ryktets vingar flögo kring världen namnen på dessa generaler från i går, en Moreau, en Pichgru, en Jourdan, en Hoche och andra fler. Även namnet Bernadotte nämnas.

Efter arbete som advokatskrivare tog Bernadotte värvning 1780 och var vid 1789 års revolution fältväbel, den näst högsta värdighet en icke-adlig kunde uppnå; löjtnant 1791/92, kapten 1793; överste (brigadchef) 1794; brigadgeneral och divissionsgeneral samma år; ambassadör i Wien 1798, krigsminister 1799; marskalk av Frankrike 18 maj 1804; furste av Ponte Corvo 5 juni 1806; vald till svensk tronföljare vid riksdagen i Örebro 21 augusti 1810; kung av Sverige och Norge 5 februari 1818. Avled 8 mars 1844.


[topp]

VAD DU MER KAN HITTA PÅ
VISORNAS HEMSIDA

[Visan som sjöngs vid transporten av Karl XIV Johans Sarkofag]

[Malmgården - Karl XIV Johan]

[Marseljäsen - historien bakom sången]

[Revolutionen försonas med himlen]

[Ätten Bernadotte]

[topp]

[tillbaks index] | [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]