[tillbaks index]
| [text- diktarkivet] | [Bild på svenska]
[Teckning: Dramatiska teaterns brand]
[Pfalzgrevinnan Maria Eufrosyna]
[Dramatiska teaterns brand]
[Kommentarer: Makalös Arsenal Dramatiska teatern]
|
En svensk konungs barnbarn, en konungs systerdotter, en konungs syster, och en konungs fader, samt syskonbarn till en regerande drottning, tillbragte Maria Eufrosyna sitt liv på de samhällets höjder, som ehuru ofta hemsökta av lyckans omväxlingar, dock bort kunna lämna henne skydd för den egentliga nöden. Hon var nära tvenne år äldre än sin kusin, drottning Kristina, och uppfostrades i början tillsammans med henne hos sin moder, den ädla prinsessan Katharina. Men den genialiska Kristina, som hade en snabbare fattningsgåva, överträffade snart sin släkting i kunskaper, och erhöll också, såsom tillbörligt var, en för henne enskilt beräknad undervisning i statssaker av den vise Axel Oxenstierna. Denna undervisning skilde Maria Eufrosyna även från deltagandet i de övriga studierna och gav henne tillfälle att mera utveckla sina kvinnliga egenskaper. Då hon hade uppnått sjutton år, begärde en greve av Nassau hennes hand, och drottningen likasom riksrådet, tillstyrkte antagandet av denne furstes anbud, helst den unga pfalzgrevinnan själv tycktes vara böjd för förbindelsen. Då emellertid ett par år förflöto, utan att något beslut blev fattat, och drottning Kristina hunnit bliva fullmyndig drottning, lät denna förstå, att hon åt sin ungdomsvännina väl inom sitt eget land kunde finna en make, lika förnäm som greven av Nassau. I Kristinas hov uppträdde, med ett anseende för sitt tidevarvs högsta bildning, för börd och för rikedom, den unge greve Magnus Gabriel De la Gardie, son av en frejdad fältherre och av en mor, vilken en tid tycktes bestämd att bära Sveriges drottningkrona. (Ebba Brahe). I början föreföll det mången, som om drottningen själv med en ömhet, högre, än att den endast kunde utmärka en vanlig gunstling, omfattade den lysande greven, och det troddes att hon utsett honom till en ära, som var alltför hög för undersåten. Men helt hastigt hade hon fattat ett annat beslut. På en gång bestämde hon sin kusins hand, i stället för sin egen, åt greve De la Gardie. Det var för honom i alla fall en förbindelse, vilken höjde honom så nära tronen, som en undersåte kunde hoppas; ty genom förbindelsen ned Maria Eufrosyna steg greve De la Gardie till rikets högsta ämbeten. Han blev dock snart av den nyckfulla Kristina bemött, icke blott med kallsinnighet, utan med hat. Den egentliga orsaken till hennes vrede emot honom har aldrig kunnat fullkomligen utredas; men den hindrade henne icke att mot Maria Eufrosyna fortfarande visa tillgivenheten av en orubblig ungdomsvänskap. Då Maria Eufrosynas bror, Karl Gustav, emottog kronan, ingick för hennes make också ett nytt tidskifte av ära och framgång. Greve De la Gardie fick då tillfälle att förvärva sig lagrar i kriget mot Polen, och ehuru han icke alltid ägde den lyckan, att hans företag mot fienden kröntes med seger, bibehöll han sin kunglige svågers aktning och förtroende. Maria Eufrosyna, som var en värdig maka och moder, var också en öm syster. Hon infann sig hos sin broder i Göteborg, då han där sista gången såg Sveriges ständer församlade omkring sig, och det var för henne, som han på sin dödsdag yttrade den klagan, att förlusten på Fyn utgjorde hans djupaste grämelse. Sedan hon genomgått de svåra stunderna vid hans dödssäng, blev hennes gemål en av hans sons, den unge konungens, förmyndare. Greve De la Gardies hus utgjorde därefter över ett decennium det mest lysande i Sverige, emedan just han var själen i förmyndareregeringen. Men från höjden av all den ära och lycka, Maria Eufrosyna njutit, sjönk hon, då den unge brorssonen själv emottog riksstyrelsen och, tvärtemot sitt löfte, sedermera begynte att hålla en efterräkning med sina förmyndare. Det befanns därvid, att greve De la Gardie använt mer av statens medel, än han förmådde redovisa och försvara, så att hans egendomar indrogos. Därigenom bragtes det grevliga huset smånigom så i armod, att slutligen den ena dyrbarheten efter den andra måste säljas för livsförnödenheter. Ehuru sålunda tryckt av behoven, förlorade pfalzgrevinnan icke sin tröst i religionen. Hon överlevde icke blott sin gemål, utan även de fleste av sina barn, vilka voro elva till antalet, så att endast trenne av dem uppnådde mogen ålder. Maria Eufrosyna var dotter av pfalzgreven Johan Casimir och hans gemål prinsessan Catharina, Karl IX:s dotter. Hon föddes den 4 februari 1625. Förmäld den 17 mars 1647. Änka 1685. Avled den 24 oktober 1687 på Höjentorps kungsgård i Västergötland. |
|
Se hur gräsligt skönt det brinner, det gamla minnesdigra palatset med sina åldriga murar och sina fyra stolta torn, denna prydnad i bakgrunden av Stockholms oförlikneliga hamn! Se, huru de sprakande gnistorna sväva i luften som stjärnor, lösryckta från det mörkblå fästet, där i ett omätligt fjärran myriader sådana tindra i den mörka November-kvällen! Se, huru den vita snön överallt i nejden vid det röda skenet glimmar likt diamanter! Se, huru lågorna rasa därinne, huru deras glödande tungor girigt slicka de grå murarna därute! Se, huru en tron, en stad, ett berg, en sol i ett ögonblick förvandlas i aska ... huru elden frossar bland siden och sammet, bland spetsar och flor, huru dräkter från alla tidevarv, alla punkter på jordklotet, för alla åldrar, alla samhällsbelägenheter sekund efter sekund vara till intet: vildens tigerhud, konungars mantel, munkens kåpa, riddarens pansar, hovmannens bjäfs, tiggarens trasor, allt förtära de hungrande lågorna, och deras hunger, i stället att stillas, förökas, ju mera de sluka! Nu linda de sina flammande armar kring de spotska tornen. Men försåtet, förstörelsen, förgängelsen bo i dessa famntag. Och vilka syner därinne ... Ser ni denna kvinnohamn i det nordöstra tornet? Ser ni huru hon vrider händerna av ångest, huru förtvivlan ropar ur hennes anletsdrag, medan röken kväver hennes röst. Det är Kristina, den makalösa kvinnan, som grämer sig över härjningen av sin gunstlings makalösa slott. Detta slott, där hon mången gång ökat glansen av hans ståtliga banketter och förstulet bortjollrat tiden mången vällustig herdestund. Och i nordvästra tornet, ser ni denna vålnad, som från tredje våningens fönster förtvivlad mäter avståndet från sin höjd ned till marken och synes tveka mellan valet att brinna eller krossas? Det är Karl XI, som genom reduktionen rövade detta palats från sin egen faster, prinsessan Euphrosyne, förmäld med Magnus Gabriel de la Gardie ... Och skepnaden, som rör sig så blixtsnabbt, så fjäderlätt därinne i sydöstra tornet ... vilken annan kan det vara än tredje Gustaf! Kanske hava de politiska menederna, säkerhetsakten, Hästeskos stupstock med fasa fyllt tjusare-konungens långa slummer i Riddarholmens valv. Kanske har han vaknat vid klämtslagen. En teater brinner: huru skulle han kunna motstå denna dragningskraft ... Ännu kämpar sydvästra tornet mot förödelsen. Från dessa tinnar gjutes Armidas eldregn över nejden. Röda drakar susa i alla riktningar genom luften. Elementerna brottas. massor av vatten, slungade i massor, som emellanåt dölja föremålen för åskådarnas blickar ... De aristokratiska tornen hava således upphört att sticka avunden i ögonen. Den fullkomligaste jämlikhet råder inom det nedbrända palatsets rykande ruiner - eldens böljor överskölja dem först, sedan kastar röken över dem sin tjocka mantel ... När allt är allt, så är allt allt. Åskådarna, höga och låga, återvände till slott och kojor. Och det vart natt. |
|
Ebba Brahes man, Jakob Pontusson de la Gardie, byggde, år 1647, detta hus på 18,000 pålar. Sonen Magnus Gabriel ärvde detsamma, förde där sitt lysande hov, icke minst illustrerat av den snillrika drottningen. Det stolta palatset har av folket erhållit namnet Makalös. Men - det tog först i mät och drogs sedan in till kronan av Karl XI samt inreddes, 1690, till Arsenal. Den 1 november 1793, på Gustav IV Adolfs födelsedag, invigdes byggnaden till dramatisk teater. Aftonen den 24 november 1825 spelades femaktsdramen "Redlighetens seger över förtalet", av Kotzebue. Vid slutet av fjärde akten förspordes röklukt, inne på scenen, dock utan att någon till en början lät oroa sig därav. Men snart jagades sufflören upp ur sin håla av den nerifrån uppträngande röken. Hjortsberg gick ensam ut på scen och med spelad lugn meddelade publiken att elden är lös. En teaterordonnans och två tjänstflickor blevo innebrända. De la Gardieska palatset Makalös, Arsenalen, Dramatiska teatern i en och samma byggnad låg på den del av Kungsträdgården där man idag kan finna Arsenalsgatan, Almarna, Karl XII:s staty. Denna Kungsträdgården som Karl XIV Johan lät rycka upp träden med rötterna, strö ut sand, för att få en öppen plats åt de paraderande soldaterna. Och inte nog med det, lät placera ut en staty föreställande en usel kung och Karl Johans ukas - Karl XIII:s torg, inte Kungsträdgården som det alltid hetat. I dag är kung Karl Johan död - och det heter åter Kungsträdgården. Längre fram ser vi platsen där teaterdamen hörde flickan Jenny Lind sjunga likt en näktergal. Då var det ett änkehus, men på Anna Maria Lenngrens tid var där en Vauxhall, där trädgårdsbal arrangerades med humana priser. Det gillade skaldinnan och skrev sin berömda dikt Vauxhall. August Blanche, av Karl XV:e kallad för pöbelns kung, var på väg hit ner, men dog inne i Apoteket vid Drottningatan. Och var någonstans kan ni läsa om allt detta bland alla trillioner hemsidor? JO! på Visornas hemsida. |
|
Trädgårdsbal i Kungsträdgården Jenny Lind Två statyer August Blanche |