Sot är inte lort
text: Dan Andersson

Pelle Molin Ådalens diktare

Dan Andersson och Martin Koch
text: Tommy Rådberg

Grangärdessjukan
text: Ivar Lo-Johansson

Hungern
text: Dan Andersson

Dan Anderssons död
text: Ivar Lo-Johansson

Ebba Brahe - bruksarrendator på Ludvika bruk
text: Gottfried Sack

Ur Konung GUSTAF ADOLPHS och Fröken EBBA BRAHES märkvärdiga KÄRLEKSHANDEL (1768) text: Gottfried Sack Källa: BOKGÅVAN 1966 till Sällskapet Bokvännernas medlemmar Den store fältherren Pontus De la Gardies son Jacob De la Gardie, var denna tiden från sina resor hemkommen. Hos hennes maj:t gick greve Jacob några dagar efter dess hemkomst, att betyga sin underdåniga fägnad över hennes maj:ts högtsönskliga tillstånd, samt en innerlig ängslan över hennes maj:ts stora sorg, i det den store konung Carl den IX:de var under dess resor avsomnad, med alla undersåtarnes svåraste och högsta avsaknad. Drottningen var mycket nöjd över det förstånd, som lyste överallt i grevens utlåtelser, tog honom mycket nådigt emot och lovade all möjelig befordran hos konungen. Vid avskedet gav hon befallning, att han skulle komma på slottet dagen därefter. Dessa hennes maj:ts nådiga ord grundades ej så mycket på värdet av De la Gardies förtjänster, som ju mycket mer på drottningens fattade beslut att förhindra fröken Ebbas lycka, vartill hon tänkte bruka denna unga och vackra herre, som därföre måste förut intagas av de mest fägnande nådebetygelser. Hon visste, att oansett fröken var i sin faders hus, underlät ej konungen att dageligen besöka henne, så länge han var uti staden: samt ock därav, huru samma skönhet höll konungen beständigt kär, samt att ingenting åstundades av monarken, till att fullborda med sin utvalda ett efterlängtat äktenskap, mer än litet lugn för krigsbullret. Skulle alltså hennes höghet ej bliva uppväckt av Ebbas tillstundande krona, måste dess sammanspunna anläggning, envist och utan mildhet, hastigt utföras. Med dessa tankar umgicks drottningens missunnsamma sinne. Greve Jacob kom efter befallning andra dagen på slottet, full av förundran, vad hennes maj:t hade att anförtro honom. Han blev befallter att stiga in uti drottningens cabinette, varefter drottningen honom således tilltalte: Det lärer vara nästan alla mina undersåtare väl bekant, huruledes jag tog greve Magnus Brahes dotter på det kungliga slottet efter moders död, emedan hon var mig mycket kär. Jag har uppfött henne, som hon hade varit min egen dotter; det skulle alltså vara min högsta önskan, att ock gifta bort bemälte fröken, som är både ett förnämt, rikt, skönt och förståndigt fruentimmer, samt äger alla andra egenskaper, som kunna pryda könet. Jag tänker att göra eder, min kära greve Jacob, som har allas goda lovord, så lycklig, att få denna sköna fröken till eder fru. Greve Jacob avlade underdånig tacksägelse för den höga nåd, hennes maj:t ville bevisa honom; men beklagade med smärta, att hennes maj:ts löfte ej verkeligen kunde hava någon fullbordan, eftersom det fruentimret, som sades, redan vore borttingad av den högste herren i riket. Jag vet väl, svarade drottningen, vad I menen, huru talet går, att konungen vill hava henne till sin gemål; men jag försäkrar eder, att det aldrig sker, utan det längsta hans maj:t går, är, att han älskar henne bredvid sin gemål. Därföre ock jag, som alltid haft ett vakande öga över hennes heder, skulle finna ett särdeles nöje, om I, min greve, hysten en uppriktig kärlek för henne, till eder lycka, genom ägandet av en så fullkomlig person, och till hennes befrielse ifrån ett mindre anständigt villkor. Saken förekom den eftertänksamma De la Gardie icke destomindre lika farlig, varföre ock han yttrade sig sålunda: Eders maj:t behagar besinna min livsfara, om hans maj:t finge veta, att jag i dess frånvaro skulle allenast bjuda till att uti någon kärlekshandel mig inlåta med fröken Ebba, så vida ingen kan med skäl tvivla, att ju icke hon bliver konungens brud. Min konungs nåd är mig allt för kär; utbeder mig därföre av eders maj:t den höga nåd, att för så farliga frestelser bliva förskonter. Drottningen hörde dessa ord med särdeles grämelse, och tänkte hos sig själv ännu försöka, om dess fattade beslut ej kunde lyckas; säger därföre vidare: Var försäkrad vid kungl. loven, min kära De la Gardie, att all den olycka, som I menen eder skola hända, om I emottagen Ebba till eder fru, skall jag taga på mig, och jag skall ock göra hela giftermålet, så att I varken skolen hava omak, möda eller omsorg, till dess I träden i brud... Greven tänkte då: Den saken kan låta göra sig, om jag blir så lycklig, att vinna en så högtälskelig brud på konungens mors omkostnad; sade därföre till drottningen, att han i djupaste underdånighet ville lyda hennes maj:ts nådiga vilja, allenast skulden ej komme på honom, om hans maj:t skulle därpå göra någon eftertalan. --- Jag [fröken Ebba Brahe] har alltid funnit att I varit en beskedelig och trogen betjänt i allt vad eder blivit anbefallt. Nu anförtror jag eder en angelägen och viktig sak: Att I straxt genom natt och dag skolen resa till konung Gustaf, som nu uppehåller sig vid Kalmar, och avleverera detta brev i hans maj:ts egna händer. Om I försummen en minut, så skall edert liv stå i fara; men uträtten I med flit och skyndsamhet detta eder ombetrodda värv, skall edert besvär med en rik vedergällning belönas. Efter gjort löfte om all trohet begav sig Julius [betjänten] på resan med frökens brev, som var av följande innehåll: Min nådigaste och utvaldaste herre, vän och konung. Hennes maj:t drottningen tvingar mig att stå brud på slottet med greve Jacob De la Gardie nästkommande söndag. Eder maj:t! var så nådig och fräls mig utur mitt elände. I vet, att jag uppoffrat eder mitt hjärta, efter edre trogne tillsägelser. Kommer eder maj:t icke själv i egen person och frälsar mig, så har jag ingen glad stund i världen mer att förvänta. Hjälp nu eder kära Ebba, som älskar eders maj:t i blekaste döden. Greve Magnus gick en gång om dagen till sin dotter, tröstade henne på det högsta och bad, att hon skulle vara nöjd med drottningens nådiga vilja: Försäkrandes, att den greven, som hennes maj:t för henne utsett, vore en herre, som hon näppeligen i hela landet kunde få med flere härliga förmåner och egenskaper. Drottningen sökte ock att hålla fröken tillfreds, lovandes att ej annorlunda vilja bortgifta henne än såsom egen dotter. --- Julius, som var om tisdagsmiddag bortrest, försummade varken dag eller natt, men kom dock ej fram förrän torsdagsafton, då han genast avlevererade brevet till hans maj:t. När konungen fick se uti vad fara Ebba svävade, och att han skulle mista sin utkorade fästemö, som han så högt älskade, blev han ogement orolig i sitt sinne och gräseligen förtörnad. Han gav genast högsta commando åt en av generalerne, med tillsägelse, att han, näst Guds hjälp, skulle vara inom åtta dagar därefter vid arméen tillbakas, och begav därpå sig om natten på resan åt Stockholm med största skyndsamhet, i tanke att frälsa sin såta vän Ebba. Söndagen var nu kommen, på vilken bröllopet skulle gå för sig. Drottningen klädde själv fröken i brudskruden. Hon bad väl hennes maj:t om förskoning att den dagen stå brud, emedan hon sade sig vara ganska sjuk och matt; men drottningen vägrade dess begäran, sägande: Om du icke kan stå i brudstolen, så skall du ändå vigas vid sängen; därföre är det fåfängt, min kära Ebba, att du brukar några konster. Fröken fick därpå befallning att gå in i salen. Här såg en talrik församling av det ädlaste i Sverige, en fröken komma in, som mera liknade nedslaget offer, än en brud. Åskådandet utkrävde deras medlidande och de kunde näppeligen hålla sig ifrån tårar. Brudgummen själv blev däröver av ängslan och sorg så betagen, att han säkerligen stuckit sig undan, därest drottningen ej haft så starkt ögonen fästade på honom. När klockan slog tolv, befallte drottningen greve Magnus leda sin dotter i brudstolen, och greve Jacob fick ock befallning att gå dit, varefter prästen tillsades, att med största skyndsamhet bruka den kortaste vigseln. Således hade nu drottningen fullbordat sin vilja, och, efter nycken möda, änteligen hunnit att åtskilja tvenne förbundna såta och dyra hjärtan. I det samma vigseln blev sluten, kom konung Gustaf på borggården. Alla blevo häpne och förskräckte, men i synnerhet brudgummen och greve Magnus, frökens fader. Drottningen tycktes ock något förändras, och Ebba begynte bitterligen gråta. Då konungen steg in genom dörren, sade drottningen: I kommer litet för sent, Ebba är redan vigd. Konungen, som hade på den korta tiden använt all möda till att frälsa sin kära Ebba, blev av de orden både missnöjd och förtörnad. Han grep först brudgummen an med svåra och hårda ord, och frågade, huru han understod sig borttaga en kongl. utvald brud och gemål, som var det allravidrigaste steg någon i världen kunde taga. Greven föll konungen till fötterna, bad om nåd och sade: Eder maj:t! Drottningen har tvingat mig därtill, det kan fröken i sanning betyga. Ebba språng straxt sin kära konung i famnen, och bad, att hans maj:t ville för guds skull lösa henne ifrån det bandet, vartill hon emot sin vilja var tvungen. --- Därpå tog konungen, som var rätt ängslig och full med bekymmer, samt trött av den stränga resan, fröken Ebba på armarne, dansade några gånger omkring golvet med henne, och kastade därpå sig med henne, som var i fulla brudskruden, med stövlar och sporrar i brudsängen, varefter konungen av trötthet och Ebba av sorg insomnade. --- När nu konung Gustaf hade väl utsovit, tilltalte han greve Jacob: Min käre och ädelmodige greve! Icke utan särdeles skickelse har I tagit från mig min allrakäraste älskarinna, fröken Ebba Brahe, den jag har så högt älskat som mig själv. Efter det är skett på ett sätt, varuti I finnes hava mindre skuld, så vill jag ej mer tänka därpå. Med denna ädla fru, som lyckan har beskärt eder, förmodar jag, att I uti edert äktenskap så leven i sämja och kärlek till samman, som edert greveliga stånd ägnar och anstår, då jag lovar eder, att efter edert goda uppförande skall jag med all kongl. nåd och ynnest befordra eder fram för någon annan, till dess I hinner den högsta äran! och till ett vedermäle därav skall I nu till en början vara överste vid ett kavalleriregemente. Men skulle jag emot förmodan förnimma, att I med hårdhet hanterar eder fru, så undra icke, att jag både som far och konung tager henne i mitt beskydd.

Svenska Brigaden
text: Dan Andersson

När sången gällde Gule Josef
text: C.J. Björklund

Till lektor Enar Sahlin som tänkte tanken om borgargardet
text: Zeth Höglund

Till lektor Enar Sahlin som tänkte tanken om borgargardet text: Zeth Höglund ur Hjalmar Branting och hans livsgärning andra delen. ... Ännu dåraktigare gick man till väga på maktägande håll genom att medverka till organiserandet av ett beväpnat privat garde, kallat Stockholms frivilliga skyddskår, som skulle hjälpa polisen med "ordningens upprätthållande". Denna kår hade i samförstånd med polisledningen i Stockholm bildats av aggressiva högerelement bland ingenjörer, studerande vid Tekniska högskolan, yngre tjänstemän, bank- och kontorsfolk, ja ända ned till skolynglingar i gymnasistklasserna. Synlig initiativtagare till densamma var en viss lektor Enar Sahlin, förut mest bekant för intensivt sedlighetsnit. Den stod under officerares ledning och hade sitt stabskvarter i - krigshögskolan! Det säger sig självt, att om något hade varit ägnat att framkalla oroligheter den första maj, så skulle det ha varit tillvaron av en dylik "ordningsmakt", ett väpnat borgargarde med direkt spets mot arbetarklassen. Det blev en bjudande plikt för socialdemokraterna att göra allt för att genast likvidera denna provokation till inbördeskrig. Slumpen fogade det så, att saken kunde tagas upp i riksdagen... ... Några brottstycken ur detta mästerliga tal, styckevis formade sig till eleganta turneringar på talmannens avbrott, må återges både för det betydelsefulla sakliga innehållets skull och som prov på Brantings vältalighet: "Herr statministern förklarade, att han icke ens hade sett detta upprop [med inbjudan till skyddskårens bildande]. Ja, jag har det här i min hand. Det är ett anonymt upprop. Det står under "privat, utsändes på begäran av lektor Sahlin". Vad i all världen har lektor Sahlin med saken att skaffa? Är det han, som skall svara för ordningen i Stockholm? Han är känd för sina razzior efter osedliga vykort." Talaren avbröts här av talmannen, som uppmanade honom att hålla sig till ämnet. Branting fortsatte: "Ja, med nöje, men uppropet är omnämnt av herr statsministern, och eftersom han förklarat, att han icke kände till det, anser jag mig kunna i detta sammanhang ge herr statsministern och andra kammarens ledamöter vissa förklaringar angående detta upprop." Talaren avbröts ånyo av talmannen, som nu anhöll, att talaren icke skulle inblanda utomstående personer. Branting fortsatte: "Ja, jag har sagt, vad jag behövde säga om herr Sahlin." Branting påvisade därefter, hur bildandet av ett sådant garde var ett grovt psykologiskt missgrepp, om man verkligen trodde sig därigenom kunna verka dämpande på de oroselement som möjligen kunde finnas. Och han frågade: "Förresten, vilka är det som stå bakom detta? Själva uppropet är anonymt, det är någonting som heter "styrelsen", som står för det. Att jag nämnde ett namn nyss beror på, att det är det enda namn, som här finnes. Men det finnes en adress i detsamma. Denna adress är Östermalmsgatan 8. Denna adress är Krigshögskolans adress -" --- "Nej, det riktiga är nog, att vi å ömse sidor icke gå den där beväpnade vägen, utan det riktiga är, att det säges åt alla håll, att vi skola hålla oss till den lugna och ordnade organisationens väg." --- Statsminister Swartz var klok nog att slå till reträtt och avgav inför kammaren det löftet, att borgargardestanken icke skulle fullföljas.     Till dem som tänkte tanken om borgargardet text: Dan Andersson Förlåt en yngling som kommer för sent, och vevar en slagdänga blott! Och sjunger sin visa så här efteråt, alltefter den gåva han fått. Ty si, jag ligger vaken ibland och vrider mig grymt på min halm, och somnar jag in bortåt midnatt, jag drömmer om Östermalm. Och jag tycker jag liksom i drömmen små ögonblick lyckats se den mannen som väldig och ohängd fann borgargardets idé. Ibland är han hög och betydande, på väg till verken, har brått, ibland är han svettig och skinande, en gros i såpa och flott. Det är han som gillar det rätta, vars hjärta för sanning slog, förfinad, med veka söner, som kräkts på varenda krog. Ibland bär han ordnar på bröstet, som regnat från borgarnas borg, ibland är han stel och högtidlig, en hökare klädd i sorg. Det är han som är konstens beskyddare, och delar ut åt de små, honorar för utrivna hjärtan, som han aldrig lyckats förstå. Han är sann patriot på bordellen, och i kyrkan vid bön och psalm, det är han som har hus med hiss och bad och W.C. på Östermalm. Och allt vad hederligt arbetsfolk med möda och slit utan slut försöka att skaffa av kunskap och vett, det låtsas han ha förut. Och slutligen är hans hustru en gås, med en hjärna som livlös gröt, med teaterbiljetter och klassinstinkt - ett påhängt, utklätt nöt. Bakom honom smyger en magrare karl, och deltar i ropen om bröd, en benrangelsman mitt i vårens gräs, som väser sin visa om död. Han sätter sin bockfot bland blommor och löv, och drar en begravningspsalm, och jag tycker han sneglar, han också, bortåt borgarnas Östermalm.

Övriga Hjalmar Branting-länkar. Gustaf Fröding om Branting Balder är fallen! Balder är fallen! Revolutionen försonas med himlen Sabeln och vigvattenskvasten Dikt Verner von Heidenstam Medborgarsång

Varför byn heter Nackarberg.
text: M. J. Crusenstolpe

Varför byn heter Nackarberg. text: M. J. Crusenstolpe Matts - en bonde från Dalarna, som i Stockholm sökt arbetsförtjänst, för att livnära sig och bidraga till sin ålderstigna, orkeslösa föräldrars uppehälle i hemorten - gick oförskräckt upp på slottet en vacker tisdag. Hans skinnbyxor hade ursprungligen varit gula, liksom yllestrumporna vita och skorna svarta; men tid och dagsverken hade bortnött färgernas skarpa motsatser: de hade numera starkt tycke av varandra och liknade var för sig kanske minst sig själva. Endast rockens mörkbruna färg trotsade ännu, på halsstarrigt dalkarlsmanér, föränderligheten. "Vad är ditt ärende, min vän?" frågade Gustav vänligt, och vinkade Matts till sig i fönsterfördjupningen, där konungen, Gustav den tredje, stod. "Ä det du, som ä kungjen?" blev första svaret. "Ja visst. Och vad heter du?" "Matts i Sävsen." "Nå vad vill du, min kära Matts?" "Jag vill ha igen fars ko." "Huru har den kommit bort?" "Jo, ser du, när länsman kom för att ta ut skatta hos far, så tycktje far, han, att kröningsgärda, va för stor och sa: dä hade varit bättre, att du blivit okrönt." "Det var ett opassande uttryck av din far, Matts." "Ja, så tycker du; men länsman han tycktje dä passa bra, för att knipa fars enda ko." "Vad vill det säga?" "Jo han sa att dä far sa va "kli med ler och potatis´", som kungjen inte kunde smälta, utan att dä skulle kosta nackjen på far, om han inte släppte till koa och länsman högvederbörligt gav an saka." "Har din far klagat hos landshövdingen?" "Jo dä ska du se! Ne-ej, slugare ä han väl än så. Den ena korpen huggjer inte ut ögat på den are, säger ordspråket. Då hade han fälla fått huda full av stryk med på köpet." "Aha! står det så till i din hemort? ... Nå, Matts, vad vill du att jag skall göra?" "Inte vara rädd för länsmans dumma prat om "kli med ler och potatis´"; ty far vill, fan ta mej! inte förge dej;  och så ska du låta far få si ko igen." "Och det tror du, att jag kan och vill?" "Ja visst kan du; för dä va ju därför du gjorde rävålutjona i fjol somras; och vill, nog vill du; ty du håller mer av oss allmoge, än både länsman, fogden och hans höga nåde." "Nå, efter du har förtroende till mig, så skall jag också visa, att jag vill göra vad jag kan. (Ropar till handsekreteraren, som vid dessa audienser alltid var tillstädes:) Zibet! Tag reda på förhållandet med denne bondes sak. Sätt upp en skriftlig promemoria åt mig och handbrev till min befallningshavande i Dalarna. Det skall avgå med nästa post." "Ja, ers maj:t," svarade Zibet, bugande, i det han framtog blyertspenna och anteckningsbok, dem han alltid hade till hands vid sådana tillfällen, där konungens handsekreterare var den enda vakthavande. "Se så, kära Matts, om din far ej inom en månad härefter fått igen sin ko, så skall han ur min egen kassa få penningar att köpa sig en annan. Farväl!" Följande morgonen klockan sex - vid vilken Gustav började sina göromål - överlämnade Zibet promemorian och framlade ett förslag till brev, vilket konungen gillade och underskrev. "Hjälper ej detta, så skall jag gå allvarsamt till väga, genom statsexpeditionen och rådet," yttrade Gustav. "En sådan oförskämd tölp, som understår sig att preja allmogen i mitt namn, att rubricera till majestätsbrott ett dumt glåpord! En kung, som är kung, kan icke hinnas av sådant, borde, i alla fall, ej låta någon ana, även om det skulle träffa. Emellertid vill jag tala med Liljestråhle." (Ringer. En kammarherre inkommer.) "Justitiekanslern skall genast inställa sig hos mig." (Kammerherren går.) "dylika dumheter måste förekommas i framtiden." Den lärde, djupsinnige, mångkunnige författaren av det tröga, opoetiska fastän rimmade "Fideikommiset till min son Ingemund" (1108 strofer på 75 tryckta kvartsidor, varav hälften utdrag ur grekiska, latinska, franska och svenska skriftställare samt ur bibeln) - en högväxt skepnad, med starka, romerska anletsdrag och ett oböjligt romarsinne - var icke sen att hörsamma kallelsen. "De här skändligheterna, de här galenskaperna måste nödvändigt taga slut, justitiekansler Liljestråhle," tillade konungen, sedan han givit honom del av händelsen med Matts i Sävsen. "Majestätsbrott, som hela världen skrattar åt, som väpna allmänna tänkesättet till den anklagades försvar och blottställa den, i vars namn och å vars vägnar anklagelsen sker, att bliva utskrattad och utvisslad, förhatad och förbannad: ännu en gång, det duger icke och det skall förändras!" "Ers maj:t önskar således, att lagen om majestätsbrott upphäves?" yttrade Liljestråhle kallt. (Konungen studsar och besinnar sig.) "Upphäves ... nej! ... ty det är ju en kunglig företrädesrättighet, och av dem skänker jag aldrig efter en hårsmån. Men missbruken skola undanrödjas, skola förekommas. - - Men, ännu en sak, lika viktig som den andra, och som ligger mig lika nära om hjärtat. All tortyr i mitt rike måste avskaffas: det får ej finnas ett enda pinorum i hela Sverige, och detta en gång för alla. Dessa ohyggligheter, kränkande för mänskligheten, kunna anstå det mörka Spanien och mångväldets hydra, vilken jag nyss krossat, men jag vill regera med ljus och bildning: det är så jag förstår den sanna friheten. Således ingen "Vit Häst", ingen "Rosenkammare", inga dylika pinorum mera." "Det blir en av de välgärningar, som komma att göra ers maj:ts regering älskad och odödlig hos den senaste eftertid." När våren inbröt flyttade hovet till Ulriksdal. Men en så livlig själ, som Gustavs, en så rörlig person, som han, lät icke binda sig av tid och rum. Ryktet om hans sysselsättningar och tidsfördriv på en ort hade ej hunnit till en annan, innan man träffade honom där. Man erfor hans närvaro överallt och med den överraskade han just dem, som minst väntade honom. Landshövdingen i Dalarna hade emellertid anmält, att angivelsen för majestätsbrott mot fadern till Matts blivit nedlagd, men att utmätningen för kröningsgärden försiggått, med iakttagande av alla lagens föreskrifter och således ej kunnat inställas. Den av konungen företrädet bestämda månad hade lupit till ända, men ingen Matts hördes av. Hans uteblivande kom isynnerhet Zibet illa till pass, som fått befallning, att till varje av de offentliga audienserna medföra 25 blanka riksdalrar. En vacker dag då konungen, på inresan till staden, tog en omväg kring Karlberg, för att bese några nyodlingar, blir han bland arbetarne där varse några dalkarlar. Gustav beger sig mitt i hopen, hälsar dem med ett fryntligt: "Guds fred, go vänner!" och frågar om de känna Matts i Sävsen, men har knappt uttalat frågan, innan han själv känner igen honom, sysselsatt med grävning, ett litet stycke därifrån. Konungen ropar honom till sig. "Nå, min kära Matts, du hörs ej av, enligt vår överenskommelse?" "Jag har fälle inte tid att försättja flera dagsverke för den saka skjull. Far skrev te mej, att han får behålla nackjen och dä har han att tackja dej för; men mä koa blir dä som dä ä." "Det är just det, som det icke blir; jag har ju lovat, att ur min egen kassa giva dig penningar att inköpa en annan ko. Varför kommer du ej att taga emot dina penningar?" "Ja så, så att dä va ditt fulla allvara?" "När jag sagt något, så är det sagt. Man skämtar icke med kungsord, Matts. Vänd dig till min handsekreterare ju förr desto hellre, så får du penningarna." (Matts, vändande sig till de övrige dalkarlarne, vilka, liksom han, avstannat med arbetet och avhöra Gustav, med avlyftande hattar.) "Hör I, gossar, den här kungjen ä styvare, han, än själve länsman i våran böjd. Gud signe dig, Gustav, hurra!" Och under skallande hurrarop stiger konungen åter i sin vagn och reser. Så gick det till när fadern till Matts i Sävsen fick behålla nacken. Och än i dag berättas historien om kungen och Matts i Sävsen, att hembyn, nära Dan Anderssons hemtrakter, kallar sig Nackarberg.

Läs mer om Crusenstolpe - klicka här! Texten ovan är hämtad från Morianen - klicka här!

KARL-ERIK FORSSLUND (1872-1941) STORGÅRDEN

Storgården - fakta bilder Gammelgäddan i Vassviken Min älskade det lif du bär Mot vår Strö ut Å den synen vill jag kalla Än blommar blå förgätmigej

Storgården
text: Karl-Erik Forsslund

Storgården text: Karl-Erik Forsslund Karl-Erik Forsslund har stor del av äran till författaren Dan Anderssons utveckling. Dan fick hjälp med att finansiera studierna på Brunnsviks folkhögskola. Karl-Erik Forsslund fick granska Dans dikter och historier innan de slutligen kom ut i tryck. Dan Andersson fick tillgång till Storgårdens bibliotek Dan Andersson var en kär gäst i Storgården och Brunnsvik. Texten är hämtad från Karl Erik Forsslunds Storgården - En bok om ett hem. Se, allena har jag vandrat genom glädje, genom sorg. Ensam, ensam har jag vandrat på de vimmelfyllda torg. Vilse jag i natten trevat. Ensam, ensam har jag levat. Se, då smög du till min sida, tog min hand och bad om stöd, följde mig på vägar vida, blev mig när i lust och nöd. Ljust vart livet, kvällsljuv döden. Lugn jag går mot dunkla öden. Å, jag är lycklig, lycklig! Du och jag - vi äro två barn, som leka i paradiset. Vi tala med fåglarna, vi rulla om i gräset med de vilda djuren, i böljorna med lommar och änder, med gäddor och slingrande ålar! Vi fladdra som två fjärilar bland våra lustgårds blommor - de ha namn som lysa dofta: rosor - solrosor - stockrosor; brandgula liljor och vallmo och pioner; stormhattar och riddarsporrar, lejongap och lövkojor; ringblomma, tusensköna och konvolvel! Och de vilda: fackelros och kungsljus, guldris och ögontröst! Och vi äta av livets träd och av kunskapens träd, att våra ögon må öppnas och att vi må varda såsom Gud, vetandes vad gott och ont är. Och vi äga hela jorden, vi äga allt. Ha vi icke berg och dalar, skog och sjö, åker och äng? Se vi icke från vår tron ut över trenne väldiga riken, stenarnas, växternas och djurens? Välver sig icke Vintergatan mitt över vår gård - ser icke solen in genom våra fönster från varje klar morgon till varje molnfri kväll? Vi öppna dem på vid gavel - allt dagens jubel strömmar in och fyller vårt arbete, all nattens leende ljuvlighet glider in och famnar våra drömmar! -

RUDYARD KIPLING

Dan Andersson stor beundrare av Rudyard Kipling

Komplett - Rudyard Kipling - dikter (på engelska) Rudyard Kipling - nobelprissajten (på engelska)

En vaggvisa från S:t Helena
text: Rudyard Kipling
svensk text: Olavus Wold

En vaggvisa från S:t Helena text: Rudyard Kipling svensk text: Olavus Wold Hur långt är S.t Helena från ett litet barn, som leker? Vad gör, att du vill skynda dit, fast havet är emellan? Ack, Moder, ropa på din son, ty blott din röst beveker! (Då gräset lyser grönt, man nämner vintern sällan.) Hur långt från S.t Helena till Paris, jag kan just undra? Jag har ej tid att svara nu; på gatan rasar striden, och människorna stupa för kanonerna, som dundra. (Den sig i leken givit har, får också stanna i den.) Hur långt är S.t Helena från Austerlitz-trakten? Du kan ej höra nu mitt svar; stridsbullret dränker orden; men ej så långt för människor, som fika efter makten. ("Gå upp som sol´n" är "gå ned igen" på hela denna jorden.) Hur långt är S:t Helena från den franska kejsartronen? Det ser jag ej, det ser jag ej, ty kronorna mig blända, och konungarna spela, och furstinnor lyss till tonen. (Då vädret länge varat, kan plötsligt vinden vända.) Hur långt är S.t Helena från Kap Trafalgars vatten? Så långt, så långt! Väl tio år gå åt att vägen hinna - i söder över haven, där en stjärna står i natten. (Vad du ej sluta kan, får du åter ogjort finna.) Hur långt är S.t Helena från isen vid Beresina? En dyster led och kylig med; - nu, isen höres knaka! Men ej så långt för dem ändå, vars klokhet börjar sina. (Då du ej kommer framåt mer, så bör du gå tillbaka.) Hur långt är S.t Helena från Waterloo, jag spörjer. En tydlig väg, en sydlig väg, som lätt fartyg ilar. En trevlig plats för den likväl, som intet mer besörjer. (På förmiddagen verkar man, men efteråt man vilar.) Hur långt är från S.t Helena till Himlens Nådesländer? Det vet man ej, det vet man ej! I att gissa gör man illa. Men hölj dig väl, du lilla barn, och knäpp så dina händer, och efter prat och frågor vila stilla!

Tommy Rådberg Dröm Fantasi Verklighet 5 VISOR 5 TONSÄTTNINGAR     Dan Andersson (3)     Gustaf Fröding (2) 12 TONDIKTER (1974) Gengångare - melodin i midi format

Gengångare Drömmar

text: Dan Andersson

Gengångare
ur Kolvaktarens visor

Är du ensam vid din mila i din koja i kväll, håll öppen, håll öppen din dörr! Under glittrande stjärnor över snötäckta fjäll komma vi, komma vi som förr.	Ty vi vandra, vi vandra och hava ej ro i de gravar som svälten har grävt, och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo, vårt hat har den aldrig kvävt.
Vi ha sovit redan länge i vår kyrkogårdsvrå och vilat våra gammalmansben - vi ha vakat för att skönja om himlen är blå, för att värma oss i månens sken.	Och vårt hat är ett vandrande dödmanshat som skall spöka tiderna ut, och vår sorg är en tårlös sorg, kamrat, och vår jämmer är utan slut.
Under stjärnornas ögon må vi samlas till ting medan nordvinden härjar hård, må vi bänka oss ned i en domarering på din fridlysta kolaregård.	Men ve oss, för sent ha vi gått ur vår grav för att krämares domare bli - de män som skuro vår plågas stav äro döda och vandra som vi.

Drömmar ur Kolarhistorier text: Dan Andersson Nu har jag sett och talat med dem alla; de ha varit hos mig i natt, Falken och Björn-Pelle och alla de andra. De ha kommit över de ändlösa snöfälten hit för att visa sina magra kroppar och tärda ansikten. De ha gått lätt och varligt över drivorna och inga spår syntes efter dem. Jag har hälsat dem välkomna en efter en. Hur min trånga koja skulle rymma dem visste jag ej, och vid min eld ville de alla sitta, därför gjorde jag en brasa på den öppna planen framför kojan, och de satte sig ned där och värmde sina frusna händer. Allt flera kommo de; deras namn vet jag ej och icke heller tänkte jag på att deras ben sedan flera år tillbaka multnade i lerjorden vid Grangärde kyrka. Falken talade med het och skrällig röst och sträckte sina beniga fingrar ända in i elden, och i skenet från torrvedslågorna blänkte hans insjukna ögon som glas. - Det är kallt i natt, sade han, och skönt att sitta vid din eld, men inte så kallt ändå som när jag kolade min sista mila här för femti år sedan, det var nätter det, oj, oj, oj, svarthavrebröd och salt hade jag att äta - det var tider, det! Fem milor att se efter - det är arbete det! Barn och hustru hade jag, de bodde här på andra sidan  bäcken - där är en tomt du vet - där är jag född. Han skrattade och såg uppåt Styggberget, där månskenet gick vitt över den glesa skogen. Bakom syntes himlen svart med guldglänsande stjärnor. - Jag har varit borta härifrån länge nu; det var på fyrtitvå jag kom hit. Då fanns det både björn och varg i skogarna. Men jag svalt som en hund - - - Jag är drängen Anders Andersson - det står om mig i bruksboken för år 1862, inföll en pipig röst. Ibland åt jag gröpen som inspektorns hästar skulle ha. - Det är de fattigas ting i natt! skrek Björn-Pelle. Tvärs genom elden och röken gick hans tunna röst som en vass kniv. Vi ska döma herrarna till döden och hänga dem på Galgberget. Ha, ha, medan månen lyser och värmer! - Dumbom! Herrarna ha ruttnat för länge sen. Vi ska höra hur det är med hyttan nu. - Den är nedlagd och skogarna är slut. - Och grosshandlaren från Stockholm. - Ruttnade innan han dog. Fick för mycket mat och för många kvinnor. - Bruksinspektoren hade hophustru med bror hans, därför fick han sitta på kontoret och plåga folk fast han varken kunde läsa eller skriva. - Folk kan läsa i böcker nu, så herrarna kan inte fuska i motböckerna åt dom. Och så äter dom rågbröd och sill. Inte kan det bära sig att ha bruksrörelse om folk ska äta sig mätta. Förr i världen var det bara inspektorn som åt sig stinn. - Om någon slet ont så var det jag! ropade Mjölnar-Pelle. Jag fick inte mat på åtta dar - sen fick jag en kappe potatis och när den var slut gick jag ut i skogen och skar halsen av mig. Undrar hur det är med kvarnen nu? Fram och åter gingo deras deras ömsom dova, ömsom gälla röster, medan elden brann och midnatten stod smällkall kring ödemarkerna. - Jag, minns femtiett, började Björn-Pelle långsamt. Då fanns det furor här, grova, höga. Vi brukade stjäla nån då och då att spänta stickor av och sälja i smyg för att få en matbit när hungern var som värst. En dag - vi var två och bra hungriga - höll vi på att bli efter i snön. Koj-Jan vart liggande och förbannade sig på, att han inte skulle gå ett steg vidare. Jag fick dra honom hem. Känn på fötterna, sa han, för jag kan inte känna dom. Då visste jag hur det var ställt, men jag teg och tog honom under armarna och släpade iväg. På brukskontoret fick vi ut två jungfrur brännvin - det skrevs opp på min bok, och det värmde oss bra - brännvin är den fattiges enda hugsvalelse - det vet vi bäst. "Varför kan jag inte känna fötterna?" envisades han. "Det är precis som jag inte hade några." Och när vi kom hem och jag släppt in Jan och när jag såg barnaskaran, svarta, lortiga ungar som krälade på golvet, då kunde jag inte låta bli att gråta, men då begrep Jan hur det var fatt, och då sa han så här: det går väl lika bra för dom som för mej, dom kan aldrig bli fattigare än far deras varit. En gammal, mycket gammal man reste sig upp vid min sida. Hans hår var vitt som krita och rösten skakade. - Det var jag det, men jag stal inte av skogen för ro skull, må ni tro, för det var det året jag brände kolhoparna, och hemma hade dom inte en bit barkbrö en gång. - En gång somnade jag! skrek en vass röst längst bort mot kojdörren. Jag somnade med havremjölssäcken under huvudet i min koja. Då hade jag intet ätit på så länge att när jag kom hem med mjölet skulle jag vila mig ett tag innan jag åt. Men jag vaknade inte mer och jag har inte varit hungrig sen dess. Han tassade bort över snön och de följde honom den ene efter den andre. Jag såg dem till sist som små svarta punkter ute på det månskensvita snöfältet och till sist såg jag dem icke mer; jag var åter ensam med elden. Som en yrvaken ligger jag och drömmer och stirrar upp mot takkluvorna i kojan; till sist märker jag att min eld är slut och att kölden smugit sig in. Jag reser mig upp i sittande ställning och känner kylan kittla mig under armarna. Mera ved! Mera ljus! Medan klockan går på två hugger jag mig varm och bär in tjärveden. Hej, det flammar lustigt! Dörren står delvis öppen och jag hör tassande steg utanför. Det är Råhanda som går här och fnaskar - eller också är det flera döda som komma. Men det är nog skogsfrun. Nu rycker hon undan dörren helt och hållet och kastar upp ett vedträ i luften. Med ett dumpande ljud faller det ned mitt på planen framför kojan. Således fel med milan! Jag står på knä och tittar ut, ty jag vill gärna se trollen som störa min nattro. Men nejden är död och frusen och ödsligt tom på levande väsen. Och ändå - jag går till min mila, för sånt här kan man aldrig veta -- Dagbräckning har det blivit och över de isvita skogarna i öster brinner guldröd eld med blodigt varma toppflammor. Morgonväktens köldtimme är i antågande och kärrets frusna alar stå så stilla som hade de av evighet varit gjutna av sten. På troll och andar tror jag inte, det hör natten och icke morgonen till.

BLÅ TORNET

Visning - Klicka här Dikt Landsflykt Dikt Maj på heden Hemsöborna Axel Danielsson recenserar

Ett brev till August Strindberg

text: Dan Andersson

text: Dan Andersson Ur brev till August Strindberg Långfredagen (14 april) 1911 Genom läsandet af några af Edra senaste böcker har jag, en f.d. gudsförnekare och darwinist, börjat få ögonen öppna och sträfvar efter att bli en kristen. Härmed tackar jag Er. Ni har under min viktigaste karaktersdaningstid lagt fröet till själfständig kristendom hos mig. Därför vill jag att Eder lefnads aftontimmar skola varda ljusa. Som offentlig talare betyder det kanske ej så litet att jag nu predikar den korsfäste i stället för - apan.

Malmkörare i Bergslagen
Original: J.W. Wallander
Klicka på bilden - för en större bild!

Dan Andersson och Hjalmar Bergman

text: Eric Uhlin

Dan Andersson och Hjalmar Bergman Ur Eric Uhlin: Dan Andersson före Svarta ballader Tidens Förlag 1950 Dan Anderssons uppväxtår förflöt i en social miljö, som utgör en del av det "Bergslagen i förfall", vilket Hjalmar Bergman också tillhörde. Det är en tid, då vårt land utsättes för starka påverkningar utifrån, i runt tal perioden 1870-1910. Det viktigaste draget i denna internationalisering är kapitalimporten till Sverige 1860-1910, förutsättningen för det stora ekonomiska genombrottet. Vårt land dras oemotståndligt med i den världsfamnande industrialiseringen, därför att den krävde en av de varor, för vars produktion Sverige hade de största förutsättningarna, nämligen järnet. Den första och märkligaste förändring som det svenska näringslivet undergick inom denna period gällde alltså järnhanteringen. Produktionsprocessen apterades efter det nya läget, och lagstiftningen omlades: de gamla bergsförfattningarna upphävdes under 1800-talet. En nödtvungen övergång till stordrift under 1870- och 1880-talet medförde den gamla bergsmansorganisationens upplösning och ersättning med kapitalstarka aktiebolag. Tillverkningen koncentrerades till ett fåtal stora anläggningar, ett slående exempel härpå är "Domnarvets tillkomst i slutet av 1870-talet, då det ensamt ersatte nitton olika verk spridda över en stor del av Dalarna". Även bruken kom helt i beroende av den nya internationalismen. En kapitalistisk erövring av tackjärnsproduktionen hade långt tidigare börjat. Tackjärnsproducenterna stod sålunda genom understöd i beroende av bruksägarna, och dessa i sin tur försågs med nödvändig kredit av de stora exportfirmorna i storstäderna. Grosshandlarna i Stockholm och Göteborg kunde i många fall helt övertaga bruksrörelsen. Detta världsekonomiska sammanhang återspeglas i Dan Anderssons födelsebygd under hans faders och hans egen uppväxttid. Den ursprungligen relativt folkrika bygden fick direkt känning av den gamla järnbrukskulturens undergång, när Vännebo bruk strax invid Skattlösberg på 1860-talet nedlades. Decennierna som följde markeras av rivna masugnar, igenbommade smedjor och vattenfyllda gruvhål. En av grundvalarna för bygdens näringsliv rycktes därmed undan, och en folkmängdsminskning blev följden. En stor del av befolkningen sögs in i den allt mäktigare emigrationsström, som från och med 1860-talet sökte sig över till Amerika. Bland utvandrarna befanns sig Dan Anderssons farbror Simon och faster Sara och hans broder Gustaf. Vid den tid då Adolf Andersson kom till Skattlösberg, trängdes ett sjuttiotal skolbarn i det gamla skolhuset. Under de sjuttio år som gått [1950] sedan dess har över 30 gårdar lagts ut på skogen och försvunnit och skolundervisningen lagts ner. Storkapitalismens inmarsch i Dan Anderssons hemtrakt medförde alltså de gamla bergsmanshyttornas nedläggning. Bruksrörelsen i trakten kom att domineras av Ludvika bruk med underlydande företag. Kronbruk till 1726, friköptes det detta år av friherre Jonas Cedercreutz, i vars ätt det sedan gick i arv under flera generationer. 1823 köpte brukspatron Anders Wetterdahl på Hagge halva bruket, och 1831 blev han ensam ägare. 1836 inköptes 2/3 av grosshandlaren Carl Reinhold Roth (1798-1858) i Stockholm och brukspatronen Fredrik Langenberg i Västerås. Efter olika affärstransaktioner stod den förres arvingar 1864 som ägare till hela Ludvika bruk. Roth var en typisk representant för den köpmannaadel, som spelade en betydande roll som industrigrundare under 1800-talet. Utom ett större skeppsrederi ägde han stora skogsegendomar och var en av de första grundarna av sågverksindustrien i Norrland. Efter hans död övertogs bruket av tre söner, Carl Edward Leonard, Carl Emil August och Carl Ehrenfried Reinhold. Den sistnämnde erhöll ensam Sunnansjö bruk i Grangärde. När Carl Emil Roth avlidit 1885, blev brodern Carl Edward, som varit brukets disponent efter faderns död, ensam ägare. Vid hans frånfälle 1898 övergick bruket till tre söner. Dessa bildade 1901 aktiebolaget Ludvika Bruksegare, som övertog rörelsen med den äldste sonen, häradshövding Carl Roth, som chef. Dynastin Roth blev framför allt annat kapitalismens representant i Dan Anderssons hembygd och jämte Björnhyttans bruk ett angreppsobjekt i hans kolarhistorier och annorstädes. Emellertid tycks det inte ha varit någon större skillnad mellan förhållandena under "den gamla goda tiden", Wetterdahls "patriarkaliska" regemente, och dynastin Roths era. De miljöer av nöd och elände, som vi möter i författarens tidigare produktion, tillhör snarast en äldre tid än den han själv upplevt, en tid som han kände från sin faders anteckningar och sedermera genom egna källstudier. Både Dan Andersson och Hjalmar Bergman fick - mest i andra hand genom levande familjetradition - bevittna, hur kapitalismen krossade den gamla fria bergsmannaklassen. Verkningarna var ojämförligt mer förödande i Bergmans Örebro, där köpmannaaristokratien, Hjalmar Bergmans egen samhällsklass, drogs med i fallet. Båda författarna tog dock starka intryck av den tid, rik på minnen av en "traditionsmättad värld, som krossats under Jaggernautvagnen". Men de hade olika observationspunkter, ty Bergmans familj och hans samhällsklass blev själva offer för den nya utvecklingen. Hjalmar Bergman skildrar i sin diktning den döende borgerligheten och frigör sig aldrig från detta tema, liksom han i svensk litteratur representerar den borgerliga realismens upplösning. För den samhällsklass som Dan Andersson tillhörde förändrades inte förhållandena så genomgripande. Smederna och kolarna fick bara nya herrar. Men som en reaktion mot de nya tendenserna påskyndas myndighetsförklaringen av en ny samhällsklass: småbrukare och industriarbetare, som tills vidare utestängda från det politiska livet sökte ersättning för detta genom föreningsarbete inom arbetarrörelsen, frikyrkliga samfund och nykterhetsorganisationer. Socialt sett representeras Bergman av en fallande kurva och Dan Andersson av en stigande. Den senares författarskap måste ses mot bakgrunden av det socialdemokratiska arbetarpartiets födelse och växande till manbarhet. Detta skeende sammanfaller till tiden ganska nära med Dan Anderssons egen livstid.

Läs mer om: Hjalmar Bergman

Vem skrev, tonsatte, översatte Brooklandsvägen?

text: Tommy Rådberg

Brooklandsvägen. Vem har skrivit texten, vem har översatt och vem har tonsatt. Noterna och texten har  jag hämtat från Gunnar Turessons 14 dikter av Dan Andersson. Där står att Dan Andersson är översättaren. Fel! Projekt Runeberg på internet har elektroniskt skrivit att texten är Dan Anderssons. Fel! Dikten är i original på det engelska språket, författat av Rudyard Kipling, ur Från Gengångare och féer (Puck och hans vänner). Originaltitel: Rewards and fairies, året 1911. Jag har hela kvällen letat i diverse noter och skivor för att hitta rätt översättare. Jag minns att begynnelsebokstaven är ett O. Nu hör det till bilden att jag har oordning bland skivor och CD. Mats Rådberg (vi är inte släkt) och Hootenanny Singers har i sin inspelning angivit: musik Dan Andersson - Titus Hultstrand, text Rudyard Kipling fritt översatt av Dan Andersson. Fel! Jag letar  vidare - för jag vet att Thorstein Bergman har med rätt uppgift. Äntligen hittar jag skivan. Det är ingen mindre än Olavus Wold, fanfar, som har översatt Brookland Road till svenska. I denna visa är Dan Andersson, som spelade fiol, flöjt, gitarr, luta, tonsättaren inte diktaren!

melodin i midi format

Brooklandsvägen. Originaltext: Rudyard Kipling Svensk text: Olavus Wold Musik: Dan Andersson Jag var nöjd och alltid mig själv till behag och trodde mig visst inte dum tills på Brooklandsvägen jag mötte en dag en ungmö, som gjorde mig stum. Lågt ned lågt ned, där små lyktor gå ut och gå in. I ungmör jag glömt eder alla för en, och hon kan aldrig bli min. Det var mitt i en doftande juninatt, och österut åskan gick, och jag ansiktet såg, fast ljuset var matt och det var blott ett ögonblick. Lågt ned lågt ned, där små lyktor gå ut och gå in. I ungmör jag glömt eder alla för en, och hon kan aldrig bli min. Hon såg på mig och log men teg, Hon log och strax försvann. Men ack, då gick min frid sin väg, och min glädjes ström förann. Lågt ned lågt ned, där små lyktor gå ut och gå in. I ungmör jag glömt eder alla för en, och hon kan aldrig bli min. Så ringen ej till aftonbön, I Brooklands klockor, där. I ringen Goodman upp ur sjön, förrän jag på nytt blir kär. Lågt ned lågt ned, där små lyktor gå ut och gå in. I ungmör jag glömt eder alla för en, och hon kan aldrig bli min. Väl Goodmans gård är havets sand sen många tusen år, men den skall bli till åkerland, förrän jag en hustru får. Lågt ned lågt ned, där små lyktor gå ut och gå in. I ungmör jag glömt eder alla för en, och hon kan aldrig bli min. Kring Fairfields kyrka vattnet står ren nu i tidig höst, men förrän hon på högland står skall ingen ge mig tröst. Lågt ned lågt ned, där små lyktor gå ut och gå in. I ungmör jag glömt eder alla för en, och hon kan aldrig bli min. Ack låt mig gå till Brookland blott, då åter åskan går - ty där hon en gång lett så gott, hon kanske åter står. Lågt ned lågt ned, där små lyktor gå ut och gå in. I ungmör jag glömt eder alla för en, och hon kan aldrig bli min.

Ett möte med Fabian Månsson

text: (Black Jim) Dan Andersson

Ett möte med Fabian Månsson text: Dan Andersson Lördagsbetraktelse den 15 september 1917 Ehuru jag långt ifrån kan kallas den rike ynglingen, och fast mina promenader vanligtvis ske vid Fattighusån och icke på stranden av Jordan, så har jag dock tack vare de hårda tiderna gynnats så pass, att jag kan hyra en dublett på Östra Hamngatan, hålla piano och städerska, och ha en brevlåda av holländskt bokträ i porten. Och som jag inte behöver arbeta för mitt uppehälle, har jag börjat tänka, på lediga stunder. Jag tänker för det mästa på allting nästan samtidigt, och därför bli mina omdömen mindre korrekta än min stil, och mina berättelser mindre sanningsenliga än jag själv. Och liksom mina intryck ramla på mig pell mell, så ramla även orden huvudstupa och utan ansvarighet ur min hals. Av de uppseendeväckande saker som jag iakttagit under veckans lopp, noterar jag främst det alltmer stegrade valbråket. Min gamla faster, som var rösträttskvinna, hade kanske inte så orätt när hon kallade mig politisk idiot, ty jag lärde mig aldrig riktigt skilja på partierna, och min faster höll styvt på dem. Medan jag nu en dag satt och tänkte på det här viset, slogs dörren upp och en jätte klev in. Hans händer voro - för att använda en gammal bild - som släggor, hans panna var hög och syntes rymma visdom, hans lurviga hår var i färd med att gråna och hans ögon, för att härma Hamsun, "voro tredubbelt blå" och skådade flera kilometer bortom tingen. En profet, tänkte jag, en väldig man, med en vikings kraft och brahmans visdom. Han slog sig ner i min nyfernissade korgstol och sade: -Fy för den ledaste fadren, ett sånt sjå! Det var Fabian Månsson. -Det har jag alltid tyckt, sade jag, du ska bara inte ta det så tvärhäftigt. Hur mycket förtjänade du på din storbok? - Sju öre i timman, men då skrev jag också som en djävul både natt och dag, så ibland steg det till två kronor dygnet. -Det var bra att du kom, sade jag, i det jag grep min guldpenna med elfenbensskaft, som jag i ett högtidligt ögonblick fått av turkiske storvisiren under en av mina vistelser i Jönköping, nu ska du förklara för mig skillnaden på Luthers och Melangtons lära om nattvarden. - Jag kan inte, förklarade han sorgset. En gång kunde jag det och var djupt inne även i vår inhemska kyrkostrid, men jag måtte ha svettats ut det. Jag har just hållit föredrag åt nysocialisterna i konserthuset och tänkte hela tiden bara på Dackefejden, som jag ska skriva en roman om, bara det här valet är över. Det är ett väldigt tjatande det här. Fy han fanen. Usch då - tvi för fäflugorna. Kan du spela tjuguett, gosse? -Ja, något. -Då ska ja säja däj något: Oppe i Orsa och Lima och Transtrand förtjäna skogsarbetarna 20 kronor om dagen. Res dit och spela av dom ungefär halva årsförtjänsten, det är en samhällsnyttig gärning. Sen ska du köpa statens räntebärande obligationer för tio tusen kronor, sen ska du sälja dem på börsen - - -Stopp! Kan du inte göra det själv? -Nej, jag ska skriva en bok. Men först ska jag ha ihop aderton kilogram anteckningar. Men nu ska du berätta något från Göteborg, så ska jag anteckna det. -Tja - först och främst har du väl hört att Göteborgs Aftonblad blivit inblandad i en process alldeles som färg. Schöldström. Det lär visst ska avgöras nu om tidningen är vid sina sinnens fulla bruk. Orsaken till alltsammans är att dom härmat Hasselroth och skrivit i en ledare att högermännen är krokiga. -Ah! Nu erinrar jag mäj en sak! En dag såg jag en karl på Kronhusgatan som var så krokig att han ständigt såg sig själv mellan benen, betraktande sålunda den värld han redan lagt bakom sig genom ett slags port, men jag trodde han var en sorts krympling, så jag gav honom 25 öre. Att det var en högerman som försökte att se sig själv på ryggen, begrep jag inte. -Jag intresserar mig inte så mycket för politiken, sade jag. Däremot tänker jag deltaga i råttkriget. Jag mötte en råtta på Linnégatan i går. Hon gick och funderade på sitt släktes finansiella angelägenheter och släpade svansen så sorgset att det riktigt rördes i mitt hjärta. "Har du reda på att det ska bli krig?" frågade hon. Hon talade om att det planerades ett förbund mellan kattorna i Haga och råttorna i Masthugget. Under de senaste åren har nämligen ett slags sympati uppstått mellan dessa båda folkslag, i det att kattor och råttor bägge förföljas och misshandlas på gatorna. Till och med bostadsfrågan har på det sättet blivit tillkrånglad, sade hon, och de båda släktenas vanor hade så sammanblandats, att man numera inte, när man behöver ett gömställe, kan riktigt avgöra om ett katthål är ett råtthål eller ett råtthål eller katthål och tvärtom. - Det var jäveln, sa Fabian. Men, fortsatte han, blir du med så bryter vi opp härifrån och placerar oss i en koja långt oppe i skogarna. Vi köper ett par famnar björkved och en tunna potatis och så struntar vi i hela politiken och bara skriver böcker. Du skriver spökhistorier och jag skäller på riksdagsmännen. Jag har också börjat studera Josefus och Talmud, så nog har jag att skriva om. -Och kan du tänka dig, sade jag, snart är det lovligt på älg, och då gå vi ut och jagar; när så den första snön börjar falla och alla skogarna äro fulla av tramp efter alla vildmarkens djur, och de ödsliga myrarna ligga döda - - Nej, stopp! ropade Fabian, nu är det nog, nu går jag ut och äter. Och jätten Fabian gick sin väg så att hela våningen darrade och all luften skalv som av åska, under det de mäktiga intrycken av vad jag upplevat ramlade över mig som hårdkokta ägg.

Fabian Månsson: Stridssång

Läseriet

text: Adolf Andersson (Dan Anderssons far)

Läseriet text: Adolf Andersson Sedan läseriet på 1850-talet begynte genom Johannes Andersson och andra började man på prästerligt håll försvarskrig, och man fick från predikstolen höra något om ulvarna som åstadkomma söndring o.s.v. Man kunde även få höra försvar för dansen, brännvinet och oskyldiga nöjen. Det var nämligen ett utmärkande tecken att vara läsare, då man vägrade taga en sup. För att ej bli misstänkt för något så skamligt, som att bli ansedd eller vara läsare, tog man vanligen supen. "Läsare" betraktades som ett skällsord, och det ansågs som en skam att vara läsare. Emellertid vaknade många tusen upp och började fråga efter livets väg. De började då även få bättre öron, att höra vad prästen predikade också. Men av dennes predikan fingo uppbära hans - prästens ledning. Prästen påstodo, att ingen annan än vigd präst hade rätt, att förvalta nådemedlen och därtill hörde ordets predikan, dopet och nattvarden. De övriga, som dristade att offentligt lära andra, voro ulvar och bedragare, falska profeter... Intet hjälpte dock. Prästernas fiendskap drev tvärsom läsarna att mera själva rannsaka skrifterna av Luther, Rosenius och P. Fjellstedt, och förtroendet rubbades betänkligt för hela statskyrkoinstitutionen. De äldre övergav dock icke kyrkans nattvardsgång. De höllo före att Luther talade sant då han sade: Nattvard är nattvard, om än djävulen utdelade den. Eller tydligare: De höllo före att sakramentets verkan ej var beroende av den personens tillstånd, som detsamma förrättade. Men då de ville ha vägledning till saligheten hos Gud, sökte de icke prästen. Söderström var här kyrkoherde och prost 1836-1863. Han var således den som här började striden mot läseriet. Höll efter både predikanterna och de som dem hyste och de blev dömda enligt då gällande lag, som kallades konventikelplakatet. Nu [år 1911] har all fiendskap från prästerna här upphört och läsarna tyckes även försvunnit. De äro sig icke lika nu som på 1870-talet. Det där finkänsliga samvetet, det där broderliga umgänget, denna fruktan för självbedrägeri och den fina ärligheten äro på retur. Man har ordnat sig i församlingar och missionerandet för andras omvändelse är i avtagande. Girighet, världslikheten och politiken tyckes vara hemmahörande även hos missionsvännerna. Gud hjälpe oss! Under läseriet 1874-1880 var den religiösa livaktigheten störst. Det var en härlig tid i religiöst avseende. Ungdomen var i stort antal omvänd till Gud. De sjöngo Engelkes sånger, sedan Saneys jämte en och annan ur de gamla sångböckerna, Sions Toner: Sions harpan, Ruthströms och även Truvés sånger, ifall de voro baptister. Predikanterna voro Tuna Janne, Persson i Kopparberg, Israel Andersson, skollärare Elfving, skollärare Jansson, Jan Samulsson, Lars Johan i Bringsjöberg, Persson nu boende i Hästberg, samt många anställda av Grangärde missionsförening, dels från Norrtälje, dels från andra orter. Präst Olof Jonsson må ej glömmas här. Men så kommo baptisterna och det blev strid om dopet. Så kom den Waldenströmska försoningslära och den uppväckte strid. Så kommo helgeanisternas syndfrihetslära och den uppväckte söndringar. Sedan kom djävulen och sade: "Passa på! Skynda samla, vinna, spara, gör affärer, samla ihop som Josef under hungeråren!" Så blev en försoffningens ande över det hela. En och annan torde nog ännu finnas, som lever, svepta in i andligt skrymteri. Gud give jag hade orätt!

Bilden ovan förekommer ofta i böcker som behandlar ämnet läseriet. Jag har hittat den i Helg och Söcken, Bokklubben Svalan Albert Bonniers förlag 1973. Konstnären är J.W. Wallander (1821-1888), skriften "Bilder ur svenska folklivet", utgiven av D.F. Bonnier, Göteborg 1855. Texten i anslutning till bilden har rubriken Läsare i Norrland,  och är författad av göteborgsprästen Johan August Berg (1818-1902). Citerar Mats Rehnberg i Helg och Söcken 1973: "Då bilder från den svenska väckelsen av många skäl är ytterst sällsynta, utgör denna illustration ett märkligt dokument. Då de församlade uppträder barhuvade, vågar man antaga att det avses sommartid. Med hänsyn till kvällsmörkret och månskenet borde det vara åtminstone sensommar. Att det är en kvinna som agerar får anses mer ovanligt. Man vet ej heller om hon endast avlägger ett vittnesbörd om sin tro eller om hon framför en predikan. Bilden kan föra tanken till de s.k. "predikopigorna" som var verksamma på olika håll under 1800-talet, främst i Västergötland och Småland.

Elias Sehlstedt: Läsarprästen

En variation på det Almqvistska temat om den svenska fattigdomens betydelse.

text: Torsten Fogelqvist

En variation på det Almqvistska temat om den svenska fattigdomens betydelse. text: Torsten Fogelqvist Utom orosdraget i faderns porträtt fäster man sig vid det ovärldsliga draget. Gårdfarihandlarn med Eskilstunasmidet - "gick och bar det långa vägar, men bjöd sällan ut något" - pojken, som kunde lära allt utom matematik och pengars skötsel, det är Dan Andersson på kornet. Han var inte skapt att klättra. Han hade Bergspredikans och den kristna fattigdomens moral i blodet. Den var hos honom både arv och lynne. De skatter han samlat sig på jorden fingo plats i hans portfölj. Hela denna livshistoria är en variation på det Almqvistska temat om den svenska fattigdomens betydelse. Jag har en känsla av, att Almqvists karakteristik av svenskheten kanske är något föråldrad, vad genomsnittet beträffar. (Mammonismen och den industriella moralen har icke gått spårlöst förbi.) Men den träffar fortfarande rätt i det enskilda fallet. Och för detta enskilda fall var Dan Andersson en typisk exponent. "Han är",  heter det hos Almqvist om svensken, "nästan aldrig idog i fransysk eller tysk mening. Allra minst är han sparsam som ryssen eller juden. När utlänningar hopar penningar för att äga dem, samlar svensken för att giva ut. Fattigdomen är hans grundtillstånd, förmögenheten blott hans interim, rikedomen en liten lek, som han har för sig då och då". Och vidare heter det om det jordiska goda: "Han bör och skall vara så sinnad, att han kan lämna det. Han har då makt att när som helst resa sig upp, lös ifrån allt, stående blott och bart på sin person och på intet annat i världen. I sådana ögonblick känner han Gud inom sig och hela jorden inunder sig. Han ser kanske trasig och smutsig ut där han står, men han bär sitt huvud högt, och han ser sig omkring med ögon som bodde han överallt i stället för ingenstädes". Dan Andersson, som annars icke var någon Almqvistläsare, hade en stor beundran för dessa rader.Och varför, om icke just därför att de gåvo ett så exakt uttryck för hans egen belägenhet: "lös ifrån allt, stående blott och bart på sin person". Läs mer: Carl Jonas Love Almqvist: Svenska Fattigdomens betydelse Torsten Fogelqvist (Rektor under Dan Anderssons Brunnsviksperiod, senare tidningsman. Torsten Fogelqvist besöktes av vännen Dan, den sista dagen i Dan Andersson liv.) Källa: Torsten Fogelqvist: Dan Andersson En minnesteckning. Tidens förlag 1922.

10 apr - I hjärtat av Bergslagen