Vi stå på Örtjärnsfjäll - eller rättare: vi ligga, min färdkamrat Hoby och jag, och se hur de blåa och röda åskmolnen segla upp bakom Stora Boberget, Baddoberget och Låsberget, på vandring från Grängesberg in i Sävs sockens vildmarker. Eftersom det lovade regn, stormnatt med åska på köpet, ha vi gått upp på Grangärde näst högsta berg för att se himlen skifta över den natthöljda obygden. Molnen dra ihop sig från alla håll, regnet blir säkert våldsamt - och vi äro bägge två finnmarkspojkar och fundera inte över något slag av väder. Hoby - som bär sin födelsebys namn som öknamn - röker sin sura pipa, och för varje blåvit blixt ser jag hans lugna, grå ögon glänsa under hattbrättet, som sticker upp ur den rödblommande ljungen. |
Örtjärnsfjäll Stora Boberget Baddoberget Låsberget Grängesberg Sävs Grangärde |
Blixtarna slå allt tätare och stormen far hårt fram över granithällarna. Det mörknar - tills vi se hela västra synranden låga i blekt blått. Nedanför oss sover Örtjärnsbyn: dess avslådda, våta ängar flamma i det starka ljungeldsljuset. Nu se vi också de torra, döda furorna på Låsberget och Storstensberget, som ströko sina beniga toppkvistar mot den röda och mörka himlen. Så blir det svart igen, som hade tjära hällts över all världen, och genom mörkret rullar åskdundret och i martallarna visslar stormen. |
Örtjärnsbyn Låsberget Storstensberget |
Så kommer då regnet, häftigt, i stora, kvicksilvertunga droppar. Hoby reser sig och går utför hällarna. "Vi går in och lägger oss", hör jag hans muntra röst. Han försvinner i detsamma fyrfota i mörkret under de yviga, meterhöga margranarna, och jag kryper efter. Här ligga vi mjukt på ljungen och ännu hittar ej regnet igenom. Dessutom linda vi rockarna om knäna, ty det är varje skogsmans fasa att bli genomvåt om knäna. |
|
Vi dra oss längre in, granarna äro högre där och vi få högre i taket. Hoby vill ha eld och skrapar ihop torra kvistar under granarna. Det blir till kaffe - och jakten på bränsle börjar. Från den ena vattendrypande dungen av dvärggranar efter den andra krypa vi på alla fyra, krafsande med framfötterna, som vore vi grisar. Till sist ha vi fått kaffeved och kaffepannan dyker fram ur näverkunten. |
|
Regnet tycks sakta sig, och när vi ätit ta vi västarna över huvudet och sova. Det är nu beckmörkt, ingenting att "se" och vi äro uttröttade. |
|
Vi vakna vid att regnet slutligen hittat vårt gömställe. Det sticker som nålar av is på armar och hals och överallt, och när vi röra på oss hälla granbuskarna ner sitt uppsamlade vatten över oss. I en hast får vi rockarna och kuntarna på oss. |
|
"Till slogarna!" ropar Hoby morskt. Det finns ju höslogar någon kilometer nedanför berget, och finns det slogar, så finns det lador ... Vi springa i kapp utför sluttningen, och de glatta gråstenshällarna spruta som små bränningar i störtregnet. Barrskogen börjar - ännu inga lador! Lövskogen - där är den - och en murken gärdsgård; i halvdunklet skymta vi en stig, full av vatten. Hoby följer den - äntligen! Han tar ett jättehopp över tröskelklumparna - det knakar i det murkna, tomma golvet. Nu ha vi tak över huvudet! |
|
Men det finns inte mer en torr tråd på oss, och om vi stanna här komma vi att hacka tänder snart nog, ty morgonen blir kall. Det finns bara ett sätt: vi klä av oss fullständigt nakna, och under det regnet piskar nävertaket vrida vi med förenade krafter vattnet ur våra skjortor. Klockan är tre. Det ljusnar, och Hoby och jag röka var sin pipa, medan skyarna välta isär ... |
|
Bränntjärnstorpet. Min fars barndomshem. Rökpörtet är mycket omändrat, en kokspis har fått flytta in. Annars byggdes det anno 1793 av Mats Pålsson, finne från Ljungåsen. Nu stiger kafferöken mot den klarnande morgonskyn och barn skrika därinne. Det är för oss främmande människor, som nu bo där, och vi gå inte in. Vi gå runt tjärnen i stället - vi hitta ännu groparna efter gubben Häggens "tjärdalar" där han brände tjära för femtio år sedan och berättade spökhistorier för barnen vid torpet. Härute i ungskogen ligger kolbottnen, där trollmannen och blodstämmmaren Tallback-Jan kolade, när författarens farfar täljde en smörask och skar av pulsådern i handleden. Farmor sprang ut till Tallback-Jan, och så fort han fick veta det, stannade blodet så häftigt att gubben ropade av smärta. Så lyder historien, att tros eller inte tros allt efter som man är "upplyst" till. Och här är Kokobacken; här syns varggropen ännu, fast full med ris, alar och brännässlor. Tjärnen vilar tyst och svart mot de gungande, dyiga stränderna. En lom flyger upp och klagar, på väg till Hörkensjön i söder. Från de stora myrarna runt om stiger dimman, och stugan därborta på hårdaste marken liknar en kvarglömd och rädd gammalfinne - en som kan skogen och tjärnen, men intet av världens fåfänga. Öst om och söder om stupa bergen ner mot myrarna med svarta, gråstensströdda väggar. Vi gå över ån vid dess utlopp ur tjärnen. Där är en bro och ett ruttnande, trasigt pålverk ute i vattnet: en avstängd sump, där finnbyfolket rötat hampa i fordom tid. Litet högre upp stod en kvarn förr. Det var där gasten efter den mördade gårdfarihandlaren brukade väsnas om nätterna. |
Bränntjärnstorpet Ljungåsen Kokobacken Hörkensjön |
Vi gå uppför myrarna. Här lågo slogar förr, där mycket hö bärgades av Näsfolket vid Hörken och folket från Ljungåsen. Varenda liten slog, varje kärr har sitt namn. Så här låta de, på en något förvrängd finska: Osnito, Tervalax, Sovanto, Kaveraj, Lammismak etc. |
Näsfolket Hörken Ljungåsen Osnito Tervalax Sovanto Kaveraj Lammismak |
Men vi äro strax uppe vid Kestina, en ensam grå stuga med nävertak och inte högre än att en medelstor karl kan lägga upp handen på taket av näver och "kringelvärke". Trappan är en väldig gråstenshäll och dörren av furuplank, hopspikad med hemsmidd spik, med grova nitar och naglar och brun av hederlig hembränd trätjära. I höladan därborta vid skogen ha Hoby och jag kamperat många nätter i vår ännu icke så avlägsna ungdom, när vi hjälpte Kestina-Ludvig att bärga hö. Ludvig är död nu, han som byggt stugan. (Han kallade den alltid "slottet".) Vi voro för två år sedan med och körde hans stoft på en "slep" miltals över skogarna fram till kyrks. Ingen bor nu i stugan, många av barnen dogo i lungsot. Sumpigt och ödsligt ligger Kestinas nyröjsel och "slottets" fönster äro tillspikade. Ugglorna skrika nära inpå om nätterna nu, sedan ingen morgonglad tupp ropar nere vid fägatan. |
Kestina |
Medan vi äta vår frukost här under björkarna, kommer en levande varelse in på gården: en mager och utsvulten gammal katt. Kanske det är gårdskatten, som inte velat flytta? Han delar skyggt men glupskt vår frukost och sätter sig stilla på stentrappan. Jag ser hur min käre Hoby försjunker i funderingar, och till sist säger han: |
|
"Om det är ställets katt - så - - han klarar inte vintern, knappt hösten - -." Och Hoby tar åt bakfickan. Jag stiger diskret bakom knuten och hör hur Hoby lockar sitt "kis - kis - kom - kis!" Och jag hör hur kissen svarar och följer Hoby ned åt kärret. Både jag och Hoby veta, hur huskatten avgudas i ödemarken, och hur nyttig och oumbärlig han är. Det är då skam, tänker jag ändå, att bli nervös - - "kis - kom -kis -kis --". Och så smäller Hobys revolver ... |
|
Ett stenkast bortom buskarna står ett av denna finnmarks ännu återstående rökpörten. Den andra ligger vid Lövfallsberget (Nittberget), cirka en och en halv mil nordöst från detta. Men här är muren nedrasad. En lave är klar. Panken och pata-stolpen finnas ej mer, och "askgrava", intill vilken brandskötaren för kvällen, den s k panknisse, skulle ha sin plats, är igenfylld av mursten. Taket brister och faller ned så småningom, och nu se vi himlen och molnen genom en gapande rämna, där annars "takhålstrumman" skulle ha sin plats. Hoby blir poetisk, kliver upp på gråstensröset och håller tal ... Solen blänker redan grant i småskogen kring stugorna. Utom rökpörtet, som ej är mer än på sin höjd sextiofem år gammalt, finnes en annan stuga, "kokstugan" kallad. Den är ännu äldre än pörtet, besynnerligt nog. Antagligen har här funnits ett ännu äldre pörte, vartill denna "kokstuga" byggdes som kök, ty den är något mer än hundra år gammal. Det växer numera träd inuti den. |
Lövfallsberget Nittberget |
Hoby har slutat sitt tal, som handlade något om att han vallat getter här som barn. Vi går vidare. En smal och tvärbrant fästig leder upp på Rönnberget. |
Rönnberget |
Detta verkar fjäll, fast det ligger endast 466 m ö h. Utsikten är rent av berusande. Häruppe blåser alltid en sval vind och viskar i ljungen. Annars är bergstoppen en jämn platå, varifrån det uppges att man kan se tio kyrkor. Jag har aldrig släpat med mig kikare och betvivlar uppgiften på grund av hela traktens enorma bergighet. Men Grangärde kyrkas vita torn sticker av 2 1/2 mil bort över de böljande gröna öknarna. |
Grangärde |
Och så går vi utför berget ner i dalen norrut. Vi passera Kaskolet och Matten-Draina längre ner. Vidare! Vi ha ett berg till att bestiga, men det är bebyggt. För hundratals år sedan började stugorna klättra upp på Bringsjöberget. Också vi klättra dit upp och befinna oss rätt snart i gröna, fast avbärgade marker under vitstammiga björkar. De flesta inbyggarna äro hemmansägare här. Husen äro de typiska tvåvåningshus, som voro på modet för cirka 30 år sedan, när finnarna började bli så pass välbärgade att de kunde hålla svälten utanför knutarna. För femtio år sedan var byn mycket beryktad för det fribytarliv, som fördes där, och för dess permanenta fejder med Abborrbergsbyn, som ligger en halv mil bort. Men ett härligt läge har den, och himlens sexton vindar sopa luften ren över dess kala, majestätiska topp. Ner mot Trollbergsfallet stupar Bringsjöberg som en väldig, nästan lodrät vägg, mörk och allvarlig. |
Kaskolet Matten-Draina Bringsjöberget Abborrbergsbyn Trollbergsfallet Bringsjöberg |
Framemot kvällen ha vi hunnit till det andra "kvarglömda" rökpörtet - vid Nittberget - ett stycke från Lövfallsbergets skogvaktarboställe, där Hoby vill kampera över natten hos skogvaktaren, en skolkamrat till oss, som spelar schack och skjuter änder me lika stort intresse. Vi bli också där - i ett tält under de urgamla björkarna äta vi nymetade abborrar ur Smaltjärn, och halva natten går under glam och historier. |
Nittberget Lövfallsberget Smaltjärn |
Dagen därpå träffa vi på två pärlfiskare - en av dem har vandrat landet runt och har pärlfisket som yrke, den andre är en finnmarksman, som fiskar för nöjets skull. Vi göra sällskap uppför Nittån - men det är fattigt på musslor här, en enda sort, och den är inte pärlförande, säger yrkesfiskaren. Vår nya kamrater ha funnit två vackra pärlor i närheten av Nyhyttan - i Pajsoån - och det har hjälpt upp humöret en smula. |
Nittån Nyhyttan Pajsoån |
Över Nitten, som är den först bebyggda platsen i finnmarken, vandra vi upp till Stora Älgberget och stanna på dess topp ett par timmar, beskådande hur den nedgående solen speglar sig i Hyttsjön. Men som pärlfiskarna nödvändigt måste undersöka Bredsjöån, besluta vi oss att följa den för att sedan skogledes över Aspåsen taga oss fram till stora landsvägen mellan Ulriksberg och Markfallet för att stanna i Markfallet. Men vi hinna inte fram i dag; det fåfänga sökandet efter musslor tar för lång tid, och så slå vi då upp ett läger för natten strax utanför Aspåsens hank och stör. Där, vid en flammande eld, berättar den gamle pärlsökaren sina äventyr medan myrar och skogar tiga i högtidsro och skymningen faller. Vi befinna oss omkring en och en halv kilometer från landsvägen och det är ungefär lika långt fågelvägen tvärs över Hyttsjön till Ulriksberg. |
Nitten Stora Älgberget Hyttsjön Bredsjöån Aspåsen Ulriksberg Markfallet Aspåsen Hyttsjön Ulriksberg |
Vi ha intet tält, men Hoby och jag bygga i en hast en s. k. "gapkuj". Den göres på så sätt, att man med en liten medhavd yxa hugger ett antal störar. Mellan kvistarna på två stora granar lägges så en tvärklabb, och mot den resas störarna som en lutande vägg, vilken samtidigt är tak. Grankvistar flätas i störarna, en eld göres framför, och så är lägret färdigt. |
|
Den natten blev det klent med sömnen för myggens skull, vilken här ute i myrmarkerna riktigt frodas och dominerar. Tidigt dagen därpå är pärlfiskaren på benen och kokar kaffe, och så bär det av igen. "Gapkujen" står kvar som ett minne efter oss. |
|
Vid middagstiden skiljas vi från de båda pärlfiskarna efter en sakta landsvägsmarsch till Fredriksberg, som är en bruksplats och för oss äger endast praktiska intressen. Vi "se om" vårt matförråd där, och så tåga vi efter några timmars vila ut på den ensliga vägen över Tjäderberget, med Kullerberget som mål. Det är där vi i morgon ämna se solen gå upp bakom Värmlands gräns. |
Fredriksberg Tjäderberget Kullerberget Värmland |
Vi luffa stadigt uppför alla de starka stigningarna upp mot Lenhöjden, där några gårdar se vänligt välkomnande på oss med sina dunkla små fönster. Ständigt uppåt - tills vi av vissa tecken förstå att vi närma oss vårt mål. Skogen slutar, gången slutar, hällarna stupa branta och svarta, och med var sitt dundrande hurra kliva vi upp på platån. |
Lenhöjden |
Alltså äro vi nu 535 m över havet och ha den mest rena luft att andas. Utsikten går inte att tala om; den är helt enkelt ett trolleri. Inte i den mening att man ser så hejdlöst långt bort; därtill äro den majestätiska ödsligheten, de gula myrarna, de avlånga sjöarna, de tysta skogarna. Det är så mycken stillhet och ro och så mycket äkta vildmark på en gång, att man nästan slutar att andas och bara lyssnar. |
|
Och vi sutto där tysta tills mörkret svepte in Kullerberget i svart. Då gingo vi ned till barrskogen och redde ett läger. |
Kullerberget |
Dagen därpå var mulen. Vi fingo inte se solen gå upp. Men vi kokade vårt kaffe och åto vår frukost på högsta toppen i stället. Från hundratals myrar och dalar vältrade tung dimma. |
|
Så var det nära två och en halv mils färdväg igen, och på eftermiddagen hunno vi "finnmarkens huvudstad", Skattlösberg, byn vid 'stora' landsvägen mellan Grangärde och Fredriksbergs kyrkor, två mil från vardera. En tyst och fridfull och delvis högt civiliserad finnby. Dock - den har anor! Mats Larsson, länets kanske mest beryktade trollkarl och djävulsbesvärjare, har bott här, och tomten där stugan stått synes ännu. Om honom gå många historier. Han visslade och svängde sitt spö, och hin onde måste komma, fort så att han flåsade. En man, som förlorat sitt barn, låg en gång och sov i Larssons loge, när på dennes uppbåd djävulen kom flämtande. "Jag har brått - jag var i Sörbärke och hjälpte en piga ha ihjäl ett barn", sade han. "Gå och vrid nacken av den där som ligger i logen!" befallde Larsson. "Det kan jag inte, för han påttrade [mumlade = läste kvällsbönen.] innan han la´ säj", svarade gammel-Erker, "men ungen behöver hon inte vara ängslig för, för den ligger i brunnen." |
Skattlösberg Grangärde Fredriksberg Sörbärke |
Mannen i logen låg och hörde hur hela rymden dallrade av åska när satan for bort till nya värv. |
|
Av ålder ha sega och envisa och mycket klartänkta finnar bott här. I gamla papper läses, att när en enda gång i forntiden ett prästval överklagades, var det av en "halvfull" Skattlösbergsfinne, som vinglade fram till ordföranden i sockenstugan och slängde den erforderliga slanten på bordet. |
|
Här revs för ej så synnerligen länge sedan den sista rian. Även en rökstuga fanns för inte så många tiotal år sedan. Namn som Assikakärret, Juskus, Rokkolom, Hakalom, Latalom o. s. v. äro förvrängd finska, varav det sista troligen bör vara Tjursön. |
Assikakärret Juskus Rokkolom Hakalom Latalom Tjursön |
Byn, särskilt dess södra del, ligger himmelshögt, och från den översta toppen av berget, där Finn-Per bott, har man den väldigaste utsikt åt alla väderstreck. |
|
Där stå vi i stum andakt medan solens sista ljus för kvällen skälver över Slagtjärn, Stentjärn och Stormossen, där tranor bruka häcka och där vildgäss vila sig i stora band på väg till och från soligare land. |
Slagtjärn Stentjärn Stormossen |
Och mitt på toppen teckna sig mot himlen murstenarna på tomten där Finn-Pers stuga stått, piskad av himlens vindar i hundra år, och nu riven och bortförd. Som barn brukade vi köpa ägg och filbunke där av Finn-Persmora - hon som sådde råg med vänstra handen, kolade milor, lagade skor och kärnade smör med samma skicklighet. |
|
Men nu går solen ned riktigt. Sjunker som en gul svan i de väldiga bergens famn och stänker blodröda pärlor över västra valvet. Sval far kvällsvinden fram och prasslar i dvärgbjörkarna och den förkrympta apeln, som ännu skuggar muren där en gång en idog finnes stuga stått. |