Vapenbröderna

Douglas, Lilje, krigskamrater,
Hade delat samma tält,
Samma äventyr och dater
På Germaniens segerfält.
Bägarns tävlingsstrid och farans
Ej dem darra sett på hand,
Druvans blod och ovänskarans
Fuktat deras brödraband.

Var den ene innesluten
Mitt i fiendernas ring,
I ett nu var kretsen bruten
För den andres skott och sting.
Han, som ryckts ur dödens snara,
Såg sig knappt mot räddarn om,
Sade helt naturligt bara:
»Tänkte icke jag, du kom!»

Prövade i hundra strider,
De ur ledet stego opp
Såsom hövitsmän omsider
Och befallde var sin tropp.
Rika lagrar samfält brötos,
Lyckan guld och byten gav,
Deras hårda händer knötos
Sist kring var sin fältherrstav.

Sviktade den enes fana,
Kom den andre som beställd
Att på större skådebana
Lösa in en gammal gäld.
Om den ene drevs till rygga,
Sågs den andres hjälparhär
Tacken blev som förr det trygga:
»Tänkte jag ej, du var där!»

Efter tretti års förbidan
Fick i Münster världen fred.
Douglas stack sitt svärd i skidan,
Och så gjorde Lilje med.
Hem de båda vapenbröder
Vände nu med bragders lön,
Skatter skördade i söder
Gjorde vilan stolt och skön.

Skulle friden fjärma, skilja
Dem, som kriget så förent?
Det var ingenderas vilja,
Nej, så var det icke ment.
Endast i varandras grannskap
Hade gubbarne det gott
Samma fagra Göta landskap
Prydde de med var sitt slott.

Tvenne borgar, väldigt höga,
Reste sig på var sin rand
Av Östgötabygdens öga,
På den blåa Roxens strand.
Lilje från sitt granna, rika
Lövstad över insjön såg,
Douglas' Stjärnarp gav ej vika,
Speglat mitt emot i våg.

Än de kunde växla hälsning,
En och var uti sin sal,
Liksom förr, då hjälp och frälsning
Låg uti en snabb signal.
Bortom vattnet, genom kikarn,
Röjde de varandras hem
Liksom förr, då österrikarn
Låg i vägen mellan dem.

Kom en årsdag för ett minne
Från gemensamt segerlopp,
Högt på Lövstads, Stjärnarps tinne
Flagga gul och blå steg opp.
Falkonetens dova tunga
Sade: »Väntad middagsdags!»
Mitt emot en blixt sågs ljunga,
Grovmält ljöd det: »Kommer strax!»

Från den ena stranden stötte
Ut en vimplad farkost nu,
Gamle fältherrn rodret skötte,
Böljan snabbt han klöv itu,
Som då hotad vapenbroder
Förr han hastade emot
Över en av Tysklands floder
I ett regn av eld och skrot

Grannen redan på sin brygga
Älskad gäst till möte var:
»Visste nog du kom» -- den trygga
Hälsningen från forna dar!
Uppför breda trappor skredo
Vännerna till riddarsaln,
Silverfaten stodo redo
Och den skummande pokaln.

Tappert som de höggo, stucko
För hans sak med skarpa stål,
Så de nu i botten drucko
Gustav Adolfs minnesskål.
De, som i hans fotspår trädde,
Fingo sedan ock sin del,
Konterfej, i pansar klädde,
Tycktes le ur ekpanel.

Gled så utan fors och fragga
Tidens ström i sakta mak,
Och som vanligt blågul flagga
Steg en dag från Lövstads tak.
Men kanonens stämma höjdes
Utan svar för första gårg --
Stjärnarps fana fjärran röjdes,
Sorgligt hissad halvt på stång.

Bud det kom till gamle Lilje
Om hans grannes bråda slut.
»Ske», han sade, »Herrens vilje,
Lycklig den, som gick förut!»
I sin sorg den buttre, stränge
Krigarns anlet lyste klart:
»Du skall icke vänta länge,
Vapenbror, jag kommer snart!»
[topp]