Föregående | Nästa | Start
Skogsvandringen
Sång på den 13 november 1882
I.
Genom Rämens djupa skogar skrida
Fyra män vid var sin foras sida.
Himlabågen strimmar norrskensljus
Ovan höga furors dova brus.
Karlavagnen fram ur skyar bryter,
Forsen lik en fjättrad kämpe ryter,
Kastar sig, i stålblå brynja klädd,
Sömnlös av och an på klippig bädd.
Över höjder, genom mörka dalar
Går det tysta tåget -- ingen talar
Blott då lasset stöter mot en sten,
Klingar Värmlandsmalmen stark och ren.
Än det gamla svenska tungomålet
Ljuder klart hos järnet och hos stålet.
Hade lynnets stål i forna dar
Lämnat lika starkt ett eko kvar!
Dessa fyra män i vadmalsdräkten
Höra de ej till den stora släkten
Med sin karga jord i evigt krig,
Hur än landets lott gestaltar sig?
Nej, av bonden blott de lånat rocken,
Dessa ynglingar ur herreflocken.
Deras levnadsöden fört dem ren
Till katedern, skrivstoln och armén.
Vekligheten, flärden, övermodet
Dock ej skämt det ärvda odalblodet.
Bak magisterkrage och galon
Klingar Värmlandsmalmens gamla ton.
Fädrens enkla liv dem pröva lyster,
Furuskogen vinkar mörk och dyster,
Eget järn den friska skaran kör.
Karlavagnen åker ovanför.
II.
Vad tänker han, ljuslockig körsven, på,
Där stum han vandrar vid fålens töm,
Då skogen suckar liksom i dröm
Och stjärnorna gå och gå?
Han tänker vid suset i nordens fur
På grekiska rytmer, eller hur?
Men varför det molnet på pannans rund?
Hans liv är ju sällt som en lagerfest,
Och nyss steg kärleken ned som gäst
Hos sångens gunstling i Lund.
Han har ju sin brud och sin Homer --
Vad vill han av ödet begära mer?
Väl har han som andra kunnat nås
Av dagens ämnen för blygd och sorg,
Sett flaggan sjunka på Sveaborg,
Och landets ungdom förgås
Men Sverige från fallets brant vart ryckt,
Och svagheten åter kan slumra tryggt.
Nog höjas stämmor till dagens lov,
Men skogen härmar ej smickrets röst,
Det klagar som djupt ur ett sargat bröst,
Och forsen ryter så dov.
Den svenska jorden blott sörja kan --
Den unge vid foran förstår det, han.
Och därför pressar en suck hans barm:
Han älskar ej heller den nya tid,
Som söver sinnet i veklig frid,
Han glöder av sorg och harm.
Vad hjälper, att Sverige nu kallas fritt?
Än binda bojor, som flärden smitt.
Var är det folket, som övervann
Ett avogt öde med hjältehåg,
Som drog sin bärgning ur fjäll och våg,
Envar blott sin egen man?
O, var är lynnet från forna dar?
Det sörjande ekot frågar: var?
Är detta svearne, denna släkt
Så småsint, avundsam, glitterströdd,
Till nesligt ok på den torva född,
Som fostrade Engelbrekt?
Så spörjer den unge i nattens vind,
Och blygselns rodnad bränner hans kind.
Då spränger vreden vart hemligt tvång,
Som dämpat tanke och hejdat ord.
I natten lyssnar hans fosterjord:
Ja, detta är Sveas sång!
Det är vad landet har innerst känt,
Var tår av harm, som dess hjärta bränt!
Bland skockade skyar av själviskt kvalm
Hans sång lik rensande tordön skär
Här är det Brage, som Mjolner bär
Och ljungar i språkets malm.
Det klingar av stål från förborgad härd,
Och stålklang svarar vid forans färd.
Han dömer ej tidens fel med väld,
Den skald, som manar sitt folk till bot
Lik källan, som sjuder vid Heklas fot,
Hans sång har tårar av eld.
Än bitterhetens, än smärtans tolk,
Han ber, bestormar: »Vak upp, o folk!
Vak upp, o folk, på fördärvets rand
Och värm till liv i ditt ärvda blod
De friska fädernas kraft och mod
Och väx i ett minskat land!
Ej skilt i flockar men fast förent,
Vak upp, o folk, förrn det är för sent!
Se, våldet lurar kring dig allt fort
Och måttar i friden sitt säkra slag.
Det kommer, det kommer till dig en dag
Och skakar på fjällstängd port.
De stores grifter, ditt eget hem,
De ofödda släkten -- det gäller dem!»
Men siaren sjunger: »Jag ser en syn --
Vårt öde är icke beseglat än,
Han uppgå skall över frie män,
Den dag, som dröjer bak skyn.
Den ädla Svea har gjort sitt val,
Hon vill ej plånas ur folkens tal.»
Och sången stiger med ökad makt
I tävlan med furors och böljors brus,
Och rymden gnistrar i norrskensprakt,
Och ättehögen står ljus.
Med doket åtskilt tar natten del
I nordens vaknande strängaspel.
Om seger ljuder hans höga sång,
Han sjunger till graven allt lågsint kiv,
Han sjunger så, som i seklers liv
Det sjungits en enda gång.
Han sjunger en framtid av ljus och hopp,
Han sjunger den dag, då hans folk står opp.
Men stjärnorna smälta i gryningssken,
Och övergjutna av rosenfärg
Ur sjunkande skuggor stå fjärran berg,
Och fågel kvittrar på gren,
Och skogen vid solens morgonkyss
Nu knotar: »Jag drömde så härligt nyss.»
Och fram går forornas trötta rad,
Och skogen är lämnad för längesen,
Och hjulen rassla mot gatusten
Omsider i Filipstad,
Och rop och gnäggningar sorla glatt
Kring honom, som Svea diktat i natt.
Vi följa formannen långt ifrån
Till faktoriet -- där är hans hamn,
Där lämnar han sedeln med sitt namn:
Esaias Esaiasson.
Men hävden ett annat namn skrev ner
I natt på tavlor av guld -- Tegnér.
III.
I dag århundradet fyllt sitt lopp,
Sen detta älskade namn steg opp,
En stjärna, strålande hopp och fröjd
Till Svea, som sörjande satt och böjd.
Där gick vid siarens lystringsord
En darrning genom hans fosterjord,
Och Svea mitt i sitt djupa fall
Med stolthet kände: jag leva skall!
Det folk, som fostrat odödlig sång,
En ljusare framtid skall se en gång.
Bevarar det elden i hänförd barm,
Då härdas stålet i mattad arm.
Och folket hörde, vad skalden kvad,
Och drog så jublande glatt åstad
Och grep med vaknande götisk kraft
I fastare tag kring sin spades skaft.
Nu bröts från öster- till västervåg
En väg för vimplade snäckors tåg,
Och full vart lada och träsk vart läns,
Ett Finland vanns inom Sveriges gräns.
Från hög till låg, genom stad och land,
Knöt skaldens dikt ett föreningsband,
Och inom hemmets och skolans dörr
Ljöd språket älskat som aldrig förr.
Och Sveriges hoppfulla unga blod
Steg varmt till kinden vid Fritiofs mod,
Och Ingeborgs längtan åt ungmöns dröm
Gav ord och toner vid väv och söm.
Så vuxo vi upp vid Tegnérska ljud
Av honom fick tanken sin högtidsskrud
Med genomskinliga, ädla veck
Och snitt från klassiska himmelsstreck.
Han gick -- och ingen har fyllt hans rum.
Bland Lundagårds kronor hans bild står stum.
På tysta strängar ser solen ner
Och lockar ej fram någon solsång mer.
Men dikten från seklets ynglingsår
Är ung i dag, som den var i går,
En skatt, som mullen ej når med rost,
En eld, som tinar upp glömskans frost.
Från stundens ävlan går minnesgod
Vår tanke till foten av skaldens stod
Där dröj, o son av vårt tidevarv,
Och svara, huru du skött hans arv!
Är Svea sådant, som siarens syn
Det såg bak remnade framtidsskyn?
Den helga låga, hans sånger väckt,
Säg, glöder hon än hos en yngre släkt?
När under gnistrande Karlavagn
Du trampar fjäten för eget gagn,
Säg, om i suset kring nattlig stig
Ej förebråelser blanda sig?
I dina lador har fliten gömt
En rikdom, som fäderna aldrig drömt.
Säg, är du färdig att offra allt,
Om frihet, fosterland så befallt?
Så spörjer från stjärnorna skaldens röst.
Se tankfullt ned i ditt eget bröst
Och svara med handling en gång, o folk,
Ditt svenska samvetes ädle tolk!
I dag du firar den stores fest
Hur vill du vörda hans minne bäst?
O, giv det svar, varom sången ber,
Så är du värd att ha ägt Tegnér!
[topp]