Hattar och mössor

Man har stigit upp från bordet
Hos den gamle generaln,
Sedan politiken ordet
Fört vid tårtan och pokaln.
Damastdräll med pontak på
Tjänarena undanstöka,
Gubbarne ha gått att röka,
Och de unga glamma få.

Glamma? Kommer ej i fråga!
Se, de vackra fröknar två,
Huru de av vrede låga,
Där de mot varandra stå!
Nämnas Gyllenborg och Horn,
Stampar lilla röda klacken,
Och vid trotsig knyck på nacken
Flyga lätta puderkorn.

Med ett ögonpar som natten,
Fröken Märta oförsagt
Svär, att endast under hatten
Svea komma kan till makt.
Avgjord vän av motsatt tro,
Liten Malin, blåögd fröken,
Kan ej tadla nog försöken
Att förstöra landets ro.

Ett par unga Martisgossar
Bistå var sin amason,
Ivrigare trätan blossar,
Går alltmera på person.
Hetsigt vin och hetsigt blod
Släta fänrikskinder färga,
Rätt nu slå de på sin värja
I sitt karolinska mod.

Med förbittring fröken Märta
Till sin motpart brister ut:
»Fy, du har ett osvenskt hjärta,
Med vår vänskap är det slut.
Karda ull av Alströms får,
Du förtretliga, du mössa,
Medan vi med svärd och bössa
Följa Carols segerspår!»

Gamle krigarn under tiden
Larmet lockat ut från båln,
Snart hans pipa hela striden
Sveper som i krutröksmoln.
I den fodrade talarn
Vördnadsbjudande att skåda,
Frågar han de vackra båda:
»Men vad är det, kära barn?»

Malin all sin harm och smärta
Gråter ut i morfars famn:
»Det är hon där, kusin Märta,
Som har gett mig vedernamn.
Må hon heta hatt för mig,
Blott jag slipper bli förhånad,
Därför att jag väv och spånad
Anser båta mer än krig.»

»Tappra Märta», morfar säger,
»Gud bevars, vad krigisk brand!
Jag har haft min lust i läger,
Men det föll sig surt ibland.
Pris ske en och var, som kom
Att med balsam läka såren --
Var du glad för de där fåren,
Du så hånligt talar om.

Söta Malin, lilla duva,
Som här vid mitt bröst sökt värn,
Finner du din näpna huva
Mer bekväm än hatt av järn,
Glöm dock icke, att det fanns
Förr en mö, som hette Blenda.
Hon i rättan tid sin slända
Bytte ut mot sköld och lans.

Skam få alla nya, fula
Namn, som söndra våra hem!
Väl jag unnade en kula
Den, som först kom upp med dem.
Svensk, helt rätt och slätt, må bli
Bästa, endaste benämning,
Aska varde varje lämning
Utav allt, som nämns parti!»

[topp]