I Swedenborgs trädgård

I Södra bergen svärma barnen små
Kring plank och stugor
I kapp med vita fjärlar, två och två,
Och sommarflugor.

Och det är oskuld, lek och fröjdesprång
Uti det fria,
Tills klockan börjar ringa aftonsång
Uti Maria.

Den lilla Anna nickar glatt god kväll
Till lekkamraten
Och går sen lydigt hemåt, rar och snäll,
Till mor och maten.

Hon vandrar hem och undrar, bäst hon går,
Om natt, som stundar,
Skall återskänka drömmen från i går,
När snart hon blundar:

En dröm om vackra barn med guldgul lock,
Som frukter bära,
En vänligt leende och luftig flock
I dräkter skära.

»Jag undrar just, om änglar se så ut»,
Hon frågar stilla
Och hinner så till hemmets låga knut,
Den kära lilla.

Vid porten stannar hon -- en plötslig lust
Får makt med tanken:
I hörnet syns en liten byggnad just
Bland trädgårdsplanken.

»Det är ju där, som han, assessorn, bor,
Om vilken spordes
Att han ser andar -- ja, så säger mor --
Tänk, om jag tordes!

En egen gubbe, full med rynkor små
Kring ögonbrynen,
Som ingen elak -- folket säger så --
Kan se i synen.

I går jag mötte'n. Han såg vänlig ut
Som ingen annan
Och gav mig sockerkandi ur en strut
Och kyss på pannan.

Jag tror, jag vågar.» Nu assessorns grund
Hon skyggt beträder
Och rör vid lusthuslåset i en lund
Av rönn och fläder.

Hur kunde hon i hast få sådant mod?
På tröskelns tilja
Hon står som supplikant: »Ack, var så god...»
»Jag skulle vilja...

Så gärna se en ängel!» -- Det är sagt,
Det stora ordet.
Den gamle herrn, som har en sådan makt,
Ser upp från bordet.

Hur ler hans blick av sällsam klarhet full!
Han drar på munden:
»En ängel vill hon se, mitt söta gull?
Skall ske på stunden!

Kom i min trädgård!» -- Ut i aftonsol
Hon förs vid handen
Emot en gång med tak av kaprifol
Bland jordgubbslanden.

Uti en ram av grönt vid gångens slut
Vill ögat stanna
Framför ett fönster -- lagom till tittut
För lilla Anna.

»Till fönstret där, mitt rara hjärtegryn,
Jag henne leder.
I glaset får hon skåda då den syn,
Varom hon beder.»

Den lilla lyder, bävande och snar.
Vad kan det vara?
Hon ser ett barnansikte. Fönstret var
En spegel bara! --

Vid trädgårdsgrind en kyss av Swedenborg
Till avsked får hon,
Och snart på gatan med en jordgubbskorg
Fundersam står hon.

[topp]