ur Gitarr och Dragharmonika av Gustaf Fröding.
Tonsättning av Tommy Rådberg
Ibland vill han andan hämta,
försprungen och genomvåt.
Jag hör, hur hans lungor flämta,
hans rosslande vilda gråt.
Jag hör, hur han slår
och rister
i fönster och tak och knut,
jag hör hur hans vanvett brister
i tjutande klagan ut.
Men långt bortom park och
gärden,
där ligger min kära vik,
den vackraste vik i världen,
när förr hon sig själv
var lik.
När ängarne vällukt
strödde
med vårliga vindars tåg
och strålarnes kyssar glödde
på vilande vänlig våg.
När mörklagda höjder
sågo
däri sina egna drag,
och grönskande stränder
lågo
och hörde på böljans
slag.
Men nu är min spegel bruten,
förstörd är min
vågs musik
av skummet, som rörs, och
tjuten,
som vina kring piskad vik.
Min utsikt, av färger smyckad,
är ödsligt gul och sjuk,
min tavla en förolyckad,
av fläckar besudlad duk.
Må hellre förvildad bölja
i fjättrande isar slås
och drivornas svepning hölja
mitt landskap, som nu förgås.
text: Gustaf Fröding musik: Tommy Rådberg