Martyren

Lyssna nu, jag vill berätta om en liten späd martyr
som med Jesus i sitt hjärta blev ett ljus likt klippans fyr.
Hon i söndagsskolan lärde älska Jesus frälsaren,
och hon sjöng med ljus och glädje: Jag är glad, han är min vän.

Uppå krogen hennes pappa sökte sin förnöjelse
bland de gudsförgätna fäder, de som hemmen skövlade.
Och en dag när lilla Anna sjöng en sång om barnens vän
börjar fadern svära banna, frågar: vem har lärt dig den?

Den jag lärt i söndagsskolan, svarar lilla Anna glad,
där jag hört om Jesu kärlek och om ljusa änglars stad.
Och nu fadern vredgad säger: Ej i söndagsskolan gå,
och dig sådan dumhet lärer, jag skall då till döds dig slå.

Söndag kom och lilla Anna modern frågar: Får jag gå
till min kära söndagsskola och om Jesus höra få.
Under tårar modern säger: Gärna Anna får du det,
men kom hem förr`n pappa kommer, han är drucken som du vet.

Förr än hon från skolan kommer pappa redan kommen var,
frågar vredgad var hon varit. Anna säger: Pappa hör,
jag har hört om Jesu kärlek. Jesus älskar pappa, men
vill ej pappa älska Jesus och gå in i himmelen?

Såsom skogens vilddjur ryter rusar fadern på sitt barn,
slår det våldsamt, blodet flyter, ingen skonsamhet han har.
Grannar komma nu och taga barnet halvdött ur hans hand,
och till cellen drinkarn föres där han slås i starka band.

I den sena natten vakar modern över barnet sitt
Det på blodig bädd nu vilar. Snart hon lidandet är kvitt.
Nu hon vaknar, viskar sakta: Gråt ej mamma ty jag går
hem till barnavännen Jesus där jag min belöning får.

Och min klänning som blev blodig då min pappa hårt mig slog
skall jag ta och visa Jesus, att jag glad för honom dog.
Hälsa pappa när han kommer ifrån krogen att jag ber
att han möter mig hos Jesus och att han ej dricker mer.

Nu hon slumrar för att vakna hemma hos sin bäste vän.
Men den arme drinkarns hjärta räds för avskedshälsningen.
I förtvivlans djupa vågor, förd av samvetskvalens flod,
lider han likt skepp i lågor, sjunker ner vid klippans fot.

I en nattlig syn han såg sig stå vid stranden av en flod,
som ej gick att komma över, men på andra stranden stod
med en blodig kjol i handen lilla Anna vinkande:
Pappa kom till denna stranden, jag vill pappa hos mig se.

Av en okänd hand han föres sakta över flodens brus
till sin älskling, och hon viskar: Pappa här är fridens hus.
Det var Jesus som dig förde. Han dig frälsar från all nöd.
Fadern vaknar och förstår att Jesus frälsar ifrån död.

Såsom solens stråle bryter genom cellens fönster in
Jesu nåd och kärlek lyser in i fångens själ och sinn.
Och om Jesu nåd han vittnar. Många hör det, tror därpå.
Skall en gång i livets morgon Anna många kärvar få?

"Visor från farfars tid", Lennart Kjellgren, 1973. s.161.