Flickan och våren.

Säj varför sitter flickan här i skymningen och gråter,
då våren står där utanför i all sin rikedom?
Säj hör hon inte ljudet av den gren som fram och åter
bestryker rutan med sin äppelblom?

Och ser hon inte genom fönstret hur det liksom simmar
av blå och skira slöjor över trädgårdslandens rad
och invid hagtornshäcken hur det späda gräset glimmar
så hoppfullt grönt bland fjolårsbruna blad?

Vad är det för övermått, säj flickan, av bekymmer
som gör den vackra våren till en grå och dyster höst?
Vad är det för en hjärtesorg som hennes ögon skymmer
och tynger hennes sjuttonåra bröst?

Se flickan skall betänka att där vår och ungdom ståta
där ligger det på lur som regel sorg och tårebad.
Och kanske kommer vårar då hon inte mer kan gråta
just därför att hon aldrig är glad.

Men nu skall flickan torka sina tårar bort från kinden
och vandra ut i kvällen, som står nordiskt sval och blond.
Vem vet, kanhända går det nån och väntar nervid grinden
med lösningen på sorg och missförstånd.