"Han var en liten sned och kutryggig man som led av bröstkräfta, en skygg och misstrogen stackars människa som drabbats hårt av orättvisor och övervåld...
Under senare år hade Cramær främst framträtt som teaterförfattare, bland annat skrivit komedin Femhundra riksdaler banko, som uppförts på Mindre teatern våren 1846. En del av visorna ur den, som lovsången till kaffet, sjöngs fortfarande."

Femhundra riksdaler banko.

Av allt det goda, som man förtär,
bland alla jordiska drycker,
ju kaffetåren den bästa är:
den skingrar människans nycker;
den styrker kroppen, den livar själen,
den känns från hjässan, ja - ned i hälen!
Hå hå, ja ja!

När hösten kommer med blåst och snö,
och våren börjar sin väta,
då blir till lynnet man kärv och slö,
man blott vill sova och träta.
Ja, man är ruskig i hela kroppen,
men ... då finns hälsan i kaffekoppen!
Hå hå, ja ja!

När frun sin älskade man har mist
och sitter ensam med gälden,
hon bittert sörjer sin dubbla brist,
men ... sätter pannan på elden;
och när den klarnat, hon lämnar båren,
och hämtar styrka i - kaffetåren!
Hå hå, ja ja!

När färska nyheter månde tas
från stadens hundrade kanter,
man på ett litet honett kalas
ser sina vänner och tanter ...
Vid kaffebordet man gör sitt bästa
med fantiserande om sin nästa.
Hå hå, ja ja!

Den ena dricker sin tår på bit,
en annan älskar att doppa,
parlerar därvid med sådan flit,
att man bör öronen proppa.
Som trumman bullrar vid krigsreveljen,
så bullra tungorna i konseljen.
Hå hå, ja ja!

Förutan kaffe - o gudadryck! -
vad vore mänskliga livet?
Allt nytt, som ännu ej finns i tryck,
i pannans botten står skrivet; -
ty se´n man utdruckit sista slumpen,
stå livets gåtor i kaffesumpen!
Hå hå, ja ja!