[tillbaks] | [till visan]

Dagens visa
1999 18 juni

melodin i midi format 
 
Textförfattaren och sjömannen sjöng själv sin visa ombord på segelfartygen.
Kamraterna skrev av den och en dag kom den i tryck.
----- [tillbaks] ----- 

melodin i midi format

Skeppet Skuldas undergång

text: Johan Rudolf Johansson från Källa hamn på Öland

Varthän du stolte sjöman varthän står nu din håg,
långt bort ifrån din hemort på havets kalla våg.
Du vänder snart tillbaka du stolte sjömatros,
som lämnat har med smärta din väna kärleksros.

Men ner till skeppet Skulda, ty så var skutans namn
en rasker sjöman ilar ifrån sin flickas famn.
Med tårar uppå kinden han gav sitt avskedsord
allt åt sin lilla flicka när som han gick ombord.

Och Skulda lättar ankar och segel sättas till.
Nu gäller det i hamnen ej längre ligga still.
De vita segeldukar av vinden fyllas snart,
och Skulda plöjer vågen allt med en driftig fart.

Och resan den gick lycklig allt till Ostindiens kust.
Bland alla sjömän var det blott glädje liv och lust.
Man vänder snart tillbaka och styr med säker hand.
Blott en utav dem alla fick se sitt fosterland.

För nu har himlen mulnat och vågor börjat gå
då sjömän i sin ordning vid ratt och brassar stå.
Då ljöd kaptenens stämma: Fort bärga seglen fort!
De lydde hans befallning och detta inom kort.

Och snart var innebärgad varenda segelduk
och uti tomma riggen hörs stormens vilda tjut.
En våg förhöljde skeppet till en förfärlig höjd.
Försvunnen var för alltid de glada sjömäns fröjd.

En våg gick över skeppet och alla ropte nu
att uti vågen kämpar kaptenens unga fru.
Kaptenen såg sin maka när hon gick över bord,
och bittra tårar fälldes ty sorgen den var stor.

Om hjälp men dock förgäves de unga sjömän bad
men i de vilda vågor där fingo de sin grav.
De sände varsin hälsning hem till sitt fosterland.
De kämpade för livet. Sin våta grav de fann.

Men Skulda länsar undan för storm och bölja stark,
till dess hon häftigt törnar allt uppå Doggers bank.
Vad skall de sjömän tänka då mörkret faller på?
Dock ingen räddning synes så långt som ögat når.

En båt från Skuldas reling i Nordsjö sänkes ned.
Den krossad blev i spillror utav en bölja vred.
Och sex matroser alla som i densamma var
i havet där de lågo där funno de sin grav.

Då hörs kaptenens stämma: Kom lyd mig än en gång,
ni ser att slutet nalkas, vår tid blir ej så lång.
Gå nu och kapa riggen, vi rulla ganska hårt,
går skutan uppå grundet så blir vårt öde svårt.

Och Skuldas master falla med ett förfärligt brak,
och skyhögt vågor svalla allt över redlöst vrak.
Och snart var allt försvunnet uti det salta hav.
I havet där de lågo där funno de sin grav.

Men ensam på en planka på havet styrman drev,
den ende av dem alla med livet räddad blev.
Han blev till sist upptagen utav en engelsk brigg
som uti stormen mistat en del utav sin rigg.

Men uti Danmark sörjer den flickan än sin vän
som havet har bortrövat. Han kommer ej igen.
Men hon skall minnas ödet allt uppå Doggers bank
när danska skeppet Skulda i vågor gick i sank.

[tillbaks] | [topp] | [text start]