En vårvisa om blommor och omoral.
text och musik: Gösta Kullenberg
I katekesen är det förbjudet
att le mot manfästa kvinnor,
men det är svårare det än budet
som gäller grannens åsninnor.
Ty vem kan hjälpa att blodet dansar
i takt med vårgula hängen,
och vem kan skilja på bröllopskransar
och dem som bundits på ängen?
Man borde inte i längtan sitta
till andras blomfyllda marker,
man borde nöja sig gå och titta
i kommunalstyrda parker.
Men vem kan minnas bland skrömt och skvaller
vad som är rätt eller villa,
och vem har ögon när natten faller
att läsa i postilla.
De går på gränser och balanserar,
de går så fast som soldater
och rynkar näsan då vi fallerar,
de små moralakrobater.
Men när vi ligger på sista linnet
och räknar skäggstrån på Charon,
kanhända gläds vi ändå vid minnet
av ena liljo i Saron.
Nu väver våren ett brokigt mönster
och skrämmer vintriga tjälen,
det är som sloge den upp ett fönster
mot något ludet i själen.
Och vem kan hjälpa att blodet dansar
i takt med vårgula hängen,
och vem kan skilja på bröllopskransar
och dem som bundits på ängen? |
