Född 1813 i en militärsläkt, blev Braun militär, men knektlivet passade honom mycket litet. Väl var han gärna samman med kamrater, både på Karlberg och sedan. Men hans poetnatur kände ovilja mot konvenans, bundenhet och disciplin, som han fann pedantiska, och för sina ståndsbröders löjligheter, deras högfärd och deras intellektuella lakuner hade han god blick.

Förhållandena inom Sveriges här voro på 1830- och 40-talen knappast tilltalande. Alltnog, då löjtnanten Wilhelm von Braun 1846 tog avsked, följde han sin riktiga natur, men som knekt hade han fått en del komiska stoff, som han också har begagnat. Sedan levde han som fri litteratör, gärna tillsammans med andra poeter och litteratörer av samma friare läggning och levnadsvanor som han, god vän alltså med den liberala och publicistiska författareklick, som just nu framträdde i huvudstaden, en Blanche, en Palmaer, en Sturzen-Becker och andra.

Dessa hade alla en mer profan, en mindre översteprästerlig syn på poesin än romantikens stora skalder, vilka annars behärskade tiden.

Som poet stod Braun också alltifrån början i medveten motsats till den akademiskt avfilade och känslosamma poesi, vars representativa namn var Böttiger.

ur INLEDNING Valda skämtsamma dikter Albert Bonniers Förlag 1924

Lars Petter och grevedottern

På grevens gods Lars Petter i trasor synes gå.
De greveliga svinen han vaktade uppå.
Och var Lars Petter föddes och vad han var och allt
han visste det själv icke blott att han frös och svalt.

Till allt vad snuskigt hette man honom göra gav
och grevens herrar drängar han tjäna fick som slav.
I stället fick han ligga när stormen small i knut.
De hästar hade täcken men Lars ej minsta klut.

Det enda som åt honom en blick av ömkan ger
är grevens yngsta dotter, ett barn som himmelskt ler.
De kräseliga rätter som henne bjöds var dag
hon sparar åt Lars Petter så sjuk så blek så svag.

Då börjar gossen gråta och ser så hjärtans gott
uppå sin lilla fröken som rodnade så smått.
En dag, en dag måhända kan jag ge er igen,
så i en dröm mig viskat en röst från himmelen.

Det var när Herrens nattvard jag första gången fått,
jag var så glad, så lycklig. Om er jag drömde blott,
och drömde då så mycket som aldrig kan slå in,
jag drömde, ack förlåt mig, jag drömde ni var min.

Farväl, från denna dagen ni ser mig icke här,
men giv mig lilla blomman som ni i handen bär.
Och flickan räckte blomman med handen fin och späd.
Får jag den handen kyssa? ja, gärna munnen med.

O, Herre Gud i himlen, jag just har drömt det så.
Nu bör uti fullbordan det andra även gå.
Så talade Lars Petter och som en pil flög hän.
På greveliga godset han syntes icke sen.

Men åtta år därefter kom där en vagn så grann
till slottets marmortrappa - i vagnen satt en man.
Han syntes hög och ståtlig med ädla, blida drag,
men godset under klubban just skulle gå i dag.

Han såg en skymt i fönstret av en förgråten mö.
Då drog sig djup en rodnad uppå hans kinders snö.
Han in i salen träder - auktionen börjar gå.
Han bjuder dubbelt värde - se här är pengar, slå.

Sen går han bort till greven som helt förkrossad satt.
Behåll ert gods min herre, men hälsa fröken att
Här började han stamma ... men hälsa fröken att
bland skatter uti världen är hon den största skatt.

För hennes skull jag letat i Kalifornien guld
och samlat millioner för hennes godhets skull.
Föraktad och förskjuten som jag av alla var
var hon min tröst allena, nu räddar hon sin far.

Sen gick de in i salen när greven fattat mod
i denna samma salen där snart ett bröllop stod.
Där vigdes de tillsammans, de barndomsvänner två
och man kan nogsamt finna att Gud det ordnat så.