En gång bliver pungen tom.

Ur anteckningar - J. Hierpe

Klagokvädet över fru Schröderheims död var allmänt sjungen i mina barnaår skriver Atterbom i Siare och skalder.

Vid Stats-Sekreteraren
Schröderheims Frus död.

Karon, din färja den kom ej försent.
Jag vid din rodd - ja - jag gråter.
Huru du menar och huru du ment,
Så kom snart ej åter.
Sorgligt vid en mulnad himmel du
Ropte Schröderheim, men såg på hans Fru,
Vänner av Schröderheim, gråten - -
Kom, Anne Charlotte, ropte Karon nu;
Och hon steg i båten.

Böljan den svallade skummig och grön,
Karon av vågen förföljes.
Straxt hennes Skugga, förädlad och skön,
Undan Avunden döljes.
Täcka Kön, min ömma klagan förlåt,
I som stån på strand och vänten båt,
Gråten Fru Schröderheim -- gråten -
Följen med ögats högtideliga gråt
Anne Charlotte i båten.

Uppå den strand, där sällheten bor,
Skall du förhärligad finna
Denna din Vän, denna Maka och Mor,
Som du med sorg sett försvinna.
Där, som ömhet i ett känslofullt bröst
Får för svaghet nåd, för lidande tröst,
Där skall dess skugga sig gläda
Och ej ondskans giftiga röst
Mer dess öden försmäda.