Hennes poem med ofta småborgerligt motivval ("Den glada festen","Pojkarne"; "Gumman") visa hennes fyndiga versifikatoriska talang och humoristiska karakteriseringsförmåga. Hennes kvickhet är nära nog enastående i svensk diktning; hennes satir blir aldrig, i likhet med så mycket i samtidens, konstlad. Med pregnans formar hon sina bilder ur vardagslivet. Mellan raderna i hennes verser kan man ofta läsa ut hennes uppfattning av de stora samhälleliga problem som uppställde sig för tiden.

Först efter författarinnans död utkom hennes "Skaldeförsök" (1819) med företal av Rosenstein.

Personligen var fru Lenngren en charmerande dam och i hennes hem möttes den gustavianska sångarkretsen.

Harald Schiller, Svenska diktare i bild med text Bokförlaget Natur och Kultur 1936

Pojkarne.

Jag minns den ljuva tiden,
jag minns den som i går,
då oskulden och friden
tätt följde mina spår,
då lasten var en häxa,
och sorgen snart försvann;
då allt utom min läxa
jag lätt och lustigt fann.

Uppå min mun var löjet
och hälsan i mitt blod,
i själen bodde nöjet.
Var människa var god.
Var pojke, glad och yster,
var strax min hulda bror.
Var flicka var min syster,
var gumma var min mor.

Jag minns de fria fälten,
jag mätt så mången gång,
där ofta jag var hjälten
i lekar och i språng,
de tusen glada spratten
i sommarns friska vind
med fjärlarne i hatten
och purpurn på min kind.

Av falskheten och sveken
jag visste inte än,
i var kamrat av leken
jag såg en trogen vän.
De långa lömska kiven,
dem kände icke vi.
När örfilen var given,
var vreden ock förbi.

Ej skillnad till personer
jag såg i nöjets dar,
bondpojkar och baroner,
allt för mig lika var.
I glädjen och i yran
den av oss raska barn,
som gav den längsta lyran,
var den förnämsta karln.

Ej sanning av oss döljdes
uti förtjänst och fel.
Oväldigheten följdes
vid minsta kägelspel.
Den trasigaste ungen
vann priset vid vår dom,
när han slog riktigt kungen
och greven kasta bom.

Hur hördes ej vår klagan,
vårt späda hjärta sved,
vid bannorna och agan,
som någon lekbror led!
Hur glad att få tillbaka
den glädje riset slöt,
min enda pepparkaka
jag med den sorgsne bröt.

Men, mina ungdomsvänner,
hur tiden ändrat sig!
Jag er ej mera känner,
I kännen icke mig.
De blivit män i staten,
de forna pojkarne,
och kivas nu om maten
och slåss om titlarne.

Med fyrti år på nacken
de streta i besvär
tungt i den branta backen,
där lyckans tempel är.
Vad ger då denna tärnan,
så sökt i alla land?
Kallt hjärta under stjärnan,
gul hy och granna band.